Startsida / Inlägg

Ronaldo-Sverige 1-0

av Robbie Lauler

I två år har Zlatan Ibrahimovic burit det svenska landslaget mer eller mindre på egna axlar.

I går, i första halvlek, fungerade kollektivet Sverige bättre än jag har sett det göra någon gång under Erik Hamrén i en tävlingslandskamp där båda lagen har något att spela för.

Men det var ett Sverige som saknade den sista spetsen. Zlatan var inte dålig, Zlatan togs hårt, i andra halvlek fick han bara hopplösa långbollar att jobba på. Men i första halvlek, när Sverige fungerade och matchen faktiskt var helt jämn, då var han ändå anonym.

I stället såg vi lagspelaren Zlatan Ibrahimovic. Han släppte bollen mellan benen till Sebastian Larsson som hade bättre läge men avslutade lamt. Han släppte frisparken till Kim Källström som inte träffade mål (men oj vad nära det var). Han nickade bort sex portugisiska hörnor om jag räknade rätt.

Zlatan var nånstans mellan två och tre plus. Det är inte särskilt likt Zlatan.

Cristiano Ronaldo var ett plus i 80 minuter. Mikael Lustig följde honom fokuserat, klev upp i rygg tidigt. Ronaldo tröttnade och bytte kant, klev in centralt men kom sällan med i spelet. Ronaldo gjorde en huvudrörelse mot Lustig, Ronaldo stämplade Andreas Isaksson, Ronaldo fick gult kort…

Skärmavbild 2013-11-16 kl. 02.48.41

 

 

 

 

 

 

Sedan gjorde Ronaldo det stjärnor föds för: Han fick bollen i mål och var ett ribbdarr från 2-0.

Hade Zlatan Ibrahimovic haft en bättre omgivning skulle han gjort det där målet. Nu blev det Ronaldo i stället, och Zlatan saknar fortfarande det sista hacket i landslagskolven: Att avgöra mot de bästa när det gäller som mest.

Är jag för negativ? Kanske. Men vi pratar ändå om en spelare som de senaste veckorna har kallats ”bäst i världen”, då har man rätt att ställa krav.

Och glöm inte att det bara är halvtid. Det är inte över ännu. Inte för Sverige. Inte för Zlatan.

…tyvärr inte för Portugal och Cristiano Ronaldo heller.

Men som Sebastian Larsson sa till mig redan i veckan när jag frågade ”Vad är ett bra resultat i Lissabon”?
– Får vi med oss ett resultat där vi känner att vi har en okej chans inför hemmamötet så tror jag att det kan bli intressant. Vi har i ryggen att vi har gjort bra resultat mot stora nationer när det har varit skarpa lägen. Det måste vi ta med oss och påminna varandra om.

Jag tror definitivt att Sverige känner att de har en chans. Hamrén borde plocka fram bioduken, sätta första halvlek på repeat och sedan låta spelarna sitta där tills på tisdag kväll bara för att hamra in hur jämnbra de faktiskt var med Portugal då.

Hur hade kvällen på Estádio da Luz slutat om Johan Elmander tofflat in Mikael Lustigs inlägg i sjätte minuten? Det får vi aldrig något svar på och frågan kan tyckas ointressant i efterhand. Men på Friends blir den relevant igen när det kommer till att göra första målet.

Däremot kan vi försöka reda ut scenförändringen i andra halvlek, då Sverige var utspelade långa stunder. Det kom förstås trötthet med i bilden. Det bättre och bollskickligare laget tog ett kliv framåt, det sämre automatiskt ett steg bakåt. Tillfällena blev fler, antalet situationer nära Sveriges straffområde ökade. Den enkla och riktiga analysen handlar också om att med så många hörnor och inlägg som Portugal hade under matchen, förr eller senare får du ett i arslet.

Portugal kom till inläggslägen nästan varje gång på deras högerkant. Plötsligt gjorde de det till vänster också, Sverige var inte riktigt i ordning i boxen och då ser det ut så här i historieböckerna:

Portugal-Sverige 1-0 (0-0)
Ronaldo (82)

Förbundskapten Paulo Bento sa en intressant sak på presskonferensen:
– Vi visste att Sverige är starka efter 60:e minuten. Vi visste att de är bra på att komma tillbaka efter baklängesmål. Jag är mycket nöjd med att vi kunde kontrollera detta.

…Bento hade gjort läxan.

Det hade Hamrén också. Jag har med facit i hand inga synpunkter på startelvan, jag tycker att de taktiska instruktionerna spelarna fått med sig ut på planen var kloka (Lustig vs Ronaldo, Elmander vs Veloso). Däremot blev det ingen som helst effekt av bytena så jag hoppas att han har efterhandskonstruerat om ”slutelvan” för sista gången nu.

Noterade hemifrån att många störde sig på mässingsorkestern. Vi hade den precis nedanför oss, tänkte ärligt talat inte så mycket på den, inte så det besvärade i alla fall. Men det kanske lät mer framför TV:n.

Efteråt blev det kaos för oss journalister. När vi skulle in i mixade zonen stod en bestämd kvinna i dörren och sa att bara två personer från varje medieföretag släpps in. Det är väl okej – om vi bara hade fått veta det innan vi flög till Lissabon.

Nu hade ju till exempel Aftonbladet skickat dit åtta man för att få hem nättexter, webb tv-intervjuer och en papperstidning under de två-tre timmar vi totalt har på oss efteråt.

Två man?

Jag kan meddela att det var lika upprört i det andra kvällstidningslägret. Argast av alla var nog (före detta) TT-Johansson på TT som kontaktade Svenska Fotbollförbundet utan resultat.

Mr Flinch, som också är en handlingens man, tyckte att vi skulle storma dörren:
– Om vi rusar samtidigt kan hon omöjligen stoppa oss, menade mr Flinch.

…sedan upptäckte han en vakt med batong innanför dörren och kallade till reträtt.
– Men inte en jävla portugisisk journalist ska släppas in på Friends på tisdag, sa mr Flinch och när han passerade den bestämda kvinna väste han i hennes öra:”Terrible”.

Det löste sig till slut, mr Flinch och Sjögräs tog biljetterna, jag fick hjälp av SvD som bara hade en utsänd men ändå fick två biljetter och Fitness firade ner sig med änterhake tror vi (det är ingen som riktigt vet men plötsligt stod han där med diktafonen framför Mikael Antonsson).

Sveriges lagkapten, han som har till uppgift att prata med medierna, gjorde TV, sedan klev han rakt förbi all skrivande press och Sveriges Radio. Jag tycker inte att det finns något att diskutera här, det är bara att konstatera att det är för dåligt av Zlatan. Men det är väl inte lika kul att prata när man har gått mållös från planen och förlorat.

En stund senare skickade han ut några citat via appen, och det är synd att det inte finns någon ledare med lite pondus i landslaget som vågar ta den fajten med honom. Men det är klart, då får de mörka blicken, då blir det inga biljetter till PSG:s matcher i Champions League.

…och till er som nu tänker kommentera att de inte spelar någon roll, varför ska han uttala sig för en skittidning som Aftonbladet har jag en upplysning: Du har precis skänkt oss ett klick till. Tack.

Men skit samma, det blev en tidning i dag också.

Bank och jag åkte tillbaka till hotellet och tog ett pass på gymmet, nu är klockan snart fyra, 07.05 går planet hem mot Sverige och det skulle vara intressant att få veta hur vår resebyrå kom fram till att det var en lämplig tidpunkt för hemresan.

…skrev jag intressant? Jag menade att just nu skulle jag vilja fritera den människan över glödande kol.

Det blir en tung resa med mellanlandning i Zürich men vi får väl tänka som den lätt överförfriskade svensksupportern Tompa från Kazakhstan-kvalmatchen härom månaden. Det var dagen före dan, Tompa hade hållit igång bra på nattflajten från Wien och var fortfarande stark på läktaren under  svenska träningen. När den var slut – efter att han hade lovat att kyssa Erik Hamréns fötter om Sverige går till VM – fick Tompa frågan vad han skulle hitta på under kvällen?
– Tja, i värsta fall får man väl ta en bira, sa Tompa.

  • Tjänstgörande sportredaktör: Johan Cedervall
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB