När jag läste intervjun med Zlatan Ibrahimovic i Expressen på juldagen reagerade jag, precis som många andra, till att börja med på två saker: Var blev följdfrågorna av? Vilket arrogant och hånfullt försök till skämt, det där om den signerade cykeln.

Att ställa följdfrågor är nu inte det viktigaste under en intervju, det viktigaste är att få intervjuobjektet att prata. Sedan får debatten följa därefter.

Det har den sannerligen gjort, så ingen skugga över reportern Mattias Larssons arbete, ingen större i alla fall.

Debatten handlade till en början om cykel-uttalandet, det var magreflexen. Mycket av det andra Zlatan sa var visserligen lika problematiskt men det är samtidigt sådant som har sagts väldigt många gånger tidigare.

Men det handlar också om vem som säger det, och jag tycker att Nilla Fischer kom att uttrycka det bra senare:
– Visst, många innan honom har pratat om damfotboll på det viset men det har ju varit bittra gamla män. Inte framgångsrika män som Zlatan. Det finns massor av unga människor som lyssnar på honom och när han säger något så här skadar det väldigt mycket.

Zlatan, som tjänar 120 miljoner om året, såg det plötsligt som sin uppgift att sparka nedåt, mot damfotbollen, för att försvara Anders Svensson, den här höstens mest hyllade svenska herrfotbollsspelare efter honom själv.

Zlatan gjorde det i skydd av ett i sammanhanget helt meningslöst resonemang om att man inte ska jämföra herr- och damfotboll. Men käre Zlatan – vem har jämfört kvaliteten, passningarna eller hårdheten på skotten? Det som diskuterats är om förbundet för Sveriges största folkrörelse som rymmer damer och herrar, pojkar och flickor, ska uppmuntra och uppskatta ett landskampsrekord på samma sätt för båda könen.

De flesta som tänker i åtminstone två led tycker förstås det. Herrspelaren bör inte få en bil och damspelaren en cykel utan det ska vara lika när det kommer till att uppskatta och uppmuntra förbundets egna aktiva – oavsett vilket landslag som tjänar mest pengar för stunden (hur mycket pengar drar förresten herrlandslaget in ställt mot deras kostnader nu när de missat två av de tre senaste mästerskapen?).

Det är ändå sorgligt att se hur ett antal arga män eldar på varandra i Aftonbladets kommentarsfält. Men på den mest förekommande åsikten ”Zlatan säger bara det alla tycker – man ska inte jämföra” är svaret enkelt: Grattis, ni har precis levererat ett icke-argument, en självklarhet som aldrig varit en del av den här diskussionen.

Men visst, för skojs skull kan man så klart jämföra. Då kan man också börja med alla filmningar inom herrfotbollen, alla maskningar, klungbildningar, gnäll, tjafs, supporterproblem, hutlösa biljettpriser, korruption, ekonomisk brottslighet, uppgjorda matcher, genomkommersialiseringen, miljonlönerna, pengarullningen och allt annat som gör att damfotbollen befinner sig betydligt närmre idrottens kärna vilket är ett tungt argument om man nu ska jämföra – vilket man alltså inte ska.

Zlatan har i efterhand försökt skylla det mesta av debattens vågor på medierna – han brukar skylla på medierna när det blåser – men det var inte ”medierna” som plötsligt skulle dela ut lyxbilar till redan välbeställda, det var inte ”medierna” som gav Svensson en bil och glömde Therese Sjögran, det var inte ”medierna” som kapade Caroline Segers Instagram och skrev om hur det är att känna sig förminskad, det var inte ”medierna” som tvingade förbundskapten Pia Sundhage att uttala sig kritiskt, det var inte ”medierna” som bad Anders Svensson ringa Sundhage för att hitta en väg framåt. Framför allt var det inte ”medierna” som fick Nilla Fischer att sätta pricken över i:et.

Däremot var det ”medierna” som till slut fick Svenska Fotbollförbundets ordförande Karl-Erik Nilsson att slita sig från julfirandet för att skicka ut ett pressmeddelande via förbundets hemsida där han försökte släta över hela diskussionen.

Det var en rimlig ansträngning i svensk fotbolls mest intensiva debatt i år, tyckte dess högste chef – och högg in på kalkonen.

Det räckte förstås inte, och det hade varit oacceptabelt om ”medierna” nöjt sig med ett pressmeddelande. Nilsson har därefter avkrävts på fler svar i olika intervjuer i alla medier som bevakar svensk fotboll, precis som en makthavare inom ett annat områden än fotbollen hade fått göra. Den som inte förstår medieintensiteten, kommer att förstå när hen blir lite äldre.

Svenska Fotbollförbundet ska förstås inte lägga munkavle på Zlatan, och det är det heller ingen som kräver. SvFF har däremot ett ansvar att visa var de står i debatten även om deras åsikter går på tvärs med Zlatans. Någon som vet vad Karl-Erik Nilsson tycker?

Jag tror inte Karl-Erik Nilsson är så dum att han tänker att Zlatan slutar i landslaget om han får mothugg från en förbundsordförande. Har Zlatan sagt att han har motivationen att köra ett EM-kval och ett EM till för Sverige, så skulle det knappast förändras av att han och Karl-Erik Nilsson har olika åsikter om damfotboll. Så funkar inte Zlatan, och det handlar knappast om en sådan rädsla från förbundsordförandens sida.

Däremot väljer Nilsson det han trodde skulle bli den enklaste och bekvämaste vägen för honom själv och hans vapendragare Mikael Santoft som var hjärnan bakom att rulla ut den där Volvon på röda mattan. Karl-Erik Nilsson väljer att inte stå upp för den jämställdhet han påstår att hans förbund arbetar för och anser viktig. Det är fegt och slött, och han har även i tidigare frågor som handlat om grundvärderingar flytt eller försökt vifta bort det. Nilsson var till exempel inte på plats vid truppresentationen inför Irland när Alexander Gerndt skulle göra comeback (Gerndt lämnade senare återbud på grund av reaktionerna), Nilsson var inte på plats när Miiko Albornoz kom med i januaritruppen härom veckan.

Svensk fotboll förtjänar en ordförande som brinner till hundra procent för svensk fotboll och allt som hör svensk fotboll till. Den ordförande de har nu verkar vara mer eller mindre ointresserad av alla frågor som tenderar att bli lite besvärliga, och en sådan ordförande bör svensk fotboll inte ha under 2014.