Det verkar bli ett galet fantastiskt VM rent fotbollsmässigt. Kanske inte tränarnas VM, kanske inte taktiknördarnas VM (dit räknar jag mig själv) men den öppna fotbollens VM. Jag tycker att det i varenda match hittills har varit fullt pådrag framåt, öppet spel, målchanser i varje anfall och många mål.

Själv kan jag fascineras lika mycket av en tät, välspelad 0-0-match men så funkar inte alla och jag är inte dummare än att jag uppskattar när det är action i straffområdena också.

Det är möjligt att min känsla är fel, att jag rycks med av sambafesten och fotbollsstämningen här i Brasilien. Hemifrån hör jag mest gnäll om korrupta domare och uppgjorda turneringar men så går inte  snacket ute i världen, kan jag meddela.

En höjdpunkt var Costa Ricas knock mot Uruguay med en allsvensk spelare i central roll (AIK:s Celso Borges) och kanske kan SVT:s Erik Hamrén lära något av det. För om Costa Rica kan bygga laget (nåja) runt en allsvensk spelare, kan väl Hamrén ge några av våra allsvenska talanger chansen i en landslagstrupp åtminstone? Men den matchen kanske gick på TV4. Synd i så fall.

En annan höjdpunkt var Andrea Pirlos insats mot England. Visst, det är sedan gammalt men det innebär inte att man inte kan njuta av honom fortfarande. Pirlos passningsspel är fotbollens svar på sex, flest passningar av alla i matchen, 105 stycke varav 95 procent till rätt adress, nästan bara svåra passningar och då räknades inte överhoppningen till 1-0 eftersom han aldrig rörde bollen. På slutet var Pirlo en decimeter från ett klassiskt frisparksmål.

Andrea(s) Alm skrev en bok om att spelförståelse för några år sedan, det handlar inte om att kunna se in i framtiden (för det är omöjligt konstaterade Alm) utan det handlar om en kombination av ren intelligens och iakttagelseförmåga. ”Always mind your surroundings” som Liam Neeson säger i Batman Begins (50 sekunder in i klippet). Vrid på huvudet, var befinner sig resten av spelarna? Det ska du veta innan du får bollen. Alltid. Andrea Pirlo är bäst i världen på det, fan vet om han inte är världens bästa spelare just nu.

Chile var en jäkla upplevelse att se. De ser ut som ett gäng härdade gruvarbetare, tatuerade till tänderna, sedan spelar de inte bara en energifotboll som saknar motstycke utan är ett taktiskt intressant experiment där de skickar ut två av tre backar till sidlinjen, använder målvakten som i five-a-side, lämnar en ocean av ytor men ger också en ocean av ytor att täcka för motståndare och de vågar spela sig framåt. Otroligt spännande försök av förbundskapten Jorge Sampaoli som tagit över där Marcelo Bielsa slutade.

Vi har ett Colombia med stor potential och enorm kraft, tyvärr missade jag när de körde över Grekland men jag måste jobba lite också.

Vi har Hollands femetta mot Spanien som går in på listan över VM-historiens hundra största händelser, vi har Arien Robben som gav förnedringsmålet ett ansikte, vi har Robin van Persie vars flygande holländarnick är turneringens mål så här långt och vi bevittnade det tunga fallet för en av fotbollshistoriens mest framgångsrika målvakter på bästa sändningstid (just det var förstås mindre roligt).

Då har jag inte ens nämnt Brasilien med Neymar som jag följer på nära håll på plats eller att Argentina med Messi går in i turneringen i kväll. Eller Portugal och Ronaldo eller att Tysklands Klose kan bli historisk målkung (självklart ska en tysk inneha den typen av rekord).

Just nu pågår Elfenbenskusten-Japan och Honda dunkade precis upp en boll i nättaket. Inget i världen kan få mig att missa den matchen. Jag älskar fotbolls-VM. Jag är givetvis medveten om att det finns en större diskussion runt det här mästerskapet som inte går att blunda för och som vi inte ska blunda för. Men de texterna skrivs också, de berättelserna berättas och på det måste Fifa och nationsförbunden och pamparna lyssna, lära och förändra. Det borde de ha gjort för länge sedan.

Men här och nu, efter tre VM-dagar, mitt i matchrejset framför TV:n, känns det som att vara liten igen. En månadslång lycka.