I hela mitt liv har jag kunnat luta mig mot fotbollen.

Fotbollen har alltid funnits där på ett eller annat sätt.

Ibland som en krycka, ibland som en språngbräda.

Men den har alltid funnit där. Oavsett vad som hänt i mitt liv, runt omkring mig eller ute i världen har bollarna rullat som vanligt på asfalterade skolgårdar, hårda grusplaner, gropiga gräsmattor eller nuförtiden allt oftare på släta konstgräsplaner från norr till söder.

Fotbollen fanns där när jag sökte mig bort från alkoholisthemmets opålitliga dimma. När jag hängde upp hela tillvaron kring idoler som Brasilien och Zico, IFK Göteborg och Torbjörn Nilsson. När kompisgänget samlades framför gamla VHS-krönikor från Maradona-VM eller -94-sommaren. När jag som spelare själv levde för att förverkliga en dröm. Och tills sist när jag tog klivet in i vuxenvärlden och byggde upp det yrkesliv som har gett mig en god och fungerande vardag (om än med vissa gupp längs vägen).

Naturligtvis är coronakrisens verkliga offer de människor som dör och blir svårt sjuka samt deras anhöriga. De som varslas och sägs upp när företag hackar. Och de som i detta nu, världen över, sliter ut sig inom vården för att försöka hjälpa så många av oss andra som möjligt. Om det ska komma något gott ur detta, utöver de klimatvinster som kan bli ett resultat, så hoppas jag att det leder till en naturlig omprioritering av lönesättningen mellan olika yrkesgrupper. Hur kan exempelvis en sportjournalist tjäna dubbelt så mycket som en sjuksköterska? Hur hamnade vi ens där?

Idrotten, utövarna och publiken är inga offer på det sättet. Idrotten agerar just nu utifrån sunt förnuft. Olika insatser krävs för att sprida ut smittspridningen över tid, enligt de som vet bättre, och då måste idrotten följa. Det är en självklarhet. Men det skapar en situation som jag aldrig riktigt trodde kunde inträffa – en vardag utan fotboll.

Nu finns det för första gången ingen fotboll nånstans. Ungdomsmatcherna som brukar avlösa varandra nere på Skytteholms IP här i Solna är inställda. Det är ingen Premier League klockan 16.00. Ingen svenska cupen i morgon och när allsvenskan kan starta är det ingen som vet.

Vid andra kriser eller tillvarorubbningar brukar jag gå till fotbollen för att uppleva någon slags trygghet mitt i allt elände. Jag har kunnat fängslas av en ung talang, njuta av ett vackert anfall, försvinna iväg i en dramatisk upplösning, för att gå därifrån med skingrade tankar, ny kraft, nytt hopp och en känslan av ”jag har i alla fall fotbollen”.

Men vad har vi nu? Vart går vi nu?

Idrotten och fotbollen är inte coronakrisens första eller största offer. Men det väcker en existentiell fråga. Det är av yttersta vikt att idrotten och fotbollen kan släppas på igen så snart det bedöms som möjligt utan att det förvärrar eller bidrar till coronakrisen.

Jag är orolig för att vi hamnar i ett utdraget läge där idrotten används och utnyttjas som ett sätt för makthavare och beslutsfattare att visa handlingskraft.

Jag påstår inte att vi är där, tvärtom har jag stor tilltro till de åtgärder som just har vidtagits från myndigheternas sida, men jag tycker det är min skyldighet som fotbollsälskare att påminna om att fotbollens och idrottens roll inte är en fråga att ta lätt på. Det är beslut som ständigt måste omprövas och alltid baseras på all tillgängliga fakta och de mest relevanta prognoserna, snarare än populism och krafttagsretorik.