…som tillsammans med Sportbladet-kollegorna Johan Flinck och Simon Bank listat Allsvenskans 100 höjdare på 2000-talet.

* Hur kom ni på den här idéen nu?
– Det var faktiskt min vän och kollega Flincks idé från början. Han är ohälsosamt svag för Filip & Fredriks ”100 höjdare”, och vi har tidigare kopierat greppet på landslaget under 2000-talet. Nu tyckte Flinck att det var hög tid att ta sig an allsvenskan enligt samma modell. Egentligen skulle vi väl väntat åtta-nio år, till det allsvenska hundraårsjubileet men vad fan…då uppdaterar vi.     ´

* Har det varit svårt att komma överens?
– Inte speciellt ändå. Vi tycker ganska lika om det mesta som inte rör Göteborg. Då har det varit värre att få Bank & Flinck att få ur sig texterna de tilldelats. Men när jag skrivit 60 av 100 fick de dåligt samvete och började producera. Bank har exempelvis skrivit en episk text om förstaplatsen på listan.

”Hej Robert,

Undertecknad har en bakgrund som idrottsledare inom fotboll och hockey sedan 1968, vilket alltså innebär 47 år. Jag har jobbat ideellt och professionellt inom båda sporterna och tar mig friheten att älska båda. Jag har varit lagledare, tränare, ungdomsansvarig, sekreterare, ordförande, klubbchef, sportchef i klubbar som IFK Vänersborg, Vänersborgs IF, Vänersborgs FK, Vänersborgs HC, Nyköpings Hockey och Nyköpings BIS Fotboll. Har upplevt både VM – hockey, VM – fotboll och EM – fotboll live och har lite svårt för din insnöade attityd till ishockeyn när det gäller det du brukar skriva i Sportbladet. Man måste inte jämföra fotboll och hockey i alla sammanhang då sporterna för många som mig har sina olika kulturer och fördelar. Olikheter som många liksom jag gillar.

Är trogen läsare av Aftonbladets papperstidning sedan 1969 och idrottshistoriker som bland annat grundade Vänersborgs Idrottshistoriska Förening den 28 december 1988. I mina bokhyllor finns kompletta serier av Årets Fotboll och Årets Ishockey i det gröna lyxbandet från Strömbergs samt åtskilliga specialböcker om mina älsklingssporter.

Det jag retar mig på den här gången är det du skrev i tisdagens tidning att ”sammantaget gör det att fotbollen är kung i Idrottsverige även om ishockeyn är större i enskilda småstäder”. Självklart är fotbollen en större sport än hockey men du verkar inte ha någon som helst koll på den svenska geografin och storleken på våra städer. I följande städer (kommuner) med en befolkning på cirka 75 000 – 150 000 är hockeyn den i särklass största publiksporten:

Luleå, Skellefteå, Umeå, Gävle, Västerås, Örebro, Karlstad, Södertälje, Linköping, Jönköping, Växjö, Karlskrona (något mindre). I Norrköping stiger intresset kring Vita Hästen och i Dalarna med Falun/Borlänge som grunden för publiken i Leksand dominerar hockeyn totalt. Rögle i Ängelholm får en stor del av sin stampublik från Helsingborg där publikintresset för Kung fotboll är starkt vikande (som ni visade häromdagen). Som du vet kommer också Malmö Arena att fyllas med 12 000 -13 000 åskådare till hösten.

Som medlem i och supporter till IFK Göteborg kan jag notera att publiksnittet ligger på cirka 10 000 trots att Blåvitt knappt har någon konkurrens längre av GAIS och ÖIS. Häcken kan ju aldrig bli någon publikmagnet och det senaste derbyt mellan Häcken och Blåvitt drog ju pinsamt lite publik. Detta trots Blåvitts fina start på Allsvenskan.

För mig betecknar uttrycket ”småstäder” städer/kommuner med en befolkning på 10 000 – 20 000 invånare, som t ex Åmål. Inte ens Trollhättan (57 000 inv), Nyköping (54 000 inv) eller för den delen Vänersborg med 38 000 invånare kan enligt mig kallas för småstäder utan är snarare medelstora städer/kommuner i vårt land.

Faktum är att fotbollen dominerar i Stockholm, Sundsvall (men nu blir det hockeyderbyn mellan Sundsvall och Timrå), Malmö, Borås, Kalmar, och några städer/kommuner till som halländska Falkenberg och Halmstad. Men om du jämför publikintresset för Superettan med Hockeyallsvenskan är det klart lägre, nu när Hammarby inte är kvar i Superettan.

Vi kan vara överens om att Kung Fotboll är den största sporten av alla. Men kalla inte städer med över 100 000 invånare för ”småstäder”. Det får dig bara att framstå som en dryg göteborgare (eller okunnig) även om du idag bor i Solna (tror jag). Och dryga göteborgare finns ju inte i mina ögon. Dryga människor träffar jag bara när jag hälsar på syrran i Huvudsta och döttrarna i Bromma och på Kungsholmen. Och dissa inte hockeyn för den har att starkt grepp om publiken i en stor och viktig del av Sverige. Tyvärr är publiksnitten på de allsvenska lagen i fotboll låga om man lämnar storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö. Detta gäller t ex Falkenberg, Gävle, Halmstad, Kalmar, Sundsvall, Åtvidaberg och Örebro. Inte ens anrika IFK Norrköping drar någon större publik till Nya Parken och Häcken ska vi inte ens nämna. Då är det bara de tre Stockholmsklubbarna, Blåvitt, Malmö FF, Elfsborg kvar och kanske gamla ”mjölkkossan” Helsingborg som verkar ha sinat.

Nu hinner jag inte skriva mer för nu gäller det Stanley Cup mellan Tampa Bay och mina favoriter Montreal Canadiens (snacka om snygga dräkter).

Mvh

Bosse Tallbo
Vänersborg

PS. Även om jag inte gillar allt så läser jag allt du skriver. Du har ju trots allt spelat för LSK och på Ljungskile Folkhögskola fick jag min utbildning till fritidsledare på 1970 -talet. DS”.

SVAR: Jag tror att man ska överväga att fundera på Bosses tankar. Särskilt om inte fotbollen får ett slut på de eländiga spelavbrotten till följd av illegal pyroteknik under pågående matcher. Värt att fundera på är också publiksiffrorna om man tittar på föreningarna under storklubbarna.

Det är dagen efter kaoset på Borås Arena som nu har blivit föremål för polisens förundersökning. En film sägs visa hur brinnande bengaler kastas från MFF-klacken mot säkerhetspersonal. Det gjorde att matchen mellan Elfsborg och Malmö FF bröts under cirka 20 minuter.
– Det kastades tre brinnande bengaler mot vår säkerhetspersonal. En brinner väldigt mycket, en brinner och en glöder eller är på väg att slockna. Alla tre kastas i ungefär samma skede, och kastas väldigt tydligt i riktning mot säkerhetspersonalen, säger Elfsborgs ordförande Bosse Johansson som jag känner som en pålitlig man.

Ingen anledning att ändra det jag skrev redan igår: I så fall fullt förståeligt att matchen avbröts.

Varför en del protesterar våldsamt innan fakta finns på bordet begriper jag inte riktigt. I inledningsskedet av större nyhetshändelser bör information alltid tas med en nypa salt, det brukar klarna så småningom. Mot vad som är känt just nu verkar beslutet att bryta matchen en period begripligt. Men visst, all fakta har vi ännu inte.

Sedan får vidare polisutredning och eventuellt åtal visa om det går att identifiera och i så fall lagföra någon eller några gärningsmän, eller vad som exakt har hänt. Det är egentligen inga konstigheter. Filmen lär väl till och med bli offentlig vid ett eventuellt åtal om den inte läcker ut tidigare.

I min krönika direkt efteråt var informationen jag hade tillgång till ännu mer knapphändig. Jag siktade därför mest in mig på mig den här trenden med att matcher bryts under 5, 10, 15 ja till och med 25 minuter som vi sett exempel på i år. ”Lös det, så här går inte ha det”, var min uppmaning till parterna som äger frågan: Fans, myndigheter, klubbar och arrangörer.

Jag står för att jag tycker så, ständiga spelavbrott funkar inte i längden.

Det vanligaste svaret i mejlkorgen från vanligt folk är att brandkåren ska stå redo att spruta vatten på bengalbrännarna men det riskerar att sluta i en riktig katastrof, och är förstås inte aktuellt.

Från fotbollens sida hör jag att planen är att köra vidare på samma sätt. Arrangörerna måste leva upp till lagen, då blir det så här vid större eldningar under match. Säkerheten främst, spelavbrott för att kolla att ingen skadats eller att något fattat eld, sedan kör man vidare igen när allt är kontrollerat och klart, först då har arrangören fullgjort sina skyldigheter. Det kan ta fem minuter, det kan ta 25 minuter. Tålamod, på lång sikt kommer det att lösa problemet är svaret jag får. Särskilt i kombination med att den legala pyrotekniken gör inträde. Nu sägs det vara upp till klubbarna att intensifiera diskussionen med sina respektive fans om att förmå de att hoppa över att bränna under tiden matcher pågår.

Det är något jag själv föreslagit länge, vi får se om det leder någonstans nu, när det är klubbarna som ska ta upp frågan. Om de ens gör det? Det vore ju bra om det blev så. Om det inte brinner under matcherna blir det inga avbrott, ingen negativ diskussion i medierna. Att det brinner inför matcher i samband med tifon brukar ju numera inte bli något rabalder alls om. Tvärtom en och annan hyllning, åtminstone i min egen tidning av de som förstår sig på att bedöma sådant.

Tålamod är alltså fotbollens svar för stunden. Den som lever får se. De jag har pratat med vill helst inte prata om det i medierna. Tystnad kring pyroteknikfrågan är receptet just nu.

Hammarbys sakkunnige på området Göran Rickmer skrev dock intressant på Twitter under dagen på temat att det ser olika ut på olika arenor vilket jag tolkar som att när det eldas under match, så riskerar man alltid ett spelavbrott:

Eftersom den här bloggens slogan (en av dem) gör gällande att endast fyllon, amatörer och studenter är ute och härjar på Valborgsmässoafton, vaknade jag som vanligt (nåja) utvilad och stark på den rödaste av dagar.

Jag vaknade dessutom i Rom, en gång den rödaste av städer, där jag varit med mor och syster i en knapp vecka för att fira mammas 60-årsdag ett bröstcancerår försenat.

Idag åkte vi hem till den allsvenska vardagen, och jag ska inte trötta ut er med detaljer som möjligen roar de närmast sörjande men inte många fler.

Däremot ska jag berätta om hur mitt och GP-Balkanders liv flätades samman på ett närmast skrämmande slumpartat sätt under några minuter fredagen 1/5 2015.

Frågan jag inte kan skaka av mig trots att flera timmar har gått: Var allt verkligen en slump?

* * * * * * * * * *

GP-Balkander – Mattias Balkander som han heter – eller @balkander som han egentligen heter – är fotbollsjournalist på anrika Göteborgs-Posten. Vi har känt varandra genom yrket i många år. Där har vi utvecklat en god och respektfull relation. GP-Balkander har passerat de 40, håret är charmerande gråsprängt, hyn slät, blicken ljus och nyfiken.

I morse satt jag i hotell Anglo Americanos lobby med syster och mor, vi väntade på taxin som skulle ta oss ut till Fiumicino, flygplatsen. Klockan var exakt 10.25 när jag fick en ingivelse att gå ut på gatan för att kolla om den anlänt, trots att beställningen var gjord först till 10.30.

Så här i efterhand har jag förstås frågat mig själv: Var kom denna ingivelse ifrån?

* * * * * * * * * *

När jag passerar första glasdörren är livet fortfarande bekant och förutsägbart.

När jag passerar andra glasdörren har ännu inget hänt som ska vända upp-och-ner på tillvaron.

När jag kommer ut på trottoaren går jag rakt in i GP-Balkander och hans fru:

– Robban! utbrister han och vi omfamnar varandra överraskat men varmt.

Jag skakar hand med hans förtjusande hustru, vi skrattar alla tre åt det komiska i situationen, att här står vi på en främmande gata (via delle Quattro Fontane) i en stad med nästan tre miljoner invånare.

– Vad är oddsen, liksom? funderar vi i kör.

Så mycket längre hinner vi inte innan taxin ska anlända. Jag delar med mig av några restaurangtips (Trattoria dal Pollarollo på Via di Ripetta, inte långt från Piazza del Popolo) då GP-Balkander med fru stannar kvar tills på lördag. Vi konstaterar att Rom är en stad där du kan promenera vart du än ska, jag pekar ut riktningen till Kålleseum och vi skiljs åt.

* * * * * * * * * *

Efteråt kom tankarna, de kommer ju alltid efteråt.

De slog till med full kraft.

Om jag hade gått ut tio sekunder senare skulle GP-Balkander hunnit passera.

Om jag gått ut 20 sekunder tidigare hade GP-Balkander inte hunnit fram.

Om inte GP-Balkander hade stannat vid just DET skyltfönstret fem minuter tidigare skulle vi också missat varandra.

Om inte GP-Balkanders fru sagt NEJ till att gå in i affären hade vårt korta men intensiva möte aldrig blivit verklighet.

Fanns det en större mening? Vilka krafter ligger i så fall bakom? Påven, Gud eller Miroslav Klose?

* * * * * * * * * *

Fan vet.

Var det egentligen meningen att det var GP-Balkander och jag som skulle möta våren tillsammans i den eviga staden?

Sitta tätt omslingrade på en bänk i Villa Borghese trots att regndropparna trängde igenom trädens lövverk, tills vi blivit så genomblöta att det enda vi egentligen ville var att gå hem och kasta av oss de dyngsura kläderna?

Jag har inga sådana erfarenheter – inte GP-Balkander heller mig veterligen – men det är å andra sidan aldrig försent att bli gay.

* * * * * * * * * *

Hur skulle vi bo?

GP-Balkander har barn och är djupt rotad i Göteborg, jag som är singel utan barn skulle få lämna Solna och flytta hem igen. Det hade jag inte sett som ett hinder utan som en möjlighet.

Jag skulle föreslagit en lägenhet eller villa i Jonsered, GP-Balkander hade kanske propsat på stadens västra delar. Han hade tittat på mig med de nyfikna ögonen, strukit sig över det lätt grånade håret, och just där hade jag varit besegrad och fast.

Då GP-Balkander är en världsvan man med sinne för yta och form hade han fått bestämma inredningen. Möjligen skulle jag ha synpunkter på tv:ns placering i förhållande till soffan, samt vilket surroundsystem som var bäst lämpat.

Det är detaljer i det stora hela.

* * * * * * * * * *

Våra första nätter hade nog varit trevande men snart skulle vi känna varandra bättre än vi någonsin kunnat ana.

Våra köksbordsgräl hade handlat om Hjalmar Jonsson skulle ha två plus eller en fyr, och där hade GP-Balkander fått vika sig. Hjalmar är som bäst godkänd och det är han alltid, det är sedan gammalt.

* * * * * * * * * *

På ålderns höst, när yngre förmågor tagit över våra pennor och skrivbord, skulle det finnas en berättelse att skriva. En kärlekssaga om de båda fotbollsjournalisterna som möttes i Rom av en (förutbestämd?) slump. Jag skulle låta GP-Balkander formulera orden med sin självsäkra och korthuggna prosa medan jag själv hade suttit i hans (vår!) numera väl insjunkna soffa, läppjandes på en Limoncello, förmodligen en aningen påstruken, och minnas de gamla historierna från förr: Om Torbjörn, Zlatan, Glenn, Poletten, Samir Bakaou och Big Mama. Plus allt däremellan och efteråt.

* * * * * * * * * *

Det hade varit vackert.

Om det vore sant.

Jag tror inte att mitt och GP-Balkanders möte 1/5 2015 handlade om det.

I själva verket, ju mer jag fördjupar mig i omständigheterna, inser jag att det kan ha handlat om något mycket större, viktigare och allvarligare.

* * * * * * * * * *

GP-Balkanders och mitt möte kanske var menat för något helt annat. Och vi slängde bort nyckeln innan vi letat rätt på dörren. Jag tänker mig det som en sorts tidsresa. Om vi fått utforska Rom tillsammans, skulle vi förr eller senare hittat ”kaninhålet”. Porten som tagit oss tillbaka till den förste maj 1982.

Som vid alla resor – tidsresor inkluderade – var den större planen även här att förena nytta med nöje.

Vi kunde ju få uppleva VM 1982 på plats: Maradonas första mästerskap, Brasiliens mest lekfulla generation, Schumachers överfall på Battiston, Italiens cyniska guldvinnare med Paolo Rossi i spetsen.

Men – och detta är det viktiga, kärnan och poängen: Vi hade knappt fyra år på oss att stoppa mordet på Sveriges dåvarande statsminister Olof Palme.

Fyra knappa år för mig och GP-Balkander att identifiera den blivande gärningsmannen – och likvidera honom.

* * * * * * * * * *

Hur hade Sverige sett ut om attentatet mot Palme förhindrats? Skulle samhällsklimatet fortfarande – bara 30 år senare – varit lika förgiftat? Hade Sverigedemokraters och rasisters flyktinghat och främlingsförföljelse fått samma fäste? Skulle vanligt, hederligt folk ändå klivit över gränsen och vädrat avsky och förakt riktat mot de allra svagaste i samhället, de som tigger på gator och torg? Hade våra grundläggande värderingar varit under samma attack? I dessa frågor sa Palme det som behövde sägas redan 1965.

* * * * * * * * * *

Eller så har jag bara ägnat den här ledigheten åt att plöja för djupt i Stephen Kings 22/11 1963. En tegelsten till bok om en man som får chansen att förhindra mordet på JFK. Bra skit men kan röra till skallen för den bäste. Läs den i helgen om ni inte har något annat för er.

Jag påstår inte att frågan om meningen med livet blir besvarad genom detta blogginlägg men det är inte så jävla långt ifrån.

Det är finansiella tjänsten Zmarta (ursäkta reklamen men Fröken Frändéns brorsa Axel råkar visst jobba där) som har räknat ut vad en supporter betalar för att se ett allsvenskt mål.

I undersökningen har Zmarta helt enkelt räknat på respektive förenings pris för säsongskort, halsduk, öl och en kokt/grillad med bröd och ställt detta mot hur många mål som gjorts senaste säsongen i allsvenskan.

Dyrast bland topplagen är det för Elfsborgssupportrarna som måste punga upp med hela 86 kronor per mål. Om detta hänger ihop med den väl tilltagna buffén i pressrummet förtäljer inte historien men kanske är det läge för Guliganerna att kräva en översyn vad pressfikat egentligen kostar.

(Personligen skulle jag se en eventuell inskränkning som en aktiv krigshandling men det är en helt annan historia).

Dyra mål är det även på Tele 2 Arena när Djurgården spelar, och på Friends Arena när AIK är i farten – 85 kronor baljan.

(Djurgården och AIK har dock inga pressbuffér att skylla på: Gnagets pressfika har sett likadant ut sedan Bosse Hansson var ung – vetelängd med blåbärssylt eller marsipan. Djurgården kör på kaffe och småkakor).

Allra tuffast är det dock för Hammarbysupportrarna som pröjsar 177 jävla spänn för ett fotbollsmål. 177 kronor! Och på Hammarbys matcher finns inget pressfika alls, inte ens kaffe.

Föga förvånande toppas listan av BK Häcken vars supportrar pröjsar 48 kronor för ett mål. Återstår att se om vetskapen om denna topplacering kan öka publiktillströmningen till Hisingsklubbens matcher framöver.

Själv är jag på väg till Falkenberg för att jobba på IP för första gången (FFF-MFF). Var där som spelare för många år sedan men aldrig som arbetande journalist. Det blir en ny arena att jacka in i den allsvenska bevakningskolven.

Har inga stora förhoppningar på pressfikat men blir gärna överraskad.

Hela Zmartas allsvenska målindex (allsvenska placeringen i fjol inom parantes):

  1. BK Häcken 48 kr/mål (5)

  2. Halmstads BK 64 kr/mål (10)

  3. IFK Göteborg 70 kr/mål (2)

  4. Örebro SK 74 kr/mål (6)

  5. IFK Norrköping 75 kr/mål (12)

  6. Malmö FF 80 kr/mål (1)

  7. AIK 85 kr/mål (3)

      Djurgårdens IF 85 kr/mål (7)

      GIF Sundsvall 85 kr/mål (nykomling)

10. IF Elfsborg 86 kr/mål (4)

11. Falkenbergs FF 87 kr/mål (13)

12. Gefle IF 89 kr/mål (14)

13. Åtvidaberg 94 kr/mål (8)

14. Helsingborgs IF 113 kr/mål (9)

15. Kalmar FF 114 kr/mål (11)

16. Hammarby IF 177 kr/mål (nykomling)

Jag påstår inte att karriären vare sig är slut eller på väg utför, jag pekar bara på det uppenbara: Förr eller senare ska den summeras, och så långt borta är det inte.

Hur kommer vi att minnas Zlatan Ibrahimovic fotbollskarriär?

Sveriges bästa spelare genom tiderna menar vissa, och det är förmodligen sant beroende på hur man räknar.

Zlatan har vunnit ligan överallt, och nästan varje år sedan han lämnade Malmö FF 2001 – utöver säsongen 2002/03 med Ajax och de två fråntagna titlarna med Juventus samt 2011/12 med Milan. Snart kan säcken vara tio ligatitlar tung, om PSG vinner Ligue 1 igen (tolv om man räknar med Juventus-åren).

Det är förstås helt enastående.

Men någon Champions League-titel blir det alltså inte i år, knappast framöver heller, och några landslagsmedaljer kommer det aldrig att bli, just det kan vi slå fast.

Ur det perspektivet finns ett helt gäng spelare som skulle gå före Zlatan: Champions League-vinnare som Jesper Blomqvist och Patrik Andersson, bronshjältar som Tomas Brolin och Kennet Andersson bara för att nämna några.

Zlatan får exempelvis häftig kritik i internationella medier just nu efter PSG:s uttåg mot Barcelona: ”En bedragare mot de verkliga toppspelarna”, dundrar Daily Telegraph – i L’Equipe får Zlatan en trea i betyg på tiogradig skala med kommentaren att ”När nivån höjs är Zlatan inte bra nog”.

I svenska medier låter det annorlunda: Fröken Frändén konstaterar att ”Zlatan gjorde vad han kunde, han sjönk ofta ner en bit banan och fördelade bollar” medan Disco på konkurrenten konstaterade att ”Zlatan var väl inte så där lysande som vi hade hoppats”.

Det här blogginlägget är inte någon övergripande genomgång vare sig av Zlatans karriär eller insats i årets Champions League, jag slogs bara av tanken på hur vi kommer minnas hans karriär nu när ämnet är på tal och vissa menar att Zlatan är överskattad och andra hävdar att han är Sveriges bäste någonsin.

Låt oss göra ett experiment.

Ta följande spelare (ett snabbt urval av några av våra stora) och anteckna första tanken när ni läser deras namn:

Henrik Larsson.

Gunnar Nordahl.

Fredrik Ljungberg.

Patrik Andersson.

Tomas Brolin.

Jesper Blomqvist.

Torbjörn Nilsson.

Kennet Andersson.

Martin Dahlin.

Gunnar Gren.

Thomas Ravelli.

Olof Mellberg.

Ralf Edström.

Vad tänkte ni?

Jag tänkte så här:

Henrik Larsson – skottfinten, rastaflätorna, målmaskin i kass liga.

Gunnar Nordahl – skyttekung en jävla massa år, mängder av ligatitlar i Italien.

Fredrik Ljungberg – Arsenal, obesegrade.

Patrik Andersson – Champions League-vinnare.

Tomas Brolin – frisparksvarianten mot Rumänien, snurrhoppmålgesten.

Jesper Blomqvist – Champions League-vinnare, Manchester United, händerna innanför tröjärmarna, San Siro-Sven köper korv.

Torbjörn Nilsson – vägrade slå straff, två Uefacuptitlar (EDIT: han har en).

Martin Dahlin – språngnicken mot Ryssland.

Kennet Andersson – långnicken mot Rumänien, pistolerna.

Gunnar Gren – skott i krysset i VM-final, VM 1958 (EDIT: Gren sköt inte i krysset i VM-finalen, det var Nisse Liedholm).

Thomas Ravelli – straffräddningen, det lustiga löpsteget, skallig.

Olof Mellberg – skägget, blicken, inställningen, fokuset.

Ralf Edström – volleykanonen, armen i luften och va e klockan?

Ungefär så.

Som ni ser är titlar inte allt. Titlar styr inte våra minnen, i alla fall inte mitt. Och det mest unika med Zlatan Ibrahimovic som fotbollsspelare – hävdar jag – är hans förmåga att göra makalösa mål.

De går att se överallt på nätet. De kommer att finnas kvar, inte bara i våra minnen, utan för kommande generationer. Det är mål av en karaktär och kvalitet som aldrig blir omoderna inom fotbollen.

Jag undrar om det till slut inte är det som styr oss när vi framöver har den här typen av diskussioner. Att Zlatans konstverk blir det vi lutar oss emot.

Rätt eller fel? Tja, det är lite skit samma, i alla fall i just den här diskussionen.

Vilket mål vi i framtiden kommer att förknippa honom starkast med? Den är fan inte lätt. Bicycletan på Friends eller klacken mot Italien, gissar jag.

Sedan tror jag nog fan att Zlatan avslutar allting där ”himma” om ett par år. Eller tror och tror, jag tror mig veta att han gör det.

En ny allsvensk omgång står för dörren, den fjärde, det är för tidigt att säga om serien satt sig (förstås) men jag hittade intressant statistik på bettingstugan.se angående hur många poäng det blivande guldlaget haft efter fem omgångar.

Så här ser det ut enligt Björn Johnson:

2008 (Kalmar FF): oavgjort, vinst, vinst, vinst, vinst = 13 poäng

2009 (AIK): vinst, vinst, förlust, vinst, vinst = 12 poäng

2010 (Malmö FF): oavgjort, vinst, vinst, oavgjort, vinst = 11 poäng

2011 (Helsingborg): vinst, vinst, vinst, vinst, oavgjort = 13 poäng

2012 (Elfsborg): vinst, förlust, vinst, vinst, vinst = 12 poäng

2013 (Malmö FF): oavgjort, vinst, vinst, vinst, vinst = 13 poäng

2014 (Malmö FF): vinst, vinst, vinst, vinst, oavgjort = 13 poäng

(Källa: Infostrada).

Alltså kan vi redan nu ta fram – åtminstone statistiskt – vilka lag som fortfarande har chansen, vilka lag som teoretiskt kan nå upp i elva poäng eller fler efter de två kommande omgångarna är spelade:

Vi talar om Elfsborg, Malmö FF, AIK, Hammarby, Gefle, IFK Göteborg och Helsingborg.

De fyra ”stora” alltså, förhandsfavoriterna, och Helsingborg – plus jokrarna Hammarby och Gefle som börjat serien bra.

Nu är det väl ingen som på allvar tror att Gefle vinner allsvenskan, inte Bajen heller för den delen (nykomlingar vinner extremt sällan allsvenskan, det har inte hänt i modern tid även om Djurgården, AIK och just Hammarby har varit nära).

Skulle Henkes HIF vinna vore bara det en gigantisk skräll, trots att guldet hamnade där så sent som 2011.

Kvar alltså Elfsborg, MFF, Gnaget och Blåvitt – som väntat.

Samtliga fyra riskerar att ”tappa guldet” rent statistiskt redan kommande omgång. Ni förstår att jag pratar om statistik nu va? Det som även kallas förbannad lögn.

Men det är förstås intressant att senaste sju årens guldvinnare haft mellan 11 och 13 poäng efter fem spelade omgångar. Vilka av de sju lagen når dit i år?

En första gallring kan ske redan de närmaste dagarna.

Tre omgångar av allsvenskan är spelade, och jag förstår om folk är förvirrade.

I Sportbladet har man kunnat läsa om fotbollsfesterna, om fansens tifon, om en inledning utan våld och stök.

Samtidigt, i P1:s samhällsmagasin Tendens, ställs frågan om fotbollssupportrar är ett hot mot samhället.

I Sport-Expressen har rapporteringen varit snarlik den i Sportbladet, detsamma gäller på fotbollskanalen.se, vars redaktioner också lyft fram matcherna, tifona och publikboomen.

Samtidigt kan vi i Expressen läsa att en allmänkrönikör är så obekväm på en fotbollsläktare att han oroar sig för att få en handgranat i huvudet.

Hur kan bilderna skilja så?

Är det vi fotbollsjournalister som skönmålar – eller är det andra journalister som svartmålar?

Varje krönikör har rätt till sin egen bild, och olika redaktioner väljer de vinklar de anser mest aktuella.

Jag kan egentligen bara svara för hur jag själv resonerar, och hur samtalen går på vår redaktion.

I fjol inleddes allsvenskan med en dödsmisshandel i samband med premiären mellan Helsingborg och Djurgården. Det kom att påverka en stor del av säsongen, och för en Djurgårdsfamilj blir livet sig aldrig mera likt. Detta dominerade rapporteringen och debatten i medierna i dagar, veckor och månader. Det var en relevant bild av en verklighet som fanns runt inledningen av fjolårets allsvenska.

Om man också ska försöka spegla årets inledning så verklighetstroget som möjligt, då landar jag i att helt andra saker sticker ut, det som ska sticka ut: Fotbollen, fansfesten och publikökningen har varit i centrum.

Otillåten pyroteknik har förekommit i omfattande mängder, något annat går inte att säga, och där har allsvenskan en bra bit kvar till en legal lösning som gör alla nöjda, om det ens går. Men som jag skrivit tidigare: Om bengaler är svensk fotbolls största problem har man kommit ganska långt.

Frågan om polariseringen går förstås att fördjupa ännu mer.

Den här texten kommer inte att delas eller spridas eller diskuteras särskilt intensivt. Den blir en i mängden i en pågående debatt. Däremot, om du beskriver fansens tifon som en tävling med betyg och kommentarer så skapar du reaktioner (mest positiva). Om du målar ut fansen som ett kollektivt hot mot samhället skapar du också reaktioner (mest negativa). Den gemensamma nämnaren är att inget av greppen har ett självklart nyhetsvärde men båda skapar starka reaktioner. I en medietid då engagemang på sociala medier värderas högst, tappas vanliga journalistiska principer lätt bort (inte minst av public service som är ovana vid mycket som är nytt).

Tendens grundfråga, den om språkbruket på arenorna, är ju både relevant och intressant och värd ett fördjupande reportage som leder framåt, det tror jag de flesta fotbollsintresserade håller med om.

Framåt halv sex-snåret i kväll kanske ni känner hur det gungar till under fötterna, en lätt vindpust i ansiktet.
Historiens vingslag, giganternas kamp.
Ettan mot tvåan.

Det var i efterdyningarna till fjolårets allsvenska premiär i Helsingborg, den som förknippades med våld och död, som AIK:s populära men omstridde starke man Johan Segui sa något han tyckte behövde sägas:

– Nu måste vi rakryggat se att hatet och våldet faktiskt hänger ihop. Att hata andra lag betyder inte alltid att man är beredd att använda våld, men det räcker att några få fungerar så, för att hatkulturen ska vara livsfarlig.

Det är ord som väger tungt, som aldrig skadar att upprepas.

Ett år senare har allsvenskan hunnit till tredje omgången. För den Djurgårdsfamilj som mist en älskad blir livet aldrig mera sig likt, för svensk fotboll ser precis allting annorlunda ut.

Premiärhelgen blev en succé på alla plan.

Publiksiffrorna skjuter i höjden.

Intresset är enormt.

En stormatch är spelad, nya bengalgränser har testats, åsikter går isär och saker diskuteras men om otillåten pyroteknik anses vara svensk fotbolls största problem har vi kommit långt.

Ikväll är det dags igen.

IFK Göteborg mot Malmö FF.

Regerande mästarna mot fjolårsutmanaren.

Ettan mot tvåan i maratontabellen.

18-18 i SM-guld.

Sportsligt är det här Sveriges största fotbollsmatch även om AIK-Djurgården, Malmö FF-Helsingborg, IFK Göteborg-AIK och Hammarby-Djurgården väcker starkare känslor och drar större publik.

Där kan man på sina håll tala om hatmöten medan Blåvitt-MFF präglas av sportslig rivalitet.

Och, inbillar jag mig, en sorts grundläggande respekt för varandra. En tyst överenskommelse och trygghet i att ”ja ja, det är ändå vi två som har vunnit mest”.

Sedan att det kommer ältas och tjafsas exakt vem som har tyngst meriter och hur det ska räknas är en annan sak.

Det är en del av charmen, precis som att MFF-fansen brukar hänga upp en himmelsblåvit flaggan med texten ”Pichi Alonso Camp Nou 1986” på Gamla Ullevi*.

Om dagens match finns hur mycket som helst att säga:

* Tobias Sana är tillbaka på Gamla Ullevi, nu i MFF-tröja, det kommer förmodligen att höras från läktaren. Ett bättre argument, om jag får komma med ett tips, är att lugnt konstatera att Sana inte hade platsat i dagens IFK. Han hade inte petat vare sig Jakob Ankersen eller Sören Rieks.

* Emot regerande mästarnas mullrande maskin av individuell klass talar att de har fått en vilodag mindre, och att stormatchen mot AIK även sög mental kraft.

* För regerande mästarna talar att den här mullrande maskinen av individuell klass vill revanschera sig omgående, plus att Enoch Kofi Adu är tillbaka från sin avstängning.

* Om IFK Göteborg skrev konkurrentens Patrick Ekwall efter 2-0-segern mot Örebro att ”Ingenstans hittar du tillstymmelse till något som kan liknas vid attraktivt kombinationsspel och danskarna i laget måste ibland tro att de har hamnat på månen”.

Mot bakgrund av hur Blåvitt sett ut i år skulle jag säga att beskrivningen är direkt felaktig. Under Jörgen Lennartsson har IFK varit bollförande och possessioninriktade på ett helt annat sätt än under Mikael Stahre.

Klarar de att vara det idag också?

Just det återstår att se.

Jämfört med Malmö har Blåvitt inte lika bolltrygga ytterbackar och innermittfältare, något som krävs för att att bygga spel bakifrån när tempot skruvas upp.

Det blir ett test.

* Matchbilden kommer annars handla om hur väl IFK Göteborg kan stå emot Malmö-offensiven. Det handlar inte om att ”stoppa” enskilda spelare, utan likt AIK-insatsen i torsdags måste försvarsspelet fungera över hela planen. Annars har Magnus Wolff Eikrem & Co. förr eller senare ha skrapat ihop tillräckligt med chanser för att öka försprånget i maratontabellen med ytterligare två poäng.

I tisdagens Sportbladet plockade vi upp en av de så kallade snackisarna från premiäromgången: De allsvenska supportergruppernas tifon. Det var ambitiösa arrangemang från Sundsvall i norr till Kalmar i söder. I tidningen och på nätet var det bilder, betyg och små intervjuer…

…frågorna till tifogrupperna var av ganska enkelt slag och fem till antalet: