Kyla, regn och blåst på Borås Arena.
Blixtarna stod Elfsborg för.
Laget som just nu gör ett seriöst försök att revolutionera svensk fotboll.
Helsingborg var aldrig nära att hänga med.

Det här med att våren skulle vara kommen till södra Sverige har Borås uppenbarligen struntat i. Regnet piskade över spelarna, det blåste något förbannat och temperaturen var inte mycket bättre. Så trots att två av allsvenskans mest framgångsrika lag senaste åren möttes är det svårt att klaga alltför högljutt på publiksiffran denna skärtorsdagsafton: 7237.
(Om det nu verkligen var så många, det såg betydligt glesare ut mellan bänkraderna…).

Med sådana yttre förutsättningar går det inte att gnälla särskilt mycket över fotbollskvaliteten heller, åtminstone inte om vi håller oss till hemmalaget Elfsborg.
Jag är imponerad.
Det kan bero på att det är första gången jag ser dem på plats i år, de har inte ”gått genom rutan” som det heter på tv-språk.
Men om det går att köra över en motståndare med 1-0 så var det precis vad Elfsborg gjorde mot Helsingborg. Det sägs att man ska ta det försiktigt i trafiken under påskhelgen men på Borås Arena hade hemmalaget definitivt inte lagt några ägg under gaspedalen.

Om jag så här efter en grådaskig kväll tillåter mig att överdriva en smula var vissa Elfsborgs-anfall två passningar från att revolutionera svensk fotboll. När varje löpning blir startskottet för en annan som följs av en tredje, och bollen på ett tillslag i sådan fart att de till slut inte ens hänger med själva.
Men den dagen de gör det…wow.
– Henning (Hauger) balanserar och när jag eller Viktor (Claesson) kommer ner för att hämta boll ska det vara en signal till nästa spelare att skjuta i väg. Stor rörelse centralt, positionsbyten och att ytterforwards kommer in gör det svårt för motståndaren, förklarar veteranen Anders Svensson.

Helsingborg såg, med vissa undantag, ut som ett gäng pensionärer på väg till påskbrasan.

En av de allra tydligaste skillnaderna mellan svensk och internationell fotboll är farten. Svenska lag saknar ofta fart, det gäller även dagens landslag.
Elfsborg spelar utan tvekan allsvenskans snabbaste fotboll.
– Det finns väldigt mycket energi och speed i våra unga killar. De som är snabbast är samtidigt de som är uthålligast. Det är ganska unikt, menar Svensson.

Allra störst problem hade HIF att få grepp om Viktor Claesson som for fram över det snabba och hala konstgräset med flygande steg. När Claesson växlade tempo drogs övriga Elfsborg med av bara farten. Claesson var ovanligt vårdad i passningsspelet och värderade klokt när det var läge att utmana respektive spela enkelt. Ska det äntligen lossna för spelaren som en gång kallades supertalang – eller var kvällens match ett undantag?
– Viktor är faktiskt en av de som är både snabbast och uthåligast i våra tester. En otrolig spelare, han är så nära att få ett fullständigt genombrott. Han har varit outstanding på försäsongen. Får vi bara loss spelet fullt ut kommer han utan tvekan att bli en av seriens mest spännande spelare, säger Anders Svensson.

Viktor Claesson är nu långt ifrån den enda som löper mycket, snabbt och bra i detta Elfsborg. Få allsvenska lag jobbar så konsekvent med att utnyttja fördelarna som en maxlöpning i rätt läge kan ge. Något som illustrerades av 1-0-målet i 44:e minuten: Vänsterbacken Niklas Hult snodde bollen av Christoffer Andersson och satte fart längs kanten. Inlägget landade hos lagets andra ytterback Johan Larsson som sköt bollen i mål via en olycklig Jere Uronen.

Kontring–ytterback hittar ytterback–mål. Tydligare än så kan en offensiv spelidé knappast uttryckas.

Fortfarande saknas den internationella tydligheten i och kring straffområdet men Elfsborg har onekligen ett intressant projekt på gång.
– Vi släppte till ett skott på mål, det är jag jättenöjd med. Framåt fick vi inte till det riktigt, vissa perioder tycker jag att vi är bra, sa tränaren Janne Mian som tillsammans med managern Klas Ingesson uppenbarligen ställer stora krav på spelarna.

Det ska bli väldigt spännande att se hur långt det kan ta Elfsborg på sikt.

Den svartgula armén marscherade söderut på jakt efter en vändning, den blårandiga stod redo att försvara en känsla och en trend.
AIK:s 3-2 på Djurgården betydde mer än tre poäng:
Värsta rivalen är inte längre obesegrad, tabellförsprånget är upphämtat, uppdraget fullbordat.

Inför derbyt hade Djurgården sju tunga poäng medan AIK haltat  fram till futtiga fyra. 90 brinnande, rökiga och högljudda fotbollsminuter senare inför 25 000 bengaler…f’låt åskådare (nästan lika många som på Bajens hemmapremiär) har båda lagen sju pinnar. Fortfarande ingen dålig start för Djurgården men till nästa omgång kan AIK ta med sig en känsla av att nu jävlar har det vänt.

Hur hamnade vi där?

Jodå, det studsade igång som den nya tidens konstgräsderbyn brukar: Mindre närkampsspel, mer matchplan, få överraskningar: AIK anföll med laget, Djurgården med sina anfallare.

Innan Djurgården hittade fram till deras första avslut på mål  – Daniel Amartey i 40:e minuten – hade AIK skapat fyra bra chanser och gjort 1-0.

Eftersom inget av lagen fick kantspelet att fungera stod striden centralt. Den matchen-i-matchen vann AIK:s mittfältsduo Panajotis Dimitriadis och Celso Borges i båda riktningar. De hittade instick framåt, de stod i vägen för omställningar.
– ”Panos” var lysande i dag, tillsammans med Celso, sa Andreas Alm på presskonferensen.

Allra bäst var AIK när de bröt mönster. Som när Dimitriadis plötsligt stötte högt i ryggen på Alexander Faltsetas, vann boll och sköt in sig mot Kenneth Höije.

Eller som när Borges slog en snabb frispark rakt in i planen när övriga förberedde sig på en längre lyftning, Dimitriadis vräkte på igen och Höije fick sträcka ut till en hörna. Det var på den hörnan Borges hittade Martin Lorentzson i förstaytan och 1-0 till AIK framför en jublande klack.

Mer symptomatiskt för en säsongsvändning blir inte ett mål: De nyckelspelare som kritiserats mest klev fram när det behövdes som bäst.

Underläget tvingade Djurgården att kliva högre men utan att förändra matchbilden särskilt mycket – bollinnehavet i första halvlek slutade 60-40 till AIK, ledningen var inte något att diskutera.

Inför andra halvlek var det Pelle Olsson som behövde förändra, men det var Andreas Alm som förändrade när en blyg Niclas Eliasson ersattes av Robin Quaison. Det gav AIK ett större hot från vänster, samtidigt som Nabil Bahoui började röra sig klokare från höger. Båda var involverade i 2-0-målet: Quaison vid förarbetet, Nabil avslutade efter att Höije boxat Henok Goitoms skott rakt ut i planen.

Det var AIK:s klart bästa match i årets allsvenska, anfallsspelet är redan nämnt och backlinjen släppte ifrån sig få målchanser. Andreas Alm träffade rätt i startelvsuttagningen, tydligt symboliserat av att Eero Markkanen passade på att skjuta årets mål (?) på Tele 2 Arena i samma minut Alm bytte ut honom.

Det var också en match som avslöjade att Pelle Olssons Djurgården har en god bit kvar, i synnerhet vad gäller hur de ska agera när de hamnar i underläge. Ju mer laget flyttade upp och förändrade, desto fler brister blottades.
– Jag tror det dröjde till 77:e minuten innan vi fick till ett anfall så som vi vill ha det, suckade Pelle Olsson som dock själv valde att inte försöka förändra något under pausvilan.

Som helhet saknade matchen under stora delar den nerv som brukar följa med ett derby. Efter Erton Fejzullahus straffmål föll AIK hem, lämnade frivilligt ifrån sig initiativet men inte ens då lyckades Djurgården störa dem särskilt allvarligt. Haris Radetinac 2-3 kom alltför sent.

Kanske hade sett annorlunda ut om domaren Jonas Eriksson dragit det röda kortet mot Kenny Stamatopoulos som domare brukar göra i den typen av situationer men Eriksson valde bara det gula vilket är det korrekta enligt boken.

Det förändrar inte helhetsintrycket att det här var AIK:s match från början till slut.

När viljan och modet att utveckla det egna spelet saknas är det bara segrar som räknas.
När Mikael Stahre säger att ”Vi kom i alla fall härifrån med nånting” efter 1-1 mot Brommapojkarna räcker inte det för att hålla missnöjet borta i och kring IFK Göteborg.
Det syntes om inte annat på de tillresta supportrarnas våldsamt besvikna reaktion vid slutsignalen på Grimsta.

Förutsättningarna för en fotbollstränare i en allsvensk storklubb består av tre möjliga vägar framåt:
* Att vinna genom en idé om att utveckla det egna spelet.
* Att vinna genom en destruktiv filosofi där motståndarens misstag utnyttjas.
* Att utveckla det egna spelet i hopp om att vinna på sikt.

Mikael Stahre är inne på sitt tredje år som tränare i IFK Göteborg. När han efter poängförlusten mot Brommapojkarna – som inlett allsvenskan med två raka förluster – skulle sätta fingret på skillnaden mellan Blåvitts två halvlekar konstaterade han:
– Det handlar mycket om bollvinsterna. Vinner vi boll ger det oss lägen. Men fotboll är en fysisk sport, det gäller att vara fit hela vägen. BP är bra på att spela, det är deras grej. Om man inte kommer åt dem kan det bli jobbigt.

Efter över två år som tränare är det just här Stahres lagbygge står, med en destruktiv spelfilosofi som inte lyckas besegra Brommapojkarna.

Jag tror att många i och kring IFK Göteborg upplever nuvarande situation som ett vägskäl. Den destruktiva fotbollsidén måste omgående syresättas med vinster, annars finns det inget att hoppas på.

I fjol såg vi vad som hände i Elfsborg när vinsterna uteblev. Plötsligt betydde guldet från 2012 inte ett skit. Spelare, ledare och fans tröttnade på Jörgen Lennartssons motståndsorienterade fotboll. De behövde något som drev dem framåt, gav dem anledning att gå dit, ett eget spel, en dröm, en känsla av att utvecklas, att bli bättre.

Samma tongångar hörs runt AIK även om Andreas Alms förtroendekapital bör vara större än Stahres.

När Jakob Johansson föll bort på grund av sjukdom ersattes han i går av hemvändaren Gustav Svensson med Stahre-motiveringen:
– Vi ville fortsätta att gå med kraftspelare centralt.

På bänken satt Darijan Bojanic och Joel Allansson. Jag har ingen aning om det hade blivit bättre med dem på planen, ett sådant facit går aldrig att få i fotboll, men det hade varit en signal i en annan riktning.

Jag får intrycket att Mikael Stahre inte riktigt litar på att hans lag kan spela fotboll, att de klarar att föra en match.

Kanske är det en riktig analys av Stahre men det är skillnad mot hur kollegan i Brommapojkarna, Stefan Billborn, resonerade efteråt.

På presskonferensen frågade jag Billborn vad som sagts i omklädningsrummet i paus, om det fanns någon magisk formell som förklarade scenförändringen som innebar att BP faktiskt körde över Blåvitt i andra halvlek:
– Kan vi hålla i bollen, vårda bollen och flytta bollen lite mer från sida till sida, då skulle vi kunna komma upp med bollen i höjd med deras straffområde. Där kan allt hända. När vi vågar spela som på slutet är vi faktiskt väldigt, väldigt bra, sa Billborn.

Det var alltså ingen större skillnad på BP:s matchplan mellan halvlekarna. Den röda tråden var att den lilla talangfabriken från Bromma utanför Stockholm fortsatte tro på sitt egna spel. Till slut orkade Göteborgs hårda bollvinnare inte hänga med i passningstempot.

Det har visserligen bara gått tre omgångar, vinner Blåvitt mot Åtvidaberg hemma på torsdag är det säkert ingen som tänker i de här termerna längre men Mikael Stahre har satt sig i en situation där just segrar är det absolut enda som räknas.

Och så lär det vara så länge viljan och modet att utveckla det egna spelet saknas.

Var precis nere på derbypressträffen på Kaknäs där representanter för Djurgården och AIK deltog. Blir en hel del artiklar i papper och på nätet inför derbyt förstås – bland annat en intervju med en ny talang – men jag passade även på att plocka upp en grej från matchen AIK-Örebro med Andreas Alm, nämligen de heta känslorna mellan mittbacken Alexander Milosevic och målvaktstränaren Lee Baxter efter slutsignalen.

Vad handlade det om, Andreas?
– (skratt) Det var nog vinnarskallar överhuvudtaget. Det var många som var upprörda efteråt. Många var besvikna över att vi tappade två poäng.
Var det om att ”Alex” inte skulle ha passat tillbaka till målvakt i samband med Örebros kvittering?
– Jag vet inte, jag gick förbi när jag skulle tacka domaren, jag hörde att de pratade men jag såg att de satt och pratade när vi åt mat efteråt också. Det är frustration när man inte vinner på hemmaplan men också ett tecken på att man vill mera. Det är bra. Sedan ska vi alltid vara respektfulla mot varandra men det tror jag nog att vi klarar av.
Vad tycker du – kan man anklaga bakåtspelet lika mycket som målvaktens bollhantering?
– Den studsar rakt upp på en tuva, det är omöjligt att bedöma.
Om ”Alex” hade skickat upp bollen över sidlinjen i stället för att spela hem hade ni haft tre poäng – eller kan man inte se det så?
– Så kan man ju se det men så är det ju i så fall med allt.

Nu mot Grimsta och allsvenska mötet Brommapojkarna-IFK Göteborg.

På tre matcher har AIK använt tre olika anfallspar men bara tagit en trepoängare och endast gjort tre mål.
Inför derbyt mot Djurgården i fjärde omgången hänger två frågor tunga över tränaren Andreas Alm:
Hur ser ska egna spelet se ut? Eller är taktiken att anpassa sig efter motståndet?

Låt oss börja med tabelltrean Örebro som lämnade Friends med en turlig men välförtjänt poäng.
Som tränaren Peo Ljung sa:
– Det var kul att komma hit, det var kul att se hur grabbarna växte med uppgiften.

Det är bara att hålla med. Efter att AIK tagit en tidig ledning (Eero Markkanen) och ägt första halvlek började ÖSK sakta men säkert utnyttja ”tre-mot-två”-övertaget på centralt mittfält. Nordin Gerzic flyttade bollen framåt och växlade kant med framgång.

Det dröjde dock innan det gav resultat, och det blev till slut en AIK-bjudning som ledde till 1-1. Målvakten Kenny Stamatopoulos stördes av en tuva vid ett (onödigt?) hemåtspel från Alexander Milosevic, ÖSK-anfallaren Shpëtim Hasani fick sitt första och enda tillfälle i matchen och avslutade säkert.

Det var alls inte orättvist.

Nykomlingen hade ”tjänat ihop” till kvitteringen genom chanser som Patrik Haginges nick över öppet mål från nära håll, och Gerzics frispark i ribban (Stamatopoulos svarade sedan för en vaken räddning på returen).

Högeryttern Ahmed Yasin var den som hotade oftast och mest. Nog borde han fått en straff när han knuffades omkull av ”Nisse” Johansson tidigt i matchen. Domaren Johan Hamlin friade trots bra position. Hamlin friade även när Yasin gick omkull i straffområdet i slutet av matchen.

ÖSK har trots en sen korrigering från 4-4-2 till 4-3-3 (inför premiären) öppnat allsvenskan med sju poäng, är obesegrade och har kvaliteter som gör att de definitivt inte ska behöva dras in i någon bottenstrid.

AIK såg ut som AIK gjort i de två inledande matcherna: De etablerade spelarna klev inte fram, det var brist på energi och fart.

Mot Örebro hade Andreas Alm beordrat Celso Borges till en offensivare position med resultatet att AIK emellanåt spelade med fem man på linje längs ÖSK:s försvarsfyra.
Trots så mycket folk runt straffområdet skapade AIK förvånansvärt få chanser.
– Jag tycker att bollen borde ha hamnat där inne på ett bättre sätt. Yttrarna borde ha kommit till fler inläggslägen själva, analyserade Alm efteråt.

Men att skylla på inläggsspelet räcker inte som förklaring till AIK:s svaga inledning av årets allsvenska. Lagets anfallare har totalt fyra avslut på mål (Henok Goitom två, Kennedy Igboananike och Markkanen ett vardera). Med tanke på att de har mött tre lag som backat hem – och ofta spelat nära straffområdet – låter det som väldigt få avslut från forwards.

I premiären mot IFK Göteborg valde Alm snabbhet (Kennedy) och klokhet (Goitom). Mot Gefle valde han storlek (Markkanen) och klokhet. Mot Örebro storlek och snabbhet.

Är AIK ett lag som tänker anpassa sig efter motståndet i år? Eller hur vill Andreas Alm egentligen spela framåt?  De första matcherna har inte gett något svar. Och inläggsspelet är som alla kunnat se inte det enda problemet.

I samband med den allsvenska upptaktsträffen hänvisades till en undersökning som visar att unga fotbollsintresserade sviker allsvenskan – de är mer benägna att följa större, europeiska ligor.

Det fick mig att fundera på vad jag som journalist kan göra för att öka intresset. Inte för att det är min roll eller skyldighet eller ens har något med det journalistiska uppdraget att göra – utan för att det kan gå hand i hand ändå.

Finns det något grepp som kan tänkas intressera ungdomar och som samtidigt är eftersatt på Sportbladet?

Jag landade i ”längre intervjuer med unga talanger”. Först ut är Niclas Eliasson, 18, AIK:s yttermittfältare. Intervjun går att läsa i söndagens Sportbladet.

Vi får väl se om det faller väl ut, om den delas och sprids på nätet, om det är något som engagerar de unga.

På Twitter drog jag en rant som i grund och botten handlade om att längre läsning om internationell fotboll gärna sprids, delas och hyllas. De här dokumenten är ofta ett pussel av information som tidigare publicerats i internationella tidningar vilket är en journalistisk metod jag själv inte går igång på, men gensvaret från läsarna är alltså väldigt positivt.

Det som normalt brukar anses vara god journalistik – till exempel att knäcket innehåller förstahandsinformation och något som aldrig har skrivits tidigare – tar många läsare med en axelryckning.

För att sammanfatta: Att plocka fram informationen värdesätts inte på samma sätt av våra läsare som att pussla ihop redan befintlig information.

Missförstå mig rätt: Dessa dokument om internationell fotboll är alltid jävligt bra och läsvärda men det grundläggande journalistiska jobbet är gjort på annat håll. Därför har jag lite svårt att förstå de oerhörda hyllningarna.

Det var heller ingen kritik mot kollegor på Sportbladet som emellanåt skriver dokument om internationell fotboll, och som alla är fantastiskt duktiga journalister, som Simon Bank, Erik Niva och Patrik Sjögren.

Det var mer en kritik av en struktur, och i slutänden av läsarna, och läsarna går egentligen inte att kritisera, de gillar ju det de gillar.

Så det är väl helt enkelt som det är.

För övrigt tycker jag att Henrik Rydströms krönika om Malmö FF-Gefle är ett exempel på god journalistik. Det känns som att jag har sett matchen och förstår varför den slutade som den gjorde – trots att jag tyvärr inte hade möjlighet att titta i dag.

Den snabbe, den store och den kloke.
Nu är det tyvärr ingen spaghettiwestern Andreas Alm ska regissera utan ett anfallspar i AIK:s 4-4-2.
En måste bort – och Henok Goitom bör sluta spela som Zlatan.
Men låt oss börja med det bättre laget på Strömvallens solvarma konstgräs: Gefle.

Två dygn efter dödsmisshandeln, två dygn av sorg, ilska och frågor:
* Varför hände det?
* Hur gör vi för att det inte ska hända igen?
Jag inbillar mig inte att jag har svaren men jag tänkte resonera kring situationen.

Ansvarsfrågan är enklast att försöka svara på: Ansvaret är gärningsmannens. I andra hand handlar det om ett samhälle som inte har kommit tillrätta med problemet mäns våld mot andra män och kvinnor. Och för det tredje att denna våldskultur frodas i avarter till fotbollens supporterskap, mörka krafter som fördunklar de engagerade fansens tålmodiga arbete.

Det är fotbollens del, det är supportrarnas dilemma.

Många i klackarna och på läktaren har tyvärr en avgörande sak gemensamt med våldsmännen – hatet till rivaliserande fotbollslag.
Jag tycker att jag möter det för ofta, även bland folk i min närhet.
– I dag är ingen dag för hat, sa supporterordföranden Victor Capel inför AIK-IFK Göteborg och stoppade tillfälligt försäljningen av ”Hata Göteborg”-tröjan.
Och i morgon? Kör vi på som vanligt då? som Simon Bank frågade i dagens krönika.

Vissa menar att fotbollen förlorar en del av dragningskraften utan hatet men herregud, en helt vanlig supporter har dött för att han hade en annan färg på tröjan. Det som var giltigt i lördags är inte giltigt i dag. När en gräns passeras behöver andra gränser justeras. Och det borde gjorts för länge sedan.

Redan kvällen innan dödsmisshandeln i Helsingborg såg vi exempel på att det inte finns några regler. Oskyldiga matgäster attackerades inne på en restaurang av personer som ska ha sagt sig vara djurgårdare. I går slängdes bengaler från IFK Göteborgsklacken vilket kunde slutat i en ny tragedi.

Men i stället för att ta bort ståplatser eller bomma igen bortaläktare som politiker och proffstyckare föreslår måste det väl vara bättre att jobba vidare gemensamt för att besegra den fotbollskopplade delen av detta samhällsproblem ytterligare:
Hatet och våldet.
Hänger det ens ihop? kontrar någon.
Jag tycker det. För utan hat, mindre våld.

Våldsivrarna är på vissa håll inte riktigt så marginaliserade som det påstås. De har ett visst stöd då de anses försvara föreningen mot yttre och inre fiender vilket är deras självpåtagna uppgift. Motivet ska vara kärlek till föreningen men retoriken är ofta hatisk och hotfull och våld en accepterad yttersta metod.

På Friends Arena i går, dagen efter att en supporter misshandlats till döds, hoppades jag få höra sånger och se banderoller som tog ställning. Inte bara emot politiker och medier, pedofiler och hustrumisshandlare, förbund och poliser – utan också emot hatet och våldet mellan supportrar.

Men jag kan inte påminna mig om att jag har har sett läktarna ta den ställningen.

För ett tag sedan enades många fans och klackar i den landsomfattande kampanjen ”SvFF – Fotbollsmördare” som ekade på samtliga arenor efter tio knäpptysta minuter. Det mynnade ut i en konstruktiv debatt om supportrars villkor och stärkte deras röst som i dag förs på ett effektivt och tydligt sätt av SFSU och ordföranden Tony Ernst.

Men i dag är också en oskyldig supporter död, en annan supporter är misstänkt för gärningen men vi väntar fortfarande på en första, landsomfattande läktarkampanj emot hat och våld.

Den senaste kampanjen gjorde skillnad. Jag tror att en gemensam aktion kan göra skillnad på nytt, och förhoppningsvis bidra till att det som hände i Helsingborg aldrig händer igen.

Bortom sorgen, bortom elden, bortom röken och bortom kaoset fanns en fotbollsmatch också.
Är det någon mening att skriva om den?
Är det någon som orkar läsa om det?

En supporter misshandlades till döds och svensk fotboll samlade sig för avspark i en ny högriskmatch. Från Friends innerplan ledde representanter för AIK:s och IFK Göteborgs supporterorganisationer de 30 000 åskådarna till en tyst minut. Vid klackarna vajade ”vila i frid”-banderoller för en död djurgårdssupporter.
I en minut var det tyst.
I 45 minuter var det fotboll.
Ni vet vad som hände sedan.
När brandlarmen tystnat, när planstormaren lyfts ut och när hemmafansen slutat kasta skräp mot assisterande domaren stod vi där med en polisanmälan om att ett nioårigt barn träffats av en slängd bengal.
– Med tanke på vad som hände i söndags är den positiva känslan runt allsvenskan snart helt raserad. Vem vill gå på matcher med sin familj om det är så här? sa Blåvitts målvakt John Alvbåge.

Hans lag hade vunnit med 2-0 men några av hans supportrar hade satt igång en eldning som kunde ha slutat i ytterligare en tragedi.
Idiotin i att göra det – och att göra det nu – är bortom mitt förstånd.
Det är så här en krönika om matchen mellan AIK och IFK Göteborg i allsvenskan 2014 måste inledas, allt annat vore tjänstefel av en journalist.
Det var därför jag undrade vem som orkar läsa, om det är någon mening att skriva att det spelades fotboll också.

Eller ska vi kallade det gå-fotboll?

Mikael Stahre hade beordrat ett lågt utgångsläge för att hantera AIK:s förväntade anstormning. När den aldrig kom, blev resultat en matchbild utan vare sig tempo eller aggressivitet.
– Vi blev förvånade, AIK brukar spela med energi, sa Stahre.
– Vi var för eleganta, menade Andreas Alm.

Blåvitt ställde sig i vägen på kanterna, AIK försökte promenera förbi centralt. Där vann Jakob Johansson i princip varenda duell och IFK kunde ställa om. Adam Johansson frispelade Lasse Vibe rakt genom en AIK-backlinje som stod samlad på hälarna. Bortaledning redan efter en kvart.

Andreas Alm har under försäsongen pratat om att forwards ska utmana motståndarnas mittbackar mer frekvent än i fjol men Henok Goitom sjönk i frustration och Kennedy Igboananike hittade knappt en djupledslöpning.

Matchens behållning var Göteborgs historiskt vassa vänsterkant. I princip allt som skapades framåt (förutom målen) gick via Ludwig Augustinssons och Sam Larssons bolltrygga fötter. Blåvitt är bra till höger också men vänstersidan är något extra.

AIK:s bästa period sammanföll märkligt nog med utvisningen på mittbacken Per Karlsson en kvart in på andra halvlek. I samma veva gjorde Alm tredje bytet, och med nyförvärven Eero Markkanen, Niclas Eliasson och framför allt Panajotis Dimitriadis på planen skapade AIK tryck men utan tillräcklig spets, samtidigt som John Alvbåge stod för ett par tunga räddningar.

Det gjorde även hans kollega i AIK-målet då Lasse Vibe fortsatte att gå i djupled med kvalitet. Kenny Stamataoppoulos var dock chanslös när Philip Haglund frispelade inhopparen Malick ”Small Mama” Mané som tog sats från vänster och rullade in avgörandet fem minuter från slutet.

För att undvika ännu en fiaskoinledningsstämpel måste AIK vinna borta mot Gefle i nästa omgång. IFK Göteborg kan med gott självförtroende hälsa de regerande mästarna Malmö FF välkomna till Gamla Ullevi.

Så låter en sammanfattning av det allsvenska premiärtungviktsmötet på Friends Arena – om man för ett ögonblick bortser från allt elände runtomkring.