Förre förbundskaptenen Lars Lagerbäck har sommarpratat i P1 och jag antar att den allmänna bilden är småtrevligt men sömnigt.

Eftersom jag jobbade tätt på landslaget som reporter under Lasses förbundskaptensperiod var jag nog snudd på överdrivet nyfiken på vad han skulle ta upp.

Först vill jag klargöra vad jag tycker om Lars Lagerbäck, det finns ju vissa mytbildningar kring detta. Jag är – och har alltid varit – enormt imponerad av hans yrkesskicklighet och fotbollskunskaper. Jag vet inte hur många gånger jag har fascinerats av fingertoppskänslan vid laguttagningar och förmågan att lösa plötsliga problem som uppstår inför och under matcher.

Två gånger på tio år tyckte jag att han kanske borde avgå.

Första gången när Zlatan Ibrahimovic bojkottade Blågult efter hemskickningen. Jag ansåg att om frågan skulle ställas på sin spets, och vi hamnade i ett val mellan Zlatan och Lagerbäck i landslaget, då hade jag lagt min röst på Zlatan. Detta var 2007 och Ibrahimovic kom tillbaka innan frågan ställdes på sin spets.

Andra gången var 2009. Om Sverige missade VM i Sydafrika 2010 ansåg jag att det var läge att kliva av. Jag har kontakter inne i laget och visste att spelarna ville ha något nytt. Så blev det, däremot vet jag inte om det blev rätt ”nytt”.

De svagheter jag såg med Lagerbäcks ledarskap mer generellt var aldrig på ”avgå”-nivån. Resultaten avgör – och Lagerbäck levererade. Punkt. (Allra bäst ihop med Tommy Söderberg men det är en annan historia).

Men: Lars Lagerbäck var dålig på att hantera medier. När startelvorna läckte ut i pressen startades en jakt på läckorna. Ett marginellt problem förvandlades till ett verkligt problem bland spelarna som annars inte brydde sig nämnvärt om det där. Den typen av brist på förståelse för rapporteringen kring ett exponerat idrottslandslag ansåg jag var Lagerbäcks stora, genomgående brist. Dock tyckte jag aldrig att det var så allvarligt att han borde avgå för det. Som sagt: Jag var den störste beundraren av hans fotbollskunskaper och Lasse har lärt mig mycket om fotboll bara genom att svara på mina frågor på presskonferenserna.

Därför är det tråkigt att sommarpratet dominerades av en bitterhet mot de medier som faktiskt mest av allt lyfte och hyllade hans landslag under dessa framgångsrika år (herregud, hyllningsartiklarna dominerade 90-10).

Okej om ”Svennis” känner ett hat mot media (framför allt brittisk) som hängde ut hans kärleksliv men rapporteringen om Lagerbäck handlade om fotboll, laguttagningar, taktik och resultat. I tider av dåliga resultat finns det alltid enskilda krönikörer som i diskussionen lyfter fram att förbundskaptenen/tränaren ska avgå och ärligt talat – hur farligt är det? Det hör till fotbollscharmen, pågår överallt, varje dag, i hela världen. ”Lars-Tommy” fick aldrig sparken, så den makten har inte heller vi i medierna.

Jag tror att Lagerbäcks ”mediehat” beror på att han egentligen aldrig läste tidningarna. Han informerades av personer runt honom, presschefer och kollegor, fick höra brottsstycken och utdrag, och har därmed inte hela bilden klar för sig, att kritiken balanserades med välförtjänta hyllningar.

En poäng har han dock. Den så kallade knappkampanjen under VM 2006 var en idiotisk idé. Men beslutet togs på chefsredaktörsnivå efter att vi på plats i Tyskland hade motsatt oss det hela starkt. Däremot var det aldrig en kampanj mot Anders Svensson, utan för att Kim Källström skulle in i laget. Självklart på någons bekostnad men inte nödvändigtvis Anders. I den krönika som kampanjen knöts till skrev dåvarande landslagskrönikören Lasse Sandlin att han ville se Anders OCH Kim. Alltså var ”kampanjen” mer mot Tobias Linderoth. Hur som helst, jag håller med Lagerbäck om att upplägget var väldigt onödigt. Men till saken hör att Lagerbäck gjorde som vår chefredaktör hoppades, han plockade bort Anders från startelvan efter 0-0 mot Trinidad och spelade med Kim mot Paraguay, England och Tyskland.

Den övriga mediekritiken som radades upp i Sommar i P1 köper jag alltså inte men det slår mig att Lasse Lagerbäck faktiskt är på väg att bli en utmärkt kvällstidningsjournalist på äldre dagar. Han kan det där med att vinkla, spetsa och hårddra.

Vad sägs om en veckospalt, Lasse?

1-1 på Kopparvallen var inget bra resultat för de regerande mästarna i guldstriden.
Visst vore det fantastiskt om Elfsborg spelar 1-1 i nästa match också?

När jag gick mot parkeringen utanför den idylliska träarenan i Åtvidaberg stannade en svart BMW och vindrutan hissades ner:
– 1-1 tar vi gärna på onsdag också.
Elfsborgs ordförande Bosse Bank valde att titta framåt direkt efter den allsvenska poängförlusten.
Nästa match är som bekant Champions League-kvalet mot Celtic i Glasgow och av förklarliga skäl var det där fokus hamnade efter slutsignalen.
Frågan är om inte Elfsborgs fokus låg där innan avspark också?

Efter 30 sekunder lyfte Åtvidabergs mittback Daniel Hallingström en långboll över en felplacerad och passiv Daniel Mobaeck, John Owoeri var på väg att bli fri direkt men Kevin Stuhr Ellegaard avvärjde i sista sekund.
Så skulle det fortsätta: Elfsborg stod på hälarna mot ett inspirerat ”Åtvid” där nya anfallsparet Owoeri och Ricardo Santos ville visa vad de går för. I sjätte minuten la Santos upp bollen för Owoeri som dunkade upp den i nättaket utan att någon försvarare fanns i närheten.

När årets överraskningslag får tid och ytor är de lätta att tycka om. Inte ens Anders Svensson fick grepp om Mohammed Abubakari som styrde tempot, vann mark och fördelade bollar ut mot högerkanten där fine ytterbacken Anton Tinnerholm och Imad Zatara tog sig fram enkelt.

Efter en kvart tvingades Boråslaget till ett byte när Marcus Rohdén vred foten och in kom Simon Hedlund. Rohdéns olycka blev Elfsborgs lycka för det var Hedlunds snabbhet som väckte Elfsborg ur slummern. Han förarbetade den straff Mohamed Bangura slog inom räckhåll för straffspecialisten Henrik ”Fimpen” Gustavsson (inofficiell statistik som ÅFF plockade fram för några år sedan visar att han räddar varannan).
När jag frågade Jörgen Lennartsson om Bangura slår en eventuell straff mot Celtic kom svaret utan minsta tvekan:
– Nej, det gör han inte, sa Lennartsson.

I andra halvlek valde Elfsborg att kliva ett par meter lägre i pressen, dels för att spara kraft i den stekande värmen, dels för att döda ytorna för Abubakari och Daniel Sjölund. Taktiken lyckades, ”Åtvid” fick inte längre fast bollen på offensiv planhalva, Anders Svensson föll ner i favoritytan till höger och varierade begåvade långbollar med ännu mer begåvade instick på Stefan Ishizaki eller mötande forward. Det var smart, metodiskt och effektivt då det ledde till målchans i nästan varje anfall. Johan Larsson vräkte upp kvitteringen i nättaket med ett distansskott, och om det inte varit för storspelande ”Fimpen” i ÅFF-målet kunde Elfsborg lastat in tre poäng i bussen hem.

Nu blev det 1-1 vilket absolut inte är något att skämmas för mot hemmastarka Åtvidaberg som dessutom är något av ett spöke för Boråsarna, minns bara 5-1-matchen förra sommaren.
Mohamed Bangura byttes ut i 63:e minuten efter en fipplig insats, efteråt sade han sig vara tveksam till att spela matchen mot Celtic och därmed tycks tränaren Neil Lennons fula och låga utspel ha fått önskad effekt.
Elfsborg försöker vifta bort dilemmat, Jörgen Lennartsson säger sig vara övertygad om att Bangura kan ge hundra procent på onsdag.
– Det är en otrolig inspiration och utmaning för honom att visa vad han kan kan på Celtic Park med oss, sa Lennartsson.
Fan vet, alltså.

I dagens Laulsvenskan tar jag bland annat upp HBK-anfallaren Shkodran Mahollis klenskydd…f’låt benskydd som godkänns av domarna (här ligger det bredvid ett benskydd i normal storlek)…

…det ledde till att jag fick följande sköna anekdot mejlad till mig:

Efter de svenska resultaten i Europa League-kvalet är det nästan så att jag vill dra till med en svordom redan i ingressen.
Men det räcker bra så här:
Herregeflar vilka resultat!

Jag brukar inte använda utropstecken heller men här kommer ett till!
Gefle vänder 0-3 borta till totalt 4-3 mot Anorthosis Famagusta från Cypern.
BK Häcken skickar ut Sparta Prag efter 2-2 i Tjeckien och 1-0 i Göteborg.
Malmö kör över skotska Hibernian på längden och tvären, 9-0 sammanlagt om inte Ben Williams har släppt in ytterligare ett par bollar nu i natt.

Cypriotiska Anorthosis nådde Champions League-gruppspelet så sent som 2008/09 och har trots senaste årets ekonomiska bekymmer en gedigen trupp i sammanhanget. Att Gefles Europa League-chans fortfarande lever trots det hopplösa 0-3-utgångsläget hade jag inte trott på om det inte vore för att ett par hundra Sky Bluesare (och faktiskt en och annan cypriot) var på plats på reservarenan Norrporten i Sundsvall och kunde vittna om händelseutvecklingen för omvärlden:
1-0 Orlov (25). 2-0 Faltsetas (67). 3-0 Orlov (86). 4-0 Dahlberg (87).

Tränaren Pelle Olsson valde ett offensivt balanserat 4-4-2 med Johan Oremo som vänsterytter vilket var rätt taktik (så klart) mot segersäkra cyprioter. Efter att Mikael Dahlberg tryckt in det avgörande målet på ett lågt inlägg från Marcus Hansson kunde Gefle krypa ner i en bekväm fembackslinje och hämta hem avancemanget till tredje och sista kvalrundan.

Om man ser till förutsättningarna på förhand, innan det första mötet, är Häckens beslut att stänga bron för Sparta Prag en ännu större bedrift. 2-2 borta bäddade för en retur som kunde slutat lite hur som helst. Ett normalt fotbollslag skulle förmodligen krupit ner i skyttegravarna och försökt försvara sig vidare men inte Peter Gerhardssons Häcken som gick framåt som vanligt.
– De blev kanske lite förvånade, för de verkade ganska skärrade faktiskt, sa Martin Ericsson.
Mittfältaren sköt matchens enda mål på frispark i 82:a minuten och någon större dramatik blev det aldrig mot Tjeckiens mest framgångsrika fotbollslag genom tiderna.

Vidare är också Malmö FF medan IFK Göteborg svarade för kvällens enda fiasko när de försvann mot AC Trencin från Slovakien.
Men svenska klubblag närmar sig mellanskiktets fotbolls-Europa och har gjort så ett tag. Det går inte särskilt snabbt, men stegen går i rätt riktning: 2011 gick Malmö FF hela vägen till Europa Leagues gruppspel, i fjol gjorde Helsingborg och AIK samma sak.
I år har fyra lag fortfarande chansen.

Sverige tycks nosa på något som förhoppningsvis kan bli ”en svensk fotbollsmodell” med en bibehållen 51-procentsregel, en jämn och oförutsägbar allsvenska där lagen ändå når framgångar i Europa-spelet (ännu så länge begränsade). Lägg därtill en läktarkultur som det sneglas på med avund från utlandet.

Bakom de fotbollsmässiga framgångarna ligger utvecklingssatsningar som initierades för flera år sedan och som långsamt har börjat bära frukt. Det finns i dag 15 ungdomsakademier som enligt intresseorganisationen Svensk elitfotboll, Sef, håller hög klass. Sex av dem anses femstjärniga vad gäller resultat och elitförberedande verksamhet: Brommapojkarna, Malmö FF, Helsingborg, AIK, IFK Göteborg och Elfsborg. Sef har sneglat åt Holland och en förändring som gjorts är att spelarna numera börjar utbildas tidigare än i junioråldern.
– Titta på allsvenskan, där vimlar det i dag av duktiga 17-18-åringar, säger Sef:s sportchef Stefan Lundin och syftar på killar som Melker Hallberg, Simon Gustafsson och Emil Krafth för att nämna några.

Generation tv-spelsfotboll fnyser fortfarande åt allsvenskan och tittar hellre på när diverse miljardprojekt mäter plånböcker i ligor och turneringar där pengarullningen saknar all form av sans och balans. Och visst, svensk klubblagsfotboll kanske aldrig blir en del av just den sjuka världen.
Det ska vi i så fall vara gefligt glada över.

…förutom att hon är en varm, öppen, ärlig och fotbollskunnig människa som välförtjänt tycks ha gått rakt i den svenska folksjälen?

Fotboll handlar om resultat, och det är Pia Sundhages resultat som förbundskapten som i första hand ska granskas och analyseras.

Eller visst, vi kan enbart betrakta EM och damlandslaget ur ett politiskt perspektiv, att damfotbollen har vuxit som idrott och att landslaget fått den medieexponering, kärlek och respekt de förtjänar. Det är viktiga bitar men det har denna gång inte haft så mycket med resultat och prestation att göra, som är det vi normalt dissekerar när det kommer till idrott.

Jag vet inte om någon minns det nu men några dagar innan premiären avgick plötsligt en man vi kan kalla Birger. Denna Birger var då och är nu – åtminstone för mig – ett blankt ark. Jag vet inget om honom, jag hade aldrig hört talas om honom tidigare.

Birger var den assisterande tränaren som hade ansvar för försvarsspelet. Varför han lämnade framkom aldrig exakt men det tycks ha varit en kombination av missnöje från spelarna och att han inte var helt överens med Pia Sundhage om defensiven (som ju var hans område).

Det svenska försvarsspelet haltade mot Danmark, testades aldrig av vare sig Finland, Italien eller Island, och rämnade åter mot Tyskland.

Hur mycket handlade det om att Pia Sundhage – och landslagsledningen – gjorde en dålig rekrytering inför EM i denne Birger?

Om Pia & Co. inför den viktigaste turneringen i svensk damfotbollshistoria kunde gå bort sig helt i en nyckelrekrytering, hur mycket har det då slarvats med övriga förberedelser?

Ursäkta att jag ställer frågor snarare än ger svar men jag har inte bevakat mästerskapet som journalist, jag har bara följt det som en vanlig glad och förväntansfull landslagssupporter.

Åter till huvudfrågan: Vad gjorde Pia sportsligt med landslaget som motiverar de hyllningar hon nu mottar?

* Hon fick spelarna att prestera i andramatchen mot Finland när pressen vilade tung på dem. Det knöt sig aldrig, hon tog ut rätt startelva.

* Hon gjorde Sverige till ett bra lag på fasta situationer.

Mer?

Jag vet inte riktigt. Egentligen fick hon ju bara Sverige att göra det man kunde förvänta sig av dem mot Italien (som vilade sex ordinarie spelare) och mot Island (som man kan fråga sig hur de egentligen nådde kvartsfinalen).

Då är frågan ”Vad lyckades hon inte med?” mer intressant att ställa:

* Pia fick inte spelarna att kliva ut avslappnade till premiären vilket är en av ledarskapets huvuduppgifter i det läget: Att balansera anspänningsnivån. Det är inte lätt men det ska inte vara lätt att vara förbundskapten heller.

* Pia tog inte ut rätt straffskytt (Lotta Schelin missade ju) och hon var uppenbarligen inte en tillräcklig auktoritet för att alla spelare skulle respektera den förutbestämda straffordningen (Kosovare Asllani).

* Pia tog inte ut rätt startelva i premiären, åtminstone sett till att hon underkände den på flera positioner redan till matchen efter.

* Pia gjorde inte rätt byten när Sverige var i underläge mot Tyskland, jag tycker i alla fall inte att bytena fick någon effekt.

* Till sist: Pia fick aldrig spelarna att prestera på en sådan nivå att de överträffade sig själva och nådde den där finalen. Betyget för Sveriges sportsliga prestation blir godkänt, inte mer.

Jag är inte dummare än att jag vet att förbundskaptenens betydelse är av mindre betydelse. Man brukar tala om 10-20 procent är vad en coach/ett team kan bidra med till prestationen, sedan står spelarna för 80-90 procent. Men om en förbundskapten nu mottar enorma hyllningar, då måste man fundera på varför? Gjorde Pia Sundhage verkligen något rent sportsligt som motiverar hyllningarna? Hade vi sett sämre resultat med Thomas Dennerby – eller hade Sverige varit i final då? Får man ens formulera den tanken i dag?

Pia Sundhage hade visserligen inte så lång tid på sig, däremot hade hon väldigt mycket tid med spelarna under vårvintern, mer än någon annan förbundskapten hade med respektive lag. Hon är en spännande ledare som har gjort fantastiska resultat och är en svensk idrottsikon, en viktig röst, en hjältinna. Att hon är rätt person på posten är jag fortfarande övertygad om men tvärtemot majoriteten av de svenska fotbollsfansen känner jag mig i dag mindre säker på Pia Sundhage som förbundskapten än vad jag gjorde innan EM började (å andra sidan höll/håller jag henne väldigt högt).

Till hösten börjar ett VM-kval då jag hoppas att hon visar att jag kände helt fel den där kvällen Sverige gjorde det man kunde förvänta sig av dem – inget mer.

Helsingborg kom till Örjans Vall med så många frågor runt laget att det dröjde en halvlek och krävdes en hårtork innan de kom på varför de egentligen var där:
För att ta tre poäng.
För att placera sig främst i guldracet.

När tränaren Roar Hansen – plötsligt återuppstånden från helvetesfebern – hade avslutat presskonferensen efter hängmatchen mot Halmstad (1-0) slog det mig att han inte fick en enda fråga om tabellen. Så jag bad honom berätta hur det känns att vara serieledare nu när alla lag har spelat lika många matcher (förutom AIK och Häcken som har en mer).
– Det har vi varit förr, sa Hansen och ryckte på axlarna.
Ingen stor sak i HIF-lägret, alltså, även om Hansen snabbt tillade:
– Men det är så klart bättre att ligga där än att ligga femma. Jag tror att det kommer att stå mellan det här gänget som ligger där uppe nu.

Så är det förstås och faktum är att Helsingborg, 16 omgångar in på årets allsvenska, har annat att fundera på än den extremjämna tabellen. Till exempel om Walid Atta är spelaren som ska ersätta skadade May Mahlangu bredvid Ardian Gashi den här guldstridshösten?
– Jag har inte bestämt mig om det, sa Roar Hansen.
Alternativet är att byta plats på Atta och mittbacken Loret Sadiku (som gjorde en provocerande nonchalant insats i går) vilket ger HIF ett kreativare mittfält med spelare på naturliga positioner. Jag tycker att Atta var bättre mot HBK än han var mot Öster i förra veckan men förstår om Hansen famlar lite kring hur han ska knäcka den potentiella guldnöten.

Apropå nötter:
– Jag tycker att vi spelade som en påse nötter i första halvlek, suckade HIF-tränaren.
Första 45 minuterna på Örjans Vall gick HIF rakt i Halmstads skickligt gillrade fälla. HBK stod högt, var kompakta och gjorde det trångt. Men i stället för att utnyttja planens bredd och längd försökte Helsingborg hitta in centralt på mötande spelare.
Som någon uttryckte det: Robin Simovic och nye islänningen Arnor Smarason kunde ha delat skor, så ofta befann de sig på samma yta.
Dessbättre för HIF:s skull saknade Halmstad kreativitet och kvalitet för att utnyttja omställningslägena som uppstod. I det offensiva spelet tycks laget inte synka med anfallsparet Boman/Baldvinsson och Helsingborgs backlinje kunde reda ut situationerna.

Chansfattigt och tillknäppt löd domen om första halvlek från läktaren – i Helsingborgs omklädningsrum ljöd Ardian Gashis svordomar.
Den hetlevrade mittfältaren gav lagkamraterna en ordentlig hårtork innan han klev ut på planen och vobblade in ett distansskott från 30 meter. Det såg billigt ut men den som tittade noga noterade hur HBK-keepern Stojan Lukic var skymd och precis när Gashi sköt tog han ett par snabba steg åt höger medan bollen vred sig in via hans vänstra stolpe.

Målet var inte det enda Helsingborg gjorde bättre i andra halvlek: Högerkanten kom med i spelet oftare, Halmstad sträcktes ut bättre och Smarason kunde kliva ur Simovics 47:or.
Men den nyligen värvade islänningen är också ett litet frågetecken. I går var han ivrig och överambitiös , hotade sällan eller aldrig och det har i alla fall inte klickat direkt med Simovic. Är han ett bättre alternativ än Alvaro Santos som har imponerat i de två senaste matcherna från start och svarade för ett begåvat inhopp på Örjans Vall?
Det får framtiden utvisa, närmast mot IFK Göteborg på söndag då jag förutsätter att Samrason får en ny chans att visa vad han kan.
Lyckas han inte lär Ardian Gashi tala om det för honom.

Jag har så klart ett skevt perspektiv här. Jag är en sportjournalist som har rest land och rike runt och sett världsstjärnor spela fotboll. Jag får till och med betalt för att prata med dem efteråt.

Jag förstår att kidsen tycker det är en once in a lifetime att se Zlatan, Thiago Silva, Wayne Rooney och Christiano Ronaldo live-live. Vem är jag att ta ifrån någon den upplevelsen och den glädjen?

Jag tycker också att det är bra att jippona drar in pengar till svenska klubblag, även om summorna är förhållandevis små, tyvärr är det storklubbarnas marknad.

Och för det tredje: Dessa världsklubbar är slutna företag som tränar, lever och verkar innanför höga murar, det finns något positivt i att de närmar sig fansen då toppfotboll är en globaliserad industri.

Med det sagt har jag lite svårt för matcherna som nu avlöser varandra i sommar. I kväll såg vi Hammarby-Paris SG på Tele2 Arena. Här i Göteborg, där jag befinner mig, kan du inte kliva in i en busskur utan att mötas av en affisch om SUPERMATCHEN mellan PSG och Real Madrid på lördag. Och i nästa vecka AIK-Manchester United på Friends – någon som har missat det?

Varför görs inte liknande marknadssatsningar på att sälja den svenska klubblagsfotbollen på herr- och damsidan? Där matcherna faktiskt betyder något ”på riktigt”.

Och nej, jag kastar inte sten i glashus här, Sportbladet lägger mycket mer resurser på allsvenskan än på de här turnérande barnkalasen. Möjligen inte på damallsvenskan men det är en journalistisk bedömning utifrån det svala intresset kring serien. Kanske förändras det efter EM-succén även om jag tvivlar – majoriteten av de ”fans” som nu bänkar sig på arenor, pubar, fanzones och framför tv-apparater lär knappast ens notera seriefinalen mellan Tyresö och LdB Malmö på Tyresövallen 10 augusti. Hur som helst är det inte mediernas ansvar att lyfta en idrott framför andra – det ansvaret vilar på respektive idrott. För de som lyckas kommer en ökad mediebevakning som ett brev på posten.

I somras var jag utsänd för att bevaka Barcelona-Manchester United på Ullevi i Göteborg. Det resulterade i en rätt trumpen krönika som avslutades så här:

”Noll mål och 16 (!) byten senare – Tito Vilanova gjorde elva, sir Alex fem – var det dags för straffsparkar, bäst av tre. Xavi och Piqué i mål, Nani och EM-sumparen Ashley Young bommade – segern till Barcelona och vi förberedde oss på det där fyrverkeriet.
I stället blev det pinsamt på riktigt.
Arrangören ställde fram ett podium, Sven-Göran ”Svennis” Eriksson utsåg Iniesta och Scholes till ’möcket, möcket bäst på plan’, Henke Larsson och Lennart Johansson överräckte en pokal till Xavi & Co. som fick rada upp sig under konfettisprut och ’We are the champions’ dånandes ur högtalarna.
Efter att Barçaspelarna lämnat podiet snabbt som Usain Bolt kom fyrverkeriet som en befrielse.
Det här har folk betalat mellan 400–700 kronor för, i vissa fall ännu mer, de kan inte vara nöjda?! tänkte jag och tog med mig blocket ut på stan. Men jodå, gammal som ung, kvinnor och män, Barçafans och Unitedfans, alla sken de ikapp med Ullevis strålkastare.
– Det var inte samma drag som på 90-talet när Blåvitt spöade toppklubbarna. Men du fick se en och annan tvåfotare som du aldrig får se igen, sa Christer från Ale.
– Framför allt var det här en upplevelse för de små, sa pappa Martin från Halmstad och ­klappade sonen Ludwig, 7, på ­huvudet.
Det förstås. Men en träningsmatch är en träningsmatch, även om du döper den till något annat. Jag ger Barcelona–Manchester United + av fem.
Men det regnade i alla fall inte, trots att korvtanten på Drottningtorget hade larmat om oväder”.

Kanske är det så vi måste se det, att det förstärker fotbollsintresset hos våra unga. Men jag står ändå fast vid den provokativa rubriken, att kvällens publiksiffra värmde mitt fotbollshjärta. Det kom ”bara” 23 427 till Tele2 Arena för att se Hammarby-PSG trots att biljetterna såldes desperat för elva spänn mot slutet. Ändå såg betydligt fler i lördags, 29 175 personer, Hammarby möta Örgryte i superettan.

Det hade känts så oändligt mycket tråkigare om det varit tvärtom.

En 50 mils bilfärd i stekande sol tar på krafterna, tur att Maria Sveland levererade ett vasst, välformulerat och viktigt Sommar i P1, annars hade resan känts en och en halv timme längre än den kändes.

Här kan ni läsa matchkrönikan Häcken-AIK 2-3. Egentligen skulle jag ha skrivit om något annat. Jag frågade ju AIK:s tränare Andreas Alm på presskonferensen hur man gör för att hålla i en formtopp?

Alm svarade:

– Vi hade en liknande matchrad i fjol, sedan förlorade vi en match, sedan vann vi lika många till. Har man gjort det tidigare tror jag det är lättare att göra det igen.
– Det vi har sagt är att vi aldrig ska börja med klacksparken vi gör i sista minuten i segermatchen.
– Om man börjar med det snygga, med det flytet man känner när man leder och vinner en match, då börjar man spela mot den förra motståndaren. Men det gäller ju att bryta ner den nya motståndaren först. Det är en form av ödmjukhet som spelarna gör väldigt bra. 
– Nästa gång möter vi Elfsborg, och det är klart att dagens seger ger oss energi, men om vi tror att vi ska lösa Elfsborg på samma sätt funkar det inte.

Jag tyckte svaret var spännande, och efter presskonferensen tog jag ett längre snack med Alm om hur AIK jobbar med den delen av idrottspsykologin.
– Det sista spelarna minns från den här matchen är ju att de står och sjunger segersånger med fansen. Det måste vara borta när nästa match börjar.

När jag kom till Aftonbladets lägenhet i Göteborg och skulle lyssna på exakt vad Alm sagt var det tyst. Den förbannade jävla Iphonen hade inte spelat in en enda sekund. Det kändes ungefär lika irriterande som när du stannar bilen, köper en färsk dosa snus, sätter dig i bilen och kör iväg, tappar ut dosan i bilen på motorvägen och måste köra av igen.

Mitt minne är visserligen bra, men kort. Och jag orkade inte ringa för att be Andreas upprepa citaten. Så det fick bli en matchkrönika i stället. Det funkade okej, tycker jag.

Men snacket med Alm var intressant. Det handlar alltså om att hjärntvätta spelarna mellan matcherna, allt för att inte riskera det där som Häcken åkte på i går: De kom från en bragdupphämtning mot Sparta Prag, sedan släppte de in 0-1 efter fyra minuter efter ett vansinnigt nonchalant försvarsspel av mittbackarna Fredrik Björck och Simon Sandberg som mentalt var kvar i Prag och sög på en Staropramen.

Det var en händelserik och underhållande fajt. Jämn men AIK lite bättre över 90 minuter och mycket bättre sett till första 30 minuterna. Kanske skulle Häcken haft en straff i slutet men jag uppfattade situationen dåligt och det var inget snack om det efteråt.

Bäst i AIK var Martin Mutmba (hemjobbet, förarbetet till 2-1, frisparken till 3-1) – L L L L. Kennedys mål är fantastiskt bra, framför allt det andra som nog är ett av de bästa fotbollsmålen jag har sett i allsvenskan (om ni förstår vad jag menar) – L L L L. Men Kennedy är faktiskt ganska anonym utöver målen. Trist för Helgi Danielsson att göra en plattmatch som avskedsmatch (han grämde sig svårt efteråt, läs den lilla intervjun i tidningen i dag) – men vi ger honom L L ändå.

I Häcken imponerade 18-årige centrala fältaren Simon Gustafsson tungt. Han får L L L i ett lag som inte riktigt fungerar. Men han flyter majestätiskt fram och har en vänsterfot som är förbannat lik Kim Källströms. Jag är lite inne på att hålla honom som en större mittfältstalang än både Daniel Amartey och Melker Hallberg. Men vi gör bokslutet efter säsongen. Och på tal om t a l a n g e r: Intressant inhopp från 17-årige forwarden Carlos Strandberg (världens störste 17-åring?) som lekte in sitt första allsvenska mål. Moestafa El Kabir gjorde en vass match innan skadan satte stopp (men ingen fara för Sparta Prag-returen) – L L L.

Nåväl, jag pratade om Daniel Majstorovic med Andreas Alm också. Jag skrev ju en krönika om det i gårdagens tidning, och det kändes som att Alm hade ett behov av att förklara hur landet ligger. Han hävdade att det handlar om energin i truppen, han ville inte förändra den då det blivit segrar i de senaste matcherna. Eftersom Daniel ändå inte vill sitta på bänken så blir det inget bra att ta ut honom i truppen, menade Alm. Då ville han hellre ha med Daniel Tjernström på bänken och det han bidrar med därifrån.

– Så där har du den sportsliga aspekten, sa Alm som uppenbarligen läst krönikan och mindes anslaget.

Det Alm indirekt säger är ju att Majstorovic egentligen borde syssla med golf eller någon annan individuell idrott men jag tror som sagt att det finns andra bitar också, och mycket riktigt, Alm tillade:

– Sedan är det ju ett transferfönster öppet också…

Då slog det mig att Djurgården är på mittbacksjakt så jag testade den på Alm men han viftade bort idén:
– Det är nog ingen AIK:are som vill spela i Djurgården.

…men förutsatt att Majstorovic går gratis, och är beredd att gå ner i lön, kanske Djurgården inte är någon dum idé, eller vad tror ni? Förhoppningsvis har tiden i AIK lärt honom att han inte är Zlatan utan kompis med Zlatan. Det kanske skulle kunna bli bra.

Hammarby och Djurgården delar ju arena numera, och AIK och Djurgården gjorde en spelaraffär så sent som inför den här säsongen med Kennedy som inte var särskilt uppskattad av dåvarande Dif-managern Magnus Pehrsson.

Nu väntar en lugn dag på framsidan, sedan Halmstad-Helsingborg på onsdag. Ett HIF utan May Mahlangu som tragiskt nog har slitit av hälsenan och missar resten av guldstriden. Hur det påverkar HIF får vi se på Örjans Vall – mitt första besök för året på Sveriges vackrast belägna fotbollsarena.

Nya arena, gammal sanning:
Bjuder man in Party-Janne Andersson till en invigningsfest är risken överhängande att det är han som får fira till slut.

Efter att IFK Norrköping besegrat Djurgården med 2-1, och vi hade varit på presskonferens i något som påminde om en föreläsningssal på Rymdhögskolan, blev jag stoppad vid en utgång av en man som kunde misstänkas för djurgårdare:
Vad tyckte du? Vilka var bäst? undrade han.
Han syftade förstås inte på matchen utan ville att jag skulle jämföra Djurgården och Hammarby. Och om ni nu tvingar mig, är det där vi får börja:
* Hammarby fyllde utrymmet med flest.
* Djurgården fyllde tomrummet bäst.
Ursäkta att en göteborgare blandar sig i denna infekterade Stockholmsfråga med en krystad ordlek som tillhygge men jag syftar på publiksiffra respektive ljudkuliss.
Fler stolar gapade tomma när Djurgården premiärspelade jämfört med när Hammarby invigde arenan i går kväll: 29 175 mot 27 798.
Men det Djurgården saknade i antal upplevde jag att de tog igen i röststyrka.
Det lät helt enkelt högre, oftare och mer synkroniserat från de blårandiga jämfört med de grönvita.

Båda inramningarna höll internationell toppklass, och varför Djurgårdsklacken lyckades aningen bättre än Hammarbys klackar har jag en liten och högst ovetenskaplig teori om. Medan Dif hade samlat hela klacken längs hela södra kortsidan (den är dessutom större) hade Bajen delat upp sin mellan norra kortsidan och nordvästra långsidan. Den sistnämnda lösningen tycks kunna ge en del synkroniseringsproblem på det här stora evenemangsbygget.

Jag skrev i dagens krönika att Tele2 Arena ställer höga krav på spelare och publik. Den känns visserligen som en äkta fotbollsarena – men den gör sig bäst för stora matcher. Efter Djurgårdens premiär finns ingen anledning att ändra sig på den punkten: Det går att känna en viss oro över hur det blir här med knappt 10 000 på läktarna.

När vi ändå diskuterar publiken: IFK Norrköpings vita bortafölje (över 2000 personer?) ska förstås också lyftas fram.

Resultatmässigt slutade invigningshelgen ungefär lika illa för hemmalagen: Bajen tappade två poäng mot ett bottenlag i superettan, Djurgården förlorade med 1-2 mot ett starkt IFK Norrköping. Dessutom heter arenans första målskytt varken Kennedy Bakircioglü eller Erton Fejzullahu utan Imad Khalili – en historisk kalldusch.
”Peking” hade tydligare idéer om hur de ville anfalla medan Djurgårdens bästa stunder i matchen var när de drevs framåt av energin från läktarna. Men gula kort på det centrala innermittfältet gjorde att de tappade i duellspelet, och när ytterbackarna inte forsade fram som energifotbollen kräver, då kunde bortalaget omgruppera och ta över i andra halvlek (Andreas Johansson tog förstaduellen, Lars Krogh Gerson samlade upp andrabollarna).

Gunnar Heidar Thorvaldsson var ett hot hela matchen men lika begåvat som han slog dit segermålet, lika obegåvat var hans hyschande mot en Djurgårdsklack som dessbättre tog det oprofessionella uppträdandet väldigt professionellt. Thorvaldsson kunde varnats enligt regelboken men Stefan Johannesson lät det vara.
Å andra sidan upplevde jag Djurgårdens straff som ganska billig. Bollen tog visserligen på Mathias Floréns arm men den var inte i onaturlig position och han försökte dra undan den snarare än att ”handen sökte bollen” som det heter enligt regeltolkningen.

Andreas Johansson var iskall vid straffpunkten när han väntade ut David Mitov Nilsson och bredsidade in Djurgårdens första mål på Tele2 Arena.

Både Hammarby och Djurgården har missat klara målchanser och det beror självklart på att bägge lagen saknar formstarka avslutare men jag tror också att man kan skylla det på en viss ovana vid det plastiga underlaget: Simon Tibblings och Daniel Amarteys skott över mot tomt mål signalerade i alla fall om det.

Men, och detta är sedan gammalt: Bjuder du in Party-Janne Andersson till en invigningsfest är risken förstås överhängande att det är han som får fira. På presskonferensen efter matchen frågade jag hur:
– Jag vill inte prata högt om hur jag tänker fira det men det är klart…vi har ingen match på två veckor så jag tänker fira! sa Norrköpings-managern.

Hans tränarkollega i Djurgården, Per-Mathias Högmo, var av förklarliga skäl inte lika uppåt. Två raka förluster, Högmo-effekten tillfälligt avblåst (om den någonsin funnits) och i nästa match mot Helsingborg får laget klara sig utan både Andreas Johansson och Daniel Amartey som är avstängda.

Tele2 Arena är invigd och efter invigningsmatchen mellan Hammarby och Öis inför 29 175 åskådare går det att konstatera följande:
Det är en arena som ställer höga krav på spelare och publik.
I går levde spelarna på planen inte upp till kraven att besegra ett bottenlag i superettan.