Det är en knölig situation som har uppstått.

Elfsborg lånade Mohamed Bangura från Celtic, de betalar ett antal miljoner för att täcka hans lön, det talas om en summa som är större än fem miljoner men mindre än tio.

Det är mycket pengar för ett lån för en allsvensk klubb. Det är också en uttalad Europa-satsning.

Nu möts av allt att döma Elfsborg och Celtic i Champions League-kvalet i slutet av juli/början av augusti. Utöver att det är en tuff lottning för Elfsborg innebär det följande dilemma:

Hur känner Mohamed Bangura för att spela matchen?

Det finns inga regler eller någon klausul i låneavtalet som stoppar honom men Celtics manager Neil Lennon har redan varit ute i brittiska medier och satt Bangura under hård press:

”If he played it would put him in a compromising situation.

”I think it would be a very difficult situation for him mentally as well so I think it would be best for all parties if he didn’t participate in either of the ties.

”He is our player at the end of the day and we have loaned him out to that club.

”The only reason we put him out on loan is to get some game time.

”He is playing in an environment that he knows, he has done very well so hopefully he will come back a better player.”

Som sagt: En knölig situation.

Var det någon som tänkte på att det här scenariot kunde uppstå?

Förmodligen inte.

Borde någon ha tänkt på det?

Alldeles uppenbarligen.

Låt oss dra det till sin spets: Tänk om det går till straffar, är Jörgen Lennartsson beredd att skicka fram Mohamed till straffpunkten? Vill Mohamed själv skjuta i det läget?

Om svaret på frågorna är nej – ska han då spela matchen?

Jag tycker så här: Det är Elfsborg som betalar Banguras lön, han är Elfsborgs spelare den här säsongen och i det här kvalet – självklart ska han lira och göra jobbet till hundra procent för IFE. Men nu har Neil Lennon spelat ut ett fult kort och eftersom Bangura ska tillbaka till Celtic i januari är det nog inte riktigt så enkelt som man kan önska.

Det har pratats ovanligt lite kebab i årets allsvenska. Det kan bero på att kebabtoppen på allsvenska fotbollsarenor ser ut så här:

Först kommer Södertälje Fotbollsarena. Sedan kommer ingenting. Sedan kommer ingenting. Sedan kommer Strömvallens kolgrillade hamburgare.

Ungefär så.

Det fanns alltså flera goda anledningar att ta Robmobilen till Södertälje för att se Syrianska möta AIK.

Fan TV-Fjäll imponerade när han köpte en kebab innan avspark, ytterligare en i paus, sedan smet han hemåt fem minuter före slutsignalen med löftet om att springa naken på Friends Arena om Syrianska skulle gå i kapp till 2-2.

…kan vi misstänka att Fan TV-Fjäll köpte kvällens tredje när ingen såg?

Att Fan TV-Fjäll har tre kebaber i sig vore ändå en liten skräll.

Själv fick jag nöja mig med en: EP-Månsson hade bara 70 kronor i cash och partytältserveringen utanför huvudläktaren tar inte kort.

En av många fördelar med kebaben på Södertälje Fotbollsarena är att du måttar såsen själv.

Özcan Melkemichel var tillbaka på tränarbänken och för en skiftjobbande fotbollsjournalist uppstod följande scenario i förra veckan: Den sista artikeln som skrevs på söndag kväll innan ledigheten handlade om att Özcan avgick. Den första artikeln som skrevs efter ledigheten i fredags handlade om att Özcan var tillbaka. Den skiftjobbande fotbollsjournalisten hamnade i ett filosofiskt vacuum: Hade Özcan överhuvudtaget varit borta från hans yrkesliv?

Özcan Melkemichel är Syrianska personifierad på många sätt. Nu när han är tillbaka lär han inte lämna på ett bra tag. Men visst hade det varit intressant att se honom nästa säsong i typ…Hammarby?

…Nanne Bergstrand i Djurgården och Özcan i Bajen, varför inte.

Efter Syrianskas knappa förlust mot AIK pratade jag med Özcan. Hans spelare hade trots allt gjort en mycket bra prestation. Var det ett resultat av det tillfälliga avhoppet, Özcan bad ju om stöd och förståelse för situationen? Jag frågade om alla drar åt samma håll nu?
– Jag hoppas det. Jag trodde inte att det fanns ett sådant stöd och förståelse för resultaten. Jag är otroligt glad, det har gett positiv energi.
Fick du samma gensvar från spelarna?
– Jag tycker faktiskt det. Det syns på hur vi spelar i dag. Men 2-0-målet dödar oss lite grand. Vi är i en svår situation. 

Den situationen förvärrades ytterligare av att en av lagets få anfallare, Osman Sow, plötsligt försvann till England för att provträna med Blackpool utan förvarning trots att han har kontrakt juli månad ut.
– Vad ska man säga? Han skulle betytt jävligt mycket för oss i dag. Jag har inga ord för det. Man måste respektera ett kontrakt, suckade Özcan.
Kan ni göra något?
– Vad ska vi göra? Det är två veckor kvar på kontraktet.
Han spelar inte mer för Syrianska?
– Nej. Han har åkt. Vi vet inte ens var han är. Men vi har tagit in en ny forward, Mattias Mete är klar tror jag och vi försöker hämta in ett par spelare till för att klara av den här situationen.

En av spelarna som ansluter är Nahir Oyal på lån från Djurgården, avslöjar EP-Månsson i dagens tidning. Och Syrianska behöver spelare, jag tycker till exempel inte att Sebastian Rajalakso håller allsvensk klass.

Rajalakso var annars spelaren som Konkurrentens ende krönikör ville ha in i EM-truppen våren 2008. Konkurrentens ende krönikör var i fokus under gårdagen igen. Formuleringen ”Är lite förvånad över att AIK inte fakturerade för alla vackra ord man sa om Ivan Turina när han dog” ledde till den mest upprörda reaktion jag har sett mot en sportjournalist sedan sociala medier uppfanns.

Formuleringen är osmaklig, det är hatet som slår tillbaka också, men i det infekterade läget är det lite som att be om det. Folk har frågat mig hela dagen ”Hur kan man skriva så där?”. För det första tror jag att Konkurrentens ende krönikör befinner sig alldeles för långt ifrån svensk klubblagsfotboll, han har säkert inte en susning om vilka som styr i AIK. För det andra finns en relevant kritik mot Expressens publiceringar (se tidigare inlägg) och så noga har Konkurrentens ende krönikör knappast bemödat sig att läsa kollegornas artiklar.

…varför han väljer en medveten provokation kring en fotbollsspelares tragiska bortgång…tja, jag är lika oförstående till det som alla andra. Formuleringen sänker trovärdigheten för en hel yrkeskår eftersom det kommer användas som exempel i framtiden på hur journalister uttrycker sig i seriösa medier.

Nog om det.

Eftersom AIK vann matchen blev det inte särskilt mycket snack om utvisningen på Alexander Milosevic. Jag tycker att domaren Martin Hansson har stöd för det röda kortet i regelverket och att bedömningen var korrekt. Milosevic får förmodligen två matchers avstängning, det är Disciplinnämnden som avgör om det ska bli 1+1 eller 1+2. Stalltipset är 1+1.

Jag frågade Andreas Alm om AIK tänker överklaga även om det blir 1+1?
– Det vore dumt att ta beslut om man ska överklaga domen innan domen har kommit, sa Alm.

Alm vs Lauler 1-0.

Däremot var Alm tydlig på frågan om mittbackspar nästa match:
– Det kan jag säga redan nu att Niklas Backman och Per Karlsson spelar. 
Med Daniel Majstorovic på bänken?
– Den truppen har jag inte tagit ut ännu, det får vi se.

Tränarens uppgift är att ta ut den bästa truppen för att vinna. Majstorovic har varit utanför AIK:s trupp i två matcher. Med Milosevic avstängd är rimligen den bästa truppen för att vinna mot Häcken en trupp där Majstorovic är med på bänken. Vi får se hur Andreas Alm gör.

Jag bevakar inte det pågående EM-slutspelet men följer damernas matcher med stort intresse framför tv:n. Jag har dock svårt att få ihop Pia Sundhages beslut att skicka fram bänknötarna till medierna dagen efter den fina 5-0-segern mot Finland. Vad ska man fråga om? Hur hård är bänken? Hur tungt är vattnet? 

Det pratas ofta om att damfotbollen får för lite medieutrymme, sedan när intresset är som störst – då passar det inte längre. Så jobbigt kan det väl ändå inte vara att lägga en halvtimme på att snacka med glada landslagsjournalister dagen efter en storseger?

Det blev, precis som det alltid blir mellan Syrianska och AIK, ett drama till slut.
Det är ändå ingenting i jämförelse med den allsvenska tabellen:
1. Malmö FF. 2. AIK. 3. IFK Göteborg.
Får en enkel fotbollsjournalist lov att drömma om en guldstrid mellan de största städernas största lag?

Senast allsvenskan var en storstadskamp var 2002. Då vann Djurgården komfortabelt före MFF och Öis. Ett trekejsarslag mellan Malmö, AIK och IFK Göteborg har däremot inte hänt i modern tid.
Tanken svindlar.
Minns bara 2009 när Gnaget och Blåvitt följdes hela vägen till en ren guldfinal i Göteborg. Krydda minnesbilden med Malmö FF, krydda den med en hjärnornas kamp mellan tränarna Rikard Norling, Andreas Alm och Mikael Stahre, mellan kulturbärare som Mattias Bjärsmyr, Per Karlsson och Pontus Jansson, profiler som Jiloan Hamad, Martin Mutumba och Tobias Hysén, på arenor som Gamla Ullevi, Friends och Swedbank.
Den som knappar in 343 på text tv:n ser att det är där vi står just nu.
Var står vi klockan nio i kväll?

Då har Helsingborg med stor sannolikhet tagit över andraplatsen med en match mindre spelad men det gör inte dramat mindre spektakulärt – tvärtom.
Bara en sådan sak som att AIK och Helsingborg möts i sista omgången, de två lag som under fjolårshösten gjorde nyttiga erfarenheter i Europa League men inte har något kvalspel att spilla energi på i år.
Hur vi än vänder och vrider på det ser vi ut att få en allsvensk höst det kommer att talas om i generationer framöver.

Det fanns en hel del att prata om efter Syrianska-AIK 1-2 på Södertälje Fotbollsarena också.
Kenny Stamatopoulos avgörande räddningar, Kennedy Igboananikes två klassmål och Alexander Milosevic röda kort (korrekt dömt av Martin Hansson enligt mig) är de tydligaste punkterna i en kurva som formade en intensiv och underhållande fotbollsmatch.
Dessutom välspelad, framför allt från tabelljumbons sida som i första halvlek uppträdde till synes helt opåverkade av veckans turbulens kring tränaren Özcan Melkemichel.
Med en droppande Dinko Felic och en flytande Sharbel Touma hittade Syrianska lösningar i svåra situationer på små ytor och kom till bra avslut i och strax utanför AIK:s straffområde. Om laget inte lidit av akut forwardsbrist efter Osman Sows provspelsflykt till Blackpool hade det kunnat se annorlunda ut i målprotokollet.

AIK:s bästa vän den här kvällen – utöver Sows kontraktsbrott och ett respektingivande bortafölje – var tålamodet. Trots att Syrianska dominerade i perioder stressade AIK egentligen aldrig upp sig, de undvek tokiga beslut och grova misstag, i stället litade de på att kvaliteten längst fram skulle omsättas i tillräckligt många chanser och mål mot Syrianskas ihåliga backlinje. En sådan trygghet är en viktig tillgång för att undvika poängförluster när spelet inte stämmer till hundra procent.
– Ändå är Henok inte på papperet i dag, han har en assist, det är riktigt bra, men vad gäller avslut är han inte med, så vi har mer potential, som tränaren Andreas Alm uttryckte det efteråt.

AIK var ett lag i våras, de har varit ett annat under sommaren. Det laget har tagit 13 av 15 möjliga poäng efter uppehållet, släppt in två mål på fem matcher och ändå har en viktig del av ryggraden saknats senaste veckorna då Celso Borges är på landslagsuppdrag med Costa Rica.
Kan AIK vara samma lag under hösten har de dragit sitt strå till stacken för att dagens fotbollsfans ska få uppleva den där unika och historiska guldstriden under hösten 2013.

Jens T Andersson försvann hastigt och lustigt från AIK för några månader sedan, sedan var han plötsligt aktuell som sportchef för Hajduk Split, nu har han varit det i en månad.

Här förklarar han läget för de journalister som följer Hajduk Split under en presskonferens som väcker så många tankar, frågor och funderingar att jag inte förmår mig att samla dem till ord just nu.

Dober dan.

Jag twittrade i dag att det är ledsamt att Ivan Turinas änka Senka känner sig sviken av AIK som hon ger uttryck för i en intervju med Expressen. För jag tycker verkligen det är tråkigt att det har tagit den här utvecklingen.

Jag fick ganska många aggressiva svar från AIK-fans som tycks anse att Expressen inte borde ha gjort någon intervju med en sörjande änka i en så här känslig fråga.

Allra mest upprörda är fansen på att AIK framstår som giriga och anklagas för att ha försökt blåsa Senka på pengar från Ivan Turinas minnesmatch.

Jag förstår den senare reaktionen. Inte ens i min vildaste fantasi tror jag att AIK har försökt utnyttja minnesmatchen till att roffa sig åt sig ett par extra hundra tusen. Snarare har någon form av missförstånd uppstått kring redovisningen.

Då blir frågan: Skulle Expressen avstått från att publicera den här artikeln, den från dag ett?

Det är en svår publicistisk fråga. Expressen har försetts med dokument som visar på ett antal avdrag som AIK-ordföranden Johan Segui konfronteras med och kommenterar som ”lite konstiga”. Samtidigt säger Segui att ”Det där inte är klart ännu”. Det förefaller uppenbart att Expressens uppgiftslämnare har velat sätta AIK under press i en känslig fråga.

Jag tror att man får se det så här: Publiceringen väcker berättigade reaktioner och skapar frågetecken kring syftet att gå ut med uppgifterna där och då. Priset tidningen och de aktuella journalisterna betalar är att deras trovärdighet riskerar att få sig en törn.

Däremot har jag svårt att förstå varför Senka inte ska få komma till tals. Om Expressen frågar om en intervju, och hon tackar ja till att ställa upp, då gör Expressen inget fel som låter henne berätta hur hon ser på saken. Eller menar man att vissa saker inte får sägas i en tidning? Så är det visserligen men det finns lagar för sådant och jag kan inte se att Expressen bryter mot en enda med den aktuella intervjun där AIK själva väljer att inte bemöta anklagelserna.

Jag har min bild av hur AIK hanterade den mycket svåra situationen kring Ivan Turinas bortgång. Jag tyckte att de skötte allt på ett imponerande sätt. Det var ett skolexempel på krishantering i svårast tänkbara situation.

Men det är min bild. Senka ger i intervjun uttryck för en annan och tydligen finns olika uppfattningar kring om en bonus på 750 000 kronor ska betalas eller inte. AIK hänvisar till juridiken, Senka till ett moraliskt betalningsansvar.

På samma sätt, fast tvärtom, är det med Expressens publiceringar. För Expressen föreligger inga juridiska hinder att publicera artiklarna och intervjun, AIK-fansen hänvisar till etik och moral när de anser att tidningen borde ha avstått från artiklar och intervjuer.

Bilden av hur journalister jobbar kring nyheter är ganska snedvriden bland vissa fotbollsfans. En del tycks tro att journalister har olika agendor för att förstöra just för dem.

Ena dagen är Uppdrag Gransknings journalister ute efter IFK Göteborg, nästa dag är UG ute efter Leksand. Ena dagen är Aftonbladets reportrar ute efter Djurgården, nästa dag är de ute efter Hammarby. Ena dagen tror folk att medierna hoppas att landslaget ska förlora, nästa dag tycker folk att det skrivs för positivt om Zlatan. Nu är Expressen ute efter att smutskasta AIK, påstås det.

Utifrån är det enkelt att se, att den vars förening eller lag för tillfället är utsatt för mediernas granskning tappar förmågan att se hela bilden. Att det skjuts mot budbäraren i stället för på den uppenbara konflikten. För supportrar till vissa klubbar – exempelvis AIK som på gott och ont ständigt har medierna runt knuten – kan jag förstå att fansen ibland kippar efter luft. Men vad supportrar till storklubbar oftast glömmer är att de kan räkna in en omfattande rapportering efter varje allsvensk match medan lag som Kalmar och Åtvidaberg kan få nöja sig med en notis i rikspressen. Ett sådant medieutrymme är värt stora pengar när det kommer till förhandlingsbordet med sponsorerna.

Det hävdas att Expressens rapportering kring tvisten med Senka är för att sälja lösnummer och jaga klick. Visst, allt som står i en kvällstidning är för att sälja lösnummer och jaga klick (även mina allsvenska krönikor som ingen jävel läser). Men för den enskilda nyhetsjournalisten är det ingen skillnad om han eller hon kommer över en uppgift och jobbar för P4 Stockholm eller för Expressen. Man kollar om det är skrivet tidigare, man kollar så långt det är möjligt om det stämmer, man ger båda sidor chansen att uttala sig, sedan bestämmer cheferna om det ska publiceras och vilket utrymme det i så fall ska få. Att Expressen eller P4 Stockholm skulle ha agendor att förstöra för just AIK är lika absurt nu som alla andra gånger det påstås. Expressen är till råga på allt AIK:s mediepartner så där finns ett avtalsreglerat samarbete som sträcker sig så långt att det blev ett jäkla liv från Expressens marknadsavdelning när jag i höstas tog hjälp av Andreas Alm och några spelare för att göra ett inslag till Bollklubben.

Att klubbar och tidningar har marknadsavtal med varandra är mer anmärkningsvärt än att tidningar granskar klubbar. Aftonbladet och TV4 har avtal med Svenska Fotbollförbundet, och Expressen har det också med Djurgården och Hammarby.

Halva allsvenskan är spelad, halva allsvenskan är med i guldstriden.
Vad betyder det konkret?
Att det blir lättare att vinna hela skiten.

I söndags bjöd AIK och Häcken på mängder av kvalitet på Friends Arena – i går tog jag bilen 50 mil söderut och fick se en högklassig fotbollsmatch mellan IFK Göteborg och Helsingborg.
Allsvenskan levererar just nu.

Första halvlek på Olympia kan mycket väl ha varit Blåvitts bästa i år.
Med Pontus Farnerud till vänster på mittfältet i en fri roll där han flyter inåt i planen når Göteborg en helt ny dimension i spelet. Så många fungerande passningskombinationer offensivt som Blåvitt hade i går har de inte haft på hela säsongen. Själva vetskapen att Farnerud finns där nånstans tycks göra Robin Söder, Tobias Hysén och Sam Larsson tryggare och modigare.

1-0-målet i slutet av första halvlek var ett skolexempel på klokt beslutsfattande: ett lugnt tillbakaspel av Söder, Farnerud tog diagonallöpning åt höger, Söder vände i väg åt vänster, Hysén hade två bra alternativ och valde det bästa med exakt precision. Söders frilägesavslut var resultatet av ett stort självförtroende.

I början av andra halvlek var Göteborg ytterst nära 2-0: Farnerud samlade upp en boll utanför HIF:s straffområde men i stället för att lyfta in den på måfå skapade han utrymme för en blindpass till vänster där Hysén kom med fart. Ett perfekt inlägg till Söder men Pär Hanssons reflexräddning med händerna var en av årets svettigaste (han fick den inte bara rakt på sig utan reagerade också). Returen gick till Farnerud som sköt över. Om inte Mattias Lindström precis hade svarat för årets miss i allsvenskan skulle Farneruds bom fått de rubrikerna.
– Känslan då var att elva mot elva hade vi vunnit matchen. Vi hade kontroll, analyserade Philip Haglund efteråt.

En orsak till Blåvitts kontroll var just Haglunds aggressiva spel som hela tiden låg på gränsen. Haglunds uttalade uppgift var att skava så mycket som möjligt på HIF:s skickliga innermittält. Det första kortet fick han för upprepade förseelser, det andra för en våldsam satsning bakifrån. Även om Haglund tog bollen så tog han David Accam också. Det var en onödig duell på offensiv planhalva mot en felvänd spelare men det var just med det hårda spelet som IFK hade kopplat greppet om matchen. Då får man också räkna med att dra på sig en del kort.

Elva mot tio svängde matchbilden totalt.
Genom att vända spelet från kant till kant och överlappa med både ytterbackar och innermittfältare skapade Helsingborg mängder av inläggslägen. Vid ett av dem satt Hjalmar Jonsson fast i gräset och Robin Simovic la benet runt honom och tryckte in kvitteringen, snyggt framnickad av planens klokaste forward Alvaro Santos.

Om HIF hade trummat vidare på samma sätt hade vi förmodligen fått en upprepning av när AIK vände 0-1 till 2-1 mot Helsingborg på Olympia med en man mer på planen. I stället blev HIF omständliga, samtidigt som Göteborg föll ner i något som förde tankarna till Gefles fembackslinje med Tobias Hysén och Hannes Stiller som alternerande vänsterbackar.

1-1 är ett resultat som IFK Göteborg ska vara mest nöjda med samtidigt som IFK Göteborg var det bättre laget så länge det var elva mot elva.

Sju lag ryms nu inom fem poäng (HIF har en match mindre spelad) och tränaren Roar Hansen sa efteråt att ”det börjar likna superettan”.

Det är bara att gratulera alla fotbollsfans från Malmö i söder till Solna i norr, via Kalmar i Öster och Göteborg i väster: Förbered er på en riktig rysarhöst.
Sedan 16-lagsserien infördes har det i snitt krävts över 60 poäng för att vinna allsvenskan men i år kan det räcka med betydligt färre om serien fortsätter att vara lika jämn. Kanske så få som 55.
Eller om man så vill: Lättare att vinna eftersom du har råd att förlora mer.

Hur det går? Tja, bara en idiot försöker sig på ett tips just nu. Men AIK:s läge är helt plötsligt väldigt intressant. Truppen är numera lagom bred, det finns utrymme för ett par nyförvärv och Gnaget har inget Europaspel att tänka på.

Özcan Melkemichel säger att han avgår.
Men kastar mannen som brutit handleden mot en massagebänk verkligen in handduken så lätt?
Det är svårt att vara hundra procent säker på det.

Direkt efter förlusten mot Halmstad ska Özcan ha informerat spelarna.
Sedan delgav han medierna sitt beslut på den efterföljande presskonferensen:
– Det finns ett oerhört tryck på att vi ska klara av det här och ingen har förståelse, varken publik eller någon annan, sa Melkemichel.
Det vore förstås tråkigt för alla som följer allsvenskan om det bli så. Vi talar om en tydlig profil och sådana behöver den här serien.
För Syrianska riskerar det att bli en långt mycket större förlust.
Det råder ingen tvekan om att Özcan har gjort avgörande insatser i en förening som mot alla odds är inne på tredje, raka allsvenska säsongen trots knappa resurser och en tunn trupp som står och faller med ett antal spetsspelare. Syrianska har överhuvudtaget ingen bredd och är därmed oerhört skadekänsliga.

Med tanke på att Özcan – sedan han slutade som spelare i Syrianska 1992 – har varit styrelseledamot, ordförande, sportchef och tränare (sedan 2005) skulle han givetvis lämna ett tomrum efter sig som är svårt att uppskatta sig hur stort det blir.
Kanske behövs en ny röst i omklädningsrummet även om jag inbillar mig att Özcans är tillräckligt hög.
Kanske behövs ett annat fotbollsöga men jag har svårt att se något realistiskt alternativ som kortsiktigt skulle få ut mer av det befintliga spelarmaterialet.

Sportchefen Jan Grigo säger att föreningen ska försöka övertala Özcan att stanna då beskedet kom som en total överraskning för alla. Om det är ett spontant impulsbeslut – Özcan kan ju vara ganska uppeldad efter förluster – är utsikterna faktiskt goda att Melkemichel ändrar sig. Vi har lärt känna honom som en man med kort stubin: Den före detta boxaren bröt exempelvis handleden mot en massagebänk i ett vredesutbrott i omklädningsrummet i fjol efter en dålig prestation av laget.

Vi talar också om en tränare vars porträttbild täcker hela det förtryckta matchprogrammets förstasida framför stjärnor som Sharbel Touma och Lolo Chanko. 

Av Özcans motivering att döma verkar han mest vilja be om förståelse för vilka förutsättningar föreningen lever under, snarare än att han har tappat omklädningsrummet eller kört fast med sina idéer.
Syrianskas tabelläge må vara dystert, och är det någon gång man ska byta tränare är det just nu, efter endast nio poäng på en halv säsong men fortfarande bara tre-fyra poäng upp till fast mark och gott om matcher kvar.
Frågan är bara om just Syrianska tjänar på att göra det?
Ett annat alternativ är att föreningen och deras fans i stället sluter upp enade bakom Özcan Melkemichel i det pressade läget.

I våras rådde rena lynschstämningen på Friends Arena efter att AIK blivit berövade ett korrekt mål av en assisterande domare som chansade.
Nu gjorde en annan domare ett liknade misstag.
AIK tackade och tog emot och är med i toppstriden på allvar – tio omgångar tidigare än Andreas Alms ”usla” beräkningar.
Det öppnar för värvningar.

Det blev ju ett fasligt liv efter den där matchen mot Malmö i april när Kwame Karikaris regelrätta mål vinkades bort. Allra hårdast fram gick Björn Wesström:
– Det är som en snickare som kommer till jobbet och inte träffar eller slår i en enda spik. De som inte klarar av det brukar få gå hem, fräste sportchefen.
När Häckens onsidestående Moestafa El Kabir vinkades av efter att ha rullat bollen i mål var det ett nytt exempel på en situation där assisterande domaren chansade i stället för att döma enligt kårens egen devis ”hellre fria än fälla”.
Björn Wesström hade förstås inga synpunkter på gårdagens domarinsats, åtminstone inte som jag hörde, och Häckens tränare Peter Gerhardsson valde att se saken ur ett annat perspektiv.
– Det ligger hos oss att bli bättre, Moestafa kan ha en meter till godo, sa Gerhardsson.
Efter presskonferensen påminde jag AIK:s tränare Andreas Alm om Malmö-matchen och de skilda reaktionerna nu:
– Gerhardsson är ju sådan att han vill inte lägga saker på tur eller otur, han vill vara skicklig, och det präglar hans uttalande, sa Alm.
Olika sätt att förhålla sig till liknande situationer, personligen tycker jag att felbedömningar måste kunna diskuteras men då i hövlig och respektfull ton. Domarna gör trots allt sitt bästa och de som vill byta ut dagens representanter mot lägre rankade bör nog fundera ett varv till.

Hur hade matchen påverkats av ett Häcken-mål i minut 51?
Det får vi aldrig veta, och det ska samtidigt sägas att domaren Johan Hamlin kunde ha blåst för AIK-straff kvarten senare då Simon Sandberg träffade Kennedy Igboananike som föll.
Men just i den perioden, inledningen av andra halvlek, var AIK nere i en djup brygga. I första halvlek hade Helgi Daníelsson och Ibrahim Moro haft bra koll på Häckens numerärt överlägsna centrala mittfält men från matchminut 46 och tjugo minuter framåt var det lika stora luckor i AIK:s presspel som i Daniel Majstorovics plan att sätta klubben under press för att få speltid/bli utköpt.
Men El Kabir sköt utanför i fritt läge, René Makondele sköt över och när El Kabir fick chansen i straffområdet en tredje gång sköt han rakt på AIK:s målvakt Kenny Stamatopoulus.

Exakt vad som gjorde att AIK kom ur Häckens 20-minutergrepp kunde Andreas Alm inte svara på när jag frågade, men det är klart att frustrationen i Häcken över ett bortdömt mål och alla missade chanser till slut påverkade bortalagets förmåga att hålla kvaliteten uppe.
Fotboll är inte mer komplicerat än att så länge det står 0-0 räcker det med en fast situation för att ta kommandot i matchen, oavsett hur utspelad du må vara.
Martin Mutumba hade redan i första halvlek visat att högerfoten var rätt inställd, och på tredje perfekta inlägssfrisparken gjorde hans lagkamrater inga misstag: en omarkerad Alexander Milosevic nickade ner till en omarkerad Henok Goitom som slog in 1-0 till AIK. En förlösande glädje bland de 11 753 åskådarna, lägsta allsvenska publiksiffran på Friends någonsin.

Det hade så långt varit en högklassig match. I första halvlek mängder av skickliga individuella lösningar i högt tempo och på små ytor. Därtill chansrikt trots samlade försvar. I andra halvlek ökade misstagen, lagen blev tröttare och längre, och det uppstod chanser på grund av det i stället.
I våras hade AIK problem att stänga matcher, till exempel mot Halmstad där tränare Alm bytte in Daniel Gustavsson några minuter från slutet som sedan tappade markeringen vid HBK:s kvittering. I går bytte han in Robert Åhman-Persson som gjorde 2-0 med huvudet efter en elegant blindpass av skicklige Goitom.

Ibland gör man rätt, ibland gör man fel – det gäller domare, tränare och spelare. Just nu gör AIK det mesta rätt: sedan omstarten har de släppt in ett mål, tagit 10 av tolv poäng och är med i toppstriden – trots att det inte ens är höst ännu.
– Vi har kastats in någon form av toppstrid tio omgångar för tidigt enligt mina usla beräkningar, sa Alm.
Vad betyder det?
– Det ger fler matcher att gå på, att utvecklas och blir bättre. Och vi har en möjlighet med spelare in och ut innan fönstret stänger.
Alms önskemål: en höger- och vänsterback, en målvakt samt om ”rätt läge” uppstår – en anfallare.
Kan sportchef Wesström slå i de spikarna, tro?

Allsvenskans griniga gamla gubbar har stått för rubrikerna senaste veckorna.
På olika sätt illustrerar de ett dilemma alla framgångsrika fotbollsspelare ställs inför och måste hantera:
När det roligaste de vet plötsligt ska ta slut.

I Donald Petries film från 1993 – Grumpy Old Men – spelar Walter Matthau och Jack Lemmon två pensionerade grannar som blir bittra fiender över samma kvinna.
I Daniel Majstorovics, Anders Svenssons och Henrik Rydströms fall handlar det om en annan sorts kärlek: Kärleken till att spela fotboll på ålderns höst när konkurrensen från yngre förmågor blir allt svårare att hänga med i.

Majstorovic klarade det inte alls. Ex-landslagsmannen har fått flera chanser av AIK:s tränare Andreas Alm utan att övertyga fullt ut. Han bröt mot lagidrottens oskrivna regler när han valde att inte dyka upp till match, för att sedan döma ut en lagkamrat som sämre lämpad att starta. För den 36-årige mittbacken blev insikten att elitfotbollskarriären lider mot sitt slut en frontalkrock. Jag tror att han skämdes mer över att anses sämre än de konkurrerande mittbackarna än han nu skäms över sitt agerande.

Situationen Anders Svensson är helt annorlunda fast handlar i grund och botten om samma sak.
Elfsborgs Jörgen Lennartsson ville avvakta till hösten/vintern innan tränarteamet tog ställning till om Anders skulle erbjudas ett kontrakt över 2014. Helt enkelt för att förvissa sig så långt det är möjligt om att Anders fysik håller för nästa säsong också.
Anders själv, fortfarande en av allsvenskans bästa spelare, har sedan länge bestämt sig för att fortsätta åtminstone ett år till. Genom att spela korten rätt fick han till slut hela Borås på sin sida och Lennartsson tvingades backa.

Henrik Rydström valde en annan väg. Han accepterade faktum utan förbehåll – och satte ord på hur det faktiskt känns:
– Jag hade spelat allt i 18 år, sen gör du inte det. Man har förknippat sig själv med Kalmar så det kändes som om inte jag skulle spela så skulle inte Kalmar spela, men det var nog bra för mitt ego. Det var en brutal insikt, berättade Rydström när han tappade startplatsen i Kalmar efter nästan 800 matcher.
Tränaren Nanne Bergstrand tog upp dilemmat redan på upptaktsträffen i våras:
– När man har ett beroende ska man vänja av i etapper, det är det vi gör med Henrik nu, sa Nanne halvt på skämt, halvt på allvar.
Rydström insåg till slut att det går att ha roligt i U21-laget – trots att han är 38 år gammal – och har även lyckats gneta sig tillbaka till i A-startelvan emellanåt:
– Men som det är nu skulle jag kunna spela U21 ett helt år som 38-åring, jag älskar att spela fotboll. Det har jag insett, säger han.
Det är en mycket vacker insikt.

SILLY SEASON-SPECIAL

L L L L L
FRÅN FÖRLORARE TILL VINNARE?
Vårens lag Helsingborg såg ut att bli sommarens transferförlorare. Men fan vet alltså. Flera av sportchefen Jesper Jansson senaste värvningar har varit vassa, och i veckan säkrade han upp ett spännande namn – islänningen Arnor Smárson, 24 – som ersättare för Alejandro Bedoya som försvinner om en vecka. Ännu mer sägs vara på ingång.

L L L L
DAGS FÖR MILD ATT LYCKAS?
Även IFK Göteborgs trupp ser bättre ut inför hösten än den gjorde i våras. David Moberg Karlsson ut – högeryttern Lars Vibe in. Men även om Håkan Mild är den sittande sportchef som dragit in flest miljoner på försäljningar sedan 2006 (cirka 140) har hans inköp inte alltid övertygat – inte alls.

L L L
AIK VÄRVAR TUNGT?
Mot bakgrund av Henok Goitoms skadeproblem och Kennedy Igboananikes spelstil är AIK i behov av offensiv förstärkning. Utrymme finns när Viktor Lundberg, Helgi Danielsson och Kwame Karikari lämnar. ”Crespo” kommer tillbaka från Örebro men jag undrar om inte Gnaget har siktet inställt på något tyngre – varför inte Gunnar Heidar Thorvaldsson?

L L
STATUS QUO I ELFSBORG, KALMAR OCH HÄCKEN?
Elfsborg ser ut att lösa Anders Svenssons nya kontrakt och lär inte göra något i transferväg innan de vet hur Champions League-kvalet går. Häcken och Kalmar har bäst ekonomiska förutsättningar i hela allsvenskan att shoppa loss samt intressant tabellpositioner – vore väldigt spännande om vi fick se oväntade toppstridsttacker härifrån.

L
MALMÖ FÖRLORAREN BLAND TOPPLAGEN?
Uppgifter kring Malmö FF talar om att det behövs säljas spelare för 15 miljoner kronor för att få ekonomin i balans. Då kan både Jiloan Hamad och Pontus Jansson försvinna – om det inte smäller till med årets transferbomb i allsvenskan kring Tokelo Rantie. Den typ av mål han gör har en tendens att väcka spekulanterna.

TRE HETA MATCHER
1. Helsingborg-IFK Göteborg, Olympia, måndag 19.07
Tidig seriefinal där HIF kommer från tung hemmaförlust mot AIK och Blåvitt från två lediga veckor. Bör gynna hemmalaget som har matchempot uppe.
TIPS: 2-1.

2. AIK-Häcken, Friends, söndag 17.30
En så kallad sexpoängsmatch då AIK har 23 poäng och Häcken 20. Ska vi gissa på att det bara blir två då?
TIPS: 2-2.

3. Syrianska-Halmstad, Södertälje Arena, söndag 17.30.
Ett rent jumbomöte. Här fins chans att lämna nedflyttningsplatsen för det lag som tar tre poäng.
TIPS: 1-0.