Svensk elitfotboll (Sef) är en intresseorganisation för alla 32 svenska elitfotbollsklubbar. De har precis haft ägarmöte nu på förmiddagen. Där togs ett principbeslut som rimligen dödar 51-procentsfrågan för överskådlig framtid.

De svenska elitklubbarna är nu överens om att 51-procentsregeln bör vara fortsatt ägd av Riksidrottsförbundet. Mot den bakgrunden kan jag inte se någon som helst anledning att Karl-Erik Nilssons styrelse driver vidare att riva upp grundskyddet för föreningsdemokratin på RF-stämman i maj.

Man kan säga att pamparna fick rätt till slut: nu är fotbollen enad – fast i att behålla 51-procentsregeln på RF-nivå.

Därmed förhindras en utveckling där en Abramovitj kan kliva in och ta kontrollen över svenska fotbollsklubbar, vilket får beskrivas som en seger för de föreningsmedlemmar som slitit hårt kring frågan.

Björn Erikssons rapport ”Mera glädje för pengarna” är klar och kan laddas ner på länken ovan.

När delbetänkandet kom i fjol sammanfattade jag det i en krönika, de delarna finns kvar i den fullständiga rapporten som också går på djupet kring ett område som bara berördes kort första vändan: den kriminella infiltrationen i storklubbarna i allmänhet och Stockholmsklubbarna i synnerhet.

Med hjälp av bland annat anonyma intervjuer målas en bild upp som sammanfattas så här av en idrottsledare:
”Det finns klubbar där kriminella nästlat sig in. De onda krafterna har kapat föreningar. Nu har vi grupperingar som vill ta över hela klubben. Varför ska en VD, sportchef, klubbdirektör eller liknande riskera sin familjs säkerhet, eller ännu värre, en oavlönad styrelseledamot? Det finns en tendens att förskjuta gränsen för vad som är OK”.

Enligt Björn Erikssons rapport är kriminell infiltration en realitet i dag. För att komma åt problemet föreslår han att polisen uppför ”10-i-topplistor” med de med mest drivande i respektive firmor.

Utredningen menar att det finns cirka 650-700 firmamedlemmar i Sverige. Att jämföra med cirka 20 000 organiserade medlemmar i supporterföreningarna. Det är alltså förhållandevis väldigt få personer som utgör ett stort problem, enligt Eriksson. Av dessa 650-700 firmamedlemmar finns cirka 400 i Stockholm, 175 i Göteborg, 50 i Helsingborg och 50 i Malmö. Det positiva enligt rapporten är att nyrekryteringen har bromsats upp senaste åren, samt att våldet har minskat.

Några av riskerna Eriksson målar upp med den kriminella infiltrationen är att det kan föra med sig att exempelvis ”motorcykelgäng” och ”annan organiserad brottslighet” i direkt anslutning till idrottsklubbarnas verksamheter bedriver såväl narkotikahandel som illegalt spel och kontanthandel (pengatvätt). Vilket vore förödande för idrottens gynnade ställning i samhället om det får ett utbrett fäste.

Samtliga 60 förslag i den 380 sidor långa rapporten är sammanfattade här, det innehåller allt från att vara mer restriktiv kring repriser på storbildsskärmar till att bengaler ska tillåtas i organiserad form och via ett ansökningsförfarande.

Polisnotorna skrev jag en artikel om i dagens tidning, som också berör infiltrationsproblematiken.

Den här takdiskussionen, alltså.

Jag kan inte påminna mig något tidigare exempel på en konflikt huruvida taket ska vara öppet eller stängt under en landskamp eller ligamatch. Lagen brukar vara överens: finns det ett tak, och det är svinkallt, snöstorm eller extremt regnigt, då åker taket på. Eller så kör man på ändå, fotboll är en utomhussport och det är lika för båda lagen. Det ovanliga i den här historien är konflikten.

Men nu har vi att göra med Giovanni Trapattoni, då är inget enkelt. Ser han en chans att jävlas, tar han den direkt.

I stället får den spanske domaren Alberto Undiano avgöra saken tillsammans med Fifas matchdelegat klockan 10.00 på fredag.

Utgångspunkten under normala omständigheter är öppet tak om lagen är oense. Men bedöms det att väderomständigheterna påverkar de spelmässiga förutsättningarna för negativt ska det vara stängt.

Jag skrev en krönika om den absurda situationen i går.

I efterdyningarna till landslagsbråket blossade en mer ideologisk debatt upp. Jag har fått reaktioner från folk som menar att fotboll Under. Alla. Omständigheter. ska spelas utomhus. Att vi inte har råd att bli bekväma i svensk fotboll. Alla som själva spelat i den här delen av världen har egna erfarenheter av att gneta på i köld och snålblåst på en frusen grusplan. Det har härdat oss till de kvinnor och män vi är i dag.

Jag kan inte låta bli att gilla resonemanget. Fotboll är en utomhussport. Punkt.

Samtidigt är inte allt svart eller vitt. Om det nu finns en arena med tak, och det råkar vara snöstorm ute, är det klart att man som spelare kommer att föredra att träna och spela i värmen med stängt tak. Vi spelar ju i princip inte vinterlandskamper i Sverige men Friends Arena ger möjligheten.

Därför röstar jag på stängt tak under nuvarande omständigheter i den aktuella matchen (förutsatt att det snöar som det gjorde häromdagen när landslaget tränade i rånarluvor och med orange bollar).

Hade det bara handlat om regn och blåst – öppet tak alla dagar i veckan.

Nog om det.

Erik Hamrén laborerade med en startelva med Tobias Hysén som spets framför Zlatan Ibrahimovic på grådagens träning. Jag var inne på det i samband med Alexander Gerndts nej, att nu blir det Hysén vi får förlita oss på. Men efter att Ola Toivonen spelade från start i holländska ligan i helgen borde det rimligen ha vägt över till hans fördel. Men tydligen inte.

…om det nu inte är en rökridå från Hamréns sida. Gårdagens träning var öppen och startelvan med Hysén radades upp till allmän beskådan. I dag är träningen stängd, då kan det se annorlunda ut.

Fördelen med Hysén är att Hamrén inte behöver ändra mot hur det skulle sett ut med Johan Elmander – en snabb löpare framför Zlatan mot en trög irländsk backlinje. Fördelen mot Toivonen är att han är bättre i den förväntade matchbilden: svenskt bollinnehav mot ett samlat försvar. Personligen ser jag helst att man skickar upp Zlatan så nära målet som möjligt. Det där går att vända och vrida på, det enda jag är säker på är att studerar man lagen på papperet ska Sverige vinna med 4-2.

3-2 är också okej men allt annat än tre svenska poäng är ett misslyckande.

Erik Hamrén hade presskonferens, den första inför VM-kvalet mot Irland på fredag, och några av frågorna kom att handla om Alexander Gerndt. Jag orkar inte upprepa hela historien och allt jag har skrivit tidigare utan nöjer mig här med ett reflektera över frågeställningen på dagens presskonferens. Vad jag anser om SvFF:s agerande över tid kring den misshandelsdömde landslagsspelaren framgår tydligt av mitt näst senaste blogginlägg.

I alla fall, Hamrén sa apropå att Gerndt första tackade ja och sedan tackade nej:
– När han blev varse om presskonferensen och det som hände efteråt mådde han inte bra helt enkelt. Det kan vara svårt att förutse det hela innan. Han ringde dagen efter och berättade att han inte mådde bra och inte kunde prestera. Han bad om ursäkt eftersom han förstod att jag hade andra problem också, att han inte visste det två dagar innan när han lovade mig. Men jag förstod hans känslor och respekterar hans beslut.

Men grundfrågan kvarstår: hur noga kontrollerade egentligen Hamrén saken? Om jag varit förbundskapten i den situationen hade jag frågat Gerndt:
– Alexander, är du beredd på att 5 000 människor buar åt dig när du springer in på Friends? Är du beredd på att svara på ingående frågor från 30 journalister första dagen du anländer?

Hamréns uppgift var att måla upp ett worst case scenario ur landslagets synvinkel, och därifrån göra bedömningen. Jag tror det är där det har brustit. Och jag tycker att ansvaret landar tyngre på Hamrén än på Gerndt i just den delen av frågan.

Nog om det.

Förbundskaptenen pratade också om att flytta upp Zlatan Ibrahimovic ett snäpp, till nummer nio-rollen. Trogna bloggläsare vet att jag tycker det är där Zlatan hör hemma, så nära motståndarens mål som möjligt.

Personligen tror jag på ett mellanting, jag tror det blir mer av ett 4-4-2 med Zlatan och Ola Toivonen på topp så länge han orkar. I förra veckan var jag inne på Tobias Hysén framför Zlatan men Toivonen spelade i helgen och gjorde det bra, han lär klara 60-70 minuter, och då är det den bästa lösningen.

Startelvan i övrigt, som jag tror att den blir, förutsatt att alla är friska på fredag (Martin Olsson har ju redan lämnat återbud)…

Isaksson
Lustig, Granqvist, J. Olsson, Safari
Larsson, Elm, Källström, Kacaniklic
Ibrahimovic, Toivonen

Alexander Gerndt tackar nej till landslaget. Han motiverar det på Svenska Fotbollförbundets hemsida:
– På grund av den negativa uppmärksamheten kring min person klarar jag just nu inte av att delta. Därför är det bättre att jag lämnar återbud redan nu och jag vädjar om förståelse för mitt beslut.

Förbundskapten Erik Hamrén lägger ansvaret för den uppkomna situationen på Alexander:
– Jag förstod att det skulle bli reaktioner på uttagningen av honom. Det var också därför jag ville prata med honom i förväg. Han sa då att han var redo och att han var beredd på att det kunde väcka en hel del uppmärksamhet. Men i efterdyningarna av presskonferensen har han mått dåligt. Han känner nu att han inte kan komma hem till Sverige och prestera vad som krävs av honom i landslaget.

Jag tycker att man måste se detta i ett längre perspektiv. Carina Ohlsson, ordförande för Sveriges kvinno- och tjejjourers riksförbund, uttryckte det bra på fotbollskanalen.se i tisdags efter presskonferensen:
– Det jag varit kritisk mot är egentligen inte att man tar ut honom till landslaget. Däremot har inte fotbollförbundet följt någon klar linje genom det här. De har ändrat besluten flera gånger.
– Mäns våld mot kvinnor är en viktig fråga inom idrotten och hela samhället och då måste man hantera den på ett mycket tydligare sätt. Istället för att ducka undan kunde man ha startat ett förebyggande arbete och även erbjudit programverksamhet för att hjälpa den enskilde spelaren.
– Man måste göra något mer aktivt än att uttala sitt stöd för svensk lagstiftning, sa Carina Ohlsson.

Hon har naturligtvis rätt. Alla kommer aldrig att bli helt överens om den för kvinnomisshandel dömde Gerndt skulle varit avstängd från landslaget i en månad, fyra månader, tolv månader, 24 månader (som den villkorliga domens prövotid är på) eller som vissa tycker; att han har förbrukat sin rätt att bära den gulblåa dressen för all framtid.

Här tycker människor olika och det får man ha respekt för.

Det handlar snarare om hur landslagsledningen och förbundet hanterat frågan under tiden. De har inte skött den bra, milt uttryckt. Jag har skrivit om turerna vid ett antal tillfällen, den bisarra presskonferensen inför Brasilien-landskampen i höstas där alla duckade diskussionen totalt, eller den nästan lika märkliga pk:n inför Argentina-matchen förra månaden när Gerndt ställdes utanför av ”sportsliga skäl”.

Svenska Fotbollförbundet med ordförande Karl-Erik Nilsson i spetsen var inte ens på plats i tisdags när Alexander Gerndt togs ut igen. SvFF agerar som ett multinationellt bolag som släppt 20 hektar olja i havet och som gör allt för att rädda aktiekursen eller undvika skadeståndskrav: de ägnar sig åt någon form av damage control, försöker undvika att svara, tysta ner, inte låtsas om debatten som pågår runtomkring dem.

Så bör inte ett idrottsförbund – Sveriges största och viktigaste – agera i en samhällsfråga som inte bara handlar om juridik kontra fotbollsresultat, utan lika mycket om förebilder och ansvar.

Det är ytterst illa skött.

Att Nilsson sedan hävdar att han inte kände till att Gerndt skulle bli uttagen tycker jag egentligen inte spelar någon roll. Det är hans skyldighet att ha en landslagsorganisation som inser vikten av att informera på förhand i sådana här frågor. Samtidigt visar det hur dåligt införstådda i ämnets sprängkraft förbundskapten och landslagschef är som aldrig informerade högsta ort.

Jag tror att reaktionerna på Gerndts comeback hade blivit annorlunda om det i grunden fanns ett förbund och en landslagsledning som visade att de tog frågan på allvar, likt Malmö FF direkt gjorde efter domen mot Miiko Albornoz där spelaren skulle skickas ut i skolor och inför ungdomslag som en del i ett förebyggande arbete kring vilken roll och ansvar fotbollsstjärnor har.

Tanken verkar inte ens ha föresvävat förbundet utifrån den information som är känd.

SvFF kunde gjort tusen saker – jag kan just nu inte påminna mig om att de gjort en enda utöver avstängningen för ett drygt år sedan. I artikeln på förbundets hemsida om Gerndts nej nämns inte med ett ord vad han är dömd för, vad den ”negativa uppmärksamheten” handlar om. Ofattbart av ett stort idrottsförbund som har en gynnad och påverkande roll i samhället.

Erik Hamrén svarade på frågor på presskonferensen i tisdags, det var bra, men den kritik jag riktade mot honom i onsdagens krönika – att Gerndt borde blivit uttagen till träningslandskampen mot Argentina för en månad sedan – träffar ännu mer rätt med tanke på den situation som nu har uppstått. Då hade hela den här händelsekedjan inte rullats upp inför ett viktigt VM-kval utan för en månad sedan. Men kanske ville man inte störa biljettförsäljningen inför jippomötet med Leo Messi?

Den självinsikten borde Hamrén haft innan han skickade över allt ansvar på spelaren. Vad är det för ledarskap? kan man fråga sig.

Med tanke på anfallskrisen i landslaget hade Gerndt troligen gått rakt in i startelvan, Johan Elmander är ju skadad och Ola Toivonen har bara gjort två inhopp efter skadan. Nu lutar det åt att Sverige får möta Irland med Tobias Hysén på topp framför Zlatan Ibrahimovic. ”Tobbe” är visserligen i fin form, gjorde det bra mot Argentina, men känns väl tunn i ett tufft VM-kval.

Alternativen bakom imponerar inte:

Marcus Berg och Markus Rosenberg har inte gjort mål på hela säsongen, Denni Avdic har gjort sju för holländska Zwolle men gått mållös den senaste tiden och aldrig varit med i en riktig landslagstrupp. Samuel Armenteros platsar inte i Anderlecht, Mervan Celik har tappat sin plats i Pescara och inte gjort mål på två månader, John Guidetti är inte ens aktuell för U21-landslaget på grund av skadehistoriken och Erton Fejzullahu är för oprövad.

Mathias Ranégie? Han är numera en ”före detta landslagsspelare”, enligt landslagschefen Lars Richt.

Eller så får Erik Hamrén helt enkelt peta upp Zlatan till en spetsroll och spela med en mittfältare som tia. En roll som både Pontus Wernbloom och Kim Källström skulle klara.

Men att kalla den uppkomna situationen anfallskris, det är knappast att överdriva.

Till sist måste jag säga, mot bakgrund av huvudpersonens roll i det hela, att han är dömd mot sitt nekande för ett allvarligt brott av två instanser, så kraftfulla har väl reaktionerna inte varit på comebacken? På sociala medier, visst, men de flesta artiklar, uttalanden och krönikor har ändå stått bakom Erik Hamréns resonemang om ”en andra chans”, däribland undertecknad som drivit samma linje ett bra tag. Trodde Gerndt att Göta Lejons ungdomsorkester skulle möta upp vid Arlanda? Hans reaktion förefaller drastisk när landslaget faktiskt var i stort behov av hans tjänster. Vilket får mig att undra: hur gick samtalet mellan Hamrén och Gerndt inför uttagningen? Har förbundskaptenen missbedömt även detta och ingjutit en falsk förhoppning hos Gerndt om att det inte skulle bli några reaktioner överhuvudtaget?

Men visst: om Alexander inte anser sig kunna prestera under rådande omständigheter, då ska han inte heller vara med. Någon tredje chans lär inte bli aktuell efter denna cirkus, vilket gör en på alla sätt sorglig historia ännu lite sorgligare.

Svenska Fotbollförbundet hade kallat till presskonferens i den nya tröjsponsorns lokaler ett Rasmus Elm-inkast från Friends Arena. Eftersom jag var tidigt på plats noterade jag ett antal färdigtryckta namnbrickor i entrén (av någon anledning måste alla presskonferensdeltagare bära namnbricka nuförtiden). På en av brickorna stod det Niklas Bodell, min före detta nyhetschef på Sportbladet.

Hoppsan.

Bodell ny presschef för Zlatan & Co?

Jag frågade kommunkationschefen Camilla Hagman som duckade.

Några minuter senare presenterades Bodell som ny presschef.

Förhoppningsvis kan den erfarne journalisten, informationschefen och Bajen-supportern förändra ryggradsreflexen inom SvFF att inte ens kunna svara ”Ja” på något som ska presenteras två minuter senare. En öppnare attityd skulle inte skada förbundet, tvärtom.

Nu blev Bodells första drag i stället att snacka in ex-Hammarbyaren Erkan Zengin i VM-kvaltruppen.

Skämt åsido, att Zengin är med handlar varken om presschefens grönvita hjärta eller tunneln på Didier Drogba, snarare var det ett sätt att parera flörten från Turkiets landslag. Både Alexander Kacaniklic och Jimmy Durmaz ligger före i kampen om vänsterkanten mot Irland, däremot kan Zengin säkert luftas i den efterföljande träningsmatchen borta mot Slovakien.

Däremot lär Alexander Gerndt sannolikt gå rakt in i VM-kvalstartelvan om en och en halv vecka. Så djup är landslagets anfallskris – mer om det i papperstidningen.

Gerndt-frågan har hela tiden handlat om samma sak: att Svenska Fotbollförbundet måste markera kraftfullt och trovärdigt mot brottet han är dömd för, kvinnomisshandel. Något SvFF gjorde först efter många turer de där decemberdagarna när domen föll för snart ett och ett halvt år sedan.

Nästa fråga: Skulle Gerndts avstängning varit på en månad, sex månader, tolv månader, 24 månader (som prövotiden är på) eller en livstidsavstängning från svenska landslaget? Där kommer alla aldrig att bli helt överens.

Jag kan hålla med de som tycker att fyra månader var överraskande kort tid och jag har själv drivit debatten att förbundet hanterat frågan på ett fegt och bristfälligt sätt.

Den här diskussionen har pågått i snart ett års tid.

Att Alexander Gerndt spelar landslagsfotboll igen, ett och ett halvt år efter domen i Helsingborgs tingsrätt och ett halvår efter domen i Hovrätten, tycker jag inte är någon ”skandal” som vissa menar.

Det är klart att idrottsförbunden kan införa nolltolerans för tid och evighet mot alla idrottsmän- och kvinnor som döms till villkorliga fängelsestraff. Men vill vi verkligen det?

Eller ska livstidssförbud för landslagsutövning för villkorligt dömda idrottsmän bara gälla vid misshandelsdomar eller kanske mer specifikt då kvinnomisshandelsdomar?

Om man tycker det, och det har jag full respekt för att man gör, men då är det snarare rättsväsendets syn på det aktuella brottet som bör angripas, eller själva straffskalan.

Och det kan man självklart kritisera indirekt genom att kräva mer av idrottsförbunden när förebilder är inblandade i sådana brott. Vi ställer högre moraliska krav på idrottsstjärnorna genom deras gynnade och påverkande position i samhället. Därför ser jag kritiken mot förbundet som naturlig och viktig, samtidigt som jag tror på tanken om en andra chans efter en villkorlig fängelsedom och avklarad landslagsavstängning.

Går mot mållinjen i arbetet med den allsvenska fotbollsbibeln och även om min insats är rätt begränsad, är det i alla fall ett par dagars hårt slit.

De flesta uppskattar bibeln för vad den är, men en hel del reagerar också på startelvor, hur många plus spelarna får, vad det står i kommentarerna med mera.

Inget konstigt med det.

Men av någon anledning vänder sig många till mig med kritiken trots att det i första hand är en fråga för chefredaktören Jan Helin, i andra hand sportchefen Håkan Andreasson, i tredje hand bilageredaktör Mattias Andersson och i fjärde hand de tre-fyra reportrar som gör jobbet (de lägger ner ett jävla slit ska ni veta).

Men visst, jag brukar svara. Det gör jag på de flesta mejl, tweets och kommentarer jag får dumt nog, det tar mycket tid och något chefstillägg har jag ju inte heller.

I alla fall. För att inte behöva svara på samma sak tusen gånger, läs det här innan ni skjuter i väg era frågor:

Vanlig fråga: Hur kunde han få tre plus men han bara två plus?
Svar: Reportrarna gjorde bedömningen att den ene spelaren var värd tre plus och att den andra spelaren var värd två plus.

Vanlig fråga: Har du satt plusen?
Svar: Nej. Inte i år heller.

Vanlig fråga: Tycker du att ni bör ha plus på spelarna?
Svar: Hell no! Det hade gjort mitt liv till en dans på rosor i jämförelse mot nu.

Vanlig fråga: Sätter samma reporter alla plus?
Svar: Nej. Det är olika reportrar som jobbar med olika lag och som i all annan form av betygsättning på jordklotet något mått av subjektiv bedömning.

Vanlig fråga: Hur kan den spelaren stå med i startelvan, han blev skadad för en vecka sedan?
Svar: Stämmer bra. Men bibeln gick till tryck för två veckor sedan.

Vanlig fråga: Hur kan den spelaren vara med i truppen, han lånades ut till Väsby i går?
Svar: Jag vet. Men bibeln gick fortfarande till tryck för två veckor sedan.

Vanlig fråga: Varför är inte Joona Toivio med i Djurgårdens startelva?
Svar: För att Managern satsade på andra spelare under försäsongen. När vi gick i tryck lutade det åt att Toivio skulle säljas.

Vanlig fråga: Hur kan ni skriva att Alvaro Santos väger 180 kilo?
Svar: Där får vi be om ursäkt. Tryckfelsnisse måste varit framme.

Vanlig fråga: Ska Anders Svensson verkligen ha fem plus?
Svar: Hittills har han varit värd det i de allsvenskor jag har kollat. Vi får se om han håller samma klass i år.

Vanlig fråga: Den här killen (valfri talang), hur fan kan ni bara ge honom två plus???
Svar: Grabben har precis fyllt sjutton och gjorde två allsvenska inhopp i fjol. Visst, han kan bli jättebra men det vet vi inte ännu.

Vanlig fråga: Hur motiverar ni trean på Henrik Rydström?
Svar: Okej, vi kunde satt en fyra på honom.

Vanlig fråga: Hur i helvete kan ni sätta en fyra på Henrik Rydström???
Svar: Okej, vi kunde satt en trea på honom.

Om ni har några andra frågor ska jag försöka svara på dem när bilagan kommer, sista veckan i mars.

Dagens mejl kommer från MFF-supportern Tony Ernst som även är relativt färsk ordförande i SFSU. Han mejlade apropå mitt senaste inlägg om Buffalo Madsens oväntade comeback. Tony Ernst skrev:

”Bara en kortis: vi lyckades i fredags få MFF:s vanligtvis tungrodda årsmöte i att backa IFK Göteborg i deras motion om att bevara 51-procentsregeln på RF-nivå. Jag gick upp på scenen och höll, vad Max Wiman på Sydis kallade, ett ’brandtal’. I alla fall, i mitt tal läste jag innantill ur det brev som Bengt Madsen skickat till Lars-Åke Lagrell 2009, som jag hittat på din blogg. Jag ställde frågan vad som hänt sedan sist som fått Malmö FF:s styrelse att ändra inställning? Det kunde de inte svara på. 

Se där: Lauls fotbollsblogg hjälper till att stödja föreningsdemokratin och rösta rätt på MFF:s årsmöte! Jag tror inte att vi hade vunnit annars”.

Så sällade sig alltså MFF till skaran storklubbar som vänder sig emot Svenska Fotbollförbundet i 51-procentsfrågan. Sedan tidigare finns Blåvitt, Öis, Helsingborg, AIK, Hammarby, Djurgården och Elfsborg där och kanske några till som jag har glömt.

SvFF kan knappast längre påstå att fotobllen står enad i den här frågan?