När Sportbladet nu har väckt den heta frågan om 51-procentsregeln – det vill säga att Riksidrottsförbundet kan släppa grundskyddet för föreningsdemokratin och tillåta privata ägare à la Roman Abramovitj i svensk idrott – dyker det naturligtvis upp en del intressanta spår i dess följd.

Mer överraskande är att Svenska Skridskoförbundet (!) ställer sig främst i motståndarledet.

Deras remissvar slaktar utredningensgruppen där fotbollens Lagrell och ishockeyns Bergqvist varit drivande. Men Skridskoförbundet nöjer sig inte med det utan sågar hela gruppens sammansättning…

…vi talar alltså om ett tiotal personer från olika specialförbund där alla utom Fäktförbundets Lars Liljegren var positiva till att riva upp 51-procentsregeln redan innan utredningen gjordes. Ändå klarar de inte att övertyga Skridskoförbundet om att det finns ett behov att skrota grundskyddet för föreningsdemokratin.

Enligt Skridskoförbundet lyckas utredningen inte ens visa att fotbollen eller ishockeyn skulle få in mer pengar i deras respektive verksamheter, något som rimmar väldigt illa med det allmänt vedertagna (och tröttsamma) ”Vi måste slopa 51-procentsregeln för att spela i Europa”-argumentet…

Ett par sidor ner i remissvaret sammanfattar Skridskoförbundet utredningen med en ordentlig svada…

Oavsett vad man tycker i sakfrågan måste alla hålla med om att Skridskoförbundet sannerligen har slipat skenorna inför RF-stämman i maj.

Skridskoförbundet är nu inte ensamma om att framföra kritik. I Lagrells och Bergqvists utredning går även att hitta följande formulering:

”Utredningens ledamöter står eniga bakom förslagen, med ett undantag. Tommy Wiking, ordförande i Sveriges Amerikanska Fotbollförbund, deltagare i utredningens referensgrupp har en avvikande uppfattning, som återfinns i bilaga 5″.

Mr Wiking har därmed chansen att bli en svensk hjälte för de medlemmar och supportrar som nu kämpar för att bevara grundskyddet för föreningsdemokratin.

Så här sammanfattar han sin avvikande uppfattning:

”På vilket sätt ska alla de pengar som nya investerare kommer att ställa till idrottens förfogande användas annorlunda än tidigare? Vad ska de användas till? Vilka investeringar som kan ge en ökad avkastning i verksamheten skall ske? Inga av de frågorna har besvarats och inte heller har någon företrädare för de som vill ha en förändring kunnat ge en vision av hur framtiden ser ut. Hur ger en ökad tillgång till kapital och ägare som driver idrottsverksamheten i vinstsyfte en ökad internationell konkurrenskraft för svensk idrott? Jag har inte de svaren och ingen annan heller förefaller det som. Och utan de svaren kan inte jag ställa mig bakom en så grundläggande förandring av svensk idrotts kärnvärde”.

Eller som lieutenant Gordon kanske hade uttryckt saken:

He’s not the hero föreningsmedlemmarna deserves, but he’s the one they need right now

Vi tar ett stort grepp på striden kring 51-procentsregeln i dagens tidning. Fitness och EP-Månssons rundringning visar att idrotts-Sverige med stor sannolikhet röstar igenom fotbollens och ishockeyns förslag, om att bestämmanderätten flyttar till respektive specialidrottsförbund.

Sedan återstår för ishockeyns och fotbollens årsmöten att skrota föreningsdemokratin, därefter är det upp till föreningarnas årsmöten att också ta beslutet. Det är alltså ganska lång väg kvar innan en svensk ”Abramovitj” är verklighet. Den nu pågående processen undanröjer det principiella och ideologiska hindret som idrottsrörelsen tidigare varit enad kring (nåja).

Om detta finns mycket att säga, förstås. Jag fick plats med ungefär hälften i min papperskrönika. Resten får vi ta när frågan aktualiseras nästa gång, det gör den nog ganska snart med tanke på att det bara återstår tre månader till RF-stämman. Det jag borde ha fått med är att vi lätt tar styrkan med allsvenskan för given. Varje år kan ungefär sex olika lag vinna, det är sällan någon vinner två säsonger i rad. En så oviss serie är en styrka. Med privata ägare kanske vi skulle få tre lag som dominerade år efter år, ungefär vart femte år skulle något lag halka in i Champions League och få stryk med 7-1 i gruppspelet mot Real Madrid. Jag måste säga att jag är en bakåtsträvare där. Jag tycker att det är bättre som det är i dag.

I dag körde vi också den första, historiska fotbollssändningen från Aftonbladets nya LIVE-studio: Kalle Kobra, Wennman den Store, Jeffan och jag snackar upp kvällens Champions League-åttondelar. Lite ovant och pirrigt men allt fungerade klockrent…

…eller vad tycker ni om den historiska sändningen – mer eller mindre av detta?

Tänk att Nilla Fischer är 28 år. Hon har aldrig tidigare pratat offentligt om mordhotet hon fick under sin tid i LDB Malmö. I dagens Bollklubben uppmärksammar vi detta stort. Vi låter även Caroline Seger, Kosovare Asllani och Lotta Schelin berätta om hatet, vi gör ett uppslag om det i tidningen och jag svarade på läsarnas frågor i en chatt.

Inför Sportbladets Amanda Fredin avslöjar våra största stjärnor i damlandslaget med egna ord att de hotas och hatas – för att de är kvinnor som spelar fotboll.

När SVT:s Uppdrag Granskning startade diskussionen om näthat på allvar i förra veckan hängde i princip alla andra medier på. Frågan är angelägen, drevet blir viktigt.

Men när en liknande sak sker inom idrottsjournalistiken hakar övriga sportredaktioner sällan på. Expressen har inte lyft diskussionen om hotet och haten mot damlandslagsspelarna, DN har inte gjort det, SvD har inte gjort det, TT har inte gjort det, G-P har gjort det, Sydsvenskan har inte gjort det, SVT har inte plockat upp den boll de själva satte i rullning och TV4 ligger hittills lågt.

Det finns nämligen en kultur inom sportjournalistiken att man inte ska credda varandra. Man kör sitt eget race. Därför upplevs granskningar inom sportjournalistiken sällan som särskilt tunga. Det är ingen annan som plockar upp det. Man vill inte ge varandra den uppmärksamheten. Det är en tydlig skillnad mot hur det fungerar i allmän- och politikjournalistiken.

Sportbladet är inte utan skuld, vi är en del av den här kulturen.

Många gånger när TV4 gjort något bra, då har jag fått skriva om det på min blogg. Tidningen vill inte ta i det.

För det handlar om en kultur.

Därmed sviker vi ibland vårt uppdrag, att sätta nyhetsvärdet och allmänintresset i första rummet.

Det är synd att det är så.

De hotade och hatade damlandslagsspelarna hade tjänat på att det inte var så, 2013.

Malmö FF:s Miiko Albornoz, 22, döms för sexuellt utnyttjande av barn till villkorlig dom vilket var det åklagaren yrkade på.

Försvaret hävdade ansvarsfrihet då flickan var nära sin 15-årsdag. Jag har ännu inte läst domen men tycker att påföljden förefaller klok och att åklagaren motiverar det hela väl:

– Brottet borde ge fängelse men konsekvenserna för honom har blivit enormt omfattande. Fotbollen är hela hans liv, han har inte fått träna, inte spela och det enorma mediaintresset har drabbat inte bara honom men också flickan.

Albornoz straffas inte ytterligare av MFF utöver att timeouten förlängs fram till allsvenska premiären då ett nytt beslut tas. Dels saknas möjligheten via parternas avtal att agera annorlunda enligt VD:n Per Nilsson, dels frågar sig Nilsson varför föreningen ska döma ut ”dubbla straff”.

Jag kan ha förståelse för det också. Miiko Albornoz är en offentlig person och en förebild men publiciteten kring händelsen måste anses ha gjort signalen till allmänheten tydlig: detta är något som tas på allvar. Det finns ingen samhällsvinst i att en ung människas idrottskarriär ödeläggs även om han befunnits skyldig till ett brott han säkerligen ångrar resten av sitt liv och förhoppningsvis aldrig gör om.

Däremot kan man kräva att Malmö FF tar frågan på största allvar framöver och blir tydligare i sitt förebyggande arbete kring vilken roll och ansvar deras fotbollsstjärnor har. Till exempel i attityden till unga tjejer som de är idoler för. Kanske kan Miiko Albornoz med tiden skickas fram för att prata inför föreningens ungdomsspelare om hur han resonerade, vilka konsekvenser det fick för honom själv men framför allt för det unga offret.

Landslagsfrågan är mer komplicerad men då Miiko Albornoz är för gammal för U21 och aldrig ens varit med på en januariturné lär den inte bli aktuell på ett tag. Om den någonsin blir det.

Mer om detta senare när jag läst domen om det då finns något som ger mig anledning att resonera annorlunda. Eller om MFF kommunicerar något annorlunda än det som kommunicerades direkt efteråt.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Nog för att jag har fått många återbud till intervjuer och tv-program genom åren, och därmed en och annan bortförklaring som gått att fundera kring, men Kennedy Bakircioglüs hamnar högt på listan.

Vi hade legat på honom ett tag för att få med honom i Bollklubben men så igår meddelade Bajen-ikonen att han inte kunde. Jag fortsatte givetvis att tjata innan han stängde kiosken via ett SMS:
– Det blir svårt, det är Alla hjärtans dag på torsdag, det går inte.

Alla hjärtans dag? Hand upp om du hade koll på att det är på torsdag.

…men visst, så här i näthatstider kanske man ska hylla Kennedy även om Alla hjärtans dag mest är ett kommersiellt jippo.

Gäst i fredagens Bollklubben är en Champions League-vinnare.

Kvällens Champions League-val är inte enkelt men jag lutar åt Celtic-Juventus, det föll sig som så att jag följde skrällgängets matcher under hösten och det är inte säkert att de är färdiga ännu.

Jag älskar ju nörderi och därför är det här tidningstänket helt i min smak…

…intill EP-Månssons minidokument om Valencias strulpelle Ever Banega gör jag analysen: ”Så känns det att få foten överkörd av en bil”.

Allt behöver inte vara gravallvarligt.

Snappade upp lite intressant skvaller i efterdyningarna till Sverige-Argentina:

Tydligen var de argentinska spelarna och ledarna besvikna, de trodde att motståndet skulle vara bättre. Enda gången de ansåg sig behöva ta i lite, var när Sverige kvitterade till 1-1. I övrigt gick de på halv maskin hela matchen (och gjorde alltså tre mål och kom till sju frilägen).

Zlatan hade pratat med Lavezzi efteråt och uttryckt något i still med:
– Tråkig match. Vi fick ju inte låna bollen.

Stämmer ganska bra med den bild jag hade även om resultatet ser hyfsat ut i historieböckerna.

Min krönika om Anders Svensson mest läst på sajten i dag och flitigt kommenterad, ämnet berör och tonen är diskuterande, bra så. Som vanligt blir det en del missförstånd trots att jag försökte vara tydlig: jag påstår inte att Anders ska kastas ur landslaget efter en landskamp mitt under hans försäsong. Nej, min poäng är att kombinationen av en något trögare Anders och en lite vassare Rasmus Elm är att vi såg ett tronskifte på Friends Arena – jag ser numera Elm som Sveriges bärande kraft centralt på mittfältet. Det måste bli på någons bekostnad och det är knappast Kim Källströms. I sommar finns inget mästerskap att ta hänsyn till så det är klokt att tronskiftet sker nu. Anders har så klart en gjuten plats i truppen (om han vill) men det kommer att bli allt svårare att motivera varför han ska gå före när namn som Albin Ekdal knackar allt hårdare på dörren.

Ett rykte: Jorge Ortíz (minns ni honom?) sägs vara sugen på att återvända till Stockholm. Har AIK koll på den?

Debatten om näthat pågår med kraft och jag tror att uppmärksamheten kan leda till något positivt. Ju mer strålkastarna riktas mot de män som skriver att kvinnor ska skändas och våldtas, desto mer måste det ta emot att vräka ur sig dyngan. Men att det skulle ta sådan tid innan fenomenet uppmärksammades brett? För fyra år sedan var jag en av de första att påpeka eländet och sedan dess har klimatet blivit värre och värre.

…ja, jag vet att Aftonbladet har kommentarer under artiklar där nivån ibland sjunker under minus. Min inställning – den delas inte av min arbetsgivare men jag har rätt att ha en åsikt – är att kommentarerna ska skötas som vi sköter dem på bloggarna där allt modereras på förhand, inget släpps igenom osett. Det är naturligtvis en process som kräver stora resurser men då får det göra det, tycker jag.

Veckans Bollklubben är inspelat och jag måste säga att det kan vara vårt bästa program hittills. Fick en intressant reflektion på Twitter där en trogen tittare undrade varför duellen med Glenn Hysén inte var med? Det måste vara första gången någon klagar på att reklamen s a k n a s. Laul vs Hysén är reklam för spelbolaget Unibet.

…jag borde kanske byta till reklamansvarig för TV4, tänk vilket lyft för kanalen när tittarna skriker efter reklam i stället för tvärtom.

Men Bollklubben var det ja…bara en sådan sak som att Björnligan får speltid, titta gärna!

Jag tecknar den stora bilden av Sverige-Argentina 2-3 i en krönika här.

Några reflektioner som inte hanns med:

Anders Svensson gjorde ett grovt misstag redan efter tre minuter när han slog en boll rakt i gapet på en motståndare i oattackerat läge. Det bäddade för Argentinas tidiga ledningsmål. Och Anders såg väldigt långsam ut när Di Maria susade förbi och serverade Agüero till 2-1. Utöver det svarade han för ett par öppnande passningar och var inte sämre än någon annan men jag tror inte att insatsen som helhet stärker hans chanser att få Erik Hamréns förtroende i VM-kvalet mot Irland. Utvecklar detta i en krönika i morgondagens papperstidning.

Martin Olsson knep Leo Messis tröja. Alexander Kacaniklic försökte norpa den men Olsson tog tillbaka den. Eller nåt.

Smart av Rasmus Elm att byta hörn.

Var med i Lotta Bromés P4 Extra före matchen och tippade där ”4-1 eller 4-2 till Argentina”. Resultatmässigt gjorde Sverige alltså en bättre insats än jag trodde på förhand men Argentina slog av på takten ordentligt i andra halvlek. Och de hade trots allt sju frilägen totalt.

Sportbladet var matchsponsor och delade ut pris till matchens lirare. Alexander Kacaniklic för Sverige köper jag, Leo Messi för Argentina…nja. Messi hade många enkla bolltapp och så himla mycket gjorde han ju inte framåt. Nu var det inte vi journalister som stod för bedömningen utan vårt marknadsfolk. De ville kanske få chansen att skaka hand med världens bäste?

…jag gillade Di Marias första halvlek. Ofta han som satte fart framåt i Argentina.

Sveriges taktik att i princip bara täcka yta, inte stöta, kan diskuteras. Det såg märkligt passivt ut.

…dock inte från Andreas Granqvists sida. Att DET livtaget på Messi i första halvlek inte gav gult, det är en gåta.

Pontus Wernbloom fick Sveriges enda varning. Ingen högoddsare direkt.

Att en supporter tar sig in på planen har hänt i större matcher än den här. Men att det tog så lång tid för vakterna att reagera är en skandal. Nu ska man inte måla fan på väggen men tokstollen hade hunnit strypa Messi med skosnöret om han velat innan någon var framme och lyfte bort honom. Naturligtvis inte bra för SvFF:s rykte som arrangör och direkt pinsamt med tanke på att förbundet hämtar in pengar från de svenska klubbarna när liknande saker sker i till exempel allsvenskan.

Jag blev av mina glasögon efter matchen. Hur det gick till vet jag inte riktigt men borta är de. OBS! Det var efter matchen så analysen kan inte skyllas på det. Däremot eventuella stavfel i det här inlägget.

Det blev den väntade startelvan…

Isaksson
Lustig, Granqvist, J.Olsson, M.Olsson 
Svensson, Källström
Larsson, Ibrahimovic, Kacaniklic
Hysén

…och en intressant detalj att hålla ögonen på i kväll är Anders Svensson. Han petades i EM-premiären, gjorde sedan ett bra inhopp mot Ukraina och spelade från start mot England och Frankrike där han tillhörde de bättre på planen.

Under hösten var Anders ändå petad i de viktiga matcherna, nu spelar han från start mot Argentina, ett beslut Erik Hamrén har motiverat mellan raderna med att Rasmus Elm inte är redo för 90 minuter (nedtränad).

Emellanåt har det verkat som att Anders är petad för sin ålder, att Hamrén vill genomföra en generationsväxling på den positionen. Det handlar också om Hamréns offensiva spelidé, Anders är i dag en defensiv mittfältare.

Men jag är nyfiken på vad som händer om Anders gör en ny ”EM-insats”, det vill säga sätter positionsspelet och styr tempot i egna spelet perfekt.

Kommer han ändå att bänkas när det blir allvar mot Irland i VM-kvalet om en dryg månad?

Och vad händer med Anders landslagskarriär om det visar sig att Hamrén har varit något på spåren, att åldern börjar ta ut sin rätt? Att han inte hänger med? Är det tack och hej då?

Utöver att Sverige behöver göra en insats där försvarsspelet sitter bättre än det gjort tidigare (prio ett är att utvecklingen går framåt) kommer jag att hålla ett extra öga på Anders Svensson i kväll.

Det är viktigare än vad Leo Messi och Zlatan Ibrahimovic nu än råkar hitta på i denna jippomatch.

PS Vår fotbollstokige videoexpert Marcus Walkin har fixat uppvärmningen: här har ni sammandraget från det klassiska VM 2002-mötet som jag också skriver om i dagens tidning.

Så verkar då morgondagens startelva ramlat på plats och den ser ut som följer:

Isaksson
Lustig, Granqvist, J.Olsson, M.Olsson 
Svensson, Källström
Larsson, Ibrahimovic, Kacaniklic
Hysén

…Johan Elmander har problem med ett lår och linkade av träningen, han spelar inte i morgon.

Och eftersom Zlatan Ibrahimovic bara kommer att spela 45 minuter (ligamatch redan på fredag) verkar det som att Sverige får avsluta mot Argentina med Tobias Hysén och Mathias Ranégie på topp.

…eller har Erik Hamrén en revolutionerande plan även för hur denna match ska avslutas?

Skämt åsido, nog hade det funnits sportslig anledning att ha med en Alexander Gerndt eller en Samuel Armenteros i truppen.

På presskonferensen sa Zlatan att han inte håller med om resonemanget jag och andra har lyft, att tajmingen för en match mot en världsnation som Argentina kan ifrågasättas:

– Jag tycker det är bra att möta Argentina, mycket bra för landslaget och hela svenska folket. Att få möta de bästa lagen i vänskapsmatcher, då får man känna av kvaliteten.

…vad gäller Argentinamatchen sa SvFF-ordföranden Karl-Erik Nilsson i går till Fitness:
– Det är viktigt att vi kan bjuda våra supportrar på det bästa som finns. Att vi kan möta de här tre stornationerna beror på vårt samarbetsavtal med Kentaro. Det är Kentaro och Philippe Huber som har kontakterna med de här tre nationerna.

Snacka om flört! Har förhandlingarna om ett nytt tv-avtal börjat, alltså?

Zlatan uttalade sig vidare om den nyligen upprullade spelskandalen (”Hoppas att det inte är sant för det tillhör inte fotbollen”), han fick en rolig tv-spelsfråga från Lilla Sportspegeln där Zlatan avslöjade att sonen Maxi lagt beslag på familjens tv-spel (”Fast jag har köpt en ny konsol som jag har i mitt rum”) och han berömde Lionel Messi (”Individuellt den bäste spelaren i världen”).

Zlatan avslutade med att svara på en fråga om senaste mötet med Argentina (1-1 i Japan VM 2002):
– Jag minns att Anders Svensson satte en frispark. Jag satt på bänken och njöt av frisparken. Det var som en saga.

…apropå Svensson, som nu ser ut att få spela från start i morgon kan jag inte låta bli att fundera över om detta är ett test med hög insats? Det har ju varit lite fram och tillbaka med Anders, själv vill han känna att han tillför något och inte åka med som en ”lagpappa” – morgondagens prestation kan ge en fingervisning om landslagsframtiden för Anders.

Därav Hamréns lilla tvekan kring startelvan, tror jag: han skulle fundera över natten på om Rasmus Elm ska starta eller inte, annars är den klar till tio elftedelar (se ovan).

…det var mot Argentina det tog fart på allvar för Anders – ska cirkeln slutas mot samma motståndare knappt elva år senare?

När den nya nationalarenan ska fyllas till sista plats blir det sportsliga sekundärt.
Svenska Fotbollförbundet (SvFF) betalar 6,5 miljoner kronor för en motståndare som riskerar att krossa den svenska backlinjens redan sargade självförtroende totalt inför VM-kvalet mot Irland i mars.

För många är Sverige-Argentina nu på onsdag en fest och en chans att se fenomenet Lionel Messi, 25, med egna ögon på nybyggda Friends Arena. Messis medverkan finns till och med reglerad i avtal:
* Argentina med Messi på planen kostar SvFF 6,5 miljoner kronor.
* Skulle Argentina spela utan Messi blir det billigare för förbundet, då sjunker kostnaden med en dryg miljon.
Ett upplägg som – rent principiellt – smakar illa då det innebär att den argentinska förbundskaptenen Alejandro Sabella måste spela med Messi, annars går hans förbund miste om miljontals kronor.
I praktiken får det inga konsekvenser då en frisk Messi förstås har en given plats i Sabellas startelva, som lagkapten i ett tremanna-anfall till höger om Gonzalo Higuaín och Sergio Agüero.

Men det är under dessa förutsättningar Argentina är här: den svenska, fotbollsintresserade allmänheten ska vallfärda till Friends Arena och något bättre dragplåster än världens bästa fotbollsspelare finns så klart inte.

Matchen är samtidigt genrep inför Sveriges VM-kval mot Irland i mars men sportsliga hänsyn väger i sammanhanget lätt.
Det naturliga vore en motståndare vars spel påminner om Irlands, för att förbereda sig på bästa sätt.
Irland och Argentina har få eller inga gemensamma nämnare.
Den stora frågan är hur Sverige påverkas av en ny kölhalning à la 0-3 mot Brasilien eller om första halvleken mot Tyskland upprepas?
Bristerna i det svenska försvarsspelet avslöjades gång på gång under 2012 – inför EM, under EM och efter EM. Jag har svårt att tro att Andreas Isaksson och fyrbackslinjen numera kliver in i landskamper med känslan att de tillsammans bildar en svårgenomtränglig försvarsmur.

Att defensiven kläs av ytterligare en gång har få uppsidor, framför allt om det sker i ett VM-kvalgenrep. Alla som har sysslat med fotboll vet att självförtroende är en viktig nyckel bakom framgång.
Mot resonemanget går att invända att ett bra resultat ger Sverige en boost. Visst, vi kan hoppas och drömma.
Problemet med att möta Argentina är bakgrunden och tidpunkten.
På gårdagens presskonferens beskrev Erik Hamrén känslorna inför matchen som ”skräckblandad förtjusning”:
– Om du inte har en riktigt bra dag kan det bli många mål i baken, sa förbundskaptenen.

Att SvFF, med fjolårets 19 insläppta landslagsmål färskt i minnet, gamblar med en sådan utgång även i genrepet förklaras bäst med att sportsliga hänsyn har fått ge vika när den nya nationalarenan ska fortsätta att säljas ut till sista plats.
Om Erik Hamrén hade fått bestämma helt själv, tror jag inte att han skulle valt Argentina som motståndare.

Det är så många som kommenterar det som händer nu. Jag tänkte dra lite om vad som hände då.

Augusti 2002. Manchester United besöker Ajax på Amsterdam Arena i en träningsturnering. En yngre David Beckham mot en ännu yngre Zlatan Ibrahimovic.

Efter en dryg halvtimme rivs Zlatan omkull av Rio Ferdinand, och Mikael Silvestre är där och gruffas, Zlatan gör en huvudrörelse och David Beckham skyndar till – som plötsligt blir väldigt upprörd.

Vad hände?

När domaren blåser för halvtidsvila skäller Beckham ut Ibrahimovic hela vägen till spelargången, Zlatan sträcker fram handen, Beckham vägrar ta den.

Efter matchen (Ajax vann med 1-0, Zlatan gjorde målet) undrar Sportbladets expert på skånska som är på plats som reporter vad allt handlade om?

– Han sa något personligt och nedsättande om min familj. Sånt kan jag aldrig tolerera, sa David Beckham.

Zlatan tog det hela med ro:

– Beckham är en ledare på planen så det var därför som la han sig i det. Det blir alltid en massa tjafs i såna situationer.

Men vad sa Zlatan egentligen? Tja, om han nu sa något ”nedsättande och personligt” om Beckhams familj lär det knappast varit lille Brooklyn han gav sig på, snarare frugan Victoria. ”Go home and fuck your Spice Girl”? Nja, Zlatan kan bättre än så, vad tror ni, bästa förslaget vinner ett Bollklubben-pannband valfritt nummer 1-99.

Vi visar situationen i dagens avsnitt av Bollklubben där Erik Niva berättar hur Zlatan senare citerades av en bosnisk tidning och till den ska ha sagt:

– Jag skulle aldrig byta tröja med Beckham. Jag respekterar honom inte men så är jag heller ingen mannekängtyp som han är.

Det låter så klart annorlunda nu. Det är så klart annorlunda nu. Pojkarna har blivit män. En av männen är en av världens bästa fotbollsspelare, den andre är världens mest kände fotbollsspelarvarumärke.

Men…det är klart man undrar som vår Bollklubbsgäst Erton Fejzullahu så träffsäkert satte fingret på:
– Tror du verkligen Zlatan släpper frisparkarna till Beckham?

Han borde kanske göra det. Jag tror fortfarande på den där högerfoten, även om värvningen i grund och botten handlar om något helt annat. Jag vill tro att Beckham fortfarande kan leverera på PSG:s mittfält men det kanske bara är jag som är nostalgisk.

Här har ni veckans Bollklubben och ja, Erton berättar om sin YOLO-tatuering. Dessutom betygsätter han Zlatans och Chippens ryggtavlor, håll till godo: