Det var min dåvarande kollega Oskar Månsson som nämnde det i förbifarten en dag i höstas.
– Vi ska börja med fotboll för ensamkommande flyktingbarn.

Jag tänkte inte så mycket mer på det då, det var september och engagemanget i Sverige var på topp: Alla ville hjälpa till. Själv reste jag runt i landet för att uppmärksamma människor som gjorde just det – hjälpte till. Supporterföreningar, fotbollslag och privatpersoner vilket mynnade ut i ett par reportage i Aftonbladets olika kanaler.

Några månader senare snackas det mindre om medmänsklighet och mer om stängda gränser. Tänk så fort det gick ändå.

Så hur blev det egentligen med flyktingfotbollen?

Jo, det är det jag ska berätta om här.

Månsson startade upp föreningen Unite Stockholm ihop med bland annat David B Larsson på fotbollskanalen.se, och för en månad sedan var det dags: Ungdomar mellan 14 och 17 år från fyra asylboenden var inbjudna till en inomhushall i södra Stockholm. Via bidrag och hjälpsamma människor hade det fixats bollar, tyska matchställ och moderiktiga skor. I två timmar spelade vi five-a-side-fotboll med stort engagemang.

Det låter enkelt, och det är det också. Genom att dela på arbetsuppgifterna har det blivit hanterbart för alla inblandade. Själv har jag till exempel bidragit som transportansvarig och domare. David har härbärgerat material och håller kontakten med asylboenden för att få folk att komma i rätt tid. Oskar har fixat en bollvagn och är spindeln i nätet, ”The Boss” som han vill att kidsen ska kalla honom.

Många andra har gjort mycket annat, och poängen är att det blivit succé. Fyra helger i rad har det nu kommit runt 30 ungdomar per gång från olika asylboenden i Stockholm, kulan i luften, bollen är rund.

Den här lilla historien säger mest av allt något om fotbollens förenande kraft.

Här har vi samlats uppemot 50 människor i samma lilla hall, tjejer och killar från Sverige, Afghanistan, Eritrea, Syrien och säkert ett par länder till. Ingen förstår vad den andre säger, men alla vet vad fotboll är. En grön väst till dig, en blå till mig, gula laget på bänken, matcher om fem minuter, linjer och hörna och frispark och straff, domaren bestämmer, byt med din lagkamrat, turas om att stå i mål, alla förstår men ingen vill byta.

Då går två timmar alldeles för fort.

Det som för en månad sedan var försiktiga och nervösa möten mellan människor från jordens alla hörn, blickar i marken, hur ska det bli – är några veckor senare higfives, nya vänskaper och en av helgens höjdpunkter för alla oss som kommer dit.

Svårare behöver det inte vara.

Höstsäsongen lider mot sitt slut, det planeras redan för en vårsäsong och den som vill stötta projektet hittar information om hur det bäst görs på Unite Stockholms hemsida.

Tack för uppmärksamheten.

Eftersom många ställer frågan, och andra kanske undrar, ska jag svara på vad som händer:

Sjukskrivningsperioden lider mot sitt slut, i mitten av december är det tänkt att jag ska vara tillbaka på redaktionen igen.

Planen är att mjukstarta.

Det kan jämföras med en rockmusiker som levt det hårda turnélivet för länge, och sedan måste skickas iväg på rehab.

Är det så klokt att dra ut på vägarna direkt efter avslutad behandling? Kanske är det bättre att kliva in i studion för att fila på en ny platta.

Ungefär så tänker jag. Det finns tankar och idéer om att göra en längre granskning, det finns tv-roller bakom kamerorna att fylla, jag skriver gärna nyhetstexterna där bylinen är av mindre format.

Vi får se exakt vad det blir.

En kortare rapport från sjukskrivningsbänken:

”Starkt, Laul. Du kan bli en förebild för andra som funderar på att söka hjälp”.

Så stod det i ett av många mejl jag har fått senaste tiden och som jag är tacksam för.

Jag hade inte sett det på det sättet – en förebild?

Jag offentliggjorde min situation eftersom jag som journalist arbetar med att ställa frågor, hoppas på svar. Givetvis har ingen människa oavsett yrke eller position redovisningsplikt vad gäller sjukdomar, illasinnat skvaller eller grovt förtal men om jag plötsligt försvinner från spalterna är det ändå på sin plats att förklara var jag befinner mig och varför.

Jag är förstås inte opåverkad av att läsa rubriker att jag behandlas för missbruk i branschpress och dagstidningar som G-P. Å andra sidan är det sanningen, jag skrev själv om det här på bloggen. Artiklarna som följde på inlägget var korrekta och nyanserade.

Detta ser vi ganska tydligt i den skakiga tid och oroliga värld vi lever i, skillnaden mellan ansvarstagande medier som under utgivarskap värderar, informerar och förklarar jämfört med sajter och sociala medier-konton som försöker splittra och desinformera, så rädsla och tvivel.

Hur mycket hat och ilska som människor bär på kan kopplas till olika former av missbruk? I behandlingen har jag bland annat fått lära mig om olika symtom och beteenden vid alkohol- och drogberoende. I missbrukets spår följer aggressioner, hat och ett etiskt/moraliskt förfall.

Hittills har jag bara tagit mig igenom sju veckor men det har varit sju viktiga veckor. Ingen blir gladare än jag om det gör mig till en förebild för mina läsare.

Mitt tillfrisknande började så plötsligt och så enkelt egentligen. Jag hade varit medveten om mina problem länge men mest på ett logiskt plan. Jag förstod det med hjärnan men kunde inte känna det med magen. Så när min chef en dag frågade ”Hur har du det egentligen, Robert?” kom svaret på en sekund: ”Jag har tappat kontrollen”. 

Jag har funderat på varför jag svarade så. Personer i min närhet hade ställt liknande frågor tidigare. Men när det kom från en människa som vanligtvis inte ställer närgångna, personliga frågor blev det på riktigt på något sätt. Dessutom innebar det att en apparat drogs igång runt mig. Arbetsgivaren är enligt lag skyldig att erbjuda hjälp, för det är jag också tacksam. I mitt fall gick det smidigt, jag bestämde mig för att gå ”all in” i samma ögonblick chefen ställde frågan.

Jag ser det delvis som en utbildning, en kurs. Dels för att lära mig leva ett friskt liv, dels för att förstå ännu mer om missbruk och beroende genom mina nya vänner i samtalsgrupperna. Tidigare fick jag magknip av blotta tanken på att sitta i en ring och öppna upp inför främmande människor. Nu diggar jag metoden skarpt.

En insikt som fastnat, och som jag gärna delar med mig av, är följande:
Det är inte hur ofta eller hur mycket det dricks som avgör, det är konsekvenserna av drickandet som är varningsklockan. När berusningen återkommande leder till negativa konsekvenser av olika slag behövs rimligen en förändring av livssituationen, och i flera fall krävs hjälp för att lyckas.

Det är så jag har tagit till mig det.

…jag vill till sist passa på att tacka landslaget för EM-avancemanget. Under playoff-matcherna mot Danmark tycker jag att Sverige spelade som ett lag igen, faktiskt för första gången under hela Erik Hamréns regim. Det måste den här upplagan av Blågult göra för att maskera bristerna, och att Sveriges bästa fotbollsspelare genom tiderna Zlatan Ibrahimovic nu kan avsluta landslagskarriären med ett stort mästerskap i just Frankrike blir ett välförtjänt fullbordande av en historiskt ojämförbar fotbollsresa.

På förekommen anledning, en lägesuppdatering och en bakgrund:

Det är ett privilegium att få jobba med sitt stora intresse. Det ställer också vissa krav på den som gör det. Ett lyxproblem, visst, lik förbannat måste eventuella konsekvenser hanteras.

I 15 år har jag ägnat i princip hela min tillvaro åt svensk fotboll. Dessförinnan var jag själv spelare på elitnivå. Fotbollen har varit mitt liv sedan jag som sexåring följde IFK Göteborgs Uefacupframgångar och Brasiliens VM-lag 1982.

Jag är uppfostrad i omklädningsrummen på Jonsereds idrottsplats, jag har lärt mig nästan allt jag kan genom fotbollen. Fotbollen var min fasta punkt under en uppväxt som sannerligen inte var någon dans på rosor.

Jag dansade på planen i stället, och fotbollen blev så småningom mitt yrke: Först som anfallare i Ljungskile SK, sedan som journalist på Sportbladet. I stället för att spela vidare reste jag runt för att skriva om fotbollsmatcher, och framför allt då om allsvenskan. Det är min arbetsbeskrivning: Jag är journalist med svensk fotboll som specialområde.

Senaste åren har jag levt i en bubbla som blivit till en ond cirkel. Redan att jobba med sin passion kräver en tydlig gränsdragning mellan arbete och fritid, det flyter lätt ihop. Den ständiga uppkopplingen på sociala medier har fört fans, aktiva och journalister närmare varandra men engagemanget tar sin tid.

Det är bara ett erkänna att jag inte kunnat hantera det. Jag förlorade kontrollen. Situationen blev mitt svepskäl för att få hälla i mig ännu fler öl och drinkar.

Efter en lyckad arbetsinsats, när jag egentligen behövt koppla ner, har jag korkat upp. När det blivit för mycket (det blir ju gärna det om man har mina anlag och karaktärsbrister) har saker och ting gått överstyr. För att återfå balansen i tillvaron tog jag på mig ytterligare arbetsuppgifter, och när jag väl rott dessa i land belönade jag mig med en ny fylla. Så har mitt livshjul snurrat på i flera år, och till slut var det uppenbart att jag befann mig i ett missbruk med allt elände som det innebär.

I våras sökte jag hjälp, och i samband med senaste landslagsuppehållet erbjöds jag en pågående behandling via öppenvården. Lite olägligt eftersom jag missade allsvenska guldspurten men samtidigt det bästa beslut jag kunde ta. Jag är en lyckligt lottad människa i dagens Sverige.

För tillfället är jag sjukskriven för att lära mig att behålla kontrollen över mitt liv även på längre sikt. Det är mitt ansvar och min skyldighet gentemot mig själv, mina arbetskamrater, svensk idrott samt Sportbladets läsare och besökare. Jag kommer att vara sjukskriven ett tag till, sedan planerar jag att fortsätta arbeta som journalist på Aftonbladet. Om det betyder att jag jobbar vidare med mitt största intresse är för tidigt att säga.

Jag vill här och nu passa på att tacka för alla omtänksamma mejl och relevanta frågor ni har skickat, jag återkommer säkert till ämnet men en dag i taget, det viktigaste först.

…och just det; Grattis till guldet, IFK Norrköping. 66 poäng är ta mig fan respekt.

Efter en lugn start, en bra vår och sommar börjar det bli mycket skit runt allsvenskan igen.

För mycket skit.

Det är bara att erkänna det.

Reportage som kändes helt feltajmade i våras speglar tyvärr verkligheten bättre i dag.

Så när Svensk elitfotboll under söndagskvällen skickar ut ett pressmeddelande att allsvenskans totalpublik i år uppgår till över två miljoner människor (nytt rekord) är det svårt att enbart glädjas över det just nu – trots att Sef:s Ola Rydén triumfatoriskt pratar om ”en ny milstolpe”.

Senaste matcherna har det kastats brinnande bengaler i publikhav, maskerade män har blivit en del av arenamiljön, supportrar har misshandlat andra supportrar på läktaren, det har varit bråk utanför arenor och sjungits de värsta av ramsor.

Lägg därtill uppskjutna avsparkar och upprepade förseningar på grund av pyrotekniken vilket egentligen är en annan diskussion men kommit att påverka själva spelet på planen negativt.

Det behövs inte särskilt många fler incidenter för att det bestående minnet av fotbollsåret 2015 blir ett år av våldsamheter och stökigheter.

Argumentet ”Det har blivit bättre” är fortfarande giltigt, jag påstår inget annat, backa ett par år och det var ännu värre. Men samtidigt minskar samhällets toleransnivå för ordningsstörningar i samband med fotbollsmatcher, och reaktionerna från ”sittplatspubliken” blir allt fler och starkare.

Det är sant att en del av problematiken finns i Stockholm men det är bara att titta på senaste tidens händelser och vi kan pila in både Göteborg och Borås på den här kartan.

Ett antal så kallade högriskmatcher återstår, jag hoppas att när de är spelade och den värdiga mästaren är korad, att det här inlägget framstår som alltför dystopiskt betraktat genom backspegeln.

Men jag är uppriktigt sagt orolig.

Händer grejer även när man är ledig. I fredags blev det diskussion kring en nyhet som Ekot på Sveriges Radio hade. Det handlade om ett test som polisen gjort vad gäller bengaler och pyroteknik. Polisen kom fram till att de kanske behöver använda gasmask på matcherna. Det framfördes också ett vagt hot om att ståplats kan stängas ner (det tror jag inte på).

Jag är skeptisk till mediedebatten som uppstod kring detta. Sportbladet valde att inte göra någon rewrite på Ekots grej, då blir det kritik för att vi inte korrigerar Ekots uppgifter. Men om uppgifterna är galna är det Ekots ansvar att korrigera, inte Sportbladets.

Det publiceras mängder av artiklar varje dag som Sportbladet inte rewritar. Det kan aldrig vara Sportbladets uppgift att korrigera eventuella felaktigheter i alla dessa artiklar. Anser man det har man inte en susning om hur massmedier fungerar.

En TT-artikel i ämnet publicerades på aftonbladet.se, under det automatiska inflödet från nyhetsbyrån TT. Samma där, inte Sportbladets ansvar vad som står i den artikeln.

Kollega Krokodilen skrev en krönika dagen efter där han ger sin syn på konflikten mellan fans och polis. Gott så.

Problemet är att många har dålig koll på var saker publiceras, det är anklagelser hit och dit.

Sådant får man förstås ta som journalist. Men jag har bestämt mig för att få lite styrsel på yrkeslivet och svarar därför inte längre på frågor på Twitter. Så den som har några frågor får gärna mejla på robert.laul@aftonbladet.se eller skriva till mig på min Facebook-sida (www.facebook.com/robert.laul.aftonbladet).

* * * * * * * * * * * * * * * * *

Det var rörigt på Örjans Vall i eftermiddags men det slutade med rätt agerande och rätt beslut.

Michael Lerjéus var inblandad i en situation som kunde blivit principiellt intressant (jag skriver i princip bara om domslut som är principiellt intressanta). Först såg det ut som att han dömde mål, sedan ändrade sig efter protester, sedan dömde bort målet.

Lerjéus förklaring var att han aldrig dömde mål, och när jag tittar på tv-bilderna igen är jag beredd att ge honom rätt. Han blåser visserligen inte för handsen på Wolff Eikrem utan låter spelet fortgå men han blåser heller inte för mål utan han blåser för att bollen går över linjen (vilket faktiskt inte är samma sak enligt regelboken). Mål blir det först när avspark görs. Domarteamet har alltså rätt att snacka ihop sig efter att en boll gått över linjen. Det gjorde de nu och kom fram till att Eikrem tagit ner bollen med handen vilket han ju definitivt gjorde.

Med tanke på att det finns storbildsskärmar på många arenor (även internationellt) öppnar det här för konspirationsteorier: Tittade domarna på reprisen? Vi har haft sådana diskussioner tidigare i allsvenskan, Henrik Rydström vs Martin Hansson om ni minns.

Jag utesluter att Lerjéus överhuvudtaget hann kolla mot skärmen idag, han blev direkt omringad av HBK-spelare. Det är förstås möjligt att någon annan i domarteamet kollade på den enda reprisen som visades även om storbildsskärmen på Örjans Vall är så liten och står så långt bort att man knappt ser den från där fjärdedomaren och ena assisterande står. Den andra assisterande har ryggen mot skärmen i sin utgångsposition.

Sådana här resonemang bryr sig en konspiratorisk supporter naturligtvis inte om, och kanske är det på sin plats med en uppmaning till de som sköter storbildsskärmar: Läge att vila på reprishanen i samband med mål?

Då slipper vi den här typen av diskussioner.

…sedan kanske Anton Tinnerholm också ska vila lite på hanen innan han slår fast i tv att domarna hade kollat på storbildsskärmen om han inte har på fötterna?

I alla fall: På bortaplan har MFF nu kryssat mot de fyra sämst placerade lagen Åtvidaberg, Halmstad, Falkenberg och Örebro. Det är åtta förlorade poäng, det är de poängen som skiljer till toppen.

I praktiken är den allsvenska säsongen död för Malmö nu. Det skulle överraska mig mycket om de når en Europaplats. Det kommer förstås lägligt för AIK och IFK Norrköping som slipper möta en taggad ex-mästare.

…eller klarar MFF att mobilisera kraft och energi i de tuffa matcherna för att säkra fjärdeplatsen?

Den hårdaste domen du kan ge ett svenskt landslag i fotboll är inte att kräva att Erik Hamrén avgår: Den hårdaste domen är att vända på klacken och säga: Nu skiter jag i det här laget.
Jag uppmuntrar ingen att göra det men ni som ändå väljer det alternativet har jag den största förståelsen för.

////////

Sent ska syndarna vakna, och det enda jag är förvånad över efter 1-4 mot Österrike är att folk är förvånade.

Ja, för en gångs skull kan jag faktiskt backa upp detta.

I vintras skrev jag att landslagsgenerationen som Erik Hamrén hanterat är den sämsta någonsin. Nej, det fanns inga om eller men i krönikan: DET SÄMSTA LANDSLAGET NÅGONSIN. Sedan VM infördes 1930. Kontrolläs gärna här.

Folk gapar på Erik Hamréns avgång men det är en icke-fråga. Det är två matcher kvar, sedan förmodligen ett playoff, sedan troligtvis ett EM ändå. Skulle Hamrén ta Sverige dit bör han ju också få leda laget under mästerskapet, hur usel han än må vara.

Erik Hamrén kommer att sluta antingen efter ett missat EM-kval, eller efter ett eventuellt EM. Inte en chans att han får eller vill fortsätta efter det.

Men ska förbundet kicka Hamrén nu, skulle han ha kickats efter det missade VM-kvalet 2013. Då, efter fyra år, visste förbundet vad de får med Hamrén: En förbundskapten som är oduglig som långsiktig lagbyggare, som skiftar startelva oftare än vanligt folk skiftar åsikt, som vägrat att plocka in en assisterande förbundskapten med öga för försvarsspel samt en stingslig och osäker ledare med problem att hantera medier (som idag är en rätt stor del av förbundskaptensjobbet).

På pluskontot vet jag inte riktigt vad som finns men något rätt måste spelarna tycka att han gör, annars hade det läckt ut mer gnäll inifrån omklädningsrummet.

Så är Erik Hamrén, ingen kunde missa det under de fyra första åren.

SvFF körde vidare på Hamrén, i brist på annat. Alternativen var få, beslutet deras.

Alternativen är inte så jävla många idag heller i ärlighetens namn. Det finns ett gäng i allsvenskan, Jörgen Lennartsson, Pelle Olsson, kanske Henke Larsson på sikt men vi vet inte så mycket om hans tränarresa ännu. Per-Mathias Högmo är en fin tränare men har också haft sina bekymmer i Norge, Åge Hareide är ett annat namn men inte heller MFF:s succétränare är helt självklar på lång sikt.

Hade där funnits ett klockrent alternativ tror jag bytet gjorts efter VM-missen 2013, nu blev det en vända till med Hamrén och i ansvarsfrågan är han trängd mellan SvFF och ett mediokert landslag.

Av de spelare som bar Sverige under -00-talet hade endast två ur dagens elva platsat: Zlatan Ibrahimovic och Andreas Isaksson (möjligen Kim Källström men han har tappat mycket). Det var också just dessa spelare som var med på den tiden, några andra har inte kommit fram senaste fem åren, möjligen Albin Ekdal men han gör tyvärr ingen större skillnad på hög landslagsnivå. Rasmus Elm försvann av andra orsaker och det är fortfarande trist och tragiskt på alla vis.

Ingen i backlinjen hade tagit en tröja för tio år sedan, knappt någon på mittfältet heller. Så dåligt är spelarmaterialet.

U21-laget? Kom igen, på sikt är det klart att de ska matchas in men ingen U21-spelare hade gjort någon skillnad i dag, det är en löjlig tanke. Deras tid kommer efter OS.

Ska jag vara ärlig bryr jag mig inte så mycket alls. Jag lämnade Friends en kvart från slutet och var inte ensam om det. Jag har i princip slutat bevaka landslaget, jag har tyckt journalistiken runt Blågult varit för positivt vinklad mot vad de presterar samtidigt som förbundet strypt alla möjligheter att bedriva vettig journalistik. Baksmällan riskerar att bli tung för SvFF:s vägval på den punkten.

Den hårdaste domen du kan ge ett svenskt landslag i fotboll är inte att kräva att Erik Hamrén avgår: Den hårdaste domen är att vända på klacken och säga: Nu skiter jag i det här laget. Jag uppmuntrar ingen att göra det men ni som ändå väljer det alternativet har jag den största förståelsen för.

Så var det åter dags för journalistlandslaget att dra på sig stället, den här gången för hemmamatch mot Österrike. TV4:s Patrik Ekwall, 50 – som varit med längre än någon annan i de här sammanhangen – beskrev motståndet som ett av Europas bästa journalistlandslag, ett vältrimmat gäng som alltid spelar matcher under sina resor, ja en riktigt svår nöt att knäcka.

Så var det inte.

Efter att båda lagens spelare hittat ut till Djurgårdens träningsanläggning Kaknäs, och domaren blåst igång matchen, stod det snabbt klart att Ekwalls farhågor varit mer överdrivna än ett kvällstidningslöp.

Österrike hade för all del en riktigt bra keeper (Benjamin Rektor, matchens lirare), de hade två gubbar centralt som kunde spela hyggligt och två anfallare som kunde löpa hjälpligt medan backlinjen var både halt och lytt.

Det blev till slut 4-0 och som Sveriges bästa spelare – tremålsskytten Robin Bornehav – konstaterade efteråt:
– Det är stort att hamna i samma målprotokoll som Gary Sundgren.

Sverige-Österrike 4-0 (2-0)
Målskyttar: Robin Bornehav 3, Gary Sundgren 1.
Publik: Cirka 10 (Super-Bosse, Jeppe Blomqvist, Jacob Sillén, Phil O’Connor med kompis samt runt fem österrikare).

SPELARBETYG

Tobias Rosvall (Fotbollskanalen) – L L
En lugn match för rutinerade Rosvall. Österrikes farligaste avslut gick båda över. Sveriges bästa målvakt idag men inte matchens bästa målvakt.

–

Simon Bank (Sportbladet) – L L
Högerbacken hade planeringsmöte med Kanal 9 inför kvällens tv-sända landskamp och lämnade planen en kvart från slutet. Då ryker ett L.

Gary Sundgren (inlånad från tv-laget) – L L L L
Så länge Gary höll sig där bak skapade Österrike ingenting. Ibland klev han framåt för att vrida en boll i bortre krysset. Den 48-årige ex-landslagsmannen håller klassen.

Markus Karlsson (inlånad från tv-laget) – L L L
Ytterligare ett av lånen från Ekwalls tv-lag som gjorde skillnad. Ex-djurgårdaren var inte lika offensiv som Gary men tog å andra sidan ett större defensivt ansvar innan han tvingades halta av med ålderskrämpor i båda vader.

Christoffer Glaader (Sportbladet) – L L
Journalistlandslagets lungor fick agera ”allt-i-allo” i backlinjen på inte mindre än tre olika positionen. Det löste Glaader utan bekymmer men sattes inte heller på några större prov.

–

Abgar Barsom (inlånad från tv-laget) – L L L L
 ”Behöver jag ta i?” undrade Abgar innan match. Svaret? Det behövde han inte. Barsom skulle säkert gå rakt in i ett division ett-lag i morgon. Gjorde vad han ville på mitten.

Patrick Ekwall (TV4) – L L
Bolltrygg och klok – och förvånansvärt pigg för att ha fyllt 50 – men var oftast ett par steg ifrån de heta situationerna.

–

Andreas Sundberg (Fotbollskanalen) – L
Som förbundskapten hade jag förväntat mig att få ut mer av högerytterns löpsteg men det är å andra sidan tidigt på Sundbergs säsong.

Robin Bornehav (Sportbladet) – L L L L
Division två-spelare i Linköping med ett skott som det här journalistlandslaget har saknat i 25 år. Tre mål i debuten, och en given plats i landskampen mot Finland om två veckor.

Ramin Nouri (Eurosport) – L L
Bjöd på några av matchens finaste dribblingsnummer men fick tyvärr inte ut så mycket av lägena han skapade åt sig själv.

–

Johan Larsson (Expressen) – L L
Satte nytt rekord i missade målchanser i journalistsammanhang – var det sju frilägen, Johan? – men å andra sidan ska spelare som skapar så många chanser aldrig underkännas.

BÄNK

Kalle Karlsson (Sportbladet) – L L
Gör knappt ett misstag men spelar lite för mycket på säkerhet mot ett så svagt motstånd.

Ludvig Holmberg (Expressen) – L
Det han utvecklar i reportageskrivande på senare år, har han tappat på fotbollsplanen. Nya tag.

Fredrik Jönsson (Sportbladet) – L L
Stod för matchens mest splittrade prestation: En blixtrande tvåfotsdribbling i offensivt straffområde följt av en snedträff så grov att delar av publiken lämnade idrottsplatsen.

FÖRBUNDSKAPTEN
Robert Laul (Sportbladet) – L L L
Tre poäng i debuten som landslagscoach, inte mycket att klaga på där alltså.

Jag satt i TV4-huset, tuggade på en färsk ostfralla och väntade på att kliva in i studion ihop med journalistkollegan Olof Lundh för att diskutera Zlatan Ibrahimovic och landslaget när jag såg den här bilden som pryder hela Expressens förstasida idag torsdag 3 september…

…det hände något där, det var som att all vilja att prata och diskutera om annat än just DET bara rann ur mig. Det kändes meningslöst. Ovidkommande. Tomt.

Hur kan man ens bry sig om en ordväxling på en presskonferens? En landskamp mot Ryssland? En allsvensk guldstrid? Ligger håret rätt, ser jag tjock ut?

Det tjänar förstås inget till att alla bara släpper allt de har för händerna. Vardagar ska pusslas ihop, arbeten utföras, matcher spelas och samhällen skötas.

Men något hände där, något händer nu, det handlar inte bara om en bild men jag kände att den öppnade något, att allt det där som dominerat nyhetssändningar och tidningssajter senaste månaderna bara gick rakt in, med kraft.

Människor, barn, dör runt gränserna till det ”öppna” Europa, samtidigt som en rik värld bygger ännu högre murar mot den bråkdel av krigets offer som på olika vägar söker räddning och hjälp.

Vad är det vi inte har råd med? Att uppträda anständigt i en oanständig tid?

För fan, det händer här och nu.

Det är när man frågar sig själv vad man ska göra som man tittar sig omkring, och vad ser man? Jo att man inte är ensam. Överallt dyker initiativen upp. I Stockholm, från MFF-familjen, av Peking Ultras, Vi gör vad vi kan, alla hjälporganisationer, medieföretag, ja snart sagt överallt.

Plötsligt händer det.

Något har gått sönder men ni är många därute som vill försöka laga det. Och det kommer att lyckas, det måste det göra.

Jag följer det hela på distans numera. Det har sina poänger det också.

Landslaget bevakar jag inte alls just nu av två orsaker: Jag är inte överens med Sportchefen om vår bevakning. Enligt mig är det alldeles för mycket ”Tjo och kim med kongo-Kim”-journalistik. Det finns alltså ingen utmaning i att jobba med landslaget eftersom kritisk granskning sällan eller aldrig ges något utrymme. Kanske blir det ändring framöver, det förs i alla fall ett levande samtal om detta på Sportbladet.

Ibland bränner det fortfarande till, ofta är Zlatan Ibrahimovic inblandad. Personligen tycker jag inte att det är särskilt spännande att skriva om Zlatan numera, det mest är sagt och berättat, det som var kittlande för tio år sedan är gammal skåpmat i dag men dyker upp i nya situationer.

Så vad är mest intressant att fråga Zlatan om när det kallas till presskonferens tre dagar före EM-kvalet mot Ryssland? Ja en av frågorna är utan tvekan den Olof Lundh ställer om parfymerna och sidoverksamheterna Zlatan ägnar sig åt nuförtiden. Det är en relevant fråga bland alla andra relevanta frågor som ställdes, en fråga Zlatan själv har öppnat för genom att sjösätta diverse projekt.

Om Zlatan inte vill prata om det kunde han enkelt svarat:
– Jag vill inte prata om det.

Istället svarade Zlatan tydligt nedlåtande. När han gör det öppnar han upp för kritik, och min poäng är att allt går igen: Där den 24-årige rebell-Zlatan var en frisk fläkt som kickade uppåt, är den snart 34-årige Zlatan en av världens bästa fotbollsspelare och mäktigaste idrottsmän som använder maktspråk för att sparka nedåt mot en enskild journalist.

Nu får han kritik för det snart sagt överallt, det ska han ha och det bevisar också att Olof Lundh var snett på det i en krönika häromveckan: Det är bara att titta er omkring. Mängder av journalister vågar likt jag kritisera Zlatan när det är befogat. Så är det alltid, nu har ni ett exempel till.

Sedan har Olof rätt i att få ställer sig upp på en presskonferens och tar debatten där. Det bör journalister inte heller göra. Det är inte vår scen, det är idrottspersonens scen. Frågor ska ställas, följdfrågor ska upprepas men det är inget forum för journalister att säga ”Ursäkta Zlatan, nu tycker jag faktiskt att du bla bla bla hit och dit”. Vår scen är våra krönikor, våra tv-inslag, våra artiklar och våra bloggar och våra Twitterkonton och allt annat.

Den här gången dök ett rykte upp om att journalisterna skrattat när Zlatan tryckte till Lundh men det ska inte ha varit journalister utan personer i landslagsledningen och på pressavdelningen samt någon ex-spelare, numera expertkommentator. Det går igen med den bild jag har av tidigare liknande situationer: SvFF och landslagsledningen älskar när deras tyngsta representanter trycker till journalister. Trots att svenska medier – jämfört med hur det ser ut i många andra länder – är överdrivet milda i just landslagsrapporteringen.

Förhoppningsvis blir det snart ändring på det, åtminstone från Sportbladets sida.