Fans kan vara roliga ibland. Oavsett de kommer från Stockholm, Göteborg eller Malmö. Häromveckan kom det fram en AIK:are till mig och samtalet gick ungefär så här:

– Varför skriver du massa skit om AIK?

– Skit? Jag hyllade er från guldtips till mål i fjol.

– Ja men då vann vi ju guld!?

– Ja, och i år har ni hittills presterat sämre.

Göteborgaren säger:

– Jaha, nu skriver du minsann bra om Blåvitt, din kappvändare.

– Ni spelar effektiv fotboll och tar mycket poäng med ett ungt lag.

– Så lät det inte ifjol!

– Nä men då höll ni ju på att åka ur också.

Och i Malmö ungefär så här just nu:

– Varför skriver du så positivt om Malmö?

– Tja, ni vinner era matcher och leder serien?

– Jo men vi spelar ju alldeles för dåligt.

IFK Göteborgs årsredovisning för 2018 offentliggjordes i dag. Den stora bilden var relativt känd: Blåvitt hade ett stort driftsunderskott (33,5 miljoner kronor) men resultatet räddades av vinst efter spelarförsäljningar (37,7 miljoner kronor) till ett försiktigt plus (1,3 miljoner kronor). Agentkostnader på drygt åtta miljoner kronor (!) sticker ut.

Det är tydligt att IFK Göteborg har betalat för höga löner till för svaga spelare. Samtidigt har den sportsliga ledningen levererat för låg tabellplacering i förhållande till de totala personalkostnaderna. Kort sagt: IFK Göteborg har underpresterat allt mer senaste åren. För det är sportchef och tränare ansvariga.

Idag har IFK Göteborg ingen sportchef, ingen kassör och ingen ekonomichef inför ett år då omsättningen enligt rambudgeten ska öka med 29 miljoner kronor (om man tar bort spelarförsäljningar). Ett år som har inletts med respass ur svenska cupen efter ett sabotage organiserat av personer i den egna klacken. Ett år som är det kanske viktigaste på jag vet inte hur länge att överleva i allsvenskan eftersom de centrala avtalen (tv- och spelavtal) går upp med upp med runt 100 procent till säsongen 2020.

IFK Göteborgs rambudget för 2019 innehåller 29 miljoner kronor mer i omsättning än 2018-resultatet (spelarförsäljningarna borträknade) och frågan är: var ska dessa 29 miljoner komma ifrån för att nå rambudgetens nollresultat (eller 930 000 kronor plus för att vara exakt)?

Jag ställde frågorna till klubbdirektören Max Markusson. Till att börja med om det är det här som ligger bakom att föreningens ekonomichef valde att kliva av tidigare i år?
– Anledningen till att vår ekonomichef slutar är fortfarande en sak mellan mig och henne. Eftersom hon inte talat med media om frågan så är allt bara spekulationer, säger Max.
* Var ska ni hitta de extra 29 miljonerna?
– Rambudgeten innehåller fortfarande intäkter från transfers så det är direkt felaktigt. Dock så är det inget vi specar ut.
* Hur ser du på ert ekonomiska utgångsläge utifrån detta perspektiv?
– Jag har hela tiden varit tydlig med att vår situation är tuff och utmanande. 2019 behöver vi göra allting rätt, men fortfarande så finns det en realism i detta som gör att vi tror på vår linje, säger Max Markusson.

Det är här IFK Göteborg står just nu, i uppstarten av ett år där allt måste göras rätt. För Blåvitts del kunde det dock inte ha börjat på ett sämre sätt, men de som sköt raketerna på Bravida Arena har fortfarande inte klivit fram för att kommunicera vilket ansvar de tänker ta på kort och lång sikt.

I dag levererade jag mitt allsvenska förhandstips och det blev så klart mycket reaktioner. Det blir det alltid. Det spelar ingen roll hur jag tippar, det blir alltid mycket reaktioner.

* Tippar jag som majoriteten då är jag en feg fan som gjort copy/paste på fjolåret och satt nykomlingarna på nedflyttning.

* Tippar jag inte som majoriteten är jag en klickfiskande provokatör som vill ha uppmärksamhet.

Allt det där vet jag naturligtvis om – och skiter i.

Tipset är Plus-låst och har överhuvudtaget inget med klick att göra. Om jag hade velat jaga klick hade steg ett varit att INTE publicera som Plus. Artiklar som är Plus får nämligen aldrig många klick. De får inte ens en tiondel av klicken som en öppen artikel får.

Det finns tre övergripande syften med publiceringen av årets förhandstips:

1. Att ge de prenumeranter som skaffat Plus under januari/februari (då vi satsat stort på allsvenskan) en gedigen och genomarbetad lägesuppdatering för samtliga lag här och nu. Därför är tipset 30 jävla tusen tecken långt. Det är längre än ett Niva-dokument. Jag skrev på det i fem dagar och är nöjd med många av analyserna och formuleringarna. Det är ni som läst det också, tack för det.

2. Sälja Plus. Jag hoppas det kan leda till cirka 50 nya Plus-abonnemang. Det är rimligt. Plus-materialet ska vara något extra, fördjupande, för de som vill veta mer. Det är motsatsen till klickartiklar.

3. Ge min bild av vad jag tror om allsvenskan här och nu. Jag tror att Blåvitt ryker, att Gnaget floppar, är inte helt övertygad om att Malmö vinner och tycker Bajen gör väldigt mycket rätt.

Om ni har hört, läst, trott, tyckt eller sagt något annat så är det fel. Ovan har ni anledningarna till att jag tippade allsvenskan i dag – och här kan ni läsa hela mastodontgenomgången:

Robert Lauls allsvenska förhandstips 2019.

Den allsvenska försäsongen är på väg in i fas två. Det innebär att rapporteringen snart förändras. Från fokus på sportchefer, nyförvärv och truppbyggen (där Sportbladet har varit ledande i bevakningen under januari/februari, enligt mig) går det nu över till matcher, startelvor, taktik och prestationer.

Glöm allt ni sett under träningsmatcherna. Det saknar värde i ett större perspektiv. Det handlar mer om att få igång kroppar, leta efter tempot. Själv ser jag inga träningsmatcher. Det är en principsak.

Men nästa helg börjar svenska cupen och då är det plötsligt på riktigt. Då betyder resultatet något. Det innebär inte att spelet sitter direkt, däremot kommer man kunna se vad lagen vill göra när det är på allvar.

Det gör också att det börjar bli dags att sätta ihop det traditionella allsvenska förhandstipset. Det borde rimligen passa bra framåt fredag. Redan på lördagen kliver ju BK Häcken och AIK in i spel mot Brage respektive J-Södra. Östersund-Halmstad, Karlstad-Sirius och Örebro-Gais är andra cupmatcher att se fram emot under lördagen. Sedan rullar det på under söndag och måndag.

Att tippa serien innan svenska cupen är så klart vanskligt. Men dels tror jag ingen har följt den här försäsongen lika noggrant som jag (pga tvungen då jag varit borta i två år), dels har jag tillgång till det ryska spionföretaget Instat. Där finns allt om jag behöver backa bandet. Med allt menar jag allt. Varenda sekund fem år bakåt om jag vill titta på hela matcher exempelvis.

Jag tror att vi kommer se en tredelad allsvenska 2019:

* Ett bottenstrid med sex lag.

* Ett ingenmansland bestående av fem lag.

* Och fem lag som gör upp om ”Lennart” och Europa-platserna.

Framåt fredag tänkte jag konkretisera jag detta till ett förhandstips plats 16-1.

Väcker det några tankar?

1. JESPER JANSSON, sportchef HammarbyIF

Att allsvenska sportchefer jobbar 24 timmar om dygnet är ingen hemlighet och ingen nyhet. Jesper Janssons telefon ringer och vibrerar flertalet gånger innan vi hunnit prata i fem minuter. Han slår av ljudet och petar ner mobilen i jeansfickan. Som den rutinerade sportchef han hunnit bli har Jesper sina knep för att få ihop tillvaron:
– Om jag ska ta ledigt några dagar gör jag gärna det i samband med ett jobbuppdrag. Till exempel skulle jag besöka Juventus strax innan jul. Då tog jag med sonen så kombinerade vi arbetsresan med lite skidåkning, säger han.
Hammarbys sportchef bär en stålklocka som syns, bruna stövlar och en matchande, ribbstickad tröja av senaste modell. Han tar emot på splitternya klubbhuset i Årsta där föreningen är samlad sedan en knapp vecka, alldeles intill konstgräset som också byts mot ett nytt i dagarna. Pablo Pinones-Arce kommer upp för en trappa, Erik Sundin kliver ut genom en dörr och Stefan Billborn försvinner in genom en annan. Det är full fart, alla är här, försäsongen igång.
– Sedan på sommaren, då kan man dra ut skrivbordet på altanen och kolla träningen samtidigt som man jobbar, säger Jesper Jansson och visar stolt upp föreningens nya ”hem”. Betydelsen av ett sådant förtjänar att poängteras, både vad gäller att kunna visa upp för potentiella nyförvärv och för interkommunikation och arbetsmiljö:
– Det handlar om att öka självförtroendet på alla områden. Nu börjar det likna något. Innan var det division fyra-nivå. Vi satt utspridda över halva södra Stockholm, säger Jesper och pekar på en glänsande maskin:
– Har du fått kaffe?

Läs vidare: Så ska Hammarby vinna mer – med hjälp av Juventus
Lyssna på podden: Robert Laul möter Jesper Jansson

2. JENS GUSTAFSSON, manager IFK Norrköping

I begreppet ”manager” ryms som bekant både sportchefens och tränarens arbetsuppgifter, men det är definitivt mer tränare än sportchef över Jens Gustafssons outfit denna torsdag. Han tar emot i entrén till Östgötaporten i en neongul tröja och ett par tajta träningsbyxor. Jag hade väntat mig en hjälpligt struken skjorta åtminstone.
Själv menar Jens att det är säsongsbetonat.
– Efter vår sista match, Häcken på Hisingen, har jag varit mycket mer sportchef. Och även den här veckan och nästa. Sedan tar tränarskapet över min tankeverksamhet mer och mer, säger han.
Så hur går det ihop med klädvalet? Jodå, det finns förklaring till det också.
– Jag har lite svårt att vara på ett ställe. Jag vill gärna vara med på träningsplanen också, erkänner Jens Gustafsson.
Jag inbillar mig att ”manager” måste se ganska bra ut på visitkortet, men titlar är inget Jens Gustafsson fäster någon större vikt vid.
– Människor följer inte titlar, de följer något annat. De följer mod, säger han.
Just ordet ”mod” är speciellt. I många år trodde jag själv att mod handlade om våghalsiga upptåg eller att gå i fronten för en tidning som uppburen profil. Men livet skulle lära mig att mod är motsatsen till rädsla. Mod betyder att inte vara rädd.
Jag frågar Jens Gustafsson vad han menar med att ”människor följer mod”?
– Det finns många med chefstitel som inte agerar som ledare alls. Och det finns många utan titel som agerar som ledare ändå.
– Fotbollsspelare, eller andra högpresterande människor, följer inte efter någon på grund av en titel. Det krävs annat. Det krävs mod. Och med mod menar jag att man tar ansvar när saker inte går som de ska. Det skapar en vilja att i framtiden ge allt för den personen, säger Jens Gustafsson.

Läs vidare: Uppmanar publiken att bua – åt egna spelarna
Lyssna på podden: Robert Laul möter Jens Gustafsson

3. BOSSE ANDERSSON, sportchef Djurgårdens IF

Tiderna förändras, människor kommer och går, mycket är nytt i fotbollsvärlden i dag jämfört med för 19 år sedan då Sportbladet startades.
Men det finns ett par undantag.
Djurgårdens fotbollskansli är fortfarande beläget i Klocktornet på Stockholm Stadion och mannen som håller ihop föreningens sportsliga verksamhet heter fortfarande Bosse Andersson.
(Ska man vara petig låg kansliet på Valhallavägen en kort tid, och en ungefär lika kort tid sysslade ”Super-Bosse” med annat, men det får betraktas som parenteser i sammanhanget.)
Bosse, som fyllde 50 år i höstas, har varit verksam inom fotbollen i hela sitt liv, försakat mycket men upplevt desto mer.
– Det är klart man får offra och försaka en del, men jag tror det gäller alla yrken. Det finns fördelar med det här jobbet, jag har en stor frihet. Jag har fått uppleva så otroligt mycket och jag har en plan hur jag ska göra när jag är några år mer än 50 också, säger Bosse Andersson.
Under 2000-talet har han som klubbdirektör och sportchef varit med att vinna sju titlar (tre allsvenska guld och fyra cupguld) och vi ska strax återkomma till Bosses framtidsplan, både den för honom själv och för Djurgården fotboll – det som fortfarande efter 20 år driver honom och blivit någon form av fixering – men i dessa brinnande transfertider finns det ännu hetare frågor att ställa.
”Super-Bosse” är klädd i blåjeans, mörkblå tröja och en ljusblå skjorta där under. För mr Djurgården är ”Blåränderna” inte bara ett smeknamn på laget utan också en klädkod.

Läs vidare: ”Var över 50 miljoner i övergångssumma”
Podd: Robert Laul möter Bosse Andersson

4. SONNY KARLSSON, sportchef BK Häcken

Bäst i väst?
BK Häckens sportchef tar emot på träningsanläggningen Gothia Park på Hisingen klädd i ett par beige chinos och en prickig skjorta. Över den en tajt, mörkblå väst.
Sonny Karlsson fyller 60 senare i år men han känns yngre. Kanske beror det på att han aldrig har långt till ett lagom elakt skämt. Som när Djurgårdens sportchef ”Super-Bosse” Andersson kommer på tal:
– Jag träffade Bosse i går. Han måste ha färgat håret, för nu hade han inga gråa hår längre. Men han gillar inte att jag säger det, säger Sonny med ett illa dolt leende.
Sedan Sonny Karlsson tog över som sportchef i BK Häcken 2008 har klubben inte bara etablerat sig på övre tredjedelen i allsvenskan, de har också haft tre olika tränare: Peter Gerhardsson, Mikael Stahre och Andreas Alm.
Gemensamma nämnare: Alla tre är förknippade med Stockholmslag och ingen är från Göteborg.
Vad detta beror på kan ur-göteborgaren Karlsson, uppvuxen i Mölndal och med över 300 A-lagsmatcher för BK Häcken, inte riktigt svara på.
– Jag har faktiskt inte tänkt på det, säger han.
Finns det inga bra göteborgare som är tränare?
– Det finns det säkert.
Vilka då?
– Eh…oj. Ja, vad finns det för några? Jag har inte funderat ett smack på det. Är Roger Gustafsson den siste stora?

Läs vidare: ”Guld inom tre år – annars slutar jag”

Lyssna på podden: Robert Laul möter Sonny Karlsson

.

5. STEFAN ANDREASSON, klubbchef IF Elfsborg

Stefan Andreasson, 50, rullar in på parkeringen utanför Elfsborgs kansli i en mörk, rymlig Mercedes.
– Den är begagnad, från 2016, säger han om bilen som skiner som den vore sprillans ny.
Det är lördag förmiddag. A-truppen befinner sig i Florida på träningsläger. På Borås Arena spelar U19-laget mot Stabæk, Emir Bajramis första match som tränare, men klubbchef Andreasson har inte tid med försäsongsfotboll.
Han har blivit något av en nestor inom svensk fotboll, sedan i våras invald i styrelsen för intresseorganisationen Svensk elitfotboll, Sef. Den här perioden ligger hans fulla fokus på spelaraffärer och sponsorer. I fjol hade Elfsborg sponsorintäkter på 39-42 miljoner kronor, helt i linje med målsättningen på 40 miljoner, en av av få kurvor som inte pekar brant neråt.
I år ska den siffran upp ännu mer.
– Vi behöver mer pengar för att kunna utmana. Det var en bra dag i går, konstaterar Andreasson när han slår sig ner i intervjustolen i klädd en välstruken blå skjorta. Det tjocka, bruna håret ligger där det ska.
Mycket, för att inte säga allt, har förändrats för Elfsborg och Stefan Andreasson sedan han inledde sin tid i klubbledningen som spelande sportchef vid millennieskiftet. Han minns hur dåvarande tränaren B-A Strömberg glömde bort att Andreasson var en del av spelartruppen under en presentation. Till slut räckte en i styrelsen upp handen: ”Du B-A, ska inte Stefan vara med också?”
– ”Just det” sa B-A och så fick han skriva upp mig längst ner, berättar Andreasson och lägger till:
– Sedan gick han till sommaren.
Var det du som sparkade honom?
– Nej, det handlade inte om det. B-A var grym, men vi skiljdes åt.
Sannsagan om hur Anders Svensson på planen och Stefan Andreasson vid sidan av gjorde Elfsborg till ett topplag och maktfaktor i svensk fotboll under 2000-talet, tog två SM-guld och nådde Europaplats år efter år har berättats många gånger.
Nu finns det en ny historia att berätta.

Läs vidare: ”Efter jätteförlusten – så ska Elfsborg lyfta igen”
Lyssna på podden: ”Robert Laul möter Stefan Andreasson”

.

6. DANIEL ANDERSSON, sportchef Malmö FF

Effektivitet.
Ordet används ofta, men sätts sällan i ett sammanhang.
Kanske är Daniel Andersson sportchefseffektiviteten personifierad?
– Hur lång tid tar det? undrar Daniel när vi slår oss ner i Stadions pressrum prick klockan 14.00.
Hans ton är nyfiken, inte stressad.
– En timme ungefär, svarar jag.
En dryg halvtimme senare är frågorna slut och Daniel säger med ett snett leende:
– Jag visste att det inte skulle ta en timme.
Var det jag som hade för få frågor – eller Daniel som inte svarade på dem?
Intetdera.
Sportchef Andersson är den typ av intervjuobjekt som alltid tycks veta exakt vad han vill säga – och sedan säger det.
Det betyder inte att han duckar frågorna, tvärtom. Daniel levererar sitt svar och upprepar det om så krävs vilket gör följdfrågor överflödiga. Som journalist får du inte ut något av att ”lirka” med honom. Och genom att tjäna en halvtimme här och en halvtimme där får effektive Andersson mer tid över till sin huvudsakliga syssla: Att göra MFF ännu större, bättre och rikare. Det är nämligen det som är Daniels ansvarsområde.

Läs vidare: ”För dyrt att garantera ett SM-guld”
Lyssna på podden: Bohman & Laul analyserar Daniel Andersson-intervjun

–

7. HENRIK RYDSTRÖM, tränare IK Sirius

I ett rödbrunt tegelhus intill Lötens idrottsplats har IK Sirius en ljus och fräsch kanslilokal på andra våningen med utsikt över konstgräset. Där ska jag träffa Henrik Rydström, 42.
Trodde jag.
I stället hittar jag honom i anslutning till spelarnas omklädningsrum, i ett litet förmak kallat ”tränarrummet”, hjälpligt möblerat med ett bord, fyra stolar, en kaffebryggare och ett skåp för svettiga träningskläder.
Långt ifrån så vitt och luftigt som inne på det nybyggda kansliet, men med en tydligare linimentdoft.
Henrik Rydström trivs uppenbarligen bäst nära sina spelare.
– Jag bestämde mig direkt jag blev tränare att jag ska prata mycket med spelarna. Jag saknade det när jag själv spelade. Man var i ett vakum där man fick tolka tränarens signaler. Jag tror inte på det, säger Rydström och lutar sig tillbaka i trästolen.
Efter 20 år som spelare och fem år som tränare i Kalmar FF stod det i höstas klart att han inte skulle få fortsätta som A-lagstränare. En situation hade uppstått där Rydström – som han själv beskriver det – blivit den tjatige tonårsgrabben som bott kvar hemma för länge.

Läs vidare: ”Henrik Rydström, 42, flyttar hemifrån”
Lyssna på podden: Robert Laul möter Henrik Rydström

–

8. MAX MARKUSSON, klubbdirektör IFK Göteborg

Ett mötesrum på Kamratgården i februari 2019:
– Jag har varit klubbdirektör i sju månader. Det känns som jag har jobbat här i sju år.
Han säger det halvt på skämt, halvt på allvar, men syftningen går inte att missförstå: det har hänt en hel del i IFK Göteborg sedan Max Markusson tillträdde i juni 2018.
Vid något tillfälle i höstas kallade jag honom för ”Mad Max” Markusson via sociala medier. Mest som en ordlek, men sedan började det hända grejer.
Situationen runt Mats Gren blev ohållbar. Tillförordnade sportchefen Jonas Olsson avböjde att bli permanent. Kassören hoppade av i förtid. Styrelsens vice ordförande värvades av Kristdemokraterna. Ekonomichefen lämnade Blåvitt efter 20 års trogen tjänst.
Plötsligt var det som att den nytillträdde klubbdirektören satt uppe på Kamratgården med mängder av viktiga beslut att fatta, omgiven av tomma stolar. Och nu var ”Mad Max”-metaforen mer relevant: Mel Gibsons ensamme trafikpolis Max Rockatansky som försöker bringa ordning i kaoset i ett dystopiskt ökenlandskap i den australiensiska storfilmen från 1979, samma år som Max Markusson föddes i Karlstad.
– Men jag växte upp i Göteborg, är han noga med att påpeka.
Apropå ökenlandskap: kontorslokalerna på Kamratgårdens andra våning för tankarna till ett brevlådeföretag – sparsamt möblerat, tomt på folk.
Det har sina logiska förklaringar. Dels är A-truppen och de anställda runt laget i Portugal på träningsläger. Och dels pågår fortfarande Silly Season på den administrativa sidan med hög personalomsättning som följd.
– Kompetensväxling, kallar Max Markusson det, men ännu så länge är det bara ett ord.

Läs vidare: ”Vi har ingen plan för superettan”
Lyssna på podden: Robert Laul möter ”Mad Max”

–

9. ERIC LJUNGGREN, ordförande AIK FF

Eric Ljunggren, 40, ger sällan eller aldrig längre intervjuer. Men när jag kontaktar honom samma dag som Dagens Nyheter publicerat en stort uppslagen artikel med rubriken ”Djup klyfta inom AIK:s styrelse” tackar han ja direkt.
Vi bestämmer att ses på Aftonbladets redaktion två dagar senare, och bland mina kollegor startar en vadslagning om han kommer dyka upp.
Tjugo minuter innan utsatt tid får jag ett SMS och jag tänker spontant att ”jaha, där kom avbokningen”.
Men tvärtom.
Eric Ljunggren undrar bara om han ska köpa med sig bullar till intervjun.
Jag svarar att det finns kaffe och bananer och med detta låter han sig nöjas efter en liten utläggning om att han själv stod på läktaren när klacken kastade bananer på Djurgårdens målvakt på den tid fansen fortfarande ägnade sig åt sådant.
– Tiderna förändras och det gäller att hänga med, konstaterar vi närmast i mun på varandra.
Eric Ljunggren, född och uppvuxen i Stockholm, har gått från ståplatsläktaren, via chefs- och vd-jobb på Metro och DN, till att bli konsult inom kommunikation och sedan ett knappt år AIK FF:s ordförande.
Be mig beskriva Eric Ljunggren med en mening och jag skulle svara ”raka motsatsen till Johan Segui– inte bara utseendemässigt”.
Han beskriver sitt första år som styrelseordförande som ”fantastiskt”, tillsättningen av klubbdirektören Jens T Andersson som det ”viktigaste steget” och anledningen till att han inte gjort så många intervjuer som ett ”medvetet val att hålla låg profil”.
AIK:s bolagsordförande, Per Bystedt, gör om möjligt ännu färre intervjuer och jag frågar Eric Ljunggren varför AIK:s två högsta företrädare har som princip att knappt prata med media?

Läs vidare: ”Jag skiter i falanger”

Lyssna på podden: Robert Laul möter Eric Ljunggren.

10. MATS ENQUIST, Sef-general

I veckan rasslade det till på microbloggen Twitter. Anledningen var att jag teasat i sociala medier om att näste person i min allsvenska intervjuserie #laulmöter är Mats Enquist.
Upplänningen – son till den berömde författaren Per-Olov Enquist – är sedan 2011 generalsekreterare för intresseorganisationen Svensk elitfotboll (Sef) och så gott som alla tweets handlade om samma sak: underlaget i den högsta fotbollsserien.
I år är det fyra lag – AIK, Kalmar, Falkenberg och Helsingborg – som spelar på gräs. Resten på konstgräs eller som i Malmö FF:s och IFK Göteborgs fall, hybridgräs.
Av naturliga skäl börjar jag intervjun där.
När går Sverige i Hollands och Frankrikes spår och förbjuder konstgräs, tror du?
– Den där frågan får vi jättemycket, konstaterar Mats Enquist.
– Men vi kan inte förbjuda konstgräs. Om inte klubbarna nu skulle tycka det. Däremot har klubbarna bett oss göra en utvärdering av hybdridgräs som är det mest realistiska alternativet till konstgräs just nu. Hur funkar det i vårt nordiska klimat? De första testerna ser väldigt lovande ut och jag tror att utvecklingen går åt det hållet.
Kan Sverige få en allsvenska där inte ett enda lag spelar på gräs?
– Det tror jag inte. Några föreningar har medlemsbeslut att spela på gräs. Det är en starkare väg än att hoppas på att ligan ska förbjuda det. Lägg till hybridplanerna hos Malmö, Göteborg och Öster, och jag är säker på att trenden går åt det hållet i stället.
Hybridgräs drar, vad jag förstår, enorma mängder energi. Hur ser du på det ur ett hållbarhetsperspektiv? Tar fotbollen verkligen sitt miljöansvar genom hybdridplaner som är en enorm miljöbov?

Läs vidare: ”Nu går pengarna upp 100 procent”

Lyssna på podden: Robert Laul möter Mats Enquist.

 –

11. URBAN HAGBLOM, sportchef Gif Sundsvall

Urban Hagblom, 54, hämtar mig på tågstationen i Sundsvall på utsatt tid. Med hans mörka Volvo tar vi oss via slingriga och snöiga vägar upp mot restaurang Grankotten för en lunch med utsikt över hela den vackra 100 000-invånarsstaden.
Vyn är magnifik denna soliga vinterdag och fotomiljön blir knappast bättre när man ska träffa mannen som fansen kallar ”kungen i norr”.
King in the north.
Den som kan sin ”Game of Thrones” känner igen uttrycket och vet att släkten Stark styrde i tusentals år innan de utmanövrerades av släkten Targaryen som senare störtades och Robert Baratheon blev Westeros nye härskare.
Ungefär lika länge har Gif Sundsvall varit Norrlands mäktigaste fotbollsförening innan Östersunds FK med Daniel Kindberg i spetsen dök upp från ingenstans för att köra om på insidan.
* Det måste ha svidit?
– Ja, men jag är inte särskilt bitter eller irriterad av mig som människa. Jag tittar hellre på vad andra kanske har gjort bättre än oss, sedan får vi försöka göra det ännu bättre, säger Urban Hagblom och lutar sig lugnt tillbaka i stolen när vi slagit oss ner i klubbstugan strax bakom NP3Arena som Idrottsparken idag heter.
Det finns en ärlighet i sportchefens ödmjukhet.
Precis som de många oväntade turerna i ”Game of Thrones” svänger det även i kampen om det allsvenska fotbollsherraväldet i norra Sverige. ÖFK:s snabba marsch i hierarkin handlar i dag mest om att Daniel Kindberg (före detta ordföranden) ska upp i rätten för ekonomisk brottslighet i april.
Därmed är Urban Hagblom tillbaka på tronen, så att säga.
– Jag vill egentligen uttala mig om Daniel Kindberg, säger han men ett par frågor senare kan han inte låta bli ändå.
(Förstås, det är trots allt huvudrivalens starke man vi pratar om).
– Det är oerhört olyckligt för Östersund. Skulle det visa sig att Daniel har bevisen emot sig och blir dömd…jadå har han gjort inåt helvete fel.

Läs vidare: ”Kindberg borde hålla lägre profil”

Lyssna på podden: Robert Laul möter Urban Hagblom.

12.DANIEL KINDBERG, ex-ordförande Östersunds FK

ÖFK:s ex-ordförande Daniel KIndberg, 51, står åtalad för flera fall av grov ekonomisk brottslighet. Rättegången inleds 24 april i Ångermanlands tingsrätt i Härnösand. Han riskerar näringsförbud och ett flerårigt fängelsestraff om han fälls.

Samtidigt har SVT:s Uppdrag Granskning i ett uppmärksammat reportage gått på djupet med Östersund FK:s ekonomi kopplat till Kindbergs roll och olika affärer.

Daniel Kindberg erbjöds vid upprepade tillfällen att bemöta UG:s uppgifter, men hänvisar enligt SVT till att hans advokat rådde honom att inte medverka i programmet.

Efter att samtliga fyra delar av reportageserien ”Blåsningen i Östersund” är publicerade på SVT Play – och rapporteringen i övriga stora, svenska medier varit massiv – väljer Daniel Kindberg nu att träda fram i Sportbladet.

Han gör det efter att ha skickat ut ett pressmeddelande där han ger sin syn på olika uppgifter som framkommer i Uppdrag Granskning. Sportbladet ville dock inte referera till pressmeddelandet utan att kunna ställa frågor till Daniel Kindberg. I stället kommer vi överens om att genomföra en telefonintervju utan förbehåll under eftermiddagen.
Intervjun pågår under en dryg halvtimme och Kindberg svarar på alla frågor jag ställer. För att vara Fotbollssveriges mest jagade person låter han på oväntat gott humör när han svarar i telefonen:
– Tjenare Robert, hur står det till?
Det är bra, hur är det själv?
– Jodå, jag ska inte klaga.
Du hade tid att svara på ett par frågor, ja?
– Absolut, säger Daniel Kindberg.
Om du inte har något att dölja, varför har du inte ställt upp och svarat på Uppdrag Gransknings frågor?
– Det har att göra med programmets karaktär och det manus de skickade till mig och Östersunds fotbollsklubb. Efter den mejl- och SMS-växling de hade med mig så tyckte jag helt enkelt inte att det var ett seriöst tillfälle att prata med journalister.
– Jag har en integritet jag vill behålla. Jag svarar gärna på frågor från seriösa journalister.
Du skickade ett pressmeddelande under tisdagen där du skriver att UG:s reportage ”i grunden varit inriktat på att skada både fotbollsklubben och mig”. Varför skulle Uppdrag Granskning vilja göra det?

Läs vidare: ”Det är jag som ska ha ursäkten”

Lyssna på podden: Laul calling Daniel Kindberg

Hur ska svenska klubblag bäst förbereda sig för framtidens fotboll? Vilka spelartyper bör de utbilda i sina akademier och ungdomslag, vilka spelartyper kan bidra till bra allsvenska resultat och vilka spelartyper kan sedan säljas vidare till större klubbar?

Ja, utöver fotbollens roll som folkrörelse – och det övergripande målet att fostra goda samhällsmedborgare – är talangutveckling något som upptar stor del av fotbollsföreningars elitverksamhet. Helt rätt för här finns mycket mer att göra.

Utan att svensk fotboll tappar sina traditionellt starka områden – försvarsspel, organisation, kollektivets avgörande betydelse – och utan att fastna på självklarheter som det vida begreppet ”bättre teknik” – skulle jag vilka peka på tre områden som borde bli nya fokusområden:

Fart, fysik, effektivitet.

Högst fart.‬
‪Bäst fysik.‬
‪Störst effektivitet.‬

‪Varför skulle inte Sverige kunna bli ledande på de här områdena?‬

‪Hur mycket fys tränar en 15-åring? Hur mycket jobbar man med snabbhet inom juniorfotbollen?‬ Hur mycket tajming i straffområdet nöter en tolvåring?‬

‪Här går att höja nivån med relativt små medel.

Framtidens fotboll handlar inte om stort bollinnehav (possession). Det är ett förenklat synsätt och en myt som behöver avlivas. Framtidens fotboll handlar i första hand om fart, fysik, effektivitet. Det viktigaste utbildningsmässigt för svensk fotboll är att få fram spelare som klarar att agera MED BOLL i högre fart, och göra fler tempoväxlingar med och utan boll.

Förebilden är inte Östersunds FK, glöm Östersund skulle jag säga, det har blivit en tankefälla i debatten att det går att kopiera rakt av, men det var ett mirakel, en engångsföreteelse. Att försöka kopiera det Östersund gjorde är som att hänga upp hela verksamheten på att få fram en ny Zlatan Ibrahimovic. Det kommer kanske dröja hundra år igen. Det är ingen ansvarstagande verksamhetsplan.

Förebilden är snarare kombinationen AIK-Malmö FF: Det lag som kombinerar AIK:s försvarsorganisation+tempoväxlingar med MFF:s internationella hårdhet+effektivitet.

Men Giffarna då? invänder kanske Bom–Bom–Bohman eller någon annan lågmäld virtuos nu. Ja, de har varit konsekventa, byggt tålmodigt och gjort häpnadsväckande resultat utifrån förutsättningar och breddgrad. Men en allsvensk sjätteplats är ändå ett tunt argument i debatten, särskilt som det också handlar om att man fått tillgång till ett gäng spanska överflödsspelare. Det är mer av en anomali just nu, men jag lovar att återkomma angående Gif Sundsvall om de följer upp detta med återkommande, allsvenska topplaceringar över tid.

Det innebär inte att bollinnehav i matcher är betydelselöst, man behöver klara att vila med boll (likt MFF i årets Europa League), flytta upp laget, få fast bollen högre upp i planen och allt det här. Men bollinnehav för bollinnehavets skull är lika ineffektivt som långbollar som enda vägen framåt. Det är dessutom resurskrävande, osäkert, kortsiktigt och ändå något publiken snart tröttnar på om det inte leder till fler segrar än förluster.

Det är roligt det här med hur vissa saker ”fastnar” på vissa människor. Av någon outgrundlig anledning har en del fotbollsfans nu fått för sig att jag är patologiskt svag för formationen 4-4-2.

Många märkliga rykten har jag fått försvara mig mot i mina dar (en gång skrev någon på Flashback att jag var en kannibal som brukade fritera mina offer innan jag åt upp dem), men det här med 4-4-2 är nog ett av de mest bisarra ändå.

Jag har aldrig sagt att 4-4-2 skulle vara bättre än någon annan formation. Aldrig någonsin och kommer aldrig heller att hävda. Av den enkla anledning att det inte finns en formation som är bättre än andra. Det faller på sin egen orimlighet. Allt beror nämligen på spelarmaterialet.

En normal fotbollstränare resonerar ungefär så här: Först tittar hen på spelarmaterialet, sedan väljer hen ut ett lämpligt spelsätt och till sist så bestämmer hen formation. Det kan bli 4-4-2, 3-5-2, 4-3-3, 4-2-3-1 eller 3-4-3 (eller varför inte det mer offensivt vågade 1-6-3 som den japanske generalen Yoshijirō Umezu lanserade 1936 vilket betvingade Sverige i en klassisk OS-match).

Vissa tränare, de i klubbar med riktigt mycket pengar, kan förstås köpa nya spelare som passar det spelsätt de vill spela, men den lyxen har sällan svenska klubblagstränare. Renoveringen får i så fall ske över lite längre tid.

Viktigast för prestationen är spelarmaterial, sedan kommer spelsätt och till sist formation. Den enskilt mest betydelsefulla individen för ett lags resultat är tränaren som brukar sägas ha en påverkansgrad på 10-20 procent över tid. Vissa hävdar mer, andra mindre och så här har världens bästa tränare Pep Guardiola uttryckt sig om saken:
– Det är spelarna som presterar. Jag brukar ta golf som exempel. Vi tränare är som caddies. Vi förser dem med klubborna, men det är de som slår bollen ner i hålet.

Jag kan för lite om golf för att ta strid mot Pep, så jag köper det han säger.

Historiskt är 4-3-3 det vanligaste formationen fotbollsvärlden över. 4-3-3 har kommit och gått sedan 1960-talet, men i tre decennier var 4-4-2 vanligast och mest framgångsrikt (1980-, -90-, och -00-talet). Dock används 4-4-2 fortfarande frekvent, och det enda jag har sagt om 4-4-2 är att det är historielöst att kalla det omodernt. Bosse Hansson satt i SVT-studion efter VM 1990 och dömde ut 4-4-2 som föråldrat, men det har den gode Bosse fått käka upp i 29 år snart (framför allt fick han käka upp det redan nästa VM då Sverige tog brons i USA med spelarna i ett klassiskt 4-4-2 med Tomas Brolin i en friare roll till höger på mitten).

Jag har också sagt att den relativt ovanliga 3-4-3-formationen är svårare och dyrare för svenska klubblag. Det kräver helt enkelt lite mer av fler individer och är mer ovant för många svenskfostrade spelare. Har man endast 22 träben att tillgå (ni fattar liknelsen) är deras möjligheter att hämta hem poäng större i ett riskminimerande, långbollssparkande 4-4-2 än om dessa arma satar ska behöva försöka spela en avancerad bollinnehavsfotboll i ett 3-4-3 ovanpå allt annat elände också.

Men har man ett spelarmaterial som passar det spelsättet – likt IFK Norrköping och Gif Sundsvall säsongen 2018 – går det naturligtvis alldeles utmärkt att göra bra resultat även om man ställer upp med tre backar, fyra fältare och en tremannakedja som utgångspositioner.

Därmed är det utrett en gång för alla: Jag är helt oskyldigt till alla anklagelser om att favorisera 4-4-2 bland fotbollens olika formationer.

Malmö vann, Istanbul brann, himlen var blå, hej och hå. Där uppe vankade Håkan Jeppsson runt, förmodligen med armarna knäppta bakom ryggen och ett dåligt behärskat leende; nöjd, inte förvånad. Det är på många sätt salig Jeppssons personalpussel som ligger till grund för allt.

Vem kan förresten vara förvånad? Malmö brukar göra lite som de vill när de är ute i Europa och härjar. Och den här gången är det på riktigt.

Låt mig börja analysen i Sverige.

Om man tittar på Malmö FF:s allsvenska säsong i år är det tydligt vad som sticker ut: Duell- och kampspelet. Där är MFF i topp i tabell efter tabell. Det gjorde ont att möta Malmö 2018 (och då syftar jag inte bara på Markus Rosenbergs armbågar…). Det visar att den internationella nivån sitter i spelarnas ryggmärg. Kanske något tränarhårdingen Uwe Rösler tryckt på särskilt?

Så långt allsvenskan. Tittar man renodlat på matcherna i Europa League-gruppspelet är det en annan sak som sticker ut: Effektiviteten.

Malmö FF gjorde inte bara mål i alla matcher utom en (1,4 mål i snitt), nä, det som framför allt är intressant är effektiviteten (chanser/mål) i förhållande till motståndarlagens effektivitet. I fem av åtta matcher har Malmö högre effektivitet.

Alltså: MFF behöver färre chanser för att göra mål än motståndaren. I snitt gjorde Malmö mål på knappt 40 procent av sina målchanser, medan det internationella motståndet de har ställts emot i Europa League bara gjort mål på drygt 20 procent av sina chanser mot Malmö. Tre chanser för att göra mål, fem chanser innan de släpper in mål, är ett vinnande koncept.

Effektiviteten var länge svenska klubblags akilles internationellt, men Malmö FF har knäckt koden.

Anfallsduon Markus Rosenberg – Marcus Antonsson skapade 16 målchanser ihop på åtta matcher – och gjorde åtta mål. Rosenberg som den mer effektive: 60 procent mot Antonssons 45 procent. Det är riktigt bra siffror för en anfallsduo på internationell nivå.

Malmö FF har ett föredömligt varierat anfallsspel i Europa och målen kommer lika ofta efter längre anfall som efter snabbare omställningar. Utöver anfallsduon finns tre tydliga hot i Sören Rieks (genom ”key passes” och dribblingar), Andreas Vindheim (inlägg) och Anders Christiansen (distansskott). De är inte lika effektiva förstås, men utgör hot och bidrar till totalt 18 av Malmös målchanser. Det här är spelare som med sina prestationer och kvaliteter skapar utrymme för anfallsduon att kunna vara effektiv.

Spelmässigt är Malmö FF jämna med sina motståndare i det internationella spelet. De har 48 procent av bollinnehavet, vinner 51 procent av duellerna och har i snitt 80 procent lyckade passningar, precis som motståndarna. Mot Besiktas stack Fouad Bachirou med 88 procent lyckade aktioner, bäst av alla på planen.

Den generella matchbilden är att MFF klarat kampen och varit tillräckligt skickliga med boll för att inte bli tillbakatryckta. De kan vila med boll, anfalla på olika sätt och har vänt svensk fotbolls nackdel till sin fördel: Effektiviteten.

Vi talar alltså inte om ett lag som har försvarat sig till ett Europa League-slutspel, utan ett svenskt klubblag som bjudit upp till dans och utan tvekan spelat sig vidare. När Östersunds FK gick vidare i Europa League 2017/18 var det mer av ett mirakel, en engångsföreteelse, medan det Malmö FF gör nu är att förändra svensk fotbolls konkurrenskraft på internationell nivå i grunden.

Jag vet inte om Håkan Jeppssons vision verkligen sträckte sig så här långt, men det var det som blev hans arv.

Senaste dygnen har jag varit helt försjunken i Instat. Ni vet den ”ryska gruvan” som dåvarande Häcken-tränaren Peter Gerhardsson hänvisade till när han skrynklade ihop Svenska Fotbollsförbundets statstik under en presskonferens, slängde lappen på golvet och sa:
– Instat. Det är någon som sitter i en gruva i Ryssland nånstans. Där stämmer alltid allting exakt.

Nu har jag dissekerat allsvenska säsongen 2018 in i minsta detalj via just Instat, och utan att ha sett särskilt många matcher vet jag desto mer om varför det gick som det gick.

Ett axplock:

* De lag som var allra sämst lämpade att spela possessionfotboll var Trelleborgs FF och IFK Göteborg. TFF hade 79 procent i korrekta passningar och Blåvitt 81 procent jämfört med Norrlandslagen Östersund och Gif Sundsvall som toppar passningslistan på 88 respektive 87 procent. Så om ni undrar varför jag gnällde så mycket på Poya Asbaghi under året berodde det helt enkelt på att han inte gjorde en korrekt analys av sitt spelarmaterial. IFK Göteborg hade aldrig spelartyperna för att spela ”Poya-fotboll”.

* Om vi tittar på ”key passes” i stället är det andra lag i toppen, och tittar vi på lyckade ”key passes” så toppar mästarna AIK den viktiga tabellen, tätt följda av Hammarby och sedan en bit ner på tredje plats, Malmö FF (Blåvitt ligger i botten även när det gäller det mer hotande passningsspelet, både på antal ”key passes” och lyckade ”key passes” vilket stärker bilden att Blåvitt mest rullade runt utanför de ytor man helst vill nå innan de tappade bollen även där).

* Djurgården har högst träffprocent när det kommer till inlägg, tillsammans med Malmö FF. Djurgården har också minst antal bolltapp på egen planhalva, tätt följda av AIK även i denna viktiga kategori.

* Malmö FF är sammantaget det lag som vinner flest dueller, tacklingar och luftdueller på planen. Malmö är även bäst på bollåtererövring på motståndarens planhalva. MFF – hårdast i allsvenskan 2018.

* IFK Norrköping och BK Häcken sköt mest och bäst 2018.

* En oväntad delförklaring till AIK:s guld kanske: De drog på sig minst antal frisparkar (eller ”De hade domarna med sig!”, på supportersvenska).

* Högst totalindex enligt Instat vad gäller målvakter har Elfsborgs Kevin Stuhr-Ellegaard och förklaringen till det är att han hade OERHÖRT mycket mer att göra jämfört med tvåan och trean på listan, AIK:s Oscar Linnér och Malmö FF:s Johan Dahlin.

Som sagt, bara ett litet, litet, litet axplock. Jag tror att den här ökade tillgången till statistik kommer förändra rapporteringen och bevakningen av allsvenskan. Vad är en snabbkrönika värd när Instat (med flera) kommer med facit en stund senare? Hur som helst ett verktyg som är intressant att arbeta med.

Har ni frågor till mr Facit när det gäller något på individnivå så ska jag nog kunna plocka fram det ur Instat-gruvan också. För att travestera herr Gerhardsson en gång till: Där finns tamejfan allt.

2012 vinner Östersunds FK division ett och 2013 ska klubben för första gången spela i superettan. Det innebär högre kostnader och svårare motståndare. Blivande succéränaren Graham Potter har varit i föreningen två säsonger och det är nu resan tar fart på allvar. ”Under första säsongen i superettan imponerade ÖFK på många betraktare med sitt offensiva spel och positiva spel”, står att läsa i en sammanfattning på föreningens hemsida. ÖFK slutar tia i tabellen och resten är, som det heter, historia. Våren 2018 möter Östersund Arsenal i Europa League-slutspelet och faller med flaggan i topp.

Men historien – eller sagan som det allt oftare kommit att refereras till – behöver uppdateras, eventuellt helt skrivas om.

2013 är nämligen ett centralt årtal även i den gigantiska förundersökning som ligger till grund för åtalen mot klubbens starke man och ordförande Daniel Kindberg. Kindberg anklagas för grov trolöshet mot huvudman i flera fall och grova bokföringsbrott. Han riskerar fängelse och näringsförbud i sju år, och en sådan dom skulle omöjliggöra framtida förtroendeuppdrag. Daniel Kindberg nekar till brott och har just nu ”timeout” från ordförandeposten.

Östersunds FK riskerar i sin tur att tvångsdegraderas, enligt SvFF:s chefsjurist Anders Hübinette, och en anledning är just det som sker 2013. Kopplingarna mellan den misstänkta brottsligheten och ÖFK – så som det framstår i förundersökningen – handlar bland annat om ett tiotal ”luftfakturor”.

Upplägget misstänks vara följande: Driftaren AB var ett dotterbolag till ÖFK som hade i uppgift att sköta driften av Jämtkraft Arena. Samt – säger Daniel Kindberg själv i ett polisförhör –”generera intäkter och resultat för ÖFK”.

Kindberg företrädde såväl ÖFK som Driftaren under den aktuella tidsperioden och just 2013 ökade Driftarens intäkter plötsligt markant. 3,9 miljoner kom från en av ÖFK:s stora sponsorer, ett flyttföretag. Bakom flyttföretaget stod den medåtalade mångårige vännen till Kindberg som i media kallas ”Sollefteåbon”.

ÖFK-ägda Driftaren kunde därigenom skicka osanna fakturor till flyttföretaget för knappt fyra miljoner kronor som Kindberg ska ha bokfört trots att han kände till att de innehöll ”luft”, enligt åtalet.
– Kundfakturorna har varit osanna då arbete enligt fakturorna inte utförts eller inte utförts i den omfattning som fakturerats, skriver åklagaren Niklas Jeppsson i stämningsansökan.

I ett förhör med ett nyckelvittne, som haft en tydlig insyn i både ÖFK och Driftaren, framkommer följande: ”(NN) får en fråga om han känner till några kundfakturor till ett bolag vid namn (XX AB). (NN) säger, att han känner till att bolaget var en stor sponsor. (NN) säger, att han inte tror att Driftaren har gjort något arbete åt XX AB. (NN) har svårt att förstå vad det skulle vara, eftersom Driftaren skötte anläggningen Jämtkraft Arena”.

Hela härvan är betydligt större och Kindbergs och ”Sollefteåbons” misstänkta ekobrottslighet grövre på andra håll, men det här är de mest fotbollskonkreta beröringspunkterna. Och det är framför allt den delen som – vid fällande dom – skulle göra det svårt att betrakta ÖFK:s fantastiska fotbollssaga på samma sätt som tidigare igen. Även för Svenska Fotbollförbundets jurister.