Det var väntat och inte överraskande att Dickson Etuhu och personen som i medierna kallas ”37-åringen” blev frikända från åtalen om grovt givande av muta. Läste man förhören med Kenny Stamatopoulos och lyssnade på vad som sades under rättegången så är det inget konkret erbjudande Kenny säger sig få. Däremot anser tingsrätten att det är färdigutrett att de åtalade undersökte möjligheterna till matchfixning.

De sonderade terrängen med Kenny, men han sa ”nej tack” snabbare än en svensk regeringsbildare. Rikard Norlings vittnesmål var sista pusselbiten för att förstå hur hela historien hänger ihop. Även så är i efterhand anser jag att Norling och AIK agerade rätt som slog på stora trumman – och trots att det inte blev någon fällande dom så ger även Stockholms tingsrätt AIK rätt genom att konstatera att de åtalade fiskade i väldigt grumliga vatten. Dicksons krokodiltårar lurade inte många. De åtalade blev frikända men är inte oskyldiga, som en kollega tolkade domen.

Åklagare Johan Lindmark har drivit två tidigare matchfixningsåtal: Värnamo-fallet och Kristianstad-fallet. Även då låg Lindmark under i paus men vände och vann i andra halvlek (hovrätten). Om han gör om de bedrifterna nu? Tveksamt. Jag blir förvånad om han överklagar domen, i så fall måste det komma fram något nytt.

Det om det.

Min före detta parhäst Oskar Månsson publicerade en intressant intervju med Hammarbys säkerhetsschef Göran Rickmer på sajten Fotboll Sthlm i veckan. Det handlar om fotbollsvåldet:
”I relationen mellan DIF- och HIF-supportrar oroas han av att det inte bara finns våldsinslag bland huliganfirmorna, utan även i vissa så kallade Ultras-grupper.
– Vi har varnat om det länge, att våldskapitalet förflyttas i supporterrörelsen. Jag tycker att vissa gränser har suddats ut. Tänk dig att det är två stora cirklar bredvid varandra och någonstans i mitten möts dem. Det finns en gråzon, säger Göran Rickmer.”

Om detta nu stämmer, och är en trend som breder ut sig (?), så kommer det rimligen påverka rapporteringen av supporterengagemanget i stort. För om det är våldsmän som syr läktardukarna, då kommer det bli mer komplicerat för media att dela ut plusbetyg. Just sayin’.

Själv är jag involverad i en härva med firmor och före detta förtroendevalda, förundersökning pågår, och i helgen är det tänkt att jag ska medverka i en podd på detta tema. Gissar att det kan bli intressant lyssning.

1. Modric.
2. Messi.
3. Mbappé.

Är sjukskriven sedan en tid, har opererat båda höfterna, artros och för mycket fotboll innebar att jag fick lägga mig under kniven 20 år tidigare än planerat, men skönt att ha det gjort även om det var ett helvete första veckorna. Fick fästa ett rep i väggen för att kunna dra mig upp ur sängen (rörligt bevismaterial finns, men det är ingen vacker syn).

…efter årskiftet är jag tillbaka i tjänst och då förhoppningsvis som ny igen, både skallen och mittpartiet stabiliserade med tacksamhet och titan.

En nyhet som rör allsvenskan blir det ändå senare i nästa vecka. Plus att jag fördrivit tiden i soffan med ett längre reportage som antingen publiceras här på bloggen eller på aftonbladet.se. Hoppas på det senare pga större genomslag, men vi får se vad nye bossen över Gräv & Story-avdelningen Martin Schori kommer fram till.

Nu ska jag inte kolla På Spåret för det har jag tröttnat på. I stället ska jag lyssna på en ljudbok. Är det något jag har upptäckt under den här sjukskrivningen är det hur förbannat behagligt det är att lyssna på ljudböcker. Jag ska aldrig mer läsa en bok.

(Tänk att kunna säga så utan att låta som en idiot).

Dagens bloggnostalgi: När jag var rasande på den moderna nätjournalistiken.

För exakt 42 år sedan vann IFK Göteborg division II södra, åtta poäng före Helsingborgs IF, och tog steget upp i allsvenskan. Där har Blåvitt blivit kvar, i en era som sannolikt aldrig någonsin kommer att överträffas av ett svenskt klubblag. Under de 42 år som gått har IFK Göteborg vunnit elva SM-guld, tagit sex svenska cupen-titlar, blivit tvåfaldiga Uefacupmästare samt semifinalister i Europacupen och kvartsfinalister i Champions League.

Men inom fotbollen finns en statistisk sanning som står över alla andra sanningar: Inget lag är bättre än innevarande säsongs tabellposition. När IFK Göteborg åkte till Stockholm för att möta Brommapojkarna i den 26:e omgången 2018  låg Kamratföreningen fem poäng från nedflyttning och kval. Senaste matchen, hemma mot hjälplösa tabelljumbon Trelleborg, hade slutade 2-2. Blåvitts insats i första halvlek kan beskrivas som en av de mest mediokra sedan 1977.

Däremellan hade IFK:s klubbledning sparkat sportchefen Mats Gren och ersatt honom med akademichefen Jonas Olsson samt lyft upp ungdomstränarna och trotjänarna Hannes Stiller och Hjalmar Jonson för att stötta huvudtränare Poya Asbaghi. Blåvitts plan för att undvika kvalspel och nedflyttning är nu ett rakare, enklare 4-4-2-spel än den 3-4-3-fotboll som Asbaghi misslyckats att implementera under säsongen.

Det är den 22 oktober 2018. En solig och blåsig höstdag. Men samtidigt som mörkret sänker sig över Grimsta IP inför avspark mojnar det. Trädtopparna bakom den drygt 500 man stora Blåvittklacken är stilla. Ett förebud om ordning och reda på Kamratgården, säker mark och allsvenskt spel säsongen 2019? Eller bara lugnet före stormen? Bland supportrarna brottas hopp alltid med tvivel. 

Utanför spelargången under Grimstas nybyggda läktare väntar styrelseledamoten Kennet Andersson på avspark. Om han är orolig så döljer han det väl, det varken hörs eller syns, handslaget är fast. Bredvid står Jonas Olsson, alltid kortfattad, aldrig otydlig:
– Det handlar om att ta poäng.

Prick 18.00 annonseras startelvorna. Det blir 4-4-2 med Robin Söder och Tobias Hysén på topp. I pressrummet är stämningen uppsluppen. Göteborgs-Posten med Mattias Balkander i spetsen är tidigt på plats. När det mullrar till bakom en vägg, som om någon flyttar ett tungt bord, skojas det friskt.
– Nya, tunga Blåvitt är på väg ut.

Sportbladets Michael Wagner, som följt IFK Göteborg i över 20 år som reporter, funderar på eventuella frågor vid presskonferensen efteråt:
– Om Blåvitt spelar brottarfotboll och vinner med 3-0, ska man då fråga Poya om det är så här han INTE vill att laget spela?

Tobias Hysén är sist av planen efter uppvärmningen. Han klappas om av en BP-ledare. Det är hans sista säsong i IFK Göteborg, sedan är Tobbe klar som spelare. Det går att ställa frågan om Tobias 378:e A-lagsmatch är den viktigaste match han någonsin kommer göra för Blåvitt.

– Vi ska tillbaka, för vi är IFK, sjunger klacken i det vakuum som uppstår när planen töms för att snart fyllas på riktigt.

När domaren Andreas Ekberg blåser till spel radar de blåvita spelarna upp sig i en av de rakaste 4-4-2-uppställningar den allsvenska fotbollen skådat sedan Pelle Olsson lämnade Gefle. IFK har ägnat det två veckor långa uppehållet åt ett nygammalt spelsätt som huvudtränaren egentligen inte vill spela. En omvändelse under galgen, men hur kommer det att fungera? Kommer det att fungera?

Blåvitt har inte vunnit en enda match på konstgräs i årets allsvenska, BP är ett utpräglat konstgräslag och hemmalaget tar tag i både boll och match de inledande minuterna. Göteborgsspelarna hittar inte rätt i pressen, men behåller organisationen. När IFK får en frispark på egen planhalva skickar mittbacken David Boo Wiklander en stenhård lyra mot Tobias Hysén. Nio gånger av tio den här säsongen har laget rullat igång bollen i backlinjen, men nu är det riskminimering och försvarsfokus som gäller. Ytterbackarna Emil Salomonsson och Victor Wernersson värderar noggrant de få tillfällen de följer med framåt. Det handlar om att ta poäng, en eller tre. I just den här matchen, mot bottenkonkurenten BP, är noll poäng inte längre något alternativ.

Poya Asbaghi vankar av och an framför avbytarbänken med armarna i kors, Göteborgsklacken dominerar ljudkulissen, BP hittar inga luckor bakom Blåvitts backlinje, Robin Söder suger in bollar och regisserar omställningar, han trivs bättre i en tvåmannakedja och Blåvitt ökar successivt bollinnehavet.

Så i 25 minuten händer det. Ny Blåvitt-frispark på egen planhalva, ny långboll mot Hysén som vinner duellen, skarvar till anfallskollegan Robin Söder som hittar ut till Sebastian Olsson som tar emot och drar in 1-0 i via bortre stolpen.

Långboll, duellspel, två samarbetande forwards, yttermittfältare som fyller på, 1-0. Blåvitts plan B har burit frukt nästan direkt. Efter en knapp halvtimme på Grimsta talar väldigt mycket för att IFK Göteborg spelar i allsvenskan även 43 raka år. När Robin Söder tio minuter senare driver in i straffområdet och släpper bollen snett inåt bakåt mot August Erlingmark drar fansen in luft för ett 2-0-jubel men avslutet går rakt på Nikola Petrics utfällda ben. Det är en miss Blåvittalangen kommer gräma sig för resten av det här decenniet om BP skulle vända matchen. Men resultatet står sig första 45 minuterna och det blir en halvlek där ett lågt spelande Blåvitt inte släpper till en enda målchans emot sig.

Två minuter in på andra halvlek kommer matchens delikatess. En ny, lång frispark från egen planhalva, Hysén gör plats för sig själv och sätter ned bollen med bröstet till Söder som nyper på halvvolley. Bollen tar i utsidan av krysstolpen. Ett par decimeter längre till höger och Poya Asbaghi hade kunnat använda anfallet som en reklamfilm för effektiv 4-4-2-fotboll.

– Poya!
I 57:e minuten ropar Robin Söder mot bänken och tar sig för vaden. Han måste byta. Söder har så långt varit Blåvitts bästa spelare ihop med Tobias Hysén, och medan bytet förbereds gör firma Söder/Hysén en sista, lyckosam ansträngning ihop. Tobbe släpper bakom ryggen, Robin tar emot och sätter ut på vänsterkanten mot ytterbacken Victor Wernersson som värderat klokt hela matchen. Nu tar han sin första offensiva utflykt, ja han springer över hela BP:s planhalva, in med bollen i mål. Om de inte vore för den blåvita klacken bakom målet hade Wernersson förmodligen sprungit hela vägen hem till Göteborg i ren eufori.

Det har gått en timme på Grimsta, IFK Göteborg har 2-0 mot BP i 26:e omgången och åtta poäng ned till strecket. Det är bilden av ett räddat kontrakt, en förlorad säsong. Men på bänken tar Hannes Stiller inget för givet. Plötsligt flyger han upp och vrålar mot Sebastian Olsson och övriga mittfältare:
– Rätt sida!

Samtidigt går Hjalmar Jonson bor till Poya och säger något. Det pekas, diskuteras.

”Hjalmar Jonsons bluewhite army, Hannes Stillers bluewhite army”, sjunger klacken. Trotjänarnas intåg har betytt något, det är alla överens om den här kvällen.

På läktaren strax ovanför avbytarbänken kramar Kennet Andersson om Jonas Olsson. Jonas har fler blåvita upplevelser än någon annan i dagens IFK Göteborg och vet vad det alltid handlar om:
– Det handlar om att ta poäng.

Den här matchen, Jonas första som sportchef, tog IFK Göteborg alla tre. Hans Blåvitt, Sveriges mest framgångsrika klubblag genom tiderna, kommer spela i allsvenskan nästa år också.

För 43:e året i rad.