Informationschef Nystedt har verkligen oss fotbollsmurvlar i sitt koppel det här mästerskapet.

I dag fick vi se första delen av träningen, sedan skickades vi ut. Grejen var att eftersom Sverige tränade i Båstad, så var det bara att ställa sig ute på på gatan, där såg man rakt in genom stängslet. Vilket konkurrenten och jag naturligtvis gjorde. Men då kom Nystedt och bad oss att respektera att de ville vara i fred och tro det eller ej, men varenda journalist åkte därifrån.

Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka det…mer än att Nystedt helt uppenbart har oss i sitt koppel.

Jag hoppas naturligtvis att Sverige grejar serberna men det skulle överraska mig. I min värld är det en skräll om Sverige fixar det. Dessutom gillar jag inte alls det här med att det räcker med ett kryss, det gjorde det mot ryssen i EM också, sedan dök det upp en uppstudsig liten sprätt från ingenstans som inte ens Bank & Niva hade hört talas om och som gjorde som han ville.

Problemet med det här mästerskapet är att det känns lurigt att få grepp om hur bra Sverige egentligen är. Eller framför allt; hur bra är Sverige med kniven mot strupen? För det är vad det handlar om i kväll.

En annan sak. När vi skulle åka och spela fotboll i dag väntade vi på Bank som förklarade att han behövde sex minuter till för att avsluta ett blogginlägg. Efter tio minuter gick jag in och sa till honom att vi skulle åka vägen om en affär och köpa nya batterier till hans klocka. Bank såg ut som uggla och förstod ingenting – förstår ni?

Kära Dagbok. I dag har vi övat på bicycletas. Simon Bank slog inlägg, riktigt perfekta inlägg faktiskt, och jag cykelsparkade. Första skottet gick bra, kolla bara…

…den hade suttit i nättaket på ett elvamannamål men gick tyvärr tätt över niomannamålet (även om det mer var en ”Negrete VM -86” än en bicycleta, kära Dagbok).

Nästa försök gick mindre bra. Bank slog ett nytt fint inlägg, Wennman jr:s kamera smattrade men jag träffade knappt bollen…

…däremot hade jag ingen aning om att jag är så fruktansvärt vig som bild fyra i denna serie påstår att jag är.

Nu blir det inga fler bicycletas på ett tag, i morgon ska vi köpa ett marsvin, kära Dagbok.

21:a raka arbetsdagen och det är naturligtvis hög tid att visa upp det traditionella mästerskapsskägget med tillhörande vild frisyr. För nytillkomna bloggläsare kan jag berätta att ett mästerskap handlar om tre saker:

1. Göra en så bra tidning som möjligt.

2. Ha så roligt som möjligt vid sidan av jobbet.

3. Bli så lik Nick Nolte som det bara går under mästerskapets gång.

Exakt så här ligger jag till just nu…

…och den gamle Nolte-bilden att jämföra med…

…tycker ni att vi är fula? Då missade ni Ledstjärnans outfit i dag, jag reagerade framför allt på skorna…

…precis när jag fotade traskade Martin Olsson, vänsterbacken ni vet, förbi (ni skymtar honom bakom fingerfärgkladdet):

– Grymma skor, tycker du inte det? sa Olsson.

De ser för jävliga ut, sa jag.

– Na naj, jag ska köpa ett par sådana, ett par gröna.

Vi hade en artikel i tidningen i går om att Olsson bränner alla stålar på kläder men just det köpet borde han kanske avstå från.

…Wernbloom var för övrigt på min sida i skodiskussionen och jag känner mig helt bekväm på att det är jag och Wernbloom mot Ledstjärnan/Martin Olsson. I denna såväl som andra frågor om livet.

Med anledning av några kommentarer till tidigare inlägg: jag har ALDRIG sågat en filmare. Jag anser att det är en del av spelet, anfallarens motvapen mot försvararens osynliga tröjdragningar.

En annan ögonblicksbild från verkligheten…

…vi väntar på att gårdagens presskonferens ska börja, miss Modin och Bank har somnat i en soffa. I bakgrunden ser ni hur Orrenius och han som kallas Disco på konkurrenten sitter och jobbar hårt. Vad tycker våra chefer om detta?

Barcelona iskallt, nu lutar det plötsligt åt Real Madrid igen för Zlatan Ibrahimovic. ”50/50”, säger Moratti men min erfarenhet av sådana uttalanden är snarare 90-10 för en flytt. Eller ska Helena Seger stoppa denna också?

I övrigt kan meddelas att vi besökte serbernas basecamp på Örenäs slott i Glumslöv och de bodde i sanning ståndsaktigt. Presschefen bjöd på mittbackar men Bank och jag ville ha mer och lyckades springa på Zoran Tosic i anslutning till slottets allt annat än kungliga minigolfbana. Vi fick knappa tio minuter med Ronaldos arvtagare i Manchester United och just nu sitter Bank och knåpar ihop intervjun som lär bli läsvärd. En trevlig kille, bra på engelska.

…Tosic alltså.

Vi sprang också på en annan rolig grej som ni ser i tidning och på nätet under måndagen, missa inte miss Modins inslag när jag upptäcker att Serbien glömt att sudda ut information från en taktikgenomgång på whiteboarden.

Brasilien leder med 3-0 – tre noll! – mot Italien efter första halvlek och för att beskriva hur skönt jag tycker att det är måste jag damma av en krönika jag skrev till Sportmagasinet härom månaden.

Läs och förstå:

”JAG KLIVER UR GARDEROBEN”

Månadens nummer av Sportmagaisnet är vikt åt Manchester United. Jag ser det som ett lämpligt tillfälle att kliva ur garderoben. Jag har inga problem att berätta för vänner och bekanta, med familjen är det värre. Vad ska farsan säga? Han som bjöd mig på en fotbollsweekend till London på min 18-årsdag. Vi såg Man United besegra Tottenham på White Hart Lane.…1-0…Cantona på straff. Farsan som tidigt avslöjade att det finns tre fotbollslag värda hålla på; IFK Göteborg, Manchester United och Brasiliens VM-lag från 1982.
Som alltid när det gäller knepiga frågor rådgjorde jag med Simon Bank som var skeptisk.
– Är farsan i form att höra detta? Du får tänka på att han inte är ung längre, sa Bank.

Jag har egentligen aldrig riktigt förstått mig på det här med favoritlag och supporterskap. För mig handlar det om ett fotbollsintresse snarare än ett lagintresse. Som ung var mitt perspektiv fotbollsspelarens, som lite äldre fotbollsreporterns. Bägge krockar med supporterns perspektiv. I min värld började allt med idoldyrkan som inte heller ska blandas samman med supporterkultur.

Mitt första fotbollsminne är framför en TV i sommarstugan i Småland, Stig Fredriksson mot Ronnie Hellström och 2-1 på straff för Blåvitt mot Kaiserslauten. Jag hade precis fyllt sex år och vi var i Uefacupfinal. Det är mitt absolut första fotbollsminne, men det är inte mitt starkaste tidiga minne. Några månader senare låg jag nämligen på en gräsmatta i Sjukhusparken nedanför Studiegången i Göteborg och bläddrade i samlaralbumet VM 1982 – ni vet man köpte tuggummin och bilder och klistrade in. Hur stort var det inte att sätta Maradona på rätt rätt plats, att jaga hela Brasiliens trupp. Jag grät framför en radio i norrländska Svarttjärn när brassarna med Zico i spetsen orättvist skickades ur turneringen av ett fegspelande Italien. Än i dag hejar jag alltid på Brasilien när de spelar, sorgen är för evigt inpräntad i mig och ett VM-guld läker den bara för stunden. Brasilien är det närmaste jag kommer starka och svårhanterliga känslor för ett fotbollslag. Jag tror det handlar om den gränslösa kärlek jag byggde till Brasilien under VM 1982 och det enorma sår Paolo Rossi rev upp. Jag grät i flera dagar,  än i dag kan jag bli irriterad när jag läser om förlusten. Jag trodde på fullt allvar att Brasilien inte kunde förlora, det var ett elakt och obehagligt möte med verkligheten, den tydligaste insikt om livet jag någonsin fått.

Jag följde ofta Blåvitt på plats på Ullevi under min uppväxt, jag kastades mellan hopp och förtvivlan under Europaframgångarna 1986-87 men ju högre nivå jag själv spelade på, desto mindre blev intresset för andra lag. Fotboll handlade mer om att jag själv skulle lyckas i Jonsereds IF, att Jonsereds IF skulle lyckas i sin serie och att det skulle gå bra för Brasilien i nästa VM. I den ordningen.

Ändå har jag alltid skitit blankt i Brasilien mellan turneringarna, jag har ingen aning om hur det går i det pågående VM-kvalet, jag förutsätter att de är med i Sydafrika 2010 och jag hoppas att de vinner. Blåvitt? Jag blev glad när de vann guld häromåret men skulle de inte vinna i år, är det inte hela världen. Jag blir givetvis glad om de gör det igen. Jag har inga som helst problem att förhålla mig neutral till IFK Göteborg som reporter, jag bryr mig helt enkelt för lite för att ryckas med. Ändå brukar jag svara att det är mitt favoritlag när jag får frågan.

När det gäller svenska landslaget rycks jag oftast med, mycket beroende på att jag nästan alltid är på plats när de spelar, men också för att jag har ett personligt intresse: när det är kvalspel hoppas jag på seger för att de ska gå till slutspel, när det är slutspel vill jag att de ska gå vidare från gruppspelet. Det innebär ju att mästerskapen lever vidare med fortsatt pådrag i bevakningen, en yrkesroll jag trivs förträffligt med.

Som för nästan alla andra fotbollsintresserade i min generation är engelska ligan nummer ett. Men – för att återknyta till inledningen av denna text – här har jag hamnat i ett läge jag inte känner mig riktigt nöjd. Av någon jävla anledning söker jag alltid upp Liverpools resultat på text tv:n före Manchester Uniteds. Om Liverpool spelar en lördag ser jag helst dem. I Champions League känner jag störst glädje när det går bra för Liverpool. Jag har inga klara minnesbilder av vad det kan bero på och det går emot allt jag någonsin sett lärt mig. Mitt intresse för Liverpool är alls inte på Brasilien-nivå, men det har ändå stört mig i några år. Nu vill jag ut ur garderoben, så jag mejlade farsan och gick rakt på sak:

Från: Robert Laul
Jag såg att du kommenterade i min blogg, men efter moget övervägande håller jag på Liverpool.
/R

Från: Jan Laul
Håll på vad du vill i övrigt!
/Pappa

Då var det gjort.
Gött.
Och apropå det ”övriga” kan jag lova att Blåvitt och Brasilien släpper jag aldrig. I alla fall inte Brasilien.

Vi hann faktiskt med en liten avstickare från allt jobb i kväll. Wennman jr, Bank och jag gick på Terminator Salvation. Fru Wennman var med också, hon är nere på besök. Till skillnad från U21-spelarna vars fruar (?) och flickvänner bor på ett väl avskilt pensionat i en annan del av Båstad, bor Wennmans nu i samma hotellrum och jag vet inte om det är så klokt, Wennman jr var faktiskt lite ofokuserad på dagens presskonferens.

I alla fall, Terminator Salvation fick starka + av Bank, starka ++ av Wennmans och starka +++ av mig. Jag satt klistrad hela tiden och blev till och med lite rörd mot slutet. Det kan hänga ihop med att vi har jobbat väldigt mycket tjugo dagar i sträck nu.

Pressade Labinot Harbuzi på vem som är U21:s bästa filmare men han bara flinade och sa att det fanns några kandidater. Om inte informationschef Nystedt ringt i matklockan hade jag nog fått ur honom ett par namn till slut.

Om jag spekulerar fritt gissar jag att Berg vet hur man lägger sig (det ska han göra i alla fall), Wernbloom så klart och kanske Bajrami.

Lördagseftermiddagen ägnades delvis åt ännu en journalistmatch.

Svarta tröjor: Mårthen från fotbollssverige.se, han som kallas Disco, Jens Tolgraven, miss Modin, Lund och Lauler.

Ljusa tröjor: Bank, Vikingstad, Wennman jr, Joakim från fotbollssverige.se, Jihde och Orrenius.

Allt avgjordes på straffar och där hade svarta laget nerverna under bäst kontroll. Då hade vi ändå tappat Lund en stund innan som fick ont i en nagel, stackarn.

Snacket på presskonferensen handlade mest om filmningar och protester. Ganska intressanta saker har sagts och det avhandlas i söndagens tidning.

Under söndagen är spelarna träningslediga, endast en joggingtur står på schemat. Någon form av mediaaktivitet är inplanerad framåt kvällen, på dagen blir det troligtvis ett besök på Serbiens presskonferens som hålls på Örenas Slott i Glumslöv. Serberna verkar bo ståndsaktigt, var Glumslöv ligger har jag dock ingen aning om.

På förmiddagen ska Svab på Henkeborgs Dagblad ta med oss på en bättre brunch och apropå Henke Larsson hände en kul grej på matchen i förrgår: miss Modin var på jakt efter en toalett, hittade en men upptäckte snabbt att det endast var karlar där inne. På väg ut stötte hon på Henke:

– Här inne får väl inte du vara? sa Larsson och det hade han förstås helt rätt i.

Ungefär så.

Det blev inte 1-1, det blev inte ens 2-2, det blev 2-1 till Italien och det är klart att man kan säga att det var orättvist men samtidigt; visst är den italienska fotbollen underbar på sitt sätt med maskningar, extremdefensiv och två kliniska avslut på två målchanser. Det är fotboll på sin spets, som handlar om att vinna.

”Såga filmaren Pontus Wernbloom”, skriver folk. Tänker jag absolut inte göra. Filmningar är en del av spelet, jag hyllar Wernblom för att han fick Balotelli utvisad. Mer sådant så kommer det att gå bättre för våra landslag, vi måste vara lika cyniska som våra motståndare.

Jag sågar Jörgen Lennartsson i stället: varför stod Sverige kvar med fyrbackslinje mot en halv italiensk forward i andra? Varför byttes en vänsterback in mot en mittfältare vid underläge 0-2? Tycker i och för sig att Martin Olsson gjorde ett bra inhopp men någon fruktad målskytt är han knappast.

…det där var förresten ingen sågning, mer några frågetecken.

Jag tror det var Bjärsmyr som sa det efteråt: ”Vi har spelat två matcher och varit det bättre laget i båda. Därför känns det rätt bra inför Serbien-matchen”. Det här sa Bjärsmyr innan vitryssarna gick och spelade 0-0 Serbien. Det ser alltså ganska ljust ut för det unga landslaget.

Å andra sidan; i EM 2008 räckte det med kryss mot Ryssland, ni minns hur det gick. Inte alls.

Å tredje sidan; Serbien springer inte lika snabbt och mycket som ryssarna. Inte alls.

Blev en hel del artiklar till tidningen, skickade den sista precis. Klockan är snart halv två och NU ska jag gå och lägga mig. Ve den som väcker mig före halv tolv.

Jag tror på 1-1 i dag. Jag tror inte som många andra att 5-1-segern stigit spelarna åt huvudet, inte när det är Italien som väntar, jag tror enbart det ger positivt energi och med den ska Wernbloom och kompani greja minst ett kryss.

När vi vaknar i morgon är det midsommarafton och jag minns den som i går – midsommaraftonen 1994. Vi bunkrade med folköl och pizza, sket i festen, satte oss i en replokal i Jonsered och kollade Sverige-Ryssland. Det här var innan Kalle började heja mer på Tyskland än Sverige, vi var ett gäng som drack folköl, käkade pizza och såg Sverige besegra ryssen med 3-1. Sedan körde vi hemåt genom juninatten på våra mopeder.

I morgon är det midsommarmatch igen, den blir givetvis aldrig lika klassisk, men förhoppningsvis minnesvärd och jag är såklart laddat…

…har precis kollat Tyskland-Finland och England-Spanien och eftersom jag redan bytt favoritlag en gång i den här turneringen byter jag igen enligt devisen ”Släpp lirarna loss, det är U21” – jag tror att den tyska maskinen springer hem detta.

Ser ni flaskan som står på bordet på Wennman Jr:s bild? Det är en flaska Skåne. Jag dricker inte sådant. Jag försökte ge den till informationschef Nystedt i dag men han vägrade ta emot.

Landslagslirarna får inget midsommarkäk alls. Det är tydligen landslagsläkaren som avgör vad spelarna får äta och när de kommer tillbaka från 1-1-matchen med Italien blir varken sill, nubbe eller potäter.

– Den kosten är nog mer för journalistlandslaget, sa Nystedt och det ligger en hel del i det även om vi just ikväl mest har druck Päronsplit (fast lite surare) från Hotell Kärnans förstklassiga hotellbar.

Martin Olsson gjorde en Ronaldinho och drog tre raka i ribban från 25 meter på dagens träning. Imponerande – men det tar honom inte in i startelvan, oavsett vad Ledstjärnans rykten gör gällande. Själv ser jag ingen som helst anledning att peta Emil Johansson och han petas inte heller.

Nordkorea är klart för VM för första gången sedan 1966 – och Lasse Tick-tack var på plats på U21-landslagets träning.

Tick-tack heter egentligen Lars Richt, är chef över landslagseneheten på Svenska Fotbollförbundet och har en riktigt bra vänsterfot. Häromdagen diskuterade vi vad en sådan som Tick-tack kan tjäna – buden låg mellan 60 000 och 100 000 i månaden.

I A-landslaget brukar Tick-tack stå med klockan i hand så att inte intervjuerna pågår för länge. Går vi över tiden släpar han iväg spelaren. U21 har en annan strategi. Där säger informationschef Nystedt till spelarna efter en stund att nu är det ”egen tid” så får de stanna om de vill, vilket de oftast gör. Eftersom Tick-tack såg detta kanske begreppet ”egen tid” nu införs även i A-landslaget.

Exakt vad Tick-tack gjorde på U21 är oklart. När jag frågade om han ville vara med oss journalister och spela fotboll 15.30 sa han att han skulle åka hem 15.30.

Då får du behålla dina ben ett tag till, sa jag.

– Du med, sa Tick-tack som egentligen är en ganska rolig herre.

Fotbollsmatch blev det i alla fall och vi delade upp oss i två lag.

Ljusa tröjor: Ledstjärnan, Bank, Orrenius, Wennman Jr, Jihde och Axel på fotbollskanalen.se.

Svarta tröjor: Lauler, Svab från Henkeborgs Dagblad, Lund, han som kallas Disco, Vikingstad, en kille som heter Mårthen och hans polare från fotbollssverige.se.

Svarta tröjor vann första matchen ganska komfortabelt men sedan tappade vi Svab medan miss Modin och Jossan tog plats i varsitt lag och vi föll i sudden i fajt nr två (5-6).

Det bestående minnet för egen del var när jag fick skottläge från tio meter, försökte trycka den lågt men bollen studsade upp och jag sköt med full kraft. Resultatet blev en Umbro-tatuering på målvakt-Jihdes bröst.

– Ingen fara, sa Jihde efteråt, jag hade gjort exakt samma sak själv.

Här hittar ni ett fylligare referat.

Bank har beställt hit Italiens och Serbiens senaste fem U21-landskamper på DVD som han studerat noga under kvällen. ”Smart Simon!”, säger vi till honom…men när han tittar bort skakar vi på huvudet och oroliga blickar möts.

”Bygg laget runt Harbuzi”, skrev jag i våras – och sedan gick Gustav Svensson in och gjorde en kanonmatch. Men jag är ganska övertygad om att Sverige tagit vitryssen lika enkelt även med Harbuzi på planen. Jag har aldrig påstått att det är fel att spela Svensson bredvid Wernbloom, bara att det hade varit fint att få se ”Labbe” på planen enligt devisen ”Släpp lirarna loss, det är U21!”.

Snackade med en agent i dag som menade att spelarna det surrats mest om bland scouterna på läktaren var de fem jag hade i min lista i förra inlägget: Wernbloom, Berg, Elm, Svensson och Bengtsson. Det kan jag tänka mig.

Dagens citat måste ändå Mattias Bjärsmyr levererat:

Vad sa du till vitryssen som skickade upp bollen på läktaren i slutet? undrade jag.

– Jag frågade om han var efterbliven.

Det har varit en hektisk dag annars. Var uppe i gryningen och blev färdigjobbad precis. U21-EM har tagit fart. Och enligt Vikingstad jagar Balotelli brudar iklädd träningsoverall ute på Helsingborgs gator (Italien bor i hotellet mittemot oss). Det vore något att fånga på bild men jag orkar inte resa mig ur sängen.

Har en ganska tung nyhet i tidningen i morgon och nöjer mig med den.

Vitryssland visade sig vara en ganska beskedlig motståndare, klart sämsta laget i den här turneringen.

Ändå imponerande av Sverige att göra 5-1 och de offensiva spelarna ska hyllas, men att offensiven är stark visste vi sedan tidigare.

Mot Italien sätts backlinjen på prov, en backlinje som kunde kommit bakfulla till kvällens match utan att göra bort sig, så blekt var Vitryssland och så effektivt stoppade Wernbloom och Gustav Svensson upp många anfall.

Wernbloom stod för showen i mixade zonen. Plötsligt kom han på när matchen mot Italien spelas.

– Synd att det är på midsommarafton.

Vadå då?

– Om det inte varit mästerskap, då jävlar…ha ha ha.

Det är ju tidig match, gott om tid efteråt, dessutom är ni vara klara för semifinal om ni vinner.

– Aj aj aj, då ligger ni där med era kameror i någon buske.

Kanske inte lika klassiskt som Glenn Hyséns ”Det här är ju kuken, nu ska jag supa mig kanon på midsommar” efter VM 1990-fiaskot, men ett gott försök.

Mina fem:

1. Pontus Wernbloom – stenhård i mittfältskampen.

2. Marcus Berg – kloka löpningar, kliniska avslut.

3. Gustav Svensson – 90 procent (!) av hans passningar gick rätt. Bäst i EM?

4. Rasmus Elm – spelar på en nivå som är lite högre än alla andras.

5. Rasmus Bengtsson – med i A-landslaget till hösten.