Ibland måste alla goda krafter sjunga tillsammans. Vi sjunger nu, vi sjunger tillsammans med Fredrik Virtanen, för denna tolkning har inte fått det utrymme den förtjänar, jag ryser. Ge ut den på singel.

Patrick Ekwall driver med allt och alla men något får mig att tro att han är seriös i sitt senaste inlägg, det är stort. En hedersman när det verkligen gälller och betyder något. Det är därför jag gillar Patrick Ekwalls blogg, den är Sveriges bästa, helt ärligt, humor när det är humor – bra humor – men när det betyder något så är Patrick Ekwall Sveriges bästa och överlägset tyngste bloggare, no doubt. Fristående, oberoende, ärlig.

Jag kan bara uppmana alla andra bloggar och tidningar, ni vet ju vad det handlar om, för fan, agera. Fem spelare gick ut och gav sitt namn och bild, det är modigt.

Lund, Lur, Svab, Rydström, Elm, Orrenius och alla andra – visa lite. Eller varför inte? Ni vet ju vad det handlar om. Gör som Ekwall.

Och som Virtanen. Hur fan du sjunga så fett, Fredrik? Farsan gav detta till mig och det är så jävla bra.

Jag har inte haft möjlighet att skriva så mycket i den här bloggen senaste veckan. Anledningen ser ni i tidningen i dag och några dagar framöver. En ganska fet granskning av advokaten Martin Klette som är föremål för en fjärde prövning i Advokatsamfundets disciplinnämnd vilket naturligtvis är allvarligt.

Detta har tagit och kommer att ta tid och kraft och det hade varit intressant att redogöra för alla turer när en sådan här story växer fram, men det får bli en annan gång. Fakta är dock att Martin Klette PO-anmälde aftonbladet.se för en krönika jag skrev för ett tag sedan där jag beskrev honom som branschens kanske mest skrupelfria och sämst ansedda aktör. Ärendet granskas just nu av pressombudsmannen.

Huvudstoryn handlar kort och gott om hur ett antal spelare känner sig blåsta av Klette och deras berättelser är väldigt intressanta, skrämmande i vissa fall.

Advokater utan agentlicens som företräder idrottsmän har länge ansetts vara ett generellt problem inom fotbollen och jag tänkte kort ge en delförklaring.

Vissa advokater tar nämligen betalt på två sätt och tjänar därmed pengar oavsett det blir en övergång eller inte. Affärsidén är att teckna avtal med en stor mängd spelare, många fler än vad en agent kan ha. Låt oss säga att advokaten skriver långa avtal med tjugo mittfältare (bara det strider mot Advokatsamfundets regler att skriva långa, tidsbunda avtal).

Sedan ringer advokaten runt/besöker ett antal utländska klubbar och säger ”jag har följande tjugo mittfältare”. Den utländska klubben nappar på en av mittfältarna och affären görs upp. Advokaten tar sedan betalt i form av procent på sign on och lön (otillåtet enligt Advokatsamfundets regler). Övriga 19 mittfältarna debiteras för det arbete advokaten utförde när han ringde runt och besökte de olika klubbarna. Något som spelarna ofta har svårt att förstå och heller inte informeras om.

På så sätt får advokaten betalt både av spelare där övergången blir verklighet, men också av spelare där det inte blir någon övergång. En standarddebitering som sägs användas i de här sammanhangen är 20 000 kronor vilket blir ganska mycket pengar om advokaten har många spelare. En Fifa-licensierad agent som lyder under agentreglementet kan inte agera på det här sättet.

Det är väl i sammanhanget viktigt att påpeka att detta gäller väldigt få av de advokater som är verksamma på den svenska idrottsmarknaden.

Advokaten Martin Klette har valt att inte besvara de frågor som nu dyker upp, trots att vi jagade honom land och rike runt i går.

Det har varit en sådan där dag där allt går åt helvete. Eller det mesta i alla fall.

Det började med att Gotland satt vid sitt skrivbord med vad som verkade vara en bättre påse löst. När jag vek av för att hugga en näve såg jag att det var naturgodis – alltså vad man skulle kunna kalla en sämre påse löst.

Sedan fortsatte det med diverse bakslag innan SVT som ett slags prick över i:et meddelade att Oldsberg & Hellberg slutar i På Spåret. Som man laddat för en festlig final i kväll – nu blir det gravöl i stället.

Vem tar över? Det känns lite som nöjesvärldens svar på när Gråskallen en vacker dag kliver av. Nästan så man känner för att hoppa in och jaga fram rätt namn. Någon föreslog Harald Treutiger – det hade blivit en storstilad comeback i rampljuset.

Det är tur att vi har Jan Guillou. Så här värderar han sin omtalade sälpäls:
– Den kostade under 10 000 kronor – alltså inte mer än vad en vanlig modemedveten bög kan lägga ner på en skinnjacka.

…och när kvällen blivit natt hade det mesta löst sig på ett hyggligt tillfredställande sätt.

Bonusfråga: vad tycker ni om granskningen i dagens tidning?

Även om jag tycker att Ledstjärnan är lite halvsvajig i TV så vet ni att jag uppskattar hans bloggande. I dag kan jag tyvärr inte låta bli att hacka lite.

I dag berättar Ledstjärnan nämligen en underhållande historia om hur han fick sminka Lars-Åke Lagrell inför en TV-inspelning.

Vår ledstjärna avslutar inlägget med humoristisk ton:
Mvh Patrick Ekwall, producent, programledare, projektledare, kaffekokare och sminkös.

Nog för att Ledstjärnan har en del kvinnliga drag…eller ganska många förresten…men inte fan byter man kön bara för att man sminkar någon? För det heter väl ändå sminkör när det gäller en man…

Eller är jag snett på det igen?

Nya numret av S – Sportmagasinet – når prenumeranter i morgon och finns i affär på tisdag.

Precis som jag misstänkte kommer min månadskrönika att väcka en del reaktioner bland en viss kategori fotbollsintreserade. Men jag hoppas att den blev tillräckligt nyanserad för att budskapet ska nå fram – jag gillar idén med svenskafans.com, den är briljant, men jag begriper inte hur ett seriöst medieföretag som Stampen kan tillåta deras diskussionsforum att dag efter dag innehålla påhopp och förtal. Jag tycket att det var dags att skriva om det.

Dagensmedia.se tar upp debatten här.

Som jag avslutar min krönika:
”Om inte Stampen renar upp i sörjan är det bara en tidsfråga innan någon annan kopierar hela svenskafans-konceptet och driver det med den värdighet det förtjänar”.

Snart betydligt större saker på gång.

Mycket på gång nu, därför dålig uppdatering på bloggen. Blir snart bättre. Bjuder på en snabb men rolig anekdot från verkliga livet:

Skulle skicka SMS till Fröken Frändén tvärs över gatan om att det är final i På Spåret på fredag. I stället skickade jag SMS:et till förre landslagsläkaren, numera professor i idrottsmedicin vid Linköpings universitet, Jan Ekstrand.

Vi får väl se om han joinar.

Han har inte svarat ännu.

…men kan han verkligen säga nej till en bättre påse löst och ett par pizzor?

Någonstans högst däruppe började vi…

…sedan avancerade vi nedåt, här har Malin från Örebro precis tagit en paus…

…medan Adde från Örebro står beredd att kasta sig utför i den mer eller mindre orörda snön mot civilisationen som ni skymtar långt bort i höger hörn…

…här har hela gänget precis kommit ner helskinnade…

…till vänster i discobrallor vår guide Steph T som trots att han likt alla andra fransmän bara äter baguetter samt kedjeröker, studsade fram mellan alptopparna utan att bli andfådd.

Det var 20 minuter kvar av av Milanoderbyt när jag kom hem. Inter ledde med 2-1. Hann knappt sätta mig ner i soffan, ännu mindre lägga graniten på plats innan Inzaghi kvitterade till 2-2.

Vilken hemkomst! Att få mötas av denna fantastiska mans glädje.

Nu blev det motsatsen – en rasande Inzaghi såg målet dömas bort för offside. Korrekt dömt enligt regelboken men det borde naturligtvis ha godkänts ändå.

Kaninen skötte bloggen under tiden jag var borta, tack för det. Har läst igenom inläggen men tycker inte att det är något vidare. Hon borde hålla sig till att granska maktkampen om svensk idrott i stället.

Veckans tidningar i en hög på mitt skrivbord. Noterar att systrarna Elm tog plats från start mot Österrike och att framför allt Rasmus skötte sig med den äran. Utan att ha sett matchen tror jag ändå att att Viktor ligger närmre en startplats mot Portugal. Men hur man än vänder och vrider på det kommer vi att luta oss mot Elm gånger två tidigare än ni anar.

…skämt åsido. Kanien axlade det oerhörda ansvaret att hålla liv i min blogg på ett imponerande sätt. Jag hade knappt gjort det bättre själv.

Jag har åkt snowboard i Val Thorens i en vecka. Vi snackar off pist med lavinsändare och spadar och rep i branter där ingen mänsklig varelse nånsin satt sin fot. Förutom en och annan Yeti fanns här bara klippor och snö innan vi nådde slutdestination vid bergets fot. En upplevelse.

Snart stora saker på gång.

Tänkte runda av mina dagar som nybörjare-bloggare lite.
Det skulle skett tidigare men för er som läst tidningen så vet ni att agendan varit full av idrottspolitisk debatt/granskning/rapportering
Det kan jag säga är att DET väcker inte lika mycket uppmärksamhet som ett mål av Zlatan, en succé av Elm eller ett bråk mellan fansgrupperna i Stockholm.

Idrotten får knappt två miljarder kronor om året av staten – idrottsrörelsen är fundamental i det svenska samhället men hur pengarna används står ganska fritt från lupp.

Nåja. Tillbaka till fotbollen. Hemresan blev intressant. Satt inför flyget från Graz och fikade med TV-sportgänget, GP-Ulf och Bayern Münchens akademiproffs Björn Andersson. Han har otroligt intressanta åsikter både om Bayern och om svensk fotboll.
Det ser ut som att han nu efter alla år i Tyskland flyttar hem till Halmstad, Han bestämmer sig om tre veckor.
Blir det en allsvensk klubb då? frågade jag.
– Nej, då. Det är inget för mig, svarade Björn tydligt.

På flyget var också Adam Johansson med. Nöjd med sin insats på högerbacken mot Österrike. Direktiven var att våga gå framåt, det gjorde IFK-backen.
 
Nu är det lite vardag med ligafotboll, allsvensk uppladdning i en skön kombination. Nästa vecka åker jag till alperna med familjen dock. Nio-åringen drar i från mig i de svarta pisterna (och snart i pingisen hemma också, suck..), tre-åringen har precis börjat åka och tycker det är kanonkul – så det blir en härlig vecka.
Fast riktigt  så vassa som Laul är vi nog inte. Han har visst dominerat de franska snowboardåkarna om jag förstått det rätt.
För han överdriver väl inte..?

Jag tackar för förtroendet och lämnar tillbaka stafettpinnen.
På måndag osar det hett här igen på bloggen.
Er man i bloggvärlden är tillbaka!
/Petra Thorén, Göteborg

Tänk, har man varit med om en klassisk debut ikväll?
Kanske var detta matchen man minns om sju när Rasmus Elm vinner Guldbollen för andra gången?

Jag kommer väl ihåg Zlatan Ibrahimovics landslagsdebut, 2001. I Växjö, inomhus en slags dåtidens USA-turné till Småland. Zlatan var Zlatan redan då. I laget spelade bland andra Chippen, och Tobias Grahn.
Sen var jag med på Zlatans ”riktiga” debut också. Schweiz. Jag minns den blyga grabben med det stora leendet.

Ramus tog uppståndelsen i går med ro. Har man firat SM-guld med Kalmar FF på Örjans Vall så har man lärt sig en del.
Nu får han dessutom hem till Nannes trygga tillvaro. Lite normala rutiner, en miljö att växa i ytterligare.

I övrigt då? Isaksson kan vi vara lugna för även om det regnar in mål i Holland ibland, Erik Edman behöver speltid, David Majstorovic kan peta Petter Hansson till Portugalmatchen, vi saknar en Tobias Linderoh/Anders Svensson och vi har inga anfallare i form. Jo en sak till: oj vad Chippen ville. Han var spelglad.
– Jag trivs med tillvaron, säger Chippen och vi vet att det betyder att spelet fungerar.

Kul match, till slut. Två kanonmål.
Men Lagerbäck/Andersson har en hel del att fundera över inför Portugalresan.
/Petra Thorén, Graz