Marcus kommenterar roligt hur det kanske skulle kunna låta:

Reporter: Varför valde du den här målningen?
Henke: Nääeej men den är fin tycker jag. Det är inga konstigheter.
Reporter: Kan du utveckla det?
Henke: Nääeej men konstnären använder penseln på duken och då blir det så här va. Det är bara att måla vidare.

…den här gången från Dunkers kulturhus i Helsingborg:

”STENBOCKS KURIR – MÅNADENS VAL
Månadens föremål 5 februari 2009 på Dunkers kulturhus
Månadens föremål på Dunkers kulturhus ska på ett spännande och lite annorlunda sätt tillgängliggöra föremål och konstverk ur Helsingborgs museers samlingar. Föremålet för februari är målningen Stenbocks kurir valt av fotbollsspelaren Henrik Larsson.”

Längre ner får vi veta att Stenbocks kurir är en målning av Nils Forsberg från 1911, baserad på en strof ur en dikt av Carl Snoilsky och att Henke inte kan medverka vid tillställningen men att hans ”egen berättelse om varför han har valt denna målning visas genom en filmad intervju i en monitor bredvid montern i foajén”.

Han har många strängar på sin lyra, den gode Henrik.

Helsingborg gick precis ut med ett pressmeddelande att Henrik Larsson fortsätter i HIF. Det kan knappast ha kommit som en överraskning för någon. I alla fall…pressmeddelandet är i all sin enkelhet fullständigt briljant och kan inte vara författat av någon annan än Sten-Inge Fredin himself.

Läs bara sista utgången:

”Det är med glädje vi kan meddela att Henrik Larsson fortsätter med fotboll och HIF under 2009. Turerna i media har varit många under vintern, men att Henrik fortsätter där det slutade i höstas gläds Sten-Inge över”.

Gläds Sten-Inge över!?

– Fullständigt Jävla Briljant, som Niva precis uttryckte det.

Ingen petar Sten-Inge från tronen.

Mina åsikter om Larsson drog jag för över en vecka sedan, när det blev klart. Känns onödigt att upprepa sig.

Det är en ganska intressant diskussion, den här om att se och föutspå talang, samt värdera olika spelares skicklighet. Jag och TT-Skiöld diskuterade detta under en promenad i solnedgång på Santa Monica beach.

I vissa fall är det hur lätt som helst. Jag hade inte sett mycket av Rasmus Elm när jag åkte på januariturnén. Han var valpig och försiktig de första träningspassen men tog mer och mer plats och växte till en jätte. Mitt citat ”Vi kommer att luta oss mot Elm gånger två tidigare än ni anar” var ingen chansning efter att ha sett Rasmus i träning och ett inhopp mot USA. Sedan kunde jag skriva det en gång till efter Mexiko-matchen.

Sedan har vi en kille som Anttonen som vissa retar sig på att jag skojade med eftersom han gjorde en bra insats mot Mexiko. Jag tycker att Anttonen är en spelare som håller hög allsvensk klass. Men jag tror inte att det blir så mycket mer. Jag förstår varför förbundskaptenerna tar ut honom – det ger stadga åt en ung trupp och det behövs för att träningar och matcher inte ska bli test utan värde för Elm och andra stora talanger. Lik förbannat finns en poäng i att konstatera att spelare som Markus Jonsson, Dahlberg, Anttonen, Andreas Johansson och Marcus Lindberg knappast har så mycket i ett riktigt landslag att göra.

…Andreas Johansson invänder ni kanske nu. Visst, överraskande bra mot Mexiko. Men inte tillräckligt bra för att komma med till en träningslandskamp mot Österrike. Jag sträcker mig till att säga att det ska bli intressant att följa honom i allsvenskan som läget är nu.

Alexander Farnerud och Daniel Nannskog är två spelare som efter resan fick höga betyg av såväl media som förbundskaptener. Ni vet att de egentligen inte skulle ha varit med alls? De kom med som reserver. Nu är Nannskog – som vi i media tjatat om i många år – till och med uttagen i landslagstruppen mot Österrike och har goda chanser att spela VM-kvalet i vår. Trots att förbundskaptenerna alltså inte ens var intresserade av att testa honom på januariturnén från början.

Exemplet Nannskog finns det självklart inget försvar för, där gjorde förbundskaptenerna bort sig, men ingen har facit, det är ibland omöjligt att veta hur en spelare reagerar när han plötsligt kommer till en bättre miljö. Du kan dominera i ditt klubblag – när tempot skruvas upp ett snäpp är du ingenting. Andra bara lyfter och lyfter i takt att nivån höjs – som Teddy Lucic.

Adam Johansson är ett bra exempel. 26 bast, inga A-landskamper fram till i år, likt Anttonen en spelare som håller hög allsvensk klass men inte så mycket mer. Sedan placeras han plötsligt i en bättre miljö och växer och växer. Omöjligt att veta på förhand.

Eller är det tjänstefel av förbundskaptenerna att inte ha tagit ut denna spelare tidigare? Nej, jag tycker inte det. Johansson gav under fjolårssäsongen en fingervisning om att det fanns mer än han visade. Högerbacken placerades plötsligt som vänsterytter och löste uppgiften bra. Förmågan att spela på olika positioner vittnar om kapacitet. Då fick han chansen under januariturnén. Och tog den.

Ledstjärnan: ”Adam Johansson har alltid varit min man”.

En presskonferens som börjar med att Lars-Åke Lagrell och TV4:s Max Grindahl diskuterar SMS-teknik kan aldrig bli tråkig.
– Det här T9, använder du det? undrar Grindahl.
– Nä, jag har bara hört talas om det, säger Lagrell.
– Ja nä, jag förstår det inte heller.
– Jag kan bara skriva JA och OK. Jag är bättre på mejl, avslutar Lagrell den fascinerande diskussionen.

Sedan klev Roland Andersson upp på scenen. Att han skulle inleda med att såga medierna för bevakningen av januariturnén var ingen högoddsare.
– När jag kom hem ringde min dotter och undrade hur det varit på ”lallarresan”, sa Roland och sedan hänvisade han minst fem gånger till hur medierna beskrivit detta som en ”lallarresa” – vilket det minsann inte är utan den är väldigt viktig för svensk fotboll.

Fem gånger!

Efteråt frågade Lund om det var jag som skrivit ”lallarresa” men det har jag inte, inte Lur heller. Så jag frågade Roland men han visste inte exakt:
– Nä, det var min dotter som hade läst det nånstans.

Slutsats: ni ska inte tro på allt förbundskapteners döttrar får för sig.

…eller är det trots allt Lur som är den skyldige?

Sedan började rubrikerna radas upp: ingen Henke (knasigt!), Rasmus Elm (klockrent)!, Adam Johansson (skrällen!), Nannskog (äntligen!), Fredrik Stoor (petningen!) och Erik Edman (comebacken!).

En riktigt spännande trupp om ni frågar mig, bortsett från att cirkusen kring Henke Larsson rullar ett par varv till.

…jag gillar inte utropstecken men här får ni ett till!

Jag fick en del skit under januariresan om min artikel om ett HEMLIGT MÖTE mellan Gråskallen och Lagrell i USA. Men de hade mycket riktigt haft ett möte om framtiden, Gråskallen ville inte säga så mycket om det och det får väl därmed betraktas som ganska hemligt.

Efteråt stod förbundsfolket i en klunga och några journalister i en annan och vi pratade över gränserna:
– Alla klara redan? sa Richt.
– Ja, det var raka besked, sa jag.
– Tolkar man det som att det var inget av värde? undrade Richt.
– Det går alltid att hitta något, sa jag.
– Typisk journalistkommentar, skrockade Gråskallen.

Ungefär så.

På fredag sticker min nya skidjacka och jag till Val Thorens för en dryg veckas brädåkning.

Som ett litet välmenande tips till andra vinterresenärer tänkte jag avslöja vilka böcker, filmer och skivor jag packar ner i mitt bagage…

* Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist. Jag har läst halva, men för att ha en bra bussbok försöker jag nu hålla mig ifrån resten. Det är inte så lätt. Ajvide Lindqvist sätter stämningen direkt. Efter det två sidor långa förordet är man fast. Prova själva.

* Öken av J.M.G. Le Clézio. Av mormor och morfar får jag varje år i födelsedagspresent en bok av årets nobelpristagare i litteratur. Det är inte ofta jag tar mig igenom dem, men det ser bra ut i bokhyllan. Le Clézio får dock åka med till Val Thorens.

* Day and age. The Killers fjärde (?) album håller klassen.

* Once upon av time in America. I fjol Gudfadern-triologin, i år Sergio Leones fyratimmarsepos som är nästan lika tungt.

* The assassination of Jesse James by coward Robert Ford. En tre timmar lång western med Brad Bitt som jag ännu inte fått tillfälle att se.

Drömmen vore förstås 24 säsong VII. Men den går väl inte att få tag på…?

Men tre dagars hårt slit återstår, till att börja med förbundets presskonferens på Råsunda 14.00. Rapport kommer.

Broder Birro vann bloggpriset, det är bara att gratulera. Nu när inte Ledstjärnans blogg var med tycker jag att Rydström skulle vunnit. Han står för något nytt och breddar perspektiven. Vi andra är ganska jämngrå och gapar från vår del av dammkanten medan Rydström befinner sig mitt bland näckrosorna. Som journalist varken kan eller vill jag byta med honom. Bloggen är ett komplement till tidningsarbetet snarare än en huvudsyssla. I mitt fall alltså. Priset i sig brydde jag mig inte så mycket om, jag gick inte ens på galan.

Radiosporten toppade i morse med att Henke Larsson kanske ska fortsätta med fotbollen. Eh…vem är det som har missat något här? Det blev väl klart i förra veckan. I dag är han med i den Österrike-trupp Gråskallen presenterar. Om Henke nu ska fortsätta med fotbollen, är det bästa för landslaget att han får en ordentlig match i kroppen innan VM-kvalet. Att resonera på annat sätt vore märkligt.

…Daniel Nannskog bör också vara med, och Rasmus Elm. Intressant att se hur Gråskallen resonerar med Samuel Holmén vs Alexander Farnerud. Farnerud gjorde ju en klart starkare vinterturnering.

Anttonen?

När det gäller Henrik Larsson har jag tänkt på en annan sak: pratar inte folk med varandra? Häromveckan skrev vi artiklar om anfallskrisen och Gråskallen sa att han inte tänkte ringa Henke. Då skickade Henke ett SMS till Gråskallen och började träna med Helsingborg. Då sa Gråskallen till media att ”Ska han spela fotboll, kan han inte spela innebandy”. I dag ska truppen presenteras, samtidigt kommer Henkes besked via media att han slutar med innebandyn som ett slags ”Lasse! Jag vill vara med i din trupp”. Det verkar som att dialogen styrs av olika händelser och utspel i media och sedan görs tolkningar och tas beslut utifrån det. Nog för att både Gråskallen och Henke var med på den tiden telegrafen var ny, men de borde väl ändå veta hur en telefon funkar?

I dag ska jag klippa mig. Nu vet cheferna varför jag inte är på jobbet. Jag menar…det vore ju besvärligt att ringa och säga det.

…men tänk om de inte läser bloggen? Jag får nog elda upp lite gamla kläder och skicka en röksignal också.

Apropå Jan Guillou så räddade min vän och kollega Johan Flinck mig precis från ett framtida missöde.

När jag drog historien svenska media uttalade jag Jan Guillou som Jan Giljo.
– Gijo, inte Giljo, sa Flinck.
Jag kallade honom bara Jan.
 – Det var nog en jäkla tur det.

…annars hade vi antagligen fått sätta upp en helt annan lapp.

Gick bort för att ta mig en apelsin och hörde en välbekant röst i närheten av kaffeautomaten – Jan Guillous.
En sådan här chans kan jag inte missa, tänkte jag:
Dig måste man ju hälsa på när vi är under samma tak, Robert heter jag och jobbar på sporten.
Guillou såg lite förvånad ut men sträckte fram handen.
– Sporten sa du? Det heter inte ”svensk media”, det heter ”svenska media” eller ”svenska medier”.
Brukar vi skriva svensk media?
– Ja. Så sätt upp en lapp.
Sedan drog Jan Guillou en story som jag inte riktigt hängde med på, det var något med latin och engelska och franska och det gick ganska fort.
Slutsatsen:
– ”Svenska media” eller ”svenska medier”. ”Svensk media” kan möjligtvis bara Fredrik Lindström gå med på.
 
Lappen är härmed uppsatt.