Har känt mig trött och hängig under dagen eftersom jetlagen vägrar släppa. Men det var fram till jag läste Örebro-målvakten John Alvbåges blogg.

Alvbåge – en skön snubbe som både kan ta och dra ett skämt – var ju även med i januaritruppen och höll nollan mot Mexiko efter en stabil insats. Han skriver riktigt roligt om mig – jag tackar för käftsmällen som fick mig att vakna till.

Det är precis så här spelarbloggar ska fungera; när de levererar sin syn på det vi i media rapporterar om.

Det verkar till och med som att mina krönikor fungerande som landslagets tändvätska inför Mexiko-matchen. Och Alvbåges blogg fungerar som tändvätska för mig! Han ska aldrig mer få se en knubbig Lauler i för liten t-shirt. Men jag skyller allt på den dåliga maten i USA och att vi hela första veckan bodde på ett hotell som saknade gym.

Ännu en födelsedag över, den trettiotredje, och den går knappast till historien. Vaknade kvart över tre, jetlagad som en månsändare. På med mjukisbrallan, ner till greken, gyros i frigolitlåda, hem till Liverpool-Chelsea och Lazio-Milan.

Beckham hyllas väl överallt nu, med all rätt. Ändå handlar diskussionen ofta om att han är överskattad, och det har den gjort ända sedan han kom till Real Madrid 2003. Jag var utsänd på hans första El Clásico och tycker samma sak nu som då: Beckham är snarare underskattad som fotbollsspelare.

…men läs inte krönikan. Jag blandar nämligen ihop Becks med en öl. Jag skyller på att det är över fem år sedan.

TT-Skiöld vill inte få Djurens Brevlåda efter sig och förtydligar att han inte lustmördade räven. Den var påkörd av en bil och svårt skadad när han höjde kamerastativet.

I dag är det galakväll i Stockholm. Eller i alla fall för alla bloggare. Broder Birro, Baraben, Rydström, Svab och kompani på Henkeborgs Dagblad eller jag – vem vinner priset i kategorin Bästa sportblogg? Det får vi reda på någon gång runt klockan åtta. Jag hoppas att det inte blir jag, har nämligen ingen större lust att gå upp för att hålla ett förbannat tal.

Min vinnare, nu när inte Ledstjärnan är med (som alltså är en riktigt bra bloggare men lite sämre i TV): Rydström. Det är mycket snack om att bidra med något nytt och i samlingen ovan är det väl bara Rydström som står för något nytt; nämligen ett inifrånperspektiv.

Till sist; kul kommentarduell till mitt hyllningsinlägg om Ingo:

C-J Varför ens hylla boxare? Skitsamma hur bra dom är… Ska vi hylla alla andra som är jävligt bra på att göra idiotiska saker också?

DP Bra ide, C-J Vi kan börja med att hylla dig!

Jag är inte den som brukar skriva om boxning…jag tycker det är en obehaglig sport…det rycker till i mig varje gång någon får in ett slag i skallen på den andre…och då är jag ingen blödig person, jag offrar gärna en benflisa eller två i en närkamp på fotbollsplanen…men en rak höger i skallen, jag gillar det inte, jag mår dåligt när jag ser det.

Men.

Det är en sport, det är en jättesport i många länder, och Ingo var ett tag den störste av alla i hela världen i denna sport.

Mitt första minne av honom: någon gång på 80-talet köpte farsan boken om Nya Ullevi och jag satt klistrad framför den i flera år. Jag läste om och om igen om VM 1958, om Blåvitts otroliga resa 1982 men framför allt – om Torbjörn Nilsson. Men jag läste också om Ingo – han knockade Eddie Machen i ett slags VM-semifinal inför över 50 000 på Nya Ullevi om ni inte visste det – och det var redan då svårt för mig att greppa hur stor han var. Men det skrevs om honom  samma bok som Torbjörn och då förstod jag att det var en man att ha med i samlingen.

För dagens generation är det ännu svårare att förstå Ingos storhet; åren går och gamla hjältar ersätts av nya. Hur många vet till exempel vad Gunnar Nordahl gjorde för Milan när vi gapar över vad Zlatan gör för Inter?

Därför, och bara därför, ägnar jag detta inlägg åt boxning. Det kommer inte att hända igen. Men Ingo var en av våra största och vi ska alltid minnas honom. Ingo har somnat in och med honom dog en del av Sverige. Han vann 26 proffsmatcher, förlorade bara två. Jag hoppas att han och hans anhöriga fick en vacker sista tid tillsammans när han föll för tredje och sista gången. Ingo hade varit sjuk länge, det slutade med en teknisk knockout.

Så klart.

Skit inte ner er nu, men jag blev uppgraderad till business class igen. Den här gången tog jag det med en axelryckning, börjar ju bli van, men frågade ändå snubben i check in vad jag egentligen har gjort för att förtjäna denna service från Swiss.
– You must know somebody, sa han.

Frågan är vem?

Sitter på LAX och väntar på att glida ner i den radiostyrda stolen, svepa in mig i lammullsfilten och kränga på mig silverstrumporna. Svepa champagnen i en mun för att direkt be om mer, vingla bak till boskapsvagnen och känna doften av getterna. Ta in ett glas rött, göra en highfive med grannen, slänga på en film på plasman, runda av med en tolvårig Laphroaig. Känna sig som tjejen från Grekland med snortät farsa i Pulps Common People, helt enkelt:
”I said ’pretend you’ve got no money’,
she just laughed and said,
’Oh you’re so funny.”

Resan från San Fran till LA var ingen lek. Blanco och kompani hade fått för sig att köra Highway one. Den var visserligen vacker, men tog en helvetisk tid. Vi startade sju på morgonen och var på flygplatsen halv sex. Då hade vi kört igenom en tromb, solat på Santa Barbara beach, suttit fast i jordens bilkö samt hört TT-Skiöld dra storys om allt mellan himmel och jord, bland annat den om när han dräpte en räv.
– En gång slog jag ihäl en räv…,började TT-Skiöld men vi tar fortsättningen vid ett annat tillfälle.

Intressanta grejer på gång, för övrigt.

Matchen? Läs min krönika och alla andra texter som jag dunkade ut direkt.

”Svennis” var lugn och harmonisk på presskonferensen efteråt. Tyckte att Mexiko hade gjort en ganska bra match mot ett bra Sverige. Det var ett spel för galleriet.

…lugna var nämligen inte de 46 000 mexare som bjöd upp till fest på läktaren men fick se sitt lag chanslöst på planen. Burop och öl haglade. Inombords lär ”Svennis” känna ungefär samma sak, det här var ju en match då många spelare behövde kliva fram eftersom flera utländska stjärnor är skadade och avstängda i VM-kvalet mot USA i februari. Det här var fjärde raka utan seger. Pressen kommer att bli enorm nu, sedan kan Svennis” skylla på att den bara förekommer i tidningarna hur mycket han vill.

…om svensktrion sitter kvar vid en förlust mot USA? Inte en chans.

Sliter med de sista texterna till papperstidningen. Det är ett fantastiskt jobb jag har, men det ska bli jävligt skönt att inte behöva skriva ord som ”januariturné”, ”januaritrupp” och ”januariresa” på ett år.

Mest imponerande med den svenska insatsen var att det oprövade gänget gjorde så bra ifrån sig inför en jättepublik som i princip enbart bestod av festladdade mexare.

Frågade Richt vad notan för bjudmiddagen landade på:
1300 dollar?
– Nä, det var inte mer än 800, sa Richt.

…gissar att Elm och Farnerud håller i kortet i natt. För inte vågar Richt ge det till Nannskog?

Ny förbundskapten om Sverige går till VM? Det lutar mer och mer åt Roland Andersson. Missar Sverige är det en öppen fråga. Hasse Backe, kanske? Jörgen Lennartsson kan vara aktuell om han gör succé under U21-EM. Och förutsättningarna finns, han har ju Rasmus Elm i laget.

Hur bra var Mexiko? Frågar ni mig – inte alls bra. Därför ska vi försöka att hålla i hatten lite när vi nu hyllar Anttonen och Andreas Johansson (även om Johansson faktiskt var jävligt bra).

…Elm som ville ge mig en känga för något jag skrivit i bloggen om hans kokbok. Men en intervju kom i vägen. Jag är lite nyfiken på vad det var. Hans bror får blogga om det.

– Jag får hålla på i många år framöver om jag ska lyckas besegra Lagerbäck någon gång, sa ”Svennis”.

Det sved nog. Igen.

Om några timmar rullar vår kolsvarta Ford Expedition med sylvass motor kustvägen tillbaka till Los Angeles. Sedan flyger vi hemåt.

Citat:
– Ibland är det kul att ha fel.
Slut citat:

Hinner egentligen inte skriva eftersom jag kollar matchen, men det måste sägas – Rasmus Elm gör en fullständigt lysande landslagsdebut från start. Spelar så enkelt, så smart och så begåvat. Som jag skrev i min krönika häromdagen: ”Vi kommer att luta oss mot Elm gånger två tidigare än ni anar”.

I dag gjorde vi som landslaget – vi besökte Alcatraz. Fängelseön bara Clintan och hans två vapendragare lyckats rymma i från. Det var värt varenda dollar (26 stycken).

Vi frågade Gråskallen häromdagen vad han tyckte om besöket, han sa att det gav perspektiv. Han sa också:
– Jag har varit där förut.

Det förvånar mig inte.

Prickade nästan Sveriges startelva mot Mexiko. Lämnade en preliminär till tidningen, vi hann inte få in den rätta på grund av tidsskillnaden, och jag missade bara Adam Johansson. Jag hade Max von Schlebrügge på vänsterbacken. Elvan var faktiskt inte helt lätt att läsa.

…frågan är hur han tog sig ut. Med sked?

Gråskallen som precis la handen på ”Svennis” axel, de står och snackar bredvid mittcirkeln ute på Alameda County Coliseums rätt risiga gräsmatta. Hasse Backe är med också.

Mexiko startar med Matias Vuoso på topp samt Lucas Ayala och Leandro Augusto på mitten – fler namn känner jag inte igen.

Har bullat på mig skidjackan med tanke på att Oakland är kyligt om natten. Då syftar jag inte bara på de bakgator där TT-Skiöld, Blanco och Leffes stand in bevittnade en vålddsam gänguppgörelse (eller något i den stilen) igår.
– This is Oakland, sa taxichauffören och kryssade lugnt vidare mellan polisbilar och TV-bolag som var på plats at the crime scene.

Blanco och Leffes stand in ska vara glada att de åkte med TT-Skiöld som är lång och grov och har ett jävla humör om det behövs.

…skidjackan hade jag dock inte behövt. Vi sitter inomhus bakom glasrutor, ett halvt ljusår från planen. Vilken stämning – eller inte.

På läktarna är det bättre drag. Det har pratats om fullsatt (så låter det ofta inför den här typen av matcher) men så mycket folk är det inte. 40 000 kanske? Mexarna gör det till en fest oavsett.

Mexiko-Sverige – 4-1?

TT-Skiöld tror på 3-0.

Bra tugg på Lagrells bjudmiddag i går. Förbundets representanter vek ner sig tidigt, vi andra fortsatte till en närbelägen bar för en sängfösare. Blev ändå tidig hemgång, Oakland by night chansar man inte med. Inte ens om TT-Skiöld är med.

Nu: avspark. Känns tryggt med Anttonen på högerbacken.

I två och en halv timme satt vi i lobbyn på Oakland Marriott och väntade. Vi hann både bli utkörda och smita in igen innan ”Svennis” kom. Hasse Backe var mellanhand (faktiskt beundransvärt i den värld dessa herrar rör sig i) men han ville inte väcka sin chef för tidigt. På något sätt fick Backe ner ”Svennis” till lobbyn och när han väl slog sig ner i en fåtölj blev de utlovade tio minuterna snabbt tjugo. Det blev ett bra snack, inget revolutionerande, men intressant, avslappnat och – säkert – alldeles för långt för tidningen.

Jag noterade att Backe snusar och frågade hur han fixar snus till Mexiko. Han drog en story vars slutsats var att en stock kostade honom 450 kronor. Efter intervjun med ”Svennis” gav jag tips på hur man fixar snus till Mexiko för halva det priset.
– Kolla här, sa Backe till ”Svennis” som sken upp eftersom han tydligen också har denna last.

Lauler rycker in?

…men egentligen är det Spanjorens brorsa som ska ha all cred för detta, han bor i San Diego och vet hur slipstenerna ska dras.

Nu tror jag inte att stålarna är Backe & ”Svennis” största problem, men det här sättet är framför allt enklare.

Sedan lämnade vi Marriott och det sista vi hörde av ”Svennis” och Backe var att de skulle till gymmet. Dit ska jag också nu, första träningspasset på den här resan, vårt förra hotell saknade gym. Nu bor vi på ett riktigt tjusigt place i hjärtat av San Francisco, antagligen så dyrt att redaktionschefen kommer blänga lika surt på mig som när Bank och jag råkade flyga första klass under EM och hamnade snett bakom Cesare Maldini.

Bilresan mellan LA och San Fran är egentligen värd ett eget kapitel. Vi åkte genom berg och över vidsträckta vidder. Kalifornien är i princip obebyggt visade det sig.
– De har äppleodlingar som är lika stora som Liechtenstein, sa TT-Skiöld och det ligger något i det.

Plötsligt spred sig en stank i bilen. Vi tittade åt höger och där stod anledningen till att jänkarna kan trycka i sig 13 miljarder hamburgare per år. Vi såg ett hav av kreatur och det tog aldrig slut. De hade inte fått plats i Liechtenstein om man så staplat de på varandra. En fruktansvärt stor yta med kor eller oxar eller vad det nu var.

I kväll drar vi vårt strå till stacken för att minska flocken. Lagrells årliga bjudmiddag för ”januarijournalisterna” börjar klockan 21.00 och Richt lär ha bokat ett bättre steakhouse.

Men först gym och landslagets sista presskonferens inför Mexiko-matchen.

Framme i San Francisco mitt i natten lokal tid. Visserligen kolsvart ute men det verkar vara en fantastisk stad. Mötte upp Sven-Göran Eriksson och Hasse Backe på flygplatsen – men ”Svennis” ville först inte ge några kommentarer utan menade att vi fick vänta till presskonferensen som är natten mot onsdag svensk tid.
– Det är för sent, vi får inte med något i tidning och TV, sa jag och Lund i kör.
– Det är väl bra, sa ”Svennis” med ett lurigt leende.
Sedan kom vi överens med ”Svennis” om att kontakta Mexikos hotell i morgon bitti lokal tid så kanske det skulle gå att styra upp något. Nu har vi ställt väckarklockorna att ringa i ottan.

Hasse Backe stannade däremot och pratade, en mycket trevlig herre för övrigt. Förutseende som jag är hade jag ringt honom i går och vi har redan en sida i tidningen. Det dök heller inte upp något nytt på flygplatsen.

Marsch pannkaka i säng alltså, men först ett bad – åtta timmar i en bil måste tvagas bort.