Så kom dagen då Becks och Posh skulle gå på basket…

…”Det blir spännande det här”, tänkte Becks…

…”riktigt spännande till och med”…

…men så gjorde Posh onda ögat…

…”Älskling, du vet att jag gillar din bumpa bäst”…

…”Ja ja, skit samma, nu får man sova på soffan ikväll igen”…

Fotnot: Jag tackar Lillebror för bilderna.

Det spelar en enda svensk i Panathinaikos och just den svensken lobbade Zlatan bollen över innan han lirade vidare till Mancini och mål ett. Det var lite elakt tycker jag även om Mikael Nilsson höll modet uppe efteråt och menade att kryss varit mer rättvist…nåja.

Matchen-i-matchen, den mellan genialitet och funktionalitet, vann alltså Ibrahimovic med 1-0…eller om det var 10-0.

…det såg ut som Adriano som gjorde 2-0-målet men jag kan ha sett fel.

Elaka var också spanjorerna från Madrid mot Andreas Isakssons PSV – som hade 0-3 i arset på hemmaplan efter 54 minuter!

Man lär sig något nytt varje kväll. Att vara programledare/redaktör för ett TV-program innebär inte bara att man ska sitta med ett Wenström-flin framför en kamera i  tjugo minuter i en bunker nånstans…absolut inte…man ska även sätta ihop ett antal programpunkter, hitta rätt ämnen och få alla medverkande att befinna sig på samma plats på samma klockslag.

…det sista kan vara nog så jobbigt när man bollar med snubbar som plötsligt ska göra Ukraina i ett par veckor å ena sidan…och mer ansvarstagande människor som värdesätter barn och familjebildning å den andra. Som tur är har Producenten både god hand med barn och inte speciellt mycket att säga till om i just den frågan så det löste sig till slut det också.

Nattchefen undrade i natt vad jag tyckte att Djurgårdsprofilernas brev var värt för tidningsutrymme. Mitt svar: en sida – med följande motivering:

”Tja, jag har ju hela tiden hävdat att detta ändå kommer sluta med att B Lundquist dundrar vidare i fören för den där skutan så jag trillade inte av stolen direkt…det vi har sett de senaste dagarna är ett välregisserat skådespel av B Lundquist för att slippa be om vind när han ska segla…men visst, jag läste grejen med intresse”.

Nå, vad säger ni, hur skötte sig Viasats nya ”dream team”?

Nu ska jag ta ett glas morotsjuice för att sedan åka in till jobbet.

Noterar att Ledstjärnan ger vårt nya TV-program en känga trots att han inte sett det ännu. Eller rättare sagt ger han det gamla programmet, Bank vs Niva, en känga. Jag måste säga att jag tycker det är lågt. Här har man ställt upp i deras program med kort varsel och till och med avbokat tandläkartider var gång de ringt för att deras webb tv-tittare ska få åtminstone en anledning att besöka sajten…sen får man läsa det där. Bank vs Niva var ju en succé med typ 15 gånger så många tittare, nu tar vi konceptet ett par steg vidare.

…men kul att snacket är igång, snart åker vi.

Apropå TV. I kväll drar Champions League igång, med deras nykomponerade ”dream team”: Wenström, Sladjan och Ola Andersson. Ska bli spännande att se vad som levereras.

…sen lever ju frågan fortfarande – kommer Viasat ha en eller två Glenn i sitt expertkommentatorstall i höst?

Frågade Lillebror varför han inte ens försökte returnera mitt servess om hockeyn, men han tyckte att jag fick kasta paj med någon annan. Däremot ville Lillebror, som är dagchef i dag, vara med som gäst i det nya TV-programmet.
– Där kan vi diskutera varför ishockey är en mer underhållande sport än fotboll, menade Lillebror och det kan vara en nog så intressant diskussion men lite för mycket hockey för vårt program.

Skriver i dag om Bror Anders Månsson och misstankarna om ekobrott. Enligt Dagens Industri har Kronofogden på begäran av Skatteverket beslagtagit allt av värde som tillhör Bror Anders Månsson; fastigheter, mattor, konst och andra lösa föremål till ett värde av 8,7 miljoner kronor. Aktieposten i Djurgården Fotboll fick han dock behålla, den bedömdes inte ha något exekutivt värde.
Jag ringde därför upp fogden Anita Sundberg och undrade varför en aktiepost i Djurgården inte har något värde:
– Vi gör en bedömning om vi kan sälja beslagen eller inte. Det finns ingen marknad för den typen av onoterade aktier, förklarade fogden.

I dag drar Champions League i gång och Kaninen är på plats för mötet mellan Nilssons Panathinaikos och Zlatans Inter. Tur att vi skickade just Kaninen, så här svarade nämligen José Mourinho på hennes fråga om varför han aldrig åkte till Stockholm för att få till det där mötet med Gråskallen:
– Om du inte varit en kvinna skulle jag sagt att jag behöver inte prata med dig om mitt privatliv. Men eftersom jag får vara lite artigare berättar jag varför:
– Jag åkte inte för min ambition var att åka tillbaka med spelaren (Zlatan) direkt efter matchen, men spelaren sade till mig att han föredrog att åka tillbaka dagen efter matchen för att ta med sin hustru och sina barn tillbaka till Milano och för mig är stabiliteten i familjen viktigare än någonting så jag tillät spelaren att göra det.

…jag säger som jag brukar; det är kvinnorna som styr i den här världen.

– Visst hade vi kontakt, sa Björn Andersson om duellen med Dembo Tourray.
För att lägga till med ett flin:
– Men jag kände knappt av honom…

Sure. Kan ge mig fan på att Andersson satt hemma och snickrade ihop ryggraden i natt, men det var det säkert värt.

Ryktet har gått ett tag: Magnus Pehrson tränar Djurgården redan från nästa säsong. Känns tidigt, om ni frågar mig.

I efterhand får jag väl erkänna att Ljungskile-Trelleborg var ett felval…till och med jämfört med en elitseriematch i hockey.

I flera år har jag tyckt att Bengt Madsen och Hasse Borg borde sparka sig själva i stället för att sparka fler tränare…sanningens ögonblick efter årets säsong? Man kan ju tycka att är det någon som ska göra en Bosse Lundquist så är det inte Bosse Lundquist utan Buffalo Madsen…där kan man snacka om misslyckande.

…om nu Lundquist verkligen gör en Lundquist, det återstår att se.

Det har för övrigt startats en ny blogg på sportbladet.se. Eller ska vi kalla det en…blång?

…i kväll börjar det…som jag har väntat…Elitserien i ishockey 2008/09. 255 omgångar med puckar i sarghörn och häftiga slagsmål. Ikväll bänkar jag mig i Kintorps Arena för HV71 mot Frölunda.

…eller kvällens match missar jag visserligen men det går ju fler tåg om man säger. Jag får se den på TV istället.

…förlåt, det kan jag inte alls, den krockar med Ljungskile-Trelleborg såg jag precis – långa inkast och bottenstrid i snålblåst är mitt val.

Det beror säkert på okunskap, jag har bara sett två hockeymatcher på plats i hela mitt liv, det var 2001 när jag var vikarie och blev utskickad till Södertälje en gång och Globen en annan. Jag tyckte det var fruktansvärt tråkigt, man skulle räkna plus/minus på alla spelare och det var ett jävla statistikpill åt alla håll och sarger. Efteråt skrev jag en artikel om att någon av spelarna tappat en tand och där var min karriär som hockeyreporter över.

– Patric Blomdahl…du ska se när Frölundas nya buse Patric Blomdahl kör över Martin Thörnberg i HV71, förklarar en hockeykille på redaktionen när jag frågar varför jag ska se kvällens match men jag vet inte…eller jo det gör jag, det blir inget med det.

Jag tycker helt enkelt att ishockey är en rätt ointressant sport där den enda taktik som verkar finnas handlar om att skicka ner pucken i ena sarghörnet. Hockeyrinken är dessutom den enda civiliserade del av vårt samhälle där slagsmål både accpeteras och uppmuntras. Jag har aldrig förstått varför.

Tydligen var det inte riktigt läge att gå ut med informationen om min nya roll. Fick precis ett irriterat SMS av Chefen som inte är den som blir irriterad i första taget…nåväl, så mycket information släppte jag trots allt inte ut, egentligen bara den del som rör mig själv, vilket dock räckte för en artikel på resume.se. Och all publicitet är bra publicitet, eller?

…nja, kanske inte just den här artikeln.

Å andra sidan, när Andreas Granqvist gör ett solomål och jämförs med Ingemar Stenmark då vet man inget längre är vad det ser ut att vara.

…solorajden är ju en sak, men har ni sett avslutet…herregud. Träningspassen som anfallare – Granqvist har gjort ett par sådana i Blågult – har uppenbarligen gett resultat.

Efter en helg med syster och hennes pojkvän på besök, en ganska tung fredag på Patricia (av alla ställen), fyra TV-matcher på lördagen och sedan helt bortkopplad på söndagen är måndagen – det vill säga i dag – en historisk dag.

I dag tog nämligen Sportbladets nya superprojekt ordentlig fart och det måste jag säga är det mest omvälvande jag har gjort på många år. Istället för nyhetsreporter kommer det att stå programledare på mitt visitkort (om jag hade haft något). Jag säger inte att det gör mig till en bättre människa, snarare tvärtom, men det ska i alla fall bli skoj att prova något nytt.

Bloggen lever vidare med oförminskad kraft, men jag kommer inte längre att synas i tidningen på samma sätt.

Nya tider, som Lasse Richt brukar säga ett par gånger per landslagssamling.

Det här blogginlägget tycker jag var ganska fyndigt. Hur är egentligen vi journalister på att svara på mejl? Mycket handlar om hur många mejl man får, och jag är hemskt ledsen, men i perioder går det inte att svara på alla. Däremot läser jag alla.

Men ska man sätta detta i relation till hur idrottsstjärnor är på att svara på journalisters frågor vid en presskonferens eller händelse? Nej, jag tycker inte det. Jag svarar till exempel alltid på intervjuförfrågningar, och jag har i princip aldrig tackat nej till någon som vill göra en intervju med mig, oavsett det är en annan tidning eller någon elev på en journalistutbildning. Det vore fel som journalist. Jag kräver att andra ska ställa upp för mig, då måste jag själv ställa upp för andra.

Privatpersoner som vill debattera olika fotbollshändelser eller mer allmänt reagerar på artiklar man skrivit…nej, jag svarar inte på alla dessa mejl, det vore omöjligt…som journalist står du på det sättet under betydligt större tryck än till exempel Zlatan, som varken har öppen mejladress eller öppet telefonnummer.

Men om någon i sitt mejl trycker på att han eller hon verkligen vill ha mitt svar eller höra min åsikt, då brukar jag försöka svara.

Kanske skulle det räcka att spärra upp ett nät så hade nästa derby kunnat spelas färdigt i lugn och ro, det är ena sidan av myntet.

Samtidigt får vi inte glömma vad som hände senast på Råsunda. Att hela klacksektionen nu stängs slår inte bara mot den oskyldige klackmedlemmen, det slår ekonomiskt mot Hammarby, det slår mot spelarna som inte får samma stöd och det slår mot mig som en del av svensk fotboll när jag och alla andra går miste om den positiva och unika inramning som Stockholmsklubbarnas klackar skapar i samband med derbyn och som vi är många som älskar och beundrar. Vi är alla förlorare på grund av vad ett relativt stort fåtal människor ställt till med.

Jag kan inte säga att jag blir upprörd över disciplinämndens hårda straff. Långsiktigt tror jag att det är viktigt att straffen är rejäla när bomber och granater hivas in på planen, när det på sina håll applåderas då de exploderar och när spelare och ledare tackar publiken efteråt.

Om en stängd klacksektion på sikt kan få en person – det räcker med en – ur det stora fåtalet att tänka om, då har det varit värt det.

Vi får heller inte glömma att problemet är större än bomber och granater. Att befinna sig utanför Råsunda i samband med ett derby för tankarna till Falluja och to much karate kick. Om det, som klubbarna vill hävda, handlar om så få personer, hade det inte varit rena krigszonen utanför.

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *  * *  *

Till något helt annat. I dag är det fredag och innan ni går ut och röjer och river, tänk på vem som tvättar dukarna ni spiller på.