Glömt datorn, försovit sig, omplacerats på planet, rusat mellan gater, bråkat med flygpersonalen – jag har nog lyckats med det mesta i samband med tidiga och konstiga flighter men jag har aldrig…peppar peppar…missat ett flyg.

Att Johan Wiland, Stefan Ishizaki och Samuel Holmén gjorde det är en bedrift. Jag menar…de var ju förmodligen inte ens packade?

Behrang Safari tycker jag bara synd om…landslaget kunde ju faktiskt valt att flyga över Madrid i stället och därmed sluppit den nitiska, amerikanska säkerhetspersonalen.

Jag ringde Lasse tick-tack i går kväll (costaricansk tid) när planet landat i San Hooosé och då var tydligen allt okej och alla med…där slarvade han lite med sanningen igen…men just den här gången bryr jag mig inte så mycket. Klockan var 05.00 hemma och det fanns ingen tidning att få med det i. Visst hade vi blivit överlägset först på nätet med nyheten, men vad fan – jag hoppas att tick-tack inser att han är skyldig mig en gentjänst.

Hur som helst innebar det att en ganska sömnig träning förvandlades till en händelse och jag fick skriva en rad artiklar. Dock inte bara om flygkaoset, fick även bra snack med Johan Oremo om transfercirkusen samt med Joseph Ramirez på Bavaria Productions som är företaget som fixat så att Sverige befinner sig i Costa Rica just nu. Läs mer i tidningen eller på nätet under dagen.

Angående de slarviga spelarna var förbundskapten Lagerbäck inte särskilt upprörd:
– Jag tror inte att du får sparken om du missar en korrekturtid, sa han till Lur på konkurrenten.
Korrekturtid, vad fan är det? undrade Lur.
– Jag vet inte, vad heter det då? frågade Lagerbäck.
Lämning, fyllde jag i.
– Jaha…lämning, sa Lagerbäck eftertänksamt.

Så lärde sig även vår förbundskapten något nytt i dag.

Jag smorde in mig med solfaktor 20 men är ändå ganska knallröd i ansiktet. Flinten skyddade jag med keps som tur var.

Nu ska jag äta middag med San Hooosés ende svensk (?) och hans costaricanska hustru. Mer om det vid ett senare tillfälle.

Hotellet hade alltså två gym och jag bad piccolon visa vägen. Efter rundturen som varade i fem minuter hade han klappat mig över rumpan fyra gånger, känt på mina överarmar två för att sedan, med mycket mild röst, försäkra mig om att jag kan fråga honom om precis vad som helst. Jag dömer ingen på så grumliga grunder – det kanske är sådana män är mot varandra här i San Hooosé – men det kom lite… oväntat.

Nåväl, det ena gymmet låg utomhus i en djungelliknande trädgård. Där fanns också två bubbelpooler och en bastu.
– Finns det ormar här? undrade jag.
– Yes, svarade piccolon obekymrat.
– Farliga?
– Ganska.

Jag valde som ni kanske redan räknat ut hotellets andra gym, ligger på fjärde våningen.

Nu snart dags för avfärd mot ”Proyecto Gol”, det costaricanska fotbollförbundets egen anläggning. Sveriges träning startar vid 19.30 svenk tid och jag återkommer med en rapport.

Detta är ett kort inlägg, men jag tror att många kommer reta sig på det. Det är också själva poängen.
Jag åt precis frukost utomhus i bar överkropp, 28 grader varmt och stekande sol. Vad har ni för väder där hemma?

Om ni undrar varför jag bloggar i denna arla morgonstund beror det på att vi precis anlände till San José. Klockan är bara tolv på kvällen lokal tid.

Vi har precis sänkt en kall i hotellbaren som är ett casino och nu ska det bli skönt att sova, jag har varit vaken i ganska exakt 24 timmar. Det var nämligen omöjligt att sova på sista flygresan eftersom en fet, ful och full kvinna levde ut nån sorts lustar i raden snett framför. Fast vem är jag att klaga på sånt.

San José – eller San Hooosé som det tydligen uttalas – är en stad där det finns gator man inte ska vandra ensam på om natten, så mycket hann jag uppfatta av bilfärden till hotellet som förutom casinot och en rätt trevlig restaurang har två gym samt bastu och jacuzzi.

Spelarna har också landat, aningen försenade men allt var okej enligt landslagschef Lasse tick-tack som jag precis pratade med. Förutom det faktum att han inte visste på vilken arena Sverige skulle träna i dag. Träningen drar i gång omkring 19.00 svensk tid och jag räknar med att sova ungefär fram till dess.

Men om någon av mina chefer vill diskutera morgondagens tidning föreslår jag en telefonkonferens vid 17.00. Det kostar dock 30 kronor i minuten att ringa mobilt hem till Sverige.

Hade precis klivit av niotimmarsflighten mellan Stockholm och New York när fick jag tillfälle att ta detta foto:

För er som undrar är det Lur på konkurrenten och Lund på TV-kanalens fotbollshemsida som får sina skor putsade.

Själv vågar jag knappt ta av mina skor efter den enormt långa och ganska varma flygresan…än mindre räcka fram dem för putsning.

Hinner inte se något av New York den här gången, vi bara mellanlandar och flyger snart vidare mot San José som är Costa Ricas huvudstad. Har precis skickat hem en granskning av truppen samt en krönika…som i ärlighetens namn blev rätt torr.

Kul att så många gillade min nya bild! Det värmde i hjärtat när jag läste kommentererna till förra inlägget.

Planet mot New York för byte till ett annat plan mot San José, Costa Rica, lyfter om fyra timmar, god morgon.

När det gäller packningen har jag dubbelkollat och 24 säsong tre är med – resten löser sig. Jag menar…skulle man glömma passet eller biljetten vill man ju ha något att skingra tankarna med på flygtåget tillbaka in till stan.

Bestämde mig kvart i sju i går kväll för att sätta min plan i verket. Gick med bestämda steg rätt in på Apoteket, köpte nikotintuggumi för 300 spänn. Det blir inget snus i Costa Rica/USA och inte efteråt heller. Nu är det dags. Jag får inget bättre tillfälle.

Fast sedan ångrade jag mig och smet ner på ICA och köpte en dosa. Jag tänkte att det måste bli en värdig avslutning. Så jag köpte en General. En riktig General, inga jävla påsar. Det var så det började en vinter när man var 15. Cirkeln är sluten och bla bla bla.

I går kväll satt jag i min soffa och njöt av mina sista prillor medan The Thrilla in Manila (Ali vs Frazier -75) rullade på ESPN Classic. Dosan räcker troligen på planet också. Men när vi tar mark i Costa Rica…praise lord…så är det över. Så blir det.

Tvivlar ni på min karaktär?

Det gör ni i så fall rätt i.

Halmstad fick ett bud från FC Zürich i dag. Några timmar senare var affären klar. Med andra ord ett ganska bra bud, säkert i trakterna av de tio miljoner det spekuleras i.

Därmed är en av senaste årens stora följetonger över, för nu är Dusan Djuric utlandsproffs. Att FC Zürich inte känns som planetens hetaste klubb må vara hänt, men nu är han i alla fall utlandsproffs. Agent Oliver Cabrera tog nyss Andres Vasques till samma klubb, så nu finns två svenska utlandsproffs i FC Zürich. Det kanske blir bra…eller också är båda utlandsproffs i Danmark om ett år.

…med bra bud menar jag att klubben var ”skyldig” spelaren detta, med tanke på att Dusan troget skrivit nya kontrakt år efter år och inte tjurade speciellt mycket när HBK nobbade franska Lorients sju millar häromåret. HBK kunde hamnat i en sämre sits.

Landslagets flygresa till Costa Rica är inte att leka med. Planet från Arlanda lyfter 06.45 och efter en sex timmar lång mellanlandning i Miami landar truppen i San José, Costa Rica, 21.45 lokal tid. Totalt 22 timmar. Tidsmässigt är journalistgängets rutt aningen bättre: vi lyfter 10.40 och ska vara framme 21.20 lokal tid inklusive tre timmar på Newark, alltså nästan 18 timmar.

Och jodå, Dusan Djuric finns med i den blågula truppen.

Som ska spela på konstgräs, glöm aldrig det.

Till sist ett restips i sista minuten från farsan:

Hej Robert!
Lycka till på resan. Men var försiktig; blir det diskussioner med lokalbefolkningen på de billigare haken i San José – säg då för guds skull inte att du är amerikansk gringo. Då kan du råka illa ut. Säg att du är svensk, och stödjer Fidel på Cuba, då är det ok i dessa kretsar!
Annars ha det bra. Se gärna efter om du hittar någon finare costaricansk rom eller liknande till gamle far!

I min mejlkorg i dag, liksom i 25 andra AB-journalisters mejlkorgar: ett fyra A4-sidor långt kompendium med rubriken: ”Hur länge ska vi behöva leva med en medioker svensk fotboll??”.

Enligt avsändaren har frågeställningen gått ut till cirka 250 (!) personer inom svensk fotboll och hela listan presenteras – från Lars-Åke Lagrell till Claes Åkesson.

Bland förslagen kan nämnas att Svenska Fotbollförbundet bör ”konsultera välmeriterad kompetens från någon stor latinsk fotbollsnation, som kan förmedla sina insikter och färdigheter vad beträffar en alltigenom helgjuten bollbehandling”.

Detta ska enligt avsändaren bland annat leda till ”helt synkroniserade aktioner där två eller flera spelare sveper genom motståndarens försvarslinjer som ett medvetande, i ett slags inspirationens rike, där de exploderar i ren magi”.

Men med tanke på alla timmar och tusen kronor i porto detta projekt kostat är det lite synd att utskicket gått till följande ”chefstränare” i allsvenskan:
* AIK – Anders Almgren.
* Gais – Lars Göthfeldt.
* Hammarby – Lars Eriksson.
* Kalmar FF – Kent Bohman.
* Örebro – Anders Karlsson.

En film alla bör se är American Gangster. Bättre i ”Hårdkokt snut vs Knarkmaffian”-genren har inte gjorts sedan 1971 och alla som kan sin filmhistoria vet givetvis vad jag syftar på.

Jag hade gärna sett Gefles 20-årige Jonathan Hellström i Costa Rica/USA-truppen som ersättare för Jimmy Tamandi som lyckligtvis skadade sig innan han hann på planet. Men jag vet också att Hellström inte hållit samma klass hela säsongen som han gjorde i den där matchen mot Hammarby jag råkade se på Strömvallen. Men Suleyman Sleyman, 28, åker med eftersom de bästa tillgängliga spelarna ska åka med – inte de yngsta.

Vad har helgen mer bjudit på…jo en elakt spännande hockeyfinal som fick mig att stanna i soffan hela jävla lördagkvällen. Inte för att jag gillar hockey – jag begriper inte varför de envisas med att skjuta ner pucken i något av sarghörnen i tid och otid – men detta ungdomsmästerskap var underhållningsmässigt i klass med På Spåret. Där Stefan Holm för övrigt krossade Filip & Fredrik.

Hysterin runt Kalla har jag dock inte riktigt hängt med i…men nu vet jag i alla fall att hon sysslar med längdådkning…var ett tag inne på slalom.

Apropå slalom har jag en bra ”Lika som bär”: Jens Byggmark, 11, och Anja Pärson, 26. Ni som såg SVT-sportens årskrönika håller med.

Orden för dagen är utan tvekan ”stannar kvar”. Någon timme efter att förbundet bekräftade att Lagerbäck stannar kvar till 2010 fick jag uppgiften att jagade anfallaren Johan Oremo gör det samma – fast i Gefle IF. I denna utdragna historia där allt först pekade mot Djurgården för att sedan ändras till att Helsingborg har grabben nu alltså valt att stanna i Gefle.

Varför? Jag ska försöka ta reda på det…

…och här kommer en delförklaring i alla fall.