Svenska cupen börjar i morgon och i veckans Bollklubben diskuterar Erik Niva och jag det nya gruppspelsupplägget med Daniel Nannskog. SVT direktsänder matcher med start från nästa helg, premiäromgången nobbas på grund av skid-VM (gissar jag).

Aldrig tidigare i svenska cupens historia kan det ha hållits ett lika passionerat brandtal för svenska cupen, kolla in Nannskog från minut 26…

…mycket underhållande.

Vi träffar också Dulee Johnson, 28, i samband med en träning med IK Brage. Ett citat går rakt igenom bruset:
– När jag pratar i telefon med min mamma brukar hon säga: ”Nu hör jag dig mycket bättre, förut var du full hela tiden, då kunde jag inte höra din röst”.

…lagkamraten Jan Tauer hade knappt landat på svensk mark innan han tog heder och ära av AIK-antagonisten Martin Mutumba:
– Korkade kille, fnyser Tauer i reportaget om Real Brage.

Dagens stora fotbollsnyhet ur ett svenskperspektiv är att Alexander Kacaniklic lånas ut från Fulham till Burnley. Från Premier League till Championship. Redan i november skrev jag om Kacaniklic och Erik Hamréns val att satsa på honom:
”En förbundskapten som tar ett beslut som känns rätt i november 2012 men visar sig fel i mars 2013 kommer att få kritik för det”.

…med det sagt tror jag att jag gillar den här lösningen. I Burnley lär ”Alex” få mer speltid då han har tappat sin plats i Fulham. Han är Sveriges vassaste alternativ på vänsterkanten och för landslaget är det viktigaste att han får speltid.

Nu är det fredag, dags att bunkra upp med en bättre påse löst och göra som Nannskog beordrade – (kolhydrat)ladda för svenska cupen. Fina matcher redan i morgon.

Rubriken är hårddragen men sammanfattar andemeningen i det mejl jag precis fick från Olle:

”Tjena,
Har med viss glädje konstaterat att svenska cupen drar i gång med gruppspelet i helgen, och kommer att inviga årskortet för att se MFF-Öster. Kort fråga till dig: Jag inser ju att media inte har ansvar för att marknadsföra cupen, men väl att bevaka. Kollade på Sportbladet men kan inte hitta en enda rad om cupen. Om inte något alldeles extraordinärt inträffar kommer man med hundra procents säkerhet snart att kunna läsa i media, igen, att cupen är ett ointressant fenomen av olika skäl. 

Alltså, jag är ingen älskare av svenska cupen egentligen, men jag VILL att den skall bli större. Det är annorlunda att spela cup jämfört med serie, och jag tycker det är en styrka för fotbollen att ha dessa två tävlingar separat (istället för serie+slutspel som i hockey, handboll, allsvenskan på 80-talet etc). Nu till helgen är det dessutom en hel del möten mellan allsvenska/superettan lag, som är intressanta även som värdemätare inför serierna, även om ni inte intresserar er för cupen.
Jaha, vad vill jag? Jag vill läsa mer om svensk elitfotboll under denna tid när jag svälter efter allsvenskan. 
MVH
Olle”.

Jag svarade Olle och ska utveckla svaret. Jag tycker att det nya upplägget med gruppspel i åtta fyralagsgrupper som startar nu till helgen, kvartsfinaler, semi och final på Friends Arena (26 maj) – verkar jäkligt intressant. SVT direktsänder dessutom matcher från och med nästa helg, med Daniel Nannskog & Co. som experter.

Det är klockrent.

Vi kommer att snacka om cupen i Bollklubben som visas från fredag (Erik Niva och nämnde Nannskog i studion), vi har planerat ett förhandsuppslag i lördagstidningen och tänker givetvis bevaka och rapportera om matcherna när de väl drar igång.

Samtidigt är vår förhandsrapportering beroende av att spelare och ledare ställer upp. Vi har bjudit in både Pär Hansson och Tobias Hysén till Bollklubben för att prata just om cupen men deras klubbar meddelade att det inte finns tid för detta just nu. Vi har även kollat med spelare, tränare och ledare i AIK men fått nobben där också. Andreas Alm tycker inte att han har något att tillföra och det kommersiella är inget han prioriterar.

Jag tycker att det är en beklaglig inställning men inte så mycket vi kan göra något åt. Svensk klubblagsfotboll skulle vinna på att ta större plats i medierna där de slåss om utrymmet med internationell fotboll. Visst kan medierna också bli bättre men det gäller att klubbledare, tränare och spelare ger oss möjligheten.

Det här med ”Du skriver bara för att provocera” är ganska intressant att fundera kring.

Jag låg hemma framför Sportspegeln i söndags och undrade varför i helvete de drog på så mycket kring ett par silver. Det var anhöriga och kungligheter och lyckliga tvåor och tjo och tjim.

Jag tänkte inte mer på det utan gick till jobbet på måndagen för att planera inför torsdagens Bollklubben-inspelning.

Men så började jag diskutera silveryran med Farsan och vi kände att det fanns något där som ingen satt ord på.

Farsan – alltså inte min farsa utan Sportbladets chef – tyckte jag skulle skriva en krönika trots att jag sällan skriver om skidsporter. Det kunde jag väl göra, det går väl ganska fort.

Så jag la en timme eller två under eftermiddagen i en fråga som jag inte kan påstå engagerar mig särskilt djupt. Jag skrev mest självklarheter som att skidåkarna borde visa mer vinnarvilja och att det minsann var bättre på Wassbergs tid.

Sedan återgick jag till frågor som verkligen engagerar mig: innehållet i Bollklubben, 51-procentsregeln, vår allsvenska bilaga och mitt planerade bilköp.

I dag visade det sig att väldigt många ville kommentera mina tankar kring skidåkningen. Hälften tycker att jag är en idiot, hälften att jag har rätt.

Det här med att skriva provocerande är en konst. Den här gången hade jag inga direkta tankar på det, andra gånger när jag velat provocera för att få till en debatt (till exempel kring 51-procentsregeln som behöver debatteras och uppmärksammas) då är det inte en jävel som har brytt sig.

Av det drar jag slutsatsen att det inte är mina tankar eller jag som person som gör att skidkrönikan berör, engagerar och provocerar – det är ämnet i sig.

Ofta är det väldigt banala ämnen som engagerar.

Eftersom det just då – i måndags – varit slagsida åt att hylla silvermedaljörerna var den naturliga infallsvinkeln ”Varför jublar ni?”.

I ett annat sammanhang där silvermedaljörerna förringats hade det blivit samma engagemang om någon drivit tesen ”Vi måste hylla våra medaljörer!”.

Det är ett sådant ämne, helt enkelt.

Ett fifty fifty-ämne.

Men att ”skriva för att provocera”…nja, det vet man ofta först i efterhand om man har gjort.

Vissa frågor behöver det provoceras kring för att få till en debatt, exempelvis 51-procentsregeln. Men det har jag inte riktigt lyckats med ännu.

Där måste jag bli bättre på att provocera.

Ja, det är uppenbart att Zlatan Ibrahimovic befinner sig i en formsvacka. Det började inför landskampen mot Argentina, förstärktes under halvleken på Friends, fortsatte i Champions League och bekräftades åter mot Marseille.

Det syns när en forward tappar formen, när det inte går på automatik längre, när den första impulsen är tvekan i stället för instinkt. Då blir mottagningarna kantiga, chanserna rinner förbi, felbesluten ökar.

Ett ovant öga upptäcker inte de här detaljerna, Zlatan gör fortfarande bra saker i matcherna (framspelningen till Lavezzi i första minuten exempelvis). Men ett tränat fotbollsöga ser direkt att Zlatan är i en formsvacka.

Förr om åren såg hans säsonger ut så här, han dippade i februari-mars för att sedan komma tillbaka. Men under tiden i Milan bröts trenden. Då levererade Zlatan hela säsongerna och i fjol även under EM.

Den pågående svackan behöver inte nödvändigtvis bero på något särskilt. Zlatan var i hysterisk form hela 2012. Att ligga kvar på högsta nivå år ut och år in är få förunnat, det är väl bara Leo Messi och möjligen Cristiano Ronaldo som lyckas med det.

Det positiva med att Zlatans svacka kommer nu, är att han rimligen borde vara uppe ur den i god tid före 22 mars när Sverige tar emot Irland i EM-kvalet.

I andra halvlek var Zlatan rent ut sagt bedrövlig och slog bort de enklaste femmeterspassningarna, var loj och nonchalant, till och med utbuad av hemmapubliken vid ett tillfälle. En av de sämsta halvlekar jag sett Zlatan göra, att han styrde in 2-0 på ett skottinlägg i slutminuten ändrar inte på det.

Men som sagt, bara att hoppas att formen hinner vända uppåt till 22 mars. Kanske behövde han bara få peta in ett enkelt sketmål?

David Beckhams debut? Helt okej, till och med ganska bra. Han lirade en kvart, central mittfältare, slog bort en djupledsboll, positionsspelade, väggade fram Ménez vid 2-0-förspelet, hoppade programenligt upp i Zlatans famn och sa något till honom under kramkalaset, det snöade och Victoria såg ut att frysa på läktaren.

Ungefär så.

I morse vaknade jag av min egen röst. Det finns så klart bättre sätt att bli väckt på men är man singel så är man.

Tillsammans med TV4:s Olof Lundh hade jag blivit intervjuad av Medierna angående mitt blogginlägg från förra veckan där jag efterlyste mer drev inom sportjournalistiken.

Medierna är ett kanonprogram som sänds varje lördag 11.00 i P1, tyvärr tog vårt inslag slut innan det hann börja. Den lilla snutt som överlevt saxen var dock korrekt beskriven och budskapet gick ändå fram, tror jag. Olof var tydlig.

Här kan ni lyssna på Medierna som även tar upp Aftonbladets nya LIVE-satsning. Ni som följer den här bloggen vet att jag vid flera tillfällen kritiserat den moderna nätjournalistiken (MDMN!) men just LIVE-satsningen tror jag på och har inga problem med. Det stjäl inte resurser från papperstidningens kvalitetsjournalistik och går att göra snabbt och enkelt med vettigt innehåll.

Ett konkret exempel: Wennman den Store & Erik Niva är utsända av papperet för att bevaka en Champions League-match. De ska skriva en krönika till morgondagens tidning. Men innan de förflyttar sig från hotellrummet till arenan kopplar de upp sig på Skype och glider rakt in i Aftonbladets LIVE-studio där Kalle Kobra och jag diskuterar kvällens CL-fajter. Vi fördjupar det ytterligare genom att lyssna på vad Wennman har att rapportera från sitt hörn av världen, sedan gör vi samma sak med Niva. Och det är förstås bara ett exempel vad vi kan göra bra och snyggt med LIVE-tv. Förhoppnings tar vi konceptet till allsvenska matcher också. Eller det förutsätter jag att vi gör.

Efter att Medierna hade sänts hamnade jag i en diskussion med komikern Magnus Betnér på Twitter. Eller diskussion och diskussion…vi var ganska överens. Betnér skrev:
”När alla nyheter vi får är samtalsämnen vid kaffebordet är vi illa ute. Tror jag. Och snart är vi där.

Jag håller ju med om detta, det är precis vad MDMN! handlar om. Så jag svarade:
”Du har rätt här, Magnus. Sedan det blev möjligt att mäta exakt vad folk läser (klick) har fokus blivit att satsa på ’vad folk vill ha’ i en rasande takt. Men det finns en motståndsrörelse på golvet och vi kämpar på. LIVE-satsningen är dock ett steg i rätt riktning då det går att fördjupa snabbt och bra med papperstidningskompetens”.

Klick-hysterin är obehaglig. Många journalistiska samtal som förts på Aftonbladet senaste åren har utgått från vad som klickas bra. Det har blivit definitionen på lyckad och bra journalistik. Det är en farlig utveckling för medierna. Sedan dök LIVE-tv dök upp. Nu pratar vi mer om att göra bra journalistik i en ny kanal. Det är glädjande. Jag hoppas att det håller i sig. Det har varit en mörk tid, nu skymtar motståndsrörelsen ljuset.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Stor och intressant intervju med Henrik Larsson i Expressen av Mathias Lühr. Henke säger framför allt två saker jag reagerade på, först på frågan om han föredrar Lars Lagerbäcks eller Erik Hamréns system?
– Jag tror att Lagerbäcks system kommer att föra dig längst. Det tror jag definitivt. Det går att spela offensiv fotboll även om du har ett defensivt tänk.

Många känner nog igen sig i känslan att visst var det bra när Hamrén kom in och skakade om men pendeln har slagit till rakt motsatt sida. Visserligen verkar Hamrén ha insett att fokus måste tillbaka på defensiven men vi har ännu inte sett framsteg i praktiken. Jag hoppas och tror – kräver? – att vi får se det mot Irland i VM-kvalet 22 mars.

Henke pratade också om Rasmus Elm:
– Jag gillar en spelare som Rasmus Elm. Men han är ju in och ut, spelar emellanåt i landslaget. För mig är det definitivt framtiden att satsa på där inne. Dessutom har han glöd i dojan.

…utöver att uttrycket ”glöd i dojan” avskaffades efter fotbolls-VM 1958 är jag enig med Henke här också. Och jag tror ju att vi såg ett tronskifte i samband med Argentina-landskampen: Anders Svensson ut, Rasmus in som den som spelet ska byggas kring centralt bredvid Kim Källström.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

På eftermiddagen promenerade jag över Mälaren. Då hamnar man i Bromma. Där finns en bilaffär som säljer Nissan och jag är extremt nära att handla mig en Qashqai vilket varit min dröm sedan jag såg modellen i USA första gången för sex år sedan. Bilhandlaren i Bromma har kampanj på den ”fattigaste” varianten, du får en svart metallic med 1,6-liters bensinmotor på 117 hk för 170 000 kronor. Det duger gott för en vanlig kille från Göteborg. Någon jävla gång i livet ska man väl äga en ny bil, eller?

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Patrick Ekwall ägnar lördagssidan i Expressen åt allsvenskan. Det börjar närma sig nu. Vi tar upp värdens mest oförutsägbara och spännande fotbollsserie i slutet av veckans avsnitt av Bollklubben också, kolla gärna…

Till sist: undrar om drottningen låter XVI kolla på Melodifestivalen i kväll?

1-0 hade varit en imponerande seger mot Barcelona.
2-0 betyder fördel Milan i kampen om kvartsfinalplatsen.
Segerjublet på San Siro efteråt fick tv-apparater över hela världen att skaka.

Många lag lyckas hålla positionerna och ligga tätt på Barcelona. Väldigt få klarar av att göra något med bollen när de väl erövrar den. Men det var precis vad Milan gjorde.

De stängde Barcelonas två favoritytor – centralt en bit in på offensiv planhalva och centralt strax utanför motståndarens straffområde – och när Milan väl vann bollen höll de i den och tog meter framåt.

Oftast tillräckligt många meter för att hinna andas och komma rätt igen, men flera gånger tog de sig hela vägen till avslut, inlägg eller målchans.
Barcelona ägde bollen men skapade inte en enda riktig målchans på hela matchen och gjorde därmed inga mål.

Leo Messi – hårt men inte brutalt tagen – var inte särskilt delaktig i spelet, drog sig ut till höger där han inte fick mycket uträttat.

Kevin-Prince Boateng – spelaren som bara gör snygga mål – gjorde den här gången ett slumpmål efter en fast situation där bollen studsade som en flipperkula och träffade eventuellt en arm eller två men jag har inga synpunkter på att målet godkändes, spelavståndet var för kort för att vi ska ägna det en längre diskussion.

När Chelsea besegrade Barcelona i semifinalen i fjol kändes det mest naturligt att tala om slump, tillfälligheter och små marginaler. Det här var en rakt igenom perfekt utförd Milan-prestation och helt rättvis seger.

Barcelona kunde aldrig riktigt bortse från vad Stephan El Shaarawy skulle hitta på framåt och Boateng var lika nyttig på båda planhalvor. Övriga Milan-spelares insatser räcker med att betygsätta som felfria: det lag som håller nollan mot Barcelona i en Champions League-åttondelsfinal har inte gjort många betydelsefulla misstag.

Hur starka Barcelona än må vara på på Camp Nou går det inte att säga annat än att det är fördel Milan inför returen.

Även om spanjorerna vände en större bortaförlust än så redan 1986. Visserligen med god hjälp av domaren och en norsk straffsumpare, men ändå.

När Sportbladet nu har väckt den heta frågan om 51-procentsregeln – det vill säga att Riksidrottsförbundet kan släppa grundskyddet för föreningsdemokratin och tillåta privata ägare à la Roman Abramovitj i svensk idrott – dyker det naturligtvis upp en del intressanta spår i dess följd.

Mer överraskande är att Svenska Skridskoförbundet (!) ställer sig främst i motståndarledet.

Deras remissvar slaktar utredningensgruppen där fotbollens Lagrell och ishockeyns Bergqvist varit drivande. Men Skridskoförbundet nöjer sig inte med det utan sågar hela gruppens sammansättning…

…vi talar alltså om ett tiotal personer från olika specialförbund där alla utom Fäktförbundets Lars Liljegren var positiva till att riva upp 51-procentsregeln redan innan utredningen gjordes. Ändå klarar de inte att övertyga Skridskoförbundet om att det finns ett behov att skrota grundskyddet för föreningsdemokratin.

Enligt Skridskoförbundet lyckas utredningen inte ens visa att fotbollen eller ishockeyn skulle få in mer pengar i deras respektive verksamheter, något som rimmar väldigt illa med det allmänt vedertagna (och tröttsamma) ”Vi måste slopa 51-procentsregeln för att spela i Europa”-argumentet…

Ett par sidor ner i remissvaret sammanfattar Skridskoförbundet utredningen med en ordentlig svada…

Oavsett vad man tycker i sakfrågan måste alla hålla med om att Skridskoförbundet sannerligen har slipat skenorna inför RF-stämman i maj.

Skridskoförbundet är nu inte ensamma om att framföra kritik. I Lagrells och Bergqvists utredning går även att hitta följande formulering:

”Utredningens ledamöter står eniga bakom förslagen, med ett undantag. Tommy Wiking, ordförande i Sveriges Amerikanska Fotbollförbund, deltagare i utredningens referensgrupp har en avvikande uppfattning, som återfinns i bilaga 5″.

Mr Wiking har därmed chansen att bli en svensk hjälte för de medlemmar och supportrar som nu kämpar för att bevara grundskyddet för föreningsdemokratin.

Så här sammanfattar han sin avvikande uppfattning:

”På vilket sätt ska alla de pengar som nya investerare kommer att ställa till idrottens förfogande användas annorlunda än tidigare? Vad ska de användas till? Vilka investeringar som kan ge en ökad avkastning i verksamheten skall ske? Inga av de frågorna har besvarats och inte heller har någon företrädare för de som vill ha en förändring kunnat ge en vision av hur framtiden ser ut. Hur ger en ökad tillgång till kapital och ägare som driver idrottsverksamheten i vinstsyfte en ökad internationell konkurrenskraft för svensk idrott? Jag har inte de svaren och ingen annan heller förefaller det som. Och utan de svaren kan inte jag ställa mig bakom en så grundläggande förandring av svensk idrotts kärnvärde”.

Eller som lieutenant Gordon kanske hade uttryckt saken:

He’s not the hero föreningsmedlemmarna deserves, but he’s the one they need right now

Vi tar ett stort grepp på striden kring 51-procentsregeln i dagens tidning. Fitness och EP-Månssons rundringning visar att idrotts-Sverige med stor sannolikhet röstar igenom fotbollens och ishockeyns förslag, om att bestämmanderätten flyttar till respektive specialidrottsförbund.

Sedan återstår för ishockeyns och fotbollens årsmöten att skrota föreningsdemokratin, därefter är det upp till föreningarnas årsmöten att också ta beslutet. Det är alltså ganska lång väg kvar innan en svensk ”Abramovitj” är verklighet. Den nu pågående processen undanröjer det principiella och ideologiska hindret som idrottsrörelsen tidigare varit enad kring (nåja).

Om detta finns mycket att säga, förstås. Jag fick plats med ungefär hälften i min papperskrönika. Resten får vi ta när frågan aktualiseras nästa gång, det gör den nog ganska snart med tanke på att det bara återstår tre månader till RF-stämman. Det jag borde ha fått med är att vi lätt tar styrkan med allsvenskan för given. Varje år kan ungefär sex olika lag vinna, det är sällan någon vinner två säsonger i rad. En så oviss serie är en styrka. Med privata ägare kanske vi skulle få tre lag som dominerade år efter år, ungefär vart femte år skulle något lag halka in i Champions League och få stryk med 7-1 i gruppspelet mot Real Madrid. Jag måste säga att jag är en bakåtsträvare där. Jag tycker att det är bättre som det är i dag.

I dag körde vi också den första, historiska fotbollssändningen från Aftonbladets nya LIVE-studio: Kalle Kobra, Wennman den Store, Jeffan och jag snackar upp kvällens Champions League-åttondelar. Lite ovant och pirrigt men allt fungerade klockrent…

…eller vad tycker ni om den historiska sändningen – mer eller mindre av detta?

Tänk att Nilla Fischer är 28 år. Hon har aldrig tidigare pratat offentligt om mordhotet hon fick under sin tid i LDB Malmö. I dagens Bollklubben uppmärksammar vi detta stort. Vi låter även Caroline Seger, Kosovare Asllani och Lotta Schelin berätta om hatet, vi gör ett uppslag om det i tidningen och jag svarade på läsarnas frågor i en chatt.

Inför Sportbladets Amanda Fredin avslöjar våra största stjärnor i damlandslaget med egna ord att de hotas och hatas – för att de är kvinnor som spelar fotboll.

När SVT:s Uppdrag Granskning startade diskussionen om näthat på allvar i förra veckan hängde i princip alla andra medier på. Frågan är angelägen, drevet blir viktigt.

Men när en liknande sak sker inom idrottsjournalistiken hakar övriga sportredaktioner sällan på. Expressen har inte lyft diskussionen om hotet och haten mot damlandslagsspelarna, DN har inte gjort det, SvD har inte gjort det, TT har inte gjort det, G-P har gjort det, Sydsvenskan har inte gjort det, SVT har inte plockat upp den boll de själva satte i rullning och TV4 ligger hittills lågt.

Det finns nämligen en kultur inom sportjournalistiken att man inte ska credda varandra. Man kör sitt eget race. Därför upplevs granskningar inom sportjournalistiken sällan som särskilt tunga. Det är ingen annan som plockar upp det. Man vill inte ge varandra den uppmärksamheten. Det är en tydlig skillnad mot hur det fungerar i allmän- och politikjournalistiken.

Sportbladet är inte utan skuld, vi är en del av den här kulturen.

Många gånger när TV4 gjort något bra, då har jag fått skriva om det på min blogg. Tidningen vill inte ta i det.

För det handlar om en kultur.

Därmed sviker vi ibland vårt uppdrag, att sätta nyhetsvärdet och allmänintresset i första rummet.

Det är synd att det är så.

De hotade och hatade damlandslagsspelarna hade tjänat på att det inte var så, 2013.

Malmö FF:s Miiko Albornoz, 22, döms för sexuellt utnyttjande av barn till villkorlig dom vilket var det åklagaren yrkade på.

Försvaret hävdade ansvarsfrihet då flickan var nära sin 15-årsdag. Jag har ännu inte läst domen men tycker att påföljden förefaller klok och att åklagaren motiverar det hela väl:

– Brottet borde ge fängelse men konsekvenserna för honom har blivit enormt omfattande. Fotbollen är hela hans liv, han har inte fått träna, inte spela och det enorma mediaintresset har drabbat inte bara honom men också flickan.

Albornoz straffas inte ytterligare av MFF utöver att timeouten förlängs fram till allsvenska premiären då ett nytt beslut tas. Dels saknas möjligheten via parternas avtal att agera annorlunda enligt VD:n Per Nilsson, dels frågar sig Nilsson varför föreningen ska döma ut ”dubbla straff”.

Jag kan ha förståelse för det också. Miiko Albornoz är en offentlig person och en förebild men publiciteten kring händelsen måste anses ha gjort signalen till allmänheten tydlig: detta är något som tas på allvar. Det finns ingen samhällsvinst i att en ung människas idrottskarriär ödeläggs även om han befunnits skyldig till ett brott han säkerligen ångrar resten av sitt liv och förhoppningsvis aldrig gör om.

Däremot kan man kräva att Malmö FF tar frågan på största allvar framöver och blir tydligare i sitt förebyggande arbete kring vilken roll och ansvar deras fotbollsstjärnor har. Till exempel i attityden till unga tjejer som de är idoler för. Kanske kan Miiko Albornoz med tiden skickas fram för att prata inför föreningens ungdomsspelare om hur han resonerade, vilka konsekvenser det fick för honom själv men framför allt för det unga offret.

Landslagsfrågan är mer komplicerad men då Miiko Albornoz är för gammal för U21 och aldrig ens varit med på en januariturné lär den inte bli aktuell på ett tag. Om den någonsin blir det.

Mer om detta senare när jag läst domen om det då finns något som ger mig anledning att resonera annorlunda. Eller om MFF kommunicerar något annorlunda än det som kommunicerades direkt efteråt.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Nog för att jag har fått många återbud till intervjuer och tv-program genom åren, och därmed en och annan bortförklaring som gått att fundera kring, men Kennedy Bakircioglüs hamnar högt på listan.

Vi hade legat på honom ett tag för att få med honom i Bollklubben men så igår meddelade Bajen-ikonen att han inte kunde. Jag fortsatte givetvis att tjata innan han stängde kiosken via ett SMS:
– Det blir svårt, det är Alla hjärtans dag på torsdag, det går inte.

Alla hjärtans dag? Hand upp om du hade koll på att det är på torsdag.

…men visst, så här i näthatstider kanske man ska hylla Kennedy även om Alla hjärtans dag mest är ett kommersiellt jippo.

Gäst i fredagens Bollklubben är en Champions League-vinnare.

Kvällens Champions League-val är inte enkelt men jag lutar åt Celtic-Juventus, det föll sig som så att jag följde skrällgängets matcher under hösten och det är inte säkert att de är färdiga ännu.

Jag älskar ju nörderi och därför är det här tidningstänket helt i min smak…

…intill EP-Månssons minidokument om Valencias strulpelle Ever Banega gör jag analysen: ”Så känns det att få foten överkörd av en bil”.

Allt behöver inte vara gravallvarligt.