Efter en lugn start, en bra vår och sommar börjar det bli mycket skit runt allsvenskan igen.

För mycket skit.

Det är bara att erkänna det.

Reportage som kändes helt feltajmade i våras speglar tyvärr verkligheten bättre i dag.

Så när Svensk elitfotboll under söndagskvällen skickar ut ett pressmeddelande att allsvenskans totalpublik i år uppgår till över två miljoner människor (nytt rekord) är det svårt att enbart glädjas över det just nu – trots att Sef:s Ola Rydén triumfatoriskt pratar om ”en ny milstolpe”.

Senaste matcherna har det kastats brinnande bengaler i publikhav, maskerade män har blivit en del av arenamiljön, supportrar har misshandlat andra supportrar på läktaren, det har varit bråk utanför arenor och sjungits de värsta av ramsor.

Lägg därtill uppskjutna avsparkar och upprepade förseningar på grund av pyrotekniken vilket egentligen är en annan diskussion men kommit att påverka själva spelet på planen negativt.

Det behövs inte särskilt många fler incidenter för att det bestående minnet av fotbollsåret 2015 blir ett år av våldsamheter och stökigheter.

Argumentet ”Det har blivit bättre” är fortfarande giltigt, jag påstår inget annat, backa ett par år och det var ännu värre. Men samtidigt minskar samhällets toleransnivå för ordningsstörningar i samband med fotbollsmatcher, och reaktionerna från ”sittplatspubliken” blir allt fler och starkare.

Det är sant att en del av problematiken finns i Stockholm men det är bara att titta på senaste tidens händelser och vi kan pila in både Göteborg och Borås på den här kartan.

Ett antal så kallade högriskmatcher återstår, jag hoppas att när de är spelade och den värdiga mästaren är korad, att det här inlägget framstår som alltför dystopiskt betraktat genom backspegeln.

Men jag är uppriktigt sagt orolig.

Händer grejer även när man är ledig. I fredags blev det diskussion kring en nyhet som Ekot på Sveriges Radio hade. Det handlade om ett test som polisen gjort vad gäller bengaler och pyroteknik. Polisen kom fram till att de kanske behöver använda gasmask på matcherna. Det framfördes också ett vagt hot om att ståplats kan stängas ner (det tror jag inte på).

Jag är skeptisk till mediedebatten som uppstod kring detta. Sportbladet valde att inte göra någon rewrite på Ekots grej, då blir det kritik för att vi inte korrigerar Ekots uppgifter. Men om uppgifterna är galna är det Ekots ansvar att korrigera, inte Sportbladets.

Det publiceras mängder av artiklar varje dag som Sportbladet inte rewritar. Det kan aldrig vara Sportbladets uppgift att korrigera eventuella felaktigheter i alla dessa artiklar. Anser man det har man inte en susning om hur massmedier fungerar.

En TT-artikel i ämnet publicerades på aftonbladet.se, under det automatiska inflödet från nyhetsbyrån TT. Samma där, inte Sportbladets ansvar vad som står i den artikeln.

Kollega Krokodilen skrev en krönika dagen efter där han ger sin syn på konflikten mellan fans och polis. Gott så.

Problemet är att många har dålig koll på var saker publiceras, det är anklagelser hit och dit.

Sådant får man förstås ta som journalist. Men jag har bestämt mig för att få lite styrsel på yrkeslivet och svarar därför inte längre på frågor på Twitter. Så den som har några frågor får gärna mejla på robert.laul@aftonbladet.se eller skriva till mig på min Facebook-sida (www.facebook.com/robert.laul.aftonbladet).

* * * * * * * * * * * * * * * * *

Det var rörigt på Örjans Vall i eftermiddags men det slutade med rätt agerande och rätt beslut.

Michael Lerjéus var inblandad i en situation som kunde blivit principiellt intressant (jag skriver i princip bara om domslut som är principiellt intressanta). Först såg det ut som att han dömde mål, sedan ändrade sig efter protester, sedan dömde bort målet.

Lerjéus förklaring var att han aldrig dömde mål, och när jag tittar på tv-bilderna igen är jag beredd att ge honom rätt. Han blåser visserligen inte för handsen på Wolff Eikrem utan låter spelet fortgå men han blåser heller inte för mål utan han blåser för att bollen går över linjen (vilket faktiskt inte är samma sak enligt regelboken). Mål blir det först när avspark görs. Domarteamet har alltså rätt att snacka ihop sig efter att en boll gått över linjen. Det gjorde de nu och kom fram till att Eikrem tagit ner bollen med handen vilket han ju definitivt gjorde.

Med tanke på att det finns storbildsskärmar på många arenor (även internationellt) öppnar det här för konspirationsteorier: Tittade domarna på reprisen? Vi har haft sådana diskussioner tidigare i allsvenskan, Henrik Rydström vs Martin Hansson om ni minns.

Jag utesluter att Lerjéus överhuvudtaget hann kolla mot skärmen idag, han blev direkt omringad av HBK-spelare. Det är förstås möjligt att någon annan i domarteamet kollade på den enda reprisen som visades även om storbildsskärmen på Örjans Vall är så liten och står så långt bort att man knappt ser den från där fjärdedomaren och ena assisterande står. Den andra assisterande har ryggen mot skärmen i sin utgångsposition.

Sådana här resonemang bryr sig en konspiratorisk supporter naturligtvis inte om, och kanske är det på sin plats med en uppmaning till de som sköter storbildsskärmar: Läge att vila på reprishanen i samband med mål?

Då slipper vi den här typen av diskussioner.

…sedan kanske Anton Tinnerholm också ska vila lite på hanen innan han slår fast i tv att domarna hade kollat på storbildsskärmen om han inte har på fötterna?

I alla fall: På bortaplan har MFF nu kryssat mot de fyra sämst placerade lagen Åtvidaberg, Halmstad, Falkenberg och Örebro. Det är åtta förlorade poäng, det är de poängen som skiljer till toppen.

I praktiken är den allsvenska säsongen död för Malmö nu. Det skulle överraska mig mycket om de når en Europaplats. Det kommer förstås lägligt för AIK och IFK Norrköping som slipper möta en taggad ex-mästare.

…eller klarar MFF att mobilisera kraft och energi i de tuffa matcherna för att säkra fjärdeplatsen?

Den hårdaste domen du kan ge ett svenskt landslag i fotboll är inte att kräva att Erik Hamrén avgår: Den hårdaste domen är att vända på klacken och säga: Nu skiter jag i det här laget.
Jag uppmuntrar ingen att göra det men ni som ändå väljer det alternativet har jag den största förståelsen för.

////////

Sent ska syndarna vakna, och det enda jag är förvånad över efter 1-4 mot Österrike är att folk är förvånade.

Ja, för en gångs skull kan jag faktiskt backa upp detta.

I vintras skrev jag att landslagsgenerationen som Erik Hamrén hanterat är den sämsta någonsin. Nej, det fanns inga om eller men i krönikan: DET SÄMSTA LANDSLAGET NÅGONSIN. Sedan VM infördes 1930. Kontrolläs gärna här.

Folk gapar på Erik Hamréns avgång men det är en icke-fråga. Det är två matcher kvar, sedan förmodligen ett playoff, sedan troligtvis ett EM ändå. Skulle Hamrén ta Sverige dit bör han ju också få leda laget under mästerskapet, hur usel han än må vara.

Erik Hamrén kommer att sluta antingen efter ett missat EM-kval, eller efter ett eventuellt EM. Inte en chans att han får eller vill fortsätta efter det.

Men ska förbundet kicka Hamrén nu, skulle han ha kickats efter det missade VM-kvalet 2013. Då, efter fyra år, visste förbundet vad de får med Hamrén: En förbundskapten som är oduglig som långsiktig lagbyggare, som skiftar startelva oftare än vanligt folk skiftar åsikt, som vägrat att plocka in en assisterande förbundskapten med öga för försvarsspel samt en stingslig och osäker ledare med problem att hantera medier (som idag är en rätt stor del av förbundskaptensjobbet).

På pluskontot vet jag inte riktigt vad som finns men något rätt måste spelarna tycka att han gör, annars hade det läckt ut mer gnäll inifrån omklädningsrummet.

Så är Erik Hamrén, ingen kunde missa det under de fyra första åren.

SvFF körde vidare på Hamrén, i brist på annat. Alternativen var få, beslutet deras.

Alternativen är inte så jävla många idag heller i ärlighetens namn. Det finns ett gäng i allsvenskan, Jörgen Lennartsson, Pelle Olsson, kanske Henke Larsson på sikt men vi vet inte så mycket om hans tränarresa ännu. Per-Mathias Högmo är en fin tränare men har också haft sina bekymmer i Norge, Åge Hareide är ett annat namn men inte heller MFF:s succétränare är helt självklar på lång sikt.

Hade där funnits ett klockrent alternativ tror jag bytet gjorts efter VM-missen 2013, nu blev det en vända till med Hamrén och i ansvarsfrågan är han trängd mellan SvFF och ett mediokert landslag.

Av de spelare som bar Sverige under -00-talet hade endast två ur dagens elva platsat: Zlatan Ibrahimovic och Andreas Isaksson (möjligen Kim Källström men han har tappat mycket). Det var också just dessa spelare som var med på den tiden, några andra har inte kommit fram senaste fem åren, möjligen Albin Ekdal men han gör tyvärr ingen större skillnad på hög landslagsnivå. Rasmus Elm försvann av andra orsaker och det är fortfarande trist och tragiskt på alla vis.

Ingen i backlinjen hade tagit en tröja för tio år sedan, knappt någon på mittfältet heller. Så dåligt är spelarmaterialet.

U21-laget? Kom igen, på sikt är det klart att de ska matchas in men ingen U21-spelare hade gjort någon skillnad i dag, det är en löjlig tanke. Deras tid kommer efter OS.

Ska jag vara ärlig bryr jag mig inte så mycket alls. Jag lämnade Friends en kvart från slutet och var inte ensam om det. Jag har i princip slutat bevaka landslaget, jag har tyckt journalistiken runt Blågult varit för positivt vinklad mot vad de presterar samtidigt som förbundet strypt alla möjligheter att bedriva vettig journalistik. Baksmällan riskerar att bli tung för SvFF:s vägval på den punkten.

Den hårdaste domen du kan ge ett svenskt landslag i fotboll är inte att kräva att Erik Hamrén avgår: Den hårdaste domen är att vända på klacken och säga: Nu skiter jag i det här laget. Jag uppmuntrar ingen att göra det men ni som ändå väljer det alternativet har jag den största förståelsen för.

Så var det åter dags för journalistlandslaget att dra på sig stället, den här gången för hemmamatch mot Österrike. TV4:s Patrik Ekwall, 50 – som varit med längre än någon annan i de här sammanhangen – beskrev motståndet som ett av Europas bästa journalistlandslag, ett vältrimmat gäng som alltid spelar matcher under sina resor, ja en riktigt svår nöt att knäcka.

Så var det inte.

Efter att båda lagens spelare hittat ut till Djurgårdens träningsanläggning Kaknäs, och domaren blåst igång matchen, stod det snabbt klart att Ekwalls farhågor varit mer överdrivna än ett kvällstidningslöp.

Österrike hade för all del en riktigt bra keeper (Benjamin Rektor, matchens lirare), de hade två gubbar centralt som kunde spela hyggligt och två anfallare som kunde löpa hjälpligt medan backlinjen var både halt och lytt.

Det blev till slut 4-0 och som Sveriges bästa spelare – tremålsskytten Robin Bornehav – konstaterade efteråt:
– Det är stort att hamna i samma målprotokoll som Gary Sundgren.

Sverige-Österrike 4-0 (2-0)
Målskyttar: Robin Bornehav 3, Gary Sundgren 1.
Publik: Cirka 10 (Super-Bosse, Jeppe Blomqvist, Jacob Sillén, Phil O’Connor med kompis samt runt fem österrikare).

SPELARBETYG

Tobias Rosvall (Fotbollskanalen) – L L
En lugn match för rutinerade Rosvall. Österrikes farligaste avslut gick båda över. Sveriges bästa målvakt idag men inte matchens bästa målvakt.

–

Simon Bank (Sportbladet) – L L
Högerbacken hade planeringsmöte med Kanal 9 inför kvällens tv-sända landskamp och lämnade planen en kvart från slutet. Då ryker ett L.

Gary Sundgren (inlånad från tv-laget) – L L L L
Så länge Gary höll sig där bak skapade Österrike ingenting. Ibland klev han framåt för att vrida en boll i bortre krysset. Den 48-årige ex-landslagsmannen håller klassen.

Markus Karlsson (inlånad från tv-laget) – L L L
Ytterligare ett av lånen från Ekwalls tv-lag som gjorde skillnad. Ex-djurgårdaren var inte lika offensiv som Gary men tog å andra sidan ett större defensivt ansvar innan han tvingades halta av med ålderskrämpor i båda vader.

Christoffer Glaader (Sportbladet) – L L
Journalistlandslagets lungor fick agera ”allt-i-allo” i backlinjen på inte mindre än tre olika positionen. Det löste Glaader utan bekymmer men sattes inte heller på några större prov.

–

Abgar Barsom (inlånad från tv-laget) – L L L L
 ”Behöver jag ta i?” undrade Abgar innan match. Svaret? Det behövde han inte. Barsom skulle säkert gå rakt in i ett division ett-lag i morgon. Gjorde vad han ville på mitten.

Patrick Ekwall (TV4) – L L
Bolltrygg och klok – och förvånansvärt pigg för att ha fyllt 50 – men var oftast ett par steg ifrån de heta situationerna.

–

Andreas Sundberg (Fotbollskanalen) – L
Som förbundskapten hade jag förväntat mig att få ut mer av högerytterns löpsteg men det är å andra sidan tidigt på Sundbergs säsong.

Robin Bornehav (Sportbladet) – L L L L
Division två-spelare i Linköping med ett skott som det här journalistlandslaget har saknat i 25 år. Tre mål i debuten, och en given plats i landskampen mot Finland om två veckor.

Ramin Nouri (Eurosport) – L L
Bjöd på några av matchens finaste dribblingsnummer men fick tyvärr inte ut så mycket av lägena han skapade åt sig själv.

–

Johan Larsson (Expressen) – L L
Satte nytt rekord i missade målchanser i journalistsammanhang – var det sju frilägen, Johan? – men å andra sidan ska spelare som skapar så många chanser aldrig underkännas.

BÄNK

Kalle Karlsson (Sportbladet) – L L
Gör knappt ett misstag men spelar lite för mycket på säkerhet mot ett så svagt motstånd.

Ludvig Holmberg (Expressen) – L
Det han utvecklar i reportageskrivande på senare år, har han tappat på fotbollsplanen. Nya tag.

Fredrik Jönsson (Sportbladet) – L L
Stod för matchens mest splittrade prestation: En blixtrande tvåfotsdribbling i offensivt straffområde följt av en snedträff så grov att delar av publiken lämnade idrottsplatsen.

FÖRBUNDSKAPTEN
Robert Laul (Sportbladet) – L L L
Tre poäng i debuten som landslagscoach, inte mycket att klaga på där alltså.

Jag satt i TV4-huset, tuggade på en färsk ostfralla och väntade på att kliva in i studion ihop med journalistkollegan Olof Lundh för att diskutera Zlatan Ibrahimovic och landslaget när jag såg den här bilden som pryder hela Expressens förstasida idag torsdag 3 september…

…det hände något där, det var som att all vilja att prata och diskutera om annat än just DET bara rann ur mig. Det kändes meningslöst. Ovidkommande. Tomt.

Hur kan man ens bry sig om en ordväxling på en presskonferens? En landskamp mot Ryssland? En allsvensk guldstrid? Ligger håret rätt, ser jag tjock ut?

Det tjänar förstås inget till att alla bara släpper allt de har för händerna. Vardagar ska pusslas ihop, arbeten utföras, matcher spelas och samhällen skötas.

Men något hände där, något händer nu, det handlar inte bara om en bild men jag kände att den öppnade något, att allt det där som dominerat nyhetssändningar och tidningssajter senaste månaderna bara gick rakt in, med kraft.

Människor, barn, dör runt gränserna till det ”öppna” Europa, samtidigt som en rik värld bygger ännu högre murar mot den bråkdel av krigets offer som på olika vägar söker räddning och hjälp.

Vad är det vi inte har råd med? Att uppträda anständigt i en oanständig tid?

För fan, det händer här och nu.

Det är när man frågar sig själv vad man ska göra som man tittar sig omkring, och vad ser man? Jo att man inte är ensam. Överallt dyker initiativen upp. I Stockholm, från MFF-familjen, av Peking Ultras, Vi gör vad vi kan, alla hjälporganisationer, medieföretag, ja snart sagt överallt.

Plötsligt händer det.

Något har gått sönder men ni är många därute som vill försöka laga det. Och det kommer att lyckas, det måste det göra.

Jag följer det hela på distans numera. Det har sina poänger det också.

Landslaget bevakar jag inte alls just nu av två orsaker: Jag är inte överens med Sportchefen om vår bevakning. Enligt mig är det alldeles för mycket ”Tjo och kim med kongo-Kim”-journalistik. Det finns alltså ingen utmaning i att jobba med landslaget eftersom kritisk granskning sällan eller aldrig ges något utrymme. Kanske blir det ändring framöver, det förs i alla fall ett levande samtal om detta på Sportbladet.

Ibland bränner det fortfarande till, ofta är Zlatan Ibrahimovic inblandad. Personligen tycker jag inte att det är särskilt spännande att skriva om Zlatan numera, det mest är sagt och berättat, det som var kittlande för tio år sedan är gammal skåpmat i dag men dyker upp i nya situationer.

Så vad är mest intressant att fråga Zlatan om när det kallas till presskonferens tre dagar före EM-kvalet mot Ryssland? Ja en av frågorna är utan tvekan den Olof Lundh ställer om parfymerna och sidoverksamheterna Zlatan ägnar sig åt nuförtiden. Det är en relevant fråga bland alla andra relevanta frågor som ställdes, en fråga Zlatan själv har öppnat för genom att sjösätta diverse projekt.

Om Zlatan inte vill prata om det kunde han enkelt svarat:
– Jag vill inte prata om det.

Istället svarade Zlatan tydligt nedlåtande. När han gör det öppnar han upp för kritik, och min poäng är att allt går igen: Där den 24-årige rebell-Zlatan var en frisk fläkt som kickade uppåt, är den snart 34-årige Zlatan en av världens bästa fotbollsspelare och mäktigaste idrottsmän som använder maktspråk för att sparka nedåt mot en enskild journalist.

Nu får han kritik för det snart sagt överallt, det ska han ha och det bevisar också att Olof Lundh var snett på det i en krönika häromveckan: Det är bara att titta er omkring. Mängder av journalister vågar likt jag kritisera Zlatan när det är befogat. Så är det alltid, nu har ni ett exempel till.

Sedan har Olof rätt i att få ställer sig upp på en presskonferens och tar debatten där. Det bör journalister inte heller göra. Det är inte vår scen, det är idrottspersonens scen. Frågor ska ställas, följdfrågor ska upprepas men det är inget forum för journalister att säga ”Ursäkta Zlatan, nu tycker jag faktiskt att du bla bla bla hit och dit”. Vår scen är våra krönikor, våra tv-inslag, våra artiklar och våra bloggar och våra Twitterkonton och allt annat.

Den här gången dök ett rykte upp om att journalisterna skrattat när Zlatan tryckte till Lundh men det ska inte ha varit journalister utan personer i landslagsledningen och på pressavdelningen samt någon ex-spelare, numera expertkommentator. Det går igen med den bild jag har av tidigare liknande situationer: SvFF och landslagsledningen älskar när deras tyngsta representanter trycker till journalister. Trots att svenska medier – jämfört med hur det ser ut i många andra länder – är överdrivet milda i just landslagsrapporteringen.

Förhoppningsvis blir det snart ändring på det, åtminstone från Sportbladets sida.

Det är glädjande att fler sportjournalister börjar ifrågasätta den sjuka, internationella klubblagsfotbollen.

Simon Bank hittar en träffande angreppsvinkel när han ställer pengarullningen mot en brinnande värld, ett Europa där flyktingtragedierna avlöser varandra och murar byggs.

Kanske måste jämförelserna göras för att fler ska öppna ögonen.

Samtidigt rullar de flabbiga Silly-sändningarna vidare på nätsidorna. Banks rubrik toppar inte längre sajterna, nu handlar det om att en ny ”superaffär” har gått i lås eller i stöpet.

The show must go on.

Fotbollsvärlden har inte blivit smutsigare bara för att Europas inställning till hjälpsökande från andra delar av världen har blivit det, fotbollsvärlden har varit så här smutsig länge.

Ju mer fenomen som ”Deadline day” vuxit, desto mer har proportionerna tappats när det gäller att också granska de hysteriska pengaströmmarna som far runt mellan klubbar, spelare, agenter, länders statskassor och gud vet vad.

Eftervärldens dom riskerar att bli hård när vi ser tillbaka på detta om några år, när bubblan har spruckit, när patienten har tillfrisknat om den nu någonsin gör det.

Fler än jag borde ställa sig upp och säga: ”Jag vill inte vara en del av det här”. Eller åtminstone: ”Vi måste hantera det här på ett annat sätt”.

Men the show must go on, och de flesta journalister rättar fortfarande lydigt in sig i ledet. Banks krönika ger åtminstone hopp om att en och annan börjar få upp ögonen för något de borde ha insett för länge sedan.

”I’m on my way” skriver Zlatan Ibrahimovic på sociala medier (var det möjligen via det där Instagramkontot hans parfym sköter?) och snart kanske jag får anledning att säga det samma.

Redan igår föreslog jag för Nätchefen (som blivit Sportchef) att vi kanske borde ta ett annorlunda grepp inför Malmös nya Champions League-äventyr: ”Laul flyttar dit” (lite som ”Berg flyttar in” fast ändå inte).

Nätchefen (som blivit Sportchef) flög väl inte upp ur stolen direkt men vi kom överens om att suga på karamellen ett par dagar.

När vi hördes efter Lottningen, alltså den lottning som innebär att MFF ska möta PSG och Real Madrid (och Sjachtar Donetsk) – och Zlatan Ibrahimovic kommer him till Malmö – fick jag snabbt följande svar:
– Det kan vara ett jävligt piggt grepp när jag tänkt en minut till…

Zlatan Ibrahimovic säljer så klart men min tanke var aldrig på Zlatan, jag lanserade idén för att hjälpa min vän och kollega mr Flinch och Sportbladets expert på skånska att punktbevaka Malmö FF nu när Champions League blivit vardag i stan.

Frågan är bara var man ska bo? Mr Flinch har ett någorlunda isolerat garage i Helsingborg och Sportbladets expert på skånska äger en kolonilott nånstans utanför Malmö. Skulle duga gott om det inte blir för mycket snö.

…synd att Zlatan sålt sin kåk, annars kunde jag kanske hyrt den för en symbolisk slant.

Eller inte.

Lottningen ja. Jag utvecklar mina tankar om Drömmarnas grupp i tidningen i morgon men Zlatans PSG har en ganska bra chans att vinna den, särskilt som Real Madrid måste klara sig utan Eero Markkanen vad det verkar.

Vad gäller MFF:s chanser blir det så klart svårt mot PSG och Real, åtminstone på bortaplan men när det gäller Sjachtar Donetsk säger jag som dåvarande Djurgårdstränaren Zoran Lukic sa när Trelleborg gick upp i allsvenskan 2004: ”Sex säkra poäng”.

Jag vet inte om Malmö eller övriga Sverige har förstått hur stor matchen mot PSG kan bli? Om vi leker med tanken, jag betonar det, leker med tanken, att hoppet lever för Malmö när Zlatan ska dit i november, och PSG fortfarande inte är hundra klara, ja då är det definitivt årets största idrottshändelse för svenskt vidkommande, större än U21-EM-guld och om A-landslaget skulle nå EM (möjligen kan Sarah Sjöströms insats i sim-VM hota).

…förutsättningarna behöver inte ens spela någon roll, det kommer bli gigantiskt ändå.

Eller säg så här: Alla som redan nu tycker det är för mycket MFF och Zlatan i medierna, risken är att you ain’t seen nothing yet.

Matchen? Tja, om Carvalho får i uppdrag att markera Ibrahimovic, är det enda vi kan vara helt säkra på att endast en av dem kommer att lämna planen för egen maskin.

Malmö är en skön stad enligt min uppfattning, de har ett för jävla bra kebabställe som heter Saras, och så mycket mer vet jag inte om man behöver ha koll på under den begränsade tid det här ändå skulle handla om. Det skulle vara nånstans att köpa snus då, och kanske blanda sig en bättre påse löst.

Från Malmö är det dessutom snudd på cykelavstånd till Göteborg och Borås, så att följa allsvenska guldstriden blir inget problem. Det är Stockholmslagen som får stryka på foten i så fall men de har min poddvän EP-Månsson stenkoll på.

Veckans avsnitt av 51 procent fotboll – Folkets podd – hittar ni här, btw. Spetsiga utspel lovas.

Jag ska inte inbilla mig att jag kan sätta ord på känslorna som föreningen Malmö FF och alla deras supportrar måste ha känt i går kväll: Celtic var aldrig ens nära.
Som neutral betraktare kände jag stolthet över ett allsvenskt lag som presterar på den här nivån, som neutral betraktare känner jag också att det finns en sak som behöver diskuteras:
Vad händer nu med allsvenskan?

Det finns naturligtvis många olika förklaringar till att Malmö FF gör det igen. Mest avgörande är att en sönderköpt trupp blev ett LAG bestående av spelare från jordens alla hörn på bara några månader.

Norges bästa tränare, Åge Hareide, och Sveriges skickligaste värvare, Daniel Andersson, kan inte – jag upprepar kan inte – hyllas nog för det.

Bolltrygga och mentalt starka spelare som Nikola Djurdjic och Vladimir Rodic tog Malmö in i matchen i Glasgow, de löste upp knutarna offensivt hemma i Malmö.

Enoch Kofi Adu kom tillbaka från avstängning för att dominera mittfältet och Malmösonen Markus Rosenberg var (som alltid när det gäller som mest) kronan på verket i det här internationella fotbollsbygget.

Det var så hörnan som tog Malmö FF till Champions League skapades, det var på den hörnan Yoshimar Yotun hittade Markus Rosenbergs axel, en axel som tog Malmö FF till Champions League igen.

Andra spelare tog mer uppoffrande huvudroller: Oscar Lewicki gav bort en halv kind, Anton Tinnerholm satte klockspelet i pant, Jo Inge Berget orkade knappt ta sig av planen när han byttes ut på tilläggstid efter att ha sprungit som det inte fanns någon morgondag och Felipe Carvalho…ja ni såg ju själva satsningen efter 2-0 när han kastade sig över kameramän och publikvärdar rakt in i folkhavet.

Publiken ja. De är förstås värda ett eget kapitel. De hoppade och sjöng, vrålade och visslade så att den där hemmaborgen måste rubbats i sitt fundament. Framför allt läste de spelet föredömligt när de uppmärksammade domaren på att Celtics viktigaste försvarsspeleare Virgil van Dijk petat undan en boll som gått död. Holländaren fick spela större delen av matchen med ett gult kort i bakhuvudet.

När Malmö FF nu stormar in i den galet penningstinna Champions League-turneringen för andra året i följd – och garanteras ytterligare 150 miljoner att lägga till ett eget kapital som vid årskiftet låg på över 200 millar – är det klart att vi måste kunna diskutera vad det innebär för maktbalansen i svensk fotboll på kort och lång sikt. Hur påverkas den traditionellt jämna och breda toppstriden i allsvenskan, det som varit ligans signum och styrka utöver publikintresset?

Är det som var bra för svensk fotboll igår, dåligt för svensk fotboll i morgon?

Innan jag ger mig in i den debatten vill jag påminna om alternativen: Det fanns inga.

Malmö har tagit sig dit de är på egen kraft, andra föreningar hade samma möjligheter att lyckas. På så sätt är diskussionen som nu uppstår meningslös, det fanns inga andra alternativ.

Malmö FF har heller inte stått i vägen för något lag.

IFK Göteborg, AIK och Elfsborg hade chansen att kvalificera sig för Europa League i år men lyckades inte med det. Deras satsningar höll inte, värvningarna för svaga, tränarnas taktik inte tillräcklig, intäkterna för låga, sponsorerna för få och så vidare, och så vidare. Malmö har under två års tid varit bättre på allt det där, se och lär.

Varken Blåvitt, Gnaget eller Elfsborg lyckades ta ett mindre steg i år än det steg Malmö FF tog i fjol för att den vägen närma sig, här finns alltså inte något att klaga på, de andra har sig själva att skylla.

Egentligen ska de tacka Malmö FF som nu ror hem viktiga rankingpoäng för framtiden.

Med det sagt så räcker det att titta på staplarna här för att inse att saker kommer att förändras ytterligare i och med gårdagskvällen.

Ett CL-år är inget CL-år men två CL-år innebär så stora intäkter och en så överlägsen position gentemot konkurrenterna att det känns som att MFF nästan måste haverera fullständigt för att inte dominera allsvenskan de närmaste fem åren, typ.

Bra eller dåligt för svensk fotboll?

Mest bra förstås eftersom motsatsen varit sämre och alternativen inte var några alternativ men det ställer stora krav på toppkonkurrenterna här och nu, med start i dag:

Den som vinner årets allsvenska (Malmö lär inte göra det, för långt efter och för många lag framför) har en satsning mot Champions League att rodda ihop. De som tar hand om Europaplatserna behöver klara en satsning mot Europa League för att jämna ut sakernas tillstånd.

Det finns inga marginaler längre, det är skarpt läge när det gäller att ta rygg på Malmö FF.

1. Ett matchbetyg är en bedömning av en spelares enskilda match, inte en sammanfattning av en enskild spelares karriär.

2. Jag ser cirka hundra matcher live per år med olika lag. Det involverar ditt lags spelare men också alla andra spelare.

3. Ni ser ibland matcherna i en hoppande, sjungande, rykande klack, eller på tv – jag sitter på arenans mest överskådliga plats (att bedöma en fotbollsmatch från tv:n är i princip omöjligt, kameran följer bollen och en spelare har bollen i snitt en minut av 90 men fotboll och betygsättning handlar handlar väldigt mycket om spelet utan boll).

4. För mig är allt objektivt. Jag har inga favoriter när det gäller betygsättning. Jag försöker bara göra en så rättvis bedömning som möjligt. Jag sågar när det behöver sågas, och hyllar när det är förtjänat.

5. Jag har ingen dold agenda, jag ser allt för vad det är.

6. Jag konfererar med väl insatta kollegor, och vi kommer fram till konsensus i alla betyg.

7. Matchbetyg är ingen exakt vetenskap, det är ett diskussionsunderlag fast inte diskussioner med mig på Twitter i absurdum, utan helst kompisar emellan som när ni diskuterar om en film varit bra eller dålig efter bion.

8. Kriterierna för betyg på Sportbladet för allsvenskan i fotboll är:
+ – Dålig.
++ – Godkänd.
+++ – Bra.
++++ – Mycket bra.
+++++ – Landslagsklass.
(Mål eller direkt avgörande prestationer, även defensivt, kan per automatik ge ett extra plus, precis som direkt avgörande misstag kan sänka ett betyg).

9. Jag har ibland funderat på betygen i upp till tre timmar innan publicering, och kommer bara i extrema undantagsfall (eller vid tryckfel) att ändra mig. Redan när jag ser startelvan börjar jag fundera på vad denna position i denna match kommer att innebära för den enskilda spelaren.

10. Att jag ska behöva ägna upp till 14 timmar efter publicering för att diskutera ett enskilt betyg med olika fans är inte rimligt men jag är beredd att ta det för att försvara mitt betyg. Anton Tinnerholm var en etta mot Celtic men kan ändå vara närmare landslaget än vad Emil Salomonsson är, se punkt ett.