Skånederbyt blev veckans tredje stora fotbollsfest, efter Elfsborg-IFK Göteborg och AIK-Djurgården. Nästan 24 000 åskådare på Swedbank Stadion och så här såg det ut inför avspark…

…Malmö fick tyvärr problem med sin banderoll men det förstörde inte stämningen. HIF-fansens rökbomber innebar däremot att spelarna fick lämna planen och matchstarten sköts upp…

…man behöver ju inte ta i så att man skiter ner sig.

Visst, under utflyttningsfesten från min etta i Partille 1998 hade jag hyrt en rökmaskin för att spetsa till partyt, annars har jag har aldrig förstått vad det är som är så häftigt med rök på fotboll. Någon som kan förklara?

Nåväl, ingen stor sak och vi fick i stället ett nytt exempel på hur dialogen mellan fansen och fotbollen utvecklats till det bättre när de tre bengaler som tändes i MFF-klacken vid 1-0-målet snabbt släcktes bara genom att domaren Jonas Eriksson dröjde med att blåsa igång spelet igen samtidigt som Pontus Jansson signalerade mot fansen att ”lugn, lugn”.

– De respekterar oss och vi respekterar dem, det är så det ska vara. Idag var de fantastiska hela matchen, sa Jansson efteråt.

Det enda som var riktigt nedslående var HIF-hatet mot Simon Thern. Osmaklighetsmätaren slog i taket när de skanderade att ”Simon Thern ska dö”. Bedrövligt – även om Thern jr själv ryckte på axlarna:
– Ja, vi ska alla dö nån gång.

Det har han förvisso rätt i.

Matchen utvecklar jag i en krönika i papperstidning och Plus som handlar om känslan av att en era tog slut och en ny inleddes.

I Malmö FF var Mathias Ranégie bäst, i Helsingborg höll Pär Hansson ensam nere siffrorna.

– Han är ett odjur där framme. Och sedan har vi den andre som springer där bakom…, svarade MFF:s Erik Friberg när jag bad om en ”från bänken”-analys. 

…Friberg pratade förstås om anfallsparet Ranégie och Daniel Larsson, och faktum är att Malmö fick väldigt bra betalt för sina långbollar mot HIF:s darriga backlinje. Det blev i princip farligt varje gång Daniel Andersson hängde upp bollen.

När det gäller Pär Hansson får han en särskild hyllning på min fredagssida där jag går igenom vilka allsvenska spelare som lär finnas med i EM-truppen – och vilka som är allsvenskans skickligaste filmare. Håller ni med?

EM-truppen i sin helhet:

MÅLVAKTER

Andreas Isaksson, Johan Wiland, Pär Hansson.

HÖGERBACK

Mikael Lustig.

MITTBACKAR

Olof Mellberg, Jonas Olsson, Andreas Granqvist, Mikael Antonsson.

VÄNSTERBACKAR

Martin Olsson, Behrang Safari.

HÖGERMITTFÄLTARE

Sebastian Larsson, Rasmus Elm.

CENTRALA MITTFÄLTARE

Kim Källström, Anders Svensson, Pontus Wernbloom, Samuel Holmén.

VÄNSTERMITTFÄLTARE

Emir Bajrami, Christian Wilhelmsson.

ANFALLARE

Zlatan Ibrahimovic, Johan Elmander, Ola Toivonen, John Guidetti, Tobias Hysén.

…det är vad som lär stå på Erik Hamréns lapp på måndag.

Nu är det dags att lämna Skåne för den här gången. Djurgården-Åtvidaberg på lördag, Elfsborg-AIK söndag närmast på programmet.

Stockholms fotbollssupportrar visade upp sig från sin absolut bästa sida på gårdagens derby. Det var en fröjd för ögat, kolla bara norra stå…

…eller Järnkaminerna…

…norra…

…Järnkaminerna…

…dessutom inte särskilt många hatramsor – om ens några? – däremot supporterhån på exakt rätt nivå till exempel när AIK-klacken skanderade välsynkroniserat mellan sektionerna ”Challe Berglunds Järnkaminer – Challe Berglunds Järnkaminer”.

…Challes gulrödblåa hockeykillar ramlade ju som bekant ur elitserien tidigare i våras.

Vi fick ännu ett exempel på Self–policing, alltså att supportrarna själva löser eventuella problem på läktaren. Det är inte helt enkelt att förhålla sig till men när det tändes en bengal i AIK-klacken åkte han som tände den ut snabbare än kvickt och jag hoppas att han mår bra i dag. Jag hoppas verkligen det och Self–policing är inte så enkelt som det låter och frågan är om det är att föredra.

Matchen?

Nja.

Det var låg spelkvalitet som inte bara går att härleda till intensitet för så hög var den inte, däremot möttes två lag som inte riktigt behärskar att spela konstruktiv fotboll i högre tempo än den normala allsvenska lunken erbjuder.

Andreas Alm sa:

– Jag tror det finns många människor som funderar på om de ska gå på bio med THX-ljud eller om de ska se en allsvensk match. I dag handlade det om inramning, då är det gratis, men i en vanlig allsvensk match, då påverkar säkert passningsspel, om det är underhållning eller inte.

Värt att fundera på, och utvecklas här.

Spelare som ändå gjorde det bra:

Peter Nymann Mikkelsen i Djurgården och Martin Lorentszon i AIK.

Men den här kvällen var det fansen som imponerade, det var inte ens särskilt stökigt utanför Råsunda vad jag hörde.

Arvid, 9, såg sitt första Stockholmsderby och förutom att AIK kvitterade var han egentligen bara besviken över en sak – att Djurgårdsklacken inte sjöng ”Solna centrum står i lågor, hoppas hela skiten brinner ner”.

Tydligen är nioåringarna svensk fotbolls största supporterrelaterade problem just nu.

Tillbringade måndagskvällen på utsålda Borås Arena (16 014) där klackarna visade upp två läckra tifon. IFK-fansens stack ut mest…

…och så här såg det ut på Guliganernas sida…

…matchen avhandlar jag i krönika och artiklar i dagens tidning och på nätet.

Om Elfsborgs straff kan jag säga att just sådana situationer ska inte vara straff enligt den information Michael Lerjéus gav på årets upptaktsträff. Du får ha armen utsträckt i marken om du fläker dig, då är det en naturlig position, det är fysiskt omöjligt att slänga sig med armarna intill kroppen (testa gärna), då ska det inte vara straff om bollen träffar armen enligt den föreläsning Lerjéus höll, det var det budskapet domarkåren ville skicka och de visade till och med rörliga exempel från fjolåret. För debattens skull vore det bra om Bosse Karlsson i det här läget går ut med en kommuniké om att Markus Strömbergssons bedömning var fel, annars kommer folk aldrig lära sig regeln eftersom folk kommer hänvisa tillbaka till denna situation om en domare friar när en glidande spelare får bollen på en utsträckt arm i samband med ett fall eller en fläkning trots att domaren som då friar tar ett korrekt beslut. Eller så får de förklara skillnaden mellan gårdagens situation och den de visade på upptaktsträffen. Lerjéus och Karlsson läser ju det här så det är bara att mejla eller skriva i kommentarsfältet.

…å andra sidan kompenserade Strömbergsson straffen (nåja) genom att bara blåsa två frisparkar till Elfsborg på hela matchen. Det har jag aldrig varit med om tidigare. Två frisparkar på 90 minuter! Jag gillar inte utropstecken men här kommer ett till!

…Blåvitt fick 14 vilket är ganska normalt.

Tycker att Elfsborg vann rättvist. De var tajtare defensivt och vassare framåt. Blåvitt spelade långsamt och omständligt, det var först sista 20 minuterna de började skapa chanser. Joel Allansson skulle förstås ha spelat från start men han hade en känning i en baksida och Mikael Stahre vågade inte chansa med honom från start. Lite ödets ironi att ersättaren Daniel Sobralense gick sönder i stället (sträckning).

Pratade med Tobias Hysén efteråt och frågade om han hade koll på att EM-truppen tas ut på måndag. Det hade han inte.
– De säger olika datum hela tiden.
Nu är det måndag som gäller, den presenteras samtidigt som ni spelar mot Malmö, sa jag.
– Jag får göra två snabba då, sa Hysén.

Jag tror att ”Tobbe” kommer med trots att målen uteblivit i år. Han, Anders Svensson och Pär Hansson från allsvenskan. Oscar Hiljemark reserv på hemmaplan.

Örebro har inte vunnit på åtta matcher, förlust hemma mot Kalmar i går. Jag är inte den som skriker efter att tränare ska sparkas hit och dit, jag har gjort det tre gånger vad jag minns – Zoran Lukic från Djurgården 2009, Jens T Andersson från Sirius 2009 och Jonas Olsson från IFK Göteborg 2011 – men frågan är om Sixten Boström är tränartypen som vänder den här uppförsbacken. Jag har en magkänsla att har kört fast. Jag kan förstås ha fel.

Man ska inte glömma att Mjällby faktiskt bara har förlorat en av åtta matcher. Det är starkt. Å andra sidan har de bara vunnit två. Mjällby och Gais har spelat fem oavgjorda, när de möttes i går blev det…just det, 2-2.

I dag kör vi tillbaka till huvudstaden för kvällens Stockholmsderby AIK-Djurgården. Känns som kryss där också.

…apropå Stockholm har jag inte sett ett enda tecken på att där spelas ett hockey-VM, förutom en och annan flagga i någon lyktstolpe. Jag är ändå ganska säker på att Sverige vinner guld med Karlsson, Zäta och Partilles egen stolthet Daniel Alfredsson i storform.

Varit en fin dag på fältet.

Hyrde en svart Volvo S60 i Stockholm – inte helt olik batmobilen – och tog mig till Sundsvall på ganska exakt tre timmar.

På Norrporten Arena träffade jag Nisse på Bildbyrån som undrade om jag ville följa med på en kurs på temat: ”Så jagar du björn”. 

Den chansen får du bara en gång i livet.

Messade Bank som var skeptisk:
– Björnar går inga kurser hur man jagar människor.

Det har han förstås en poäng i, känns inte riktigt fair.

Beslut söndag morgon.

Lasse Lava pratade inför Gif Sundsvalls sponsorer och avslutade allt med att sticka ut hakan med ett vågat 1-1-tips med tillägget: ”Jag är ingen bra tippare”. Utöver det fick han inte sagt ett vettigt ord vad jag hörde.

Helsingborg besegrade till slut Giffarna med 1-0 inför en publiksiffra som höll hockey-VM-klass – 2503. I fjol hade Sundsvall ett snitt på 3500 – i superettan. Var sitter felet? Laget spelar ganska trevlig fotboll. Särskilt kallt var det inte heller.

HIF:s Emil Krafth byttes ut tidigt men ingen fara med talangen, han kände sig bara kraftlös.

Mattias Lindström utsågs av någon outgrundlig anledning till matchens bästa spelare – och fick en trälåda ost i pris.

– Nu skulle man haft ett bra rödtjut också, menade mittfältaren.

Helsingborg flög till Sundsvall i fredags, bussade till Stockholm efter matchen, hotell över natten och flyger hem till Helsingborg under söndagen. Två dygn för en allsvensk match, det gick nämligen inga flyg från Sundsvall på lördag kväll.

Så det blir en natt i huvudstaden för regerande mästarna.

– Jag får ta rygg på ”Sudden”, flinade Lindström.
Han måste väl varit ute redan i går? undrade jag.
Då garvade LIndström.

…faktum är att Erik Sundin var ovanligt blek i matchen.

Sedan åkte jag till hotellet för att skriva men innan det en sväng på stan för att få tag på snus. Konstaterade tre saker:

1. I Sundsvall stänger till och med Pressbyrån 18.00 på lördagar.

2. Här och var gick det omkring människor på gatan och skrek utan synbar anledning.

3. Jag såg en sådan där stor bil, en amerikanare. En hårfager man körde med nedvevade rutor och rockabillyn dånade ut.

Blev en krönika om Conny Karlssons taktiska genidrag och att Thomas ”Torres” Sørums måltorka är över, samtidigt som hockeyn pågick på TV:n. Biljettpriserna sänktes till slut, nu var det nästan femsiffrigt i Globen.

Jag är ganska säker på att Sverige vinner VM-guld med Karlsson, Zäta och Partilles egen stolthet Daniel Alfredsson i storform men mest fascinerande så här långt är ändå Tre Kronor-kepsen…

…jag har aldrig sett fotbollskillarna i landslagskepsar under ett mästerskap, å andra sidan är det mer gelé över fotbollsspelare och de har heller ingen hjälmfrilla att skydda världen från.

Men jag gillar Tre Kronor-kepsen, det gör jag. Skulle bära den med stolthet.

Ingen dag är fullbordad utan ett bättre bad, det är också avklarat.

I morgon kör vi tillbaka till Stockholm eller så fäller vi vår första björn. Sådan variation bjuder livet som handelsresande i allsvensk fotboll.

Fotboll vs ishockey?

Kom igen.

Jag håller med om att det är poänglöst att jämföra intresset mellan olika idrotter, men just den här frågan lever i Sverige, eftersom det finns ett smått inavlat perspektiv att ishockey är en stor idrott i världen.

Det är den inte.

Hur man än räknar.

Ishockeyn drivs framåt av kommersiella krafter i första hand, och även i Sverige har den tappat mark mot fotbollen senaste 20 åren (även om elitserien fortfarande håller jämna steg med allsvenskan).

Författaren och journalisten Per Svensson skriver bra om detta i Sydsvenskan i dag:

”Ishockeyn är visserligen fortfarande den efter fotbollen populäraste arenasporten i Sverige. Men en arena är inte en tv-soffa. Medan fotbollen har kunnat profitera på globaliseringen, massmedaliseringen och kommersialiseringen av samtidskulturen har ishockeyn snarast marginaliserats. Rinkarna ger inte samma utrymme för spektakulär individualism och celebritetskult som fotbollsplanerna. Fotbollen har blivit ett expansivt och ofrånkomligt allmänkulturellt fenomen, något man måste förhålla sig till även om man inte är intresserad av idrott. Så förhöll det sig också en gång med hockeyn. Men idag behöver ingen som inte är specialintresserad av slagsmål på is bry sig ett jota om hockey-VM”.

I dag var det VM-premiär i Sverige/Finland och den första matchen i Globen drog 202 åskådare (enligt Mats Wennerholm som räknade), det var visserligen Tyskland och Italien som möttes…men 202 pers? Det är stora länder befolkningsmässigt, bara i Tyskland bor det 82 miljoner invånare fick jag lära mig i dag.

Inte ens meningslösa placeringsmatcher i handbolls-VM hade så dåliga publiksiffror.

När det var dags för Sverige-Norge kom det 7770, samtidigt drog Finlands premiär i Helsingfors nästan det dubbla, 12 354 personer (mot Vitryssland).

Det invänds att biljetterna är för dyra, det kostade tydligen 1300 spänn att se Tre Kronor, men faktum är att det var ännu dyrare i Finland (länk här).

Visst, ishockey är en större sport i Finland än i Sverige, de har inte så mycket annat att glädjas över i idrottssammanhang på andra sidan sjön – men ändå.

Oavsett vad är det förstås ett snedsteg av transformerska mått av arrangörerna att sätta så höga biljettpriser, det är skyhögt över vad en budgetbiljett under ett fotbolls-VM kostar. Man överskattar intresset för en idrott och ett VM-upplägg som är en lång transportsträcka mot något som eventuellt gäller något.

Jag undrar varför det inte har gjorts någon tydlig journalistik kring prisnivåerna, jag som fotbollsreporter hade ingen aning om detta, eller är det kanske alltid så här? Heder till Lasse Anrell som lyfte frågan i dagens Sportbladet men han ska dessvärre sluta efter VM vilket är en förlust för ishockeyn, idrotten, nationen och världen.

Sedan måste man ställa frågan varför det under Sverige-Norge i Globen först kommunicerades ut en siffra på 5900 åskådare som sedan korrigerades till 7700?

Någon som vet?

5900 på plats – 7700 sålda biljetter?

1800 som hängde i baren?

Inkluderade man plötsligt prins Daniel och hans entourage?

Eller glömde man bara att räkna in tv-tittarna också?

Jag vet inte.

Jag är däremot ganska säker på att Sverige vinner VM-guld med Karlsson, Zäta och Partilles egen stolthet Daniel Alfredsson i storform – men låt dem som är intresserade ta del av detta och sänk priserna, tack.

Valborgsmässoafton i kväll och jag säger som jag brukar – det är bara fyllon, amatörer och studenter som är ute och festar då. I morgon däremot, första maj, då kliver vi ut på huvudstadens gator för att känna historiens vingslag.

Tycker att jag kan ta ledigt i två dagar med gott samvete, den här artikeln går in på min topp tio-lista över mest bisarra jag skrivit, den handlar om Party-Jannes utbrott på fjärdedomaren som han ansåg söla med skylten för byte.

Vad jag inte fick in i artikeln är vad en sådan skylt egentligen heter?

– Fjärdedomarens skylt, tyckte Niva.

– Det står i regelboken, menade Bank.

Någon som vet eller har ett bättre förslag?

EP-Månsson upplyser om en annan sak det inte finns något namn för: grejen som avskärmar olika kunders varor på rullbandet i affären. Vad ska man kalla en sådan?

Min topp tio-lista över bisarra artiklar toppas för övrigt av Anders Svenssons hemliga pizza. Den har varit ohotad sedan 2005.

På onsdag är vi tillbaka igen, Syrianska-Elfsborg på Södertälje Arena.

Det är helg igen och det betyder arbete igen för en handelsresande i allsvensk fotboll.

Helsingborg-Mjällby fixar kollegor Alfelt och Flinck, själv är jag på plats i Göteborg i morgon (IFK-Åtvidaberg) och Norrköping på söndag (IFK-Malmö FF).

Skriver i dagens tidning om den omtalade fotbollsstrejken som är en svår fråga men jag landar ändå i att spelarna har vissa poänger med sina krav.

Listar också årets vackraste mål så här långt med tanke på ”drömmålsexplosionen” i förra omgången…(ja, jag vet att drömmål kan vara ett av sportjournalistikens mest slitna uttryck men men).

Pep Guardiola slutar och som jag förstår fotboll är det en klar förlust för Barcelona. Jag har aldrig begripit pratet om att laget är en självspelande orkester men det får framtiden ge svar på nu när Messi & Co. får en ny dirigent i form av Peps högra hand Tito Vilanova. En för mig relativt okänd herre, men jag köper tanken med att han tar över, klubben viker inte från den inslagna vägen, de tror på det de gör och konstigt vore annars – Barcelona är trots ligamissen och Champions League-förlusten världens bästa fotbollslag, ja ett av de bästa genom alla tider även om det är svårt att jämföra olika årgångar.

…då har jag svårare att förstå varför Pep väljer att sluta men han hävdar själv att energin är slut och det får man ha respekt för, jag tycker inte att han lämnar ett sjunkande skepp direkt. Har man inte energi själv är det svårt att ge energi till andra, kanske en av de viktigaste egenskaperna när man tränar ett lag som ofta är så överlägset som Barca.

Ett avsked som känns betydligt mer i hjärtat är att allas vår kära miss Modin lämnar Sportbladet efter sju år även om det är för en utmaning som var svår att säga nej till för en tv-journalist, nämligen fast tjänst på SVT. Lik förbannat kommer hon att vara väldigt saknad, som medarbetare och människa.

Var på plats på Strömvallen i går där AIK gjorde jobbet rent och snyggt mot Gefle, det handlar om att ta tre poäng oavsett hur det ser ut, krönika här, med följande intressanta reflektion:
”På Strömvallens bortaläktare utspelades en ovanlig händelse. En bit in i matchen, när bollen var någon annanstans, kastades det in ett knallskott som small på planen. Rörelse i leden och efteråt berättade AIK:s säkerhetschef Henrik Koch att ett antal supportrar helt enkelt hade plockat ut personen som kastade smällaren och överlämnat honom till polisen.
– Självsanering. Det tycker vi är positivt, sa Koch som menade att det aldrig tidigare skett så tydligt i en AIK-klack”.

Kan det ha varit det definitiva slutet på knallskottskastandet från svenska fotbollsläktare?

En märklig kväll det här.

Jag var i Göteborg och jobbade i måndags och hade bokat hemresa onsdag klockan 18.42.

Det kan ha varit en av tidernas sämsta tågbokningar.

Missade första halvlek Real Madrid-Bayern München och förstod av Twitter att det var en sjuhelvetes halvlek.

Givetvis var tåget försenat, och jag när jag insåg att andra halvlek hade börjat gick jag direkt till O’Learys på Centralstationen för att se det som återstod.

Vakten ville dock inte släppa in mig, det var fullt hävdade han trots att det gick ut åtminstone 20 personer under tiden jag stod där tillsammans med lite annat löst folk som också ville in. I en halvtimme stod vi utanför och tittade på TV-apparaterna genom entrén. Bredvid stod vakten och jag tror att han flinade hela tiden. Det var sista gången jag försökte gå in på O’Learys, jag har till och med kört ett uppsnack på den aktuella restaurangen. Okej om man inte blir insläppt när man är för packad – det har jag inga synpunkter på, det kan hända den bäste – men det här accepterar jag inte

Vid slutsignal hoppade jag in i en taxi och kom hem lagom till andra förlängningskvarten och noterade att mr Mourinho först hade bytt ut Khedira, sedan Özil, och inte gick för seger. Hur kan man inte gå för seger och samtidigt byta ut tyskar inför ett straffavgörande? Det är misstag i klass med Hannibals.

När Bastian klev fram för att avgöra var det förstås inget snack, mannen är själva definitionen av en inslagen straff.

Xabi Alonsos var också bra men så ser han ju ut som en tysk fältherre.

Bayern började med att skicka ut en 19-åring som jag inte ens kan namnet på som rullade in bollen hur enkelt som helst, det var häftigt.

Ronaldo missade men att stjärnor alltid missar är mer en känsla än ett statistiskt faktum. De flesta gör trots allt mål, och ännu fler icke-stjärnor missar. Däremot kanske Ronaldos guldboll rök där om inte Portugal gör något stort av EM.

Strafflägningar är ett intressant fenomen, möjligen står det att läsa i #pärmen varför tyska lag alltid vinner på straffar men jag har inte hittat just det kapitlet ännu, men jag vet att när man står där framme känner man sig ungefär som när man var liten och kastade ett äpple på en förbipasserande bil – och den stannade och började jaga dig.

Varken Barcelona eller Real Madrid i Champions League-final, det är en skaplig skräll som inte många förutspådde i höstas. Bayern München ska givetvis ta hem det på hemmaplan men vem trodde att Chelsea skulle slå ut Barca?

Jag skrev det tre timmar innan avspark på Twitter, den här matchen slutar 2-1 till Barca…

Okej, jag hade inte räknat med Fernando Torres, det hade jag inte.

Han har spelat för LITE vänsterback, det är vad han har gjort.

I min värld är detta den största fotbollsmatch som har spelats sedan Champions League-finalen 2011, kanske den största CL-semin i turneringens historia, kanske den mest laddade icke-finalen sedan Tyskland-England VM 2010.

Ja, jag tyckte det var intressant att Barcelona åkte ur, jag vill ha en fotboll – likt allsvenskan – där man inte vet hur det går, därför var det på många sätt fantastiskt att Chelsea slog ut världens bästa fotbollslag.

Det enda verkliga hotet som finns mot fotbollen är att den blir förutsägbar.

Det finns så mycket att skriva om denna match – herregud, Barca spelade 3-3-4, det har jag aldrig sett ett fotbollslag göra på den här nivån – jag hade gärna läst Simon Bank men så fungerar det tydligen inte längre, det är ungefär som att Pep Guardiola hade bänkat Leo Messi men det vore ju konstigt att göra.

Vad som avgjorde? Att Barcelona inte kan spela destruktivt, blir du pressad på mittplan av Lampard  i andra övertidsminuten av första halvlek och ledning 2-0 så Upp. Med. Bollen. På. Läktaren. Den enskilda situationen avgjorde matchen. Det är Barcas styrka att inte spela så men igår blev det deras förbannelse.

Jag släpper fram en läsare att sammanfatta:

”Mellan 1992-93 och 2010-11, alltså 19 säsonger:

A) En CL-seger har aldrig försvarats – av samma klubb.
B) En CL-seger har aldrig försvarats – ens av en ligakonkurrent (!).
CL-segrarna har ALLTID bytt ligor.

Kontentan: eftersom Barcelona vann i maj 2011, så skall bara inte Barca
eller Real kunna vinna – men däremot kan något av lagen nå final åtminstone.
Nu blev ju Barca utslaget, men Real har chansen. Årets CL-vinnare blir
alltså Chelsea eller Bayern München.

C) Under de 19 första säsongerna har CL-segrarna i nästan alla säsonger även
varit gruppvinnare. Det finns 5 undantag varav senaste är Inter:

2009-10 Inter
2004-05 Liverpool
2003-04 Porto
1998-99 Man United
1996-97 Dortmund (delad gruppetta)

Den 20:e CL-säsongen pågår och det stod klart redan inför semifinalerna att
någon gruppvinnare kommer att vinna finalen. Alltså har CL-vinnarna i 15
säsonger även vunnit gruppspelet. Skall man räkna snällare så kan man klassa
Dortmund som gruppetta (laget var DELAD ETTA men egentligen tvåa) och då har
vi 16 mästarlag som vunnit en grupp under 20 säsonger. De säsongerna där man
hade dubbla gruppspel räknar jag in det första gruppspelet. Men även i
fallen där det varit dubbla gruppspel så har CL-vinnarna oftast vunnit bägge
grupper.

Kontentan: vi kunde redan efter höstens gruppspel fastslå att Zlatans Milan
inte skulle vinna CL då Milan slutade 2:a efter Barca. Visst, chansen fanns
ju, men den var typ 21 procent (=4/19) att dom skulle lyckas. Nu är chansen
20 procent (4/20) att en gruppspelstvåa vinner hela turneringen.

D) Jag har inte lyckats klura ut något samband mellan resultaten i
gruppspelen och vem som kommer att vinna CL-finalen. Det lag som har störst
chans att vinna CL efter att gruppspelet är färdigspelat är i alla fall en
gruppetta som är från en annan liga än regerande mästarlaget.

* i 100% av fallen har CL-bucklan bytt liga
* i 80% av fallen har CL-bucklan gått till ett lag som VUNNIT sitt gruppspel

2010-11:     Barcelona        etta: 4-2-0 14-3
2009-10:     Inter            tvåa: 2-3-1 7-6
2008-09:     Barcelona        etta: 4-1-1 18-8
2007-08:     Man United       etta: 5-1-0 13-4
2006-07:     Milan            etta: 3-1-2 8-4
2005-06:     Barcelona        etta: 6-0-0 17-3
2004-05:     Liverpool        tvåa: 3-1-2 6-3
2003-04:     Porto            tvåa: 3-2-1 9-8
2002-03:     Milan            etta: 4-0-2 12-7, etta 4-0-2 5-4
2001-02:     Real Madrid      etta: 4-1-1 13-5, etta 5-1-0 14-5
2000-01:     Bayern München   etta: 3-2-1 9-4, etta 4-1-1 8-5
1999-00:     Real Madrid      etta: 4-1-1 15-7, tvåa 3-1-2 11-12
1998-99:     Man United       tvåa: 2-4-0 20-11
1997-98:     Real Madrid      etta: 4-1-1 15-4
1996-97:     Dortmund         tvåa: 4-1-1 14-8 (delad etta)
1995-96:     Juve             etta: 4-1-1 15-4
1994-95:     Ajax             etta: 4-2-0 9-2
1993-94:     Milan            etta: 2-4-0 6-2 (gruppspel efter cup)
1992-93:     Marseille        etta: 3-3-0 14-4 (gruppspel efter cup)

Kontentan: du kanske borde tänka annorlunda med ditt tips om Real Madrid som
CL-mästare för denna säsong 😉 Eller så är du spiksäker på att Real Madrid
kommer att bryta denna förbannelse?

E) Säsonger sedan en liga senast vann CL:

* La Liga: 1 (Real Madrid har chansen i år)
* Serie A: 2
* Premier League: 4 (Chelsea har chansen i år)
* Portugals liga: 8
* 1.Bundesliga: 11 (Bayern har chansen i år)
* Holländska ligan: 17
* Franska ligan: 19

CL-titlar för lagen som finns kvar i CL 2011-12:
* Chelsea: 0
* Bayern: 1 (senast: 11 säsonger sedan, näst senast: 1976)
* Real Madrid: 3 (senast: 10 säsonger sedan, näst senast: 12 säsonger sedan)

Senaste final för lagen som finns kvar i CL 2011-12:
* Chelsea: 2008 (förlust – mot Man United)
* Bayern: 2010 (förlust – mot Inter)
* Real Madrid: 2002 (vinst)

Kontentan: om detta spelar nån roll vet jag inte. Alla tre lagen har gott om
erfarna spelare. Både Chelsea och Bayern nådde final ”nyligen”: 2008 och
2010. Kanske har Bayern München en viss fördel av en nylig final och minns
så pass bra vad som krävs för att nå final. När Bayern nådde final 2010 så
vann man först hemma mot Lyon med 1-0 (Robben målskytt) och i returen på
bortaplan vann man med hela 3-0 (hattrick av Olic). Denna säsong vann man
med uddamålet hemma mot Real (nästan likt vinsten mot Lyon för 2 år sedan)
och frågan är om Bayern kan upprepa sin Lyon-bortakross mot Real?

Ja du Robban, nu har du nåt att bita i här…

Har vi blivit klokare av denna ”uppsats”? Det vete fan… Men Real Madrid
ska bara inte kunna vinna CL i år. I finalen kommer det i alla fall finnas
ett Chelsea med FYRA avstängda spelare (inkl John Terry). Så Chelsea kommer
få det svårt. Chelsea kommer inte ha råd att ha skadade nyckelspelare som
också missar finalen.

Jag tror banne mig att Bayern München tar hem hela skiten 😀

/Carl-Johan”

Det är väl typiskt. I går skrev jag en krönika om att allsvenskan har blivit galen eftersom det inte alls går att lita på de förväntade topplagen som inlett svajigare och ojämnare än någonsin tidigare med 16-lagsserie.

Vad händer?

Jo, alla tre som spelade i går vann – Malmö FF piskade Syrianska, Elfsborg körde över Örebro och IFK Göteborg vann derbyt mot Häcken.

Störst besvär hade IFK Göteborg, å andra sidan hade de tuffast motstånd. Det krävdes en hårt dömd straff från Jonas Eriksson – ”En Champions League-straff”, som Häckens Peter Gerhardsson fnös – för tre poäng. 

Jag tänker ändå inte hänga Eriksson, det var en bedömningssituation och jag tycker bara att vi ska hänga domare för rena misstag, annars går det att plocka fram tio situationer per match och debatten blir olidlig. Men jag håller med om att det var en billig straff. Jonas Eriksson var annars bra, han gjorde ett rejält misstag, när han varnade Joel Allansson för filmning när denne sparkade i gräset helt fri. Det var för övrigt en väldigt dråplig situation.

Efteråt menade Häcken att Blåvitt utnyttjade de domarmisstag de drabbats av tidigare under säsongen för att sätta press på Eriksson, att de gnällde och sökte straffar och frisparkar. Och visst, Tobias Sana svarade för en klockren filmning men blev också korrekt varnad. När jag frågade Eriksson efteråt om han tyckte att IFK-spelarna varit tjatigare och sökt fler situationer hade han inte den känslan:
– Nej, inte alls. Det var en helt normal match i det avseendet. Det var situationer i båda straffområdena.

Vad segern betyder för Blåvitt utvecklar jag i dagens papperskrönika (Plus).

Efteråt pratade jag med Mikael Stahre, bland annat om hur Nordin Gerzic reagerar på inte att ens få hoppa in.
– Om man ska vara helt ärlig…Nordin gjorde en riktigt bra träning i går. Först nu börjar man skönja den spelare vi har rekryterat.  

Klara besked.

Själv tycker jag att Allansson förtjänar mer speltid i Göteborg, han kan kan peta alla på mittfältet förutom Pontus Farnerud. Ja inte på en gång men ni fattar.

På Behrn Arena och Swedbank Stadion handlade det mest om snygga mål…Ishizaki, Wilton, Durmaz…och jag känner att jag börjar få underlag till en lista till min fredagssida – årets snyggast mål hittills. Det finns redan ett par att välja på, som Tobias Grahns mot IFK Göteborg och Alexander Milosevics mot Gif Sundsvall som jag nog håller som etta. Vad har vi mer?

Till sist – jag blir inte förvånad när jag i en mejldiskussion med en boråsare får lära mig det här uttrycket:
”Billigt är gott, gratis är gourmet”.

Elfsborgs år i år?