Det var länge sedan jag var i Polen senast. Under EM 2012 var vi fast i Kiev hela tiden, och när Sverige åkte ut drog jag hem. Så vi får backa bandet till 2003, EM-kval, Sverige vann med 2-0 (Nilsson, Mellberg) och var kvalificerade för Portugal. Det var en märklig och hemsk kväll eftersom hemma i Sverige hade utrikesminister Anna Lindh blivit knivhuggen. Dödsbeskedet kom tidigt på morgonen efter men när vi skulle trycka tidning på natten var det svårt att hitta balansen mellan glädjen över ett EM-avancemang och sorgen över ett makabert dåd där en toppolitiker svävade mellan liv och död.

Då var vi Katowice, nu i Wroclaw och de minnesbilder jag tar med mig härifrån är mer positiva. Jag gillar Polen. Det är varmt och behagligt, extremt billigt och finns en hel del att titta på. Nästa semester ska jag bila genom Polen.

Ett par trehundra Blåvittfans är på plats på Miejski-stadion i kväll som rymmer 42 000 och byggdes inför EM 2012. En bra fotbollsarena, och totalt väntas runt 20 000 åskådare till matchen.

…eller som Kapten Bjärsmyr sa till Nils Wiberg när han kom in på Miejski-stadion när träningen skulle börja igår:
– Ta fram kortet nu, Nisse, och fixa en sådan här arena åt oss.

Jörgen Lennartsson påtalade att det kommer bli stort tryck från hemmafansen, och att en offensiv anstormning är att vänta. Det gäller för Blåvitt att stå emot den eventuella blåsten, att de erfarna spelarna tar det ansvaret, för att laget sedan ska växa in i egna spelet.
– Ett bortamål betyder väldigt mycket, sa Lennartsson och menade att det inte blir någon superdefensiv.

Polska medier fokuserar på vänsteryttern Robert Pich som ska göra livet surt för Emil Salomonsson, själv skrev jag om Haitam Aleesamis resa från norska andraligan till Europa där han ska stoppa Slask Wroclaws störste stjärna, portugisen Flavio. Alla är överens om att kantspelet är polackernas styrka. Svagheterna fokuseras till brasilianske vänsterbacken Dudu som har en bra fot men är fladdrig. Något för Jakob Ankersen och Salomonsson att utnyttja.

Det råder delade meningar om slagstyrkan på detta polska lag, Reine Almqvist påpekade exempelvis att Helsingborg besegrade dem med totalt 7-1 2012. Då var Slask Wroclaw mästare, i våras slutade de fyra. Jag tycker att vi ska kunna ställa kravet på en allsvensk serieledare att de ska klara den polska ligafyran, speciellt som de inte är i säsong ännu. Men Blåvitts Europaresultat under 2000-talet har inte direkt imponerat.

Slask Wroclaw? Det uttalas slånsk rochlaf eller något åt det hållet (tjlounsk wrotsuaw är ett annat bud). På presskonferensen blev jag ombedd att hjälpa polsk tv med uttalet på IFK-spelarna och var lite frestad att plantera Lasse Vajb för de polska tittarna men så roligt ska vi inte ha det. Just Lasse Vibe är annars en av få spelare som medierna tycks känna till här nere.

Gustav Svensson störs som bekant av en krånglande baksida lår men provocerade med maxlöpningar och snabba stopp under sista träningen. Han höll för det, och om det inte blivit någon reaktion under gårdagskvällen/idag kommer han till spel från start.

Vibe bildade anfallspar med Mikael Boman på samma träning.

…när jag skulle hjälpa de polska medierna med IFK:s preliminära startelva (medier ”byter” alltid elvor med varandra inför internationella matcher) så hojtade Jörgen Lennartsson i bakgrunden att Blåvitt skulle spela 3-5-2 med libero. Den hjälpte jag honom dock inte med men snyggt om ”Jögga” är så kall att han överraskar med ett 3-5-2.

Så här kan det se ut i kväll:
IFK GÖTEBORG (4-4-2)
Alvbåge
Salomonsson, Rogne, Bjärsmyr, Aleesami
Ankersen, Svensson, Eriksson, Rieks
Vibe, Boman

SLASK WROCLAW (4-2-3-1)
Pawelek 
Zielinski, Celeban, Kokoszka, Dudu 
Hatley, Holota 
Flavio, Grajciar, Pich 
Kielb

Prioritet Finans-loggan är tillbaka på IFK Göteborgs bröst, och därmed hörs och syns också frispråkige vd:n Nils Wiberg runt föreningen igen.
Finansbolaget sponsrar nu fyra fotbollslag i Sverige: Blåvitt, Djurgården, Halmstads BK och Utsiktens BK.
– Jag tycker väldigt illa om ordet hat så det är en liten markering från min sida: Varför skulle inte jag kunna sponsra flera lag? säger Nils Wiberg som dock drar gränsen vid AIK och Malmö FF.

IFK Göteborg är på plats i Polen för Europa League-kval mot Slask Wroclaw.
Samtidigt som Blåvitt flög från Landvetter, reste Elfsborg till Århus för deras kvalmatch mot danska Randers. På flygplatsen kommer Elfsborgs hjälptränare Reine Almqvist förbi.
Han berättar om när Helsingborg kvalade mot Slask Wroclaw 2012. Reine var i HIF då som vann dubbelmötet med hela 7-1.
– Då hade Slask precis vunnit ligan. I år kom de bara fyra. När jag pratade med Jörgen (Lennartsson) menade han att ”Det är ett jävla bra lag” men jag sa till honom att 10-1 till IFK är godkänt, skrockar Reine.
Och tillägger:
– Polska lag brukar vi från Sverige ta.

När Nils Wiberg dyker upp en stund senare i sällskap med två andra representanter för Prioritet Finans grämer han sig över att han missade just Almqvist som han håller som en av IFK Göteborgs fem bästa spelare genom tiderna:
– En av mina favoriter. Som han sköt 1969. Sedan drog han baksidan hela tiden 1970, han var lite för tung då. Sedan kom han tillbaka 1976 och vann skytteligan. Jag träffade min hustru då, vi har aldrig gift oss i och för sig men jag kallar henne min hustru ändå, vi lever fortfarande ihop. Vi var nykära, du vet hur det är, vi åkte på varenda bortamatch.
Du missade Reine med två minuter idag, han la över favoritskapet på IFK Göteborg inför matchen i morgon?
– Ja han är i Elfsborg nu. Han anlitas av förbundet och av alla möjliga men jag tror nog att han har ett Blåvitt-hjärta ändå.

Nils Wiberg, 67, har på sig ett par spegelblåa solglasögon, han är fortfarande ljuskänslig sedan en ögonoperation för en månad sedan.
– Jag gjorde operationen när jag inte såg skillnad på Sören Rieks och Gustav Engvall längre, förklarar Wiberg.

När vi kommer fram till Wroclaw slår vi oss ner i en hotellobby. Prioritet Finans var IFK Göteborgs tröjsponsor 2011-2014 men i vintras gick parterna skilda vägar.
Varför?
– För att ge dig ett tydligt svar: Vi tyckte att sponsringen skulle vara mer prestationsbaserad. Alla moderna kontrakt bygger på att man bygger in prestation. Sedan pratade vi vidare under våren, säger Nils Wiberg som inte tycker det är konstigt att hans företag och Blåvitt nu kommit överens om ett nytt avtal:
– Det var fullt naturligt. Vi är så nära varandra genom det nya arenabygget vid Kviberg också. Där ska blåvita lag träna från morgon till kväll.

Multisportssanläggningen som bland annat består av ett hotell, skidspår och en konstgräshall med plats för upp till 5000 åskådare heter Prioritet Serneke Arena, och är ett samarbete mellan Wibergs Prioritet-koncern och byggkoncernen Serneke.
– Alltihop kostade 700 miljoner och vi är 50-procentiga ägare. Jag ser det som ett monument över Göteborg. Snart kan ungdomarna från Bergsjön komma ner för att se Charlotte Kalla och Marcus Hellner träna skidåkning, säger Nils Wiberg som själv bott i stan i hela sitt liv.

Han vägrar bekräfta uppgifterna att avtalet med IFK Göteborg ligger på cirka sju miljoner om året:
– Pengar vill jag inte prata om. Det går inte.
Hur mycket har ni investerat i IFK Göteborg totalt?
– Det får jag inte säga. Det går rykten om allt möjligt. Jag vill inte prata pengar, det blir så fel.
Nu sponsrar du både Blåvitt och Djurgården. Hur går det ihop?
– Så här enkelt är det: Längst inne i hjärtat har man ett lag man håller på. Det kan man aldrig ta bort. Sedan kan man respektera olika lag, tycka om olika lag. I England tycker jag två klubbar är fantastiska: Manchester United och Manchester City. Det är inte klokt egentligen. Sedan tycker jag om Liverpool också. I Spanien tycker jag i olika situationer om både Real Madrid och Barcelona. Jag respekterar bra klubbar och är gärna med. Plus att jag är galen i fotboll.
Är det svårt med lojaliteterna mellan till exempel IFK Göteborg och Djurgården?
– Nej. Jag säger: Må bästa lag vinna. Det gäller att vara bäst. Blåvitt och Djurgården har haft sponsorsamarbeten tidigare. Vi fans kan heja på våra lag, vi kan skoja med varandra men jag tycker väldigt illa om ordet hat. Det är en liten markering från min sida: Jag ska inte bara kunna sponsra ett lag. Varför ska jag inte kunna sponsra andra lag också? Lag man respekterar och tycker bra om. 1959 såg jag Djurgården med spelare som Sven Tumba, ”Tjalle” Mild och ”Knivsta” Sandberg. De slog Blåvitt och besvikelsen var enorm. Samtidigt gladdes jag med de här fantastiska hockey- och fotbollsspelarna.
Finns det gränser?
– Jag fick en fråga i en annan intervju om det. Om vi tar AIK ska jag svara rakt upp och ner: Nej, jag tycker det är för mycket strul i den klubben. Jag vet inte vad som händer i AIK, det känns väldigt knepigt där. Malmö FF…nej. Och vi jobbar inte i Malmöregionen, vi har ett dotterbolag som sköter den regionen så det kan aldrig bli aktuellt.
Apropå att det skulle vara ”knepigt i AIK”: Ditt eget företag var under kraftig granskning för några år sedan.
– Vi blev väldigt kända av det. Vår business är att hjälpa små- och medelstora företagare i vårt land. Om de får problem är man ofta inte välkommen hos bankerna sedan. Jag jobbade själv på bank i 15 år.
– De som har sökt sig till oss har varit seriösa men också en del inte så jätteseriösa alla gånger. Nu i efterhand har vi blivit ännu mer noggranna med att inte få in oseriösa människor som kunder. Vi är väldigt noga med det.
Idrotten och fotbollen står för starka moraliska värden. Ser du någon krock här, ser du något oetiskt med den bransch Prioritet Finans verkar inom?
– Nej, jag gör inte det. Man har väl rätt att misslyckas här i livet, varför ska man inte få en andra chans? Där tycker jag bankerna är dåliga. Har du en betalningsanmärkning slänger bankerna ut dig, lite överdrivet. Där har jag ett finansbolag som hjälper de som inte platsar hos banken. Om vi ska vara ärliga så granskades jag av Finansinspektionen, Datainspektionen och hade en skatterevision. De hade inga synpunkter. Många i Jannes (Josefssons) program avgår eller råkar illa ut. För mig hände ingenting. På så sätt är jag helt ren. Jag ska inte klaga men man blir så nervös när de kommer.

Nils Wiberg fortsätter sedan att prata om sin supporterresa: Hans pappa var Öisare men ”gjorde misstaget att inte ta med mig på några matcher så jag hittade Blåvitt i tabellen i stället och började läsa om dem”. Han har följt laget från SM-guldet 1958 – ”Maratonallsvenskan” – via jojo-åren 1969-70 då IFK först vann guld, sedan åkte ner i dåvarande division två. Han var på plats under Europaframgångarna på 1980- och 90-talet men inte i Hamburg 1982.
– Men jag var i Barcelona 1986 och Dundee 1987, poängterar han.
Varför var du inte i Hamburg?
– Jag vet inte. Jag var på alla matcher innan, Kaiserslauten och allt.
Men inte på Volkparkstadion?
– Nä. Jag minns inte varför. Jag minns banne mig inte varför. Det var en bra fråga (skratt).
Vad har du för förväntningar på den här Europaresan?
– Det är det bästa Blåvitt på tio år. Jag säger bara: Spring. Det gäller att visa sig för sina medspelare. Att springa mycket och dra isär sina motståndare. Spelarna är bra tränade nu. Det finns två riktigt bra killar här: Jag gillar Mats Gren och Jörgen Lennartsson.
Har du gjort det hela vägen?
– Lennartsson har jag jag aldrig tvekat på för Stahre var ju innan. De tränar mycket mer nu, tidigare var min uppfattning att de tränade för lite.
– Mats Gren…säg så här: Han började lite tveksamt men har verkligen överraskat positivt. Han tänker och planerar.
Vad kan du egentligen om fotboll?
– Jag spelade mycket som ung, inte i något lag men jag har spelat allsvenskan i badminton. Jag har alltid varit idrottsintresserad. Fotboll och handboll, förstås. Många frågar om hockey men nej, jag kan inte hockey. Jag kan fotboll. Och jag vill vara med i fotbollen.

Nils Wibergs mest omtala uttalande var när han totalsågade Tobias Sana som 2012 lämnade IFK Göteborg för Ajax 23 år gammal. Wiberg dundrade i medierna:
– Jag är inte arg på Sana, jag är irriterad över att det inte finns någon förståndig människa som kan säga till Sana att han ska stanna i Göteborg i ett par år innan han är landslagsspelare och kan gå ut i Europa som en stjärna och få ett jättekontrakt. Inte att han går till ett B-lag som klubben skickar vidare till Sibirien.

Tre år senare har Sana svårt att ta en plats i Malmö FF, och nu menar Nils Wiberg att han var rätt på det:
– Jag tycker att jag fick rätt där. Jag tycker bra om killen, och tycker det som har hänt är synd. Men han hade varit landslagsspelare om han lugnat sig lite. Det är världens finaste kille. Jag önskar honom all lycka och framgång. Men han pillar för mycket, spelar alldeles för mycket juniorfotboll. Det är för att han missat de här tre åren vid 22-23 när man går från kille till man på fotbollsplanen. Då måste du spela fotboll varje söndag.
Lasse Vibe då? Hur ser du på om han lämnar IFK Göteborg?
– Får vi behålla Lasse går vi definitivt till gruppspelet. Då tror jag inte det är något snack. Men Lasse måste tänka på sig själv nu också. Får han ett bra bud är det klart han måste ge sig i väg. Han är lite äldre och har gjort så mycket för IFK Göteborg. Jag hoppas bara att han får ett bra erbjudande som han blir nöjd med. Men skulle han stanna tror jag Blåvitt både går till gruppspel och vinner allsvenskan, säger Nils Wiberg.

Jaha, så är del två av semestern avklarad, nu full sula i mediefabriken fram till jul. Eventuellt en avstickare upp på Kebnekaises topp i augusti.

Efter att ha sett Hammarby krossa Falkenberg med 3-0 inför storpublik (drygt 21 000) på Tele 2 Arena i går, väntar en blixtvisit till Polen för IFK Göteborgs Europa League-kval mot Slask Wroclaw.

Ett hastigt uppdykande jobb, egentligen hade Sportbladet nog inte tänkt vara på plats men nu är det serieledarna det handlar om, plus att vi fick en fråga om att åka med på gruppresan där sponsorer, styrelsefolk och supporterpoliser finns med.

Aftonbladet betalar givetvis för mig, och det är ett smidigt sätt att resa: Direktflyg och transfers till träning och match. Även G-P, GT och Bildbyrån har journalister och fotografer anmälda. Det är inte särskilt ovanligt med den här typen av upplägg, dock har jag aldrig rest så utan fixat och trixat ihop rutterna själv med hjälp av tidningens resebyråpartner.

Noterade att även Prioritet Finans Nils Wiberg var anmäld, det kan öppna för ett och annat kittlande uttalande.

Själv har jag planerat in en intervju med vänsterbacken Haitam Aleesami som gått rakt från norska andraligan till en bofast plats i startelvan där han blir alltmer bolltrygg för varje match som går.

Efter Wroclaw gasar det på med en allsvensk helg som känns glödhet på förhand. Jag kommer att bevaka ÖSK-MFF på lördag, Kamratmötet i Norrköping på söndag och Djurgården-Åtvidaberg på måndag.

Om Slask Wroclaw vet jag egentligen inte mycket men eftersom jag idag tackade nej till ett förslag att provlukta Zlatans nya parfym finns det tid att sätta sig in klubben. Jag minns att Helsingborg skickade ut dem i CL-kvalet 2012 ganska enkelt (de var bättre då), och att det brukar vara drag på läktaren där nere. Supportrarna finns långt ut på högerkanten på den politiska skalan, och beskrivs som fientliga mot homosexuella vilket låter riktigt illa.

Jag har svårt att tycka att Blåvitt inte borde klara ett lag som Slask Wroclaw över två matcher.

Planet mot Wroclaw lyfter 10.30 på onsdagen och vi landar framåt lunch. Ska försöka återkomma med lite bloggrapporter från resan om det blir något att berätta.

Sportbladets expert på skånska skriver här om att allsvenskan bör göras om, och återgå till att spelas höst/vår som det var i Sverige fram till VM 1958.

Anledningen är att svenska klubbar blir uppköpta under sommarfönstret, menar kollega Alfelt.

Jag är inte alls enig här, och egentligen finns inte mycket att tillägga eftersom både Svenska Fotbollförbundet och Svensk elitfotboll enats om att begrava frågan en gång för alla. Beslutet togs i våras. Det går helt enkelt inte att hålla ihop det svenska seriesystemet uppifrån och ner med en sådan förändring. Visst kan beslutet rivas upp men med nuvarande SvFF- och Sef-styren lär det inte hända. Jag tror inte att det händer alls.

Problemet är inte att det spelas för få matcher på vintern i Sverige, utan för få på sommaren.

Visst blir det turbulent i trupperna under juli/augusti, samtidigt har svenska lag en fördel att de oftast har matchtempot uppe när det är dags för Europakval. Det ska definitivt inte underskattas för möjligheterna att nå ut.

Senaste åren har svensk klubblagsfotboll presterat bättre i Europa, det går alltså åt rätt håll, det är bra för svensk fotboll, och oavsett det så är publikperspektivet överordnat utvecklingsperspektivet i den här frågan: När vill vi egentligen gå till en arena för att se fotboll? Fråga fansen.

I och med succén med ”nya” svenska cupen fungerar svensk klubblagsfotboll riktigt bra, anser jag.

Under en tågresa härom månaden träffade jag en man från Nyköping (aldrig träffat någon från Nyköping tidigare). Han var bra på att tänka utanför boxen, och kom med det briljanta förslaget att Europa borde följa efter Sverige i stället.

Självklart.

Det är inte vi som är de konstiga, det konstiga är att övriga Europa inte spelar kalenderår, alltså vår-sommar-höst.

Exakt hur det ska läggas upp hade varken Mannen från Nyköping eller jag något svar på men som det brukar låta så här i transfertider: Egentligen bara detaljer som återstår.

Vi bjuder på idéen, upp till Dig att agera, Platini.

Jag vaknade tidigt denna måndagsmorgon eftersom resa till Göteborg för kvällens toppmöte Blåvitt-Djurgården står på schemat.

Därmed var jag nog en av de första att läsa Moa Svans debattartikel i Expressen om skillnaden i bevakning mellan Sveriges dam- och herrlandslag.

Att Svan i debattartikeln kallar det ena landslaget för ”Det riktiga landslaget” är ett rakt igenom ohederligt krämargrepp för att folk ska köpa hennes bok med samma titel. Tyvärr kommer nog fler att avstå på grund av det.

Det är synd för utöver detta klavertramp har hon flera poänger i texten.

Vi står inför en mästerskapssommar, det är VM i Kanada och U21-EM i Tjeckien. U21-killarna får slita ordentligt om de ska synas i konkurrensen mot damerna. En rimlig nyhetsvärdering är att störst fokus ligger på VM i Kanada.

Sportbladet skickar dubbelt så många journalister till Kanada som till Tjeckien.

Faktum är att Sportbladet skickar fler journalister till Kanada än vi skickade till VM i Brasilien i fjol.

Detta missade normalt pålitliga Medierna i P1 som tog upp ämnet i lördags. Inslaget var helsnurrig eftersom utgångspunkten var att VM i Brasilien 2014 och VM i Kanada 2015 är jämförbara nyhetshändelser.

Ursäkta, men det är de inte.

Nämnda Moa Svan efterlyste i Medierna en objektiv bevakning, och om bevakningen ska vara objektiv i den mening att media ska spegla nyhetshändelsernas storlek – den så kallade verkligheten – är det självklart att artiklarna om VM i Brasilien blir mångdubbelt fler då det var en nyhetshändelse som fick hela den övriga idrottsvärlden att stå stilla under en månads tid. VM i Brasilien påverkade presidentval och världspolitik, ledde till kravaller, oroligheter och en förändrad framtid för en av världens största ekonomier. Ur ett nyhetsperspektiv går VM i Kanada inte ens att jämföra.

Det är rena fakta som Medierna missade trots att Fröken Frändén kallats in för att ge perspektiv. Hon blev nedklippt för att Medierna överhuvudtaget skulle få ihop sitt reportage.

Anledningen till att exempelvis Sportbladet skickar fler journalister till Kanada än till Brasilien är att Sverige deltar i det förstnämnda. Intresset för våra landslag i mästerskap är ganska jämnstort om man ser till tittarsiffror och klick, och då behövs en initierad bevakning, därför krävs mycket folk på plats. Vad gäller VM i Brasilien kunde en stor del av arbetet göras hemifrån redaktionerna genom att scanna nätet eftersom du inte tillför särskilt mycket genom att vara på plats på till exempel Argentinas eller Tysklands träningar.

Så till några av Moa Svans bästa poänger i dagens debattartikel.

Bevakningen av herrlandslaget i svenska medier har på många sätt spårat ur. Den ser ungefär likadan ut som för tio år sedan, då landslaget var konkurrenskraftigt och hade storstjärnor som Henrik Larsson, Fredrik Ljungberg, Zlatan Ibrahimovic och Olof Mellberg.

I dag heter de största stjärnorna Kim Källström och Anders Svensson, och då är Svensson på plats som tv-expert.

Ja förutom Zlatan då som är på ett par nivåer över alla andra och har en position som borde granskas mot just den bakgrunden men det är få av landets pennor som gör detta, Simon Bank och Olof Lundh undantagna. Och jag själv får jag väl flika in eftersom ingen annan kommer göra det åt mig. Du vinner nämligen inga priser på att vara obekväm vilket överallt annars ses som en journalistisk tillgång.

Jag håller med Moa Svan om att den positiva rapporteringen av det svenska herrlandslagets prestationer senaste åren inte överrensstämmer med verkligheten. Själv har jag hoppat av landslagsbevakningen av just denna anledning. Möjligen kan det bli läge att kliva på igen framöver men då krävs en förändrad attityd från ledningshåll vilket inte är helt enkelt eftersom många redaktioner sitter fast i diverse sponsor- och partnerskap med landslaget och har marknadsavdelningar som ligger på.

Just nu pågår debatt och diskussion på flera redaktioner hur bevakningen av herrlandslaget ska förändras och anpassas bättre efter de faktiska förhållandena. Förhoppningsvis syns en skillnad redan till hösten. Att något skulle ha förändrats till de stundande matcherna mot Norge och Makedonien nu i juni är nog för mycket begärt.

Denna sportjournalistiska debatt är dock inte i närheten av så besvärande som svenska sportmediers verkliga problem: Nämligen hur redaktioner förhåller sig till internationella Silly Season. Att lägga så mycket redaktionell kraft på övergångarna, utan att också ta upp avigsidorna med svarta pengar, skattebrott och agentfiffel som följer i dessa affärers spår, är inget annat än en stor skam. Om detta ska jag berätta i nästa blogginlägg.

Jag kommer att jobba denna veckan ut, ta allsvenskan i mål innan uppehållet, sedan följa VM i Kanada och U21-EM i Tjeckien från fast uteserveringsplats på Avenyn, möjligen med en skvätt energidryck i glaset.

Jag skulle säga att jag ser fram emot båda mästerskapen lika mycket men på olika sätt: VM i Kanada som supporter, U21-EM som en del av jobbet eftersom där ingår spelare jag själv brukar bevaka.

…som tillsammans med Sportbladet-kollegorna Johan Flinck och Simon Bank listat Allsvenskans 100 höjdare på 2000-talet.

* Hur kom ni på den här idéen nu?
– Det var faktiskt min vän och kollega Flincks idé från början. Han är ohälsosamt svag för Filip & Fredriks ”100 höjdare”, och vi har tidigare kopierat greppet på landslaget under 2000-talet. Nu tyckte Flinck att det var hög tid att ta sig an allsvenskan enligt samma modell. Egentligen skulle vi väl väntat åtta-nio år, till det allsvenska hundraårsjubileet men vad fan…då uppdaterar vi.     ´

* Har det varit svårt att komma överens?
– Inte speciellt ändå. Vi tycker ganska lika om det mesta som inte rör Göteborg. Då har det varit värre att få Bank & Flinck att få ur sig texterna de tilldelats. Men när jag skrivit 60 av 100 fick de dåligt samvete och började producera. Bank har exempelvis skrivit en episk text om förstaplatsen på listan.

”Hej Robert,

Undertecknad har en bakgrund som idrottsledare inom fotboll och hockey sedan 1968, vilket alltså innebär 47 år. Jag har jobbat ideellt och professionellt inom båda sporterna och tar mig friheten att älska båda. Jag har varit lagledare, tränare, ungdomsansvarig, sekreterare, ordförande, klubbchef, sportchef i klubbar som IFK Vänersborg, Vänersborgs IF, Vänersborgs FK, Vänersborgs HC, Nyköpings Hockey och Nyköpings BIS Fotboll. Har upplevt både VM – hockey, VM – fotboll och EM – fotboll live och har lite svårt för din insnöade attityd till ishockeyn när det gäller det du brukar skriva i Sportbladet. Man måste inte jämföra fotboll och hockey i alla sammanhang då sporterna för många som mig har sina olika kulturer och fördelar. Olikheter som många liksom jag gillar.

Är trogen läsare av Aftonbladets papperstidning sedan 1969 och idrottshistoriker som bland annat grundade Vänersborgs Idrottshistoriska Förening den 28 december 1988. I mina bokhyllor finns kompletta serier av Årets Fotboll och Årets Ishockey i det gröna lyxbandet från Strömbergs samt åtskilliga specialböcker om mina älsklingssporter.

Det jag retar mig på den här gången är det du skrev i tisdagens tidning att ”sammantaget gör det att fotbollen är kung i Idrottsverige även om ishockeyn är större i enskilda småstäder”. Självklart är fotbollen en större sport än hockey men du verkar inte ha någon som helst koll på den svenska geografin och storleken på våra städer. I följande städer (kommuner) med en befolkning på cirka 75 000 – 150 000 är hockeyn den i särklass största publiksporten:

Luleå, Skellefteå, Umeå, Gävle, Västerås, Örebro, Karlstad, Södertälje, Linköping, Jönköping, Växjö, Karlskrona (något mindre). I Norrköping stiger intresset kring Vita Hästen och i Dalarna med Falun/Borlänge som grunden för publiken i Leksand dominerar hockeyn totalt. Rögle i Ängelholm får en stor del av sin stampublik från Helsingborg där publikintresset för Kung fotboll är starkt vikande (som ni visade häromdagen). Som du vet kommer också Malmö Arena att fyllas med 12 000 -13 000 åskådare till hösten.

Som medlem i och supporter till IFK Göteborg kan jag notera att publiksnittet ligger på cirka 10 000 trots att Blåvitt knappt har någon konkurrens längre av GAIS och ÖIS. Häcken kan ju aldrig bli någon publikmagnet och det senaste derbyt mellan Häcken och Blåvitt drog ju pinsamt lite publik. Detta trots Blåvitts fina start på Allsvenskan.

För mig betecknar uttrycket ”småstäder” städer/kommuner med en befolkning på 10 000 – 20 000 invånare, som t ex Åmål. Inte ens Trollhättan (57 000 inv), Nyköping (54 000 inv) eller för den delen Vänersborg med 38 000 invånare kan enligt mig kallas för småstäder utan är snarare medelstora städer/kommuner i vårt land.

Faktum är att fotbollen dominerar i Stockholm, Sundsvall (men nu blir det hockeyderbyn mellan Sundsvall och Timrå), Malmö, Borås, Kalmar, och några städer/kommuner till som halländska Falkenberg och Halmstad. Men om du jämför publikintresset för Superettan med Hockeyallsvenskan är det klart lägre, nu när Hammarby inte är kvar i Superettan.

Vi kan vara överens om att Kung Fotboll är den största sporten av alla. Men kalla inte städer med över 100 000 invånare för ”småstäder”. Det får dig bara att framstå som en dryg göteborgare (eller okunnig) även om du idag bor i Solna (tror jag). Och dryga göteborgare finns ju inte i mina ögon. Dryga människor träffar jag bara när jag hälsar på syrran i Huvudsta och döttrarna i Bromma och på Kungsholmen. Och dissa inte hockeyn för den har att starkt grepp om publiken i en stor och viktig del av Sverige. Tyvärr är publiksnitten på de allsvenska lagen i fotboll låga om man lämnar storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö. Detta gäller t ex Falkenberg, Gävle, Halmstad, Kalmar, Sundsvall, Åtvidaberg och Örebro. Inte ens anrika IFK Norrköping drar någon större publik till Nya Parken och Häcken ska vi inte ens nämna. Då är det bara de tre Stockholmsklubbarna, Blåvitt, Malmö FF, Elfsborg kvar och kanske gamla ”mjölkkossan” Helsingborg som verkar ha sinat.

Nu hinner jag inte skriva mer för nu gäller det Stanley Cup mellan Tampa Bay och mina favoriter Montreal Canadiens (snacka om snygga dräkter).

Mvh

Bosse Tallbo
Vänersborg

PS. Även om jag inte gillar allt så läser jag allt du skriver. Du har ju trots allt spelat för LSK och på Ljungskile Folkhögskola fick jag min utbildning till fritidsledare på 1970 -talet. DS”.

SVAR: Jag tror att man ska överväga att fundera på Bosses tankar. Särskilt om inte fotbollen får ett slut på de eländiga spelavbrotten till följd av illegal pyroteknik under pågående matcher. Värt att fundera på är också publiksiffrorna om man tittar på föreningarna under storklubbarna.

Det är dagen efter kaoset på Borås Arena som nu har blivit föremål för polisens förundersökning. En film sägs visa hur brinnande bengaler kastas från MFF-klacken mot säkerhetspersonal. Det gjorde att matchen mellan Elfsborg och Malmö FF bröts under cirka 20 minuter.
– Det kastades tre brinnande bengaler mot vår säkerhetspersonal. En brinner väldigt mycket, en brinner och en glöder eller är på väg att slockna. Alla tre kastas i ungefär samma skede, och kastas väldigt tydligt i riktning mot säkerhetspersonalen, säger Elfsborgs ordförande Bosse Johansson som jag känner som en pålitlig man.

Ingen anledning att ändra det jag skrev redan igår: I så fall fullt förståeligt att matchen avbröts.

Varför en del protesterar våldsamt innan fakta finns på bordet begriper jag inte riktigt. I inledningsskedet av större nyhetshändelser bör information alltid tas med en nypa salt, det brukar klarna så småningom. Mot vad som är känt just nu verkar beslutet att bryta matchen en period begripligt. Men visst, all fakta har vi ännu inte.

Sedan får vidare polisutredning och eventuellt åtal visa om det går att identifiera och i så fall lagföra någon eller några gärningsmän, eller vad som exakt har hänt. Det är egentligen inga konstigheter. Filmen lär väl till och med bli offentlig vid ett eventuellt åtal om den inte läcker ut tidigare.

I min krönika direkt efteråt var informationen jag hade tillgång till ännu mer knapphändig. Jag siktade därför mest in mig på mig den här trenden med att matcher bryts under 5, 10, 15 ja till och med 25 minuter som vi sett exempel på i år. ”Lös det, så här går inte ha det”, var min uppmaning till parterna som äger frågan: Fans, myndigheter, klubbar och arrangörer.

Jag står för att jag tycker så, ständiga spelavbrott funkar inte i längden.

Det vanligaste svaret i mejlkorgen från vanligt folk är att brandkåren ska stå redo att spruta vatten på bengalbrännarna men det riskerar att sluta i en riktig katastrof, och är förstås inte aktuellt.

Från fotbollens sida hör jag att planen är att köra vidare på samma sätt. Arrangörerna måste leva upp till lagen, då blir det så här vid större eldningar under match. Säkerheten främst, spelavbrott för att kolla att ingen skadats eller att något fattat eld, sedan kör man vidare igen när allt är kontrollerat och klart, först då har arrangören fullgjort sina skyldigheter. Det kan ta fem minuter, det kan ta 25 minuter. Tålamod, på lång sikt kommer det att lösa problemet är svaret jag får. Särskilt i kombination med att den legala pyrotekniken gör inträde. Nu sägs det vara upp till klubbarna att intensifiera diskussionen med sina respektive fans om att förmå de att hoppa över att bränna under tiden matcher pågår.

Det är något jag själv föreslagit länge, vi får se om det leder någonstans nu, när det är klubbarna som ska ta upp frågan. Om de ens gör det? Det vore ju bra om det blev så. Om det inte brinner under matcherna blir det inga avbrott, ingen negativ diskussion i medierna. Att det brinner inför matcher i samband med tifon brukar ju numera inte bli något rabalder alls om. Tvärtom en och annan hyllning, åtminstone i min egen tidning av de som förstår sig på att bedöma sådant.

Tålamod är alltså fotbollens svar för stunden. Den som lever får se. De jag har pratat med vill helst inte prata om det i medierna. Tystnad kring pyroteknikfrågan är receptet just nu.

Hammarbys sakkunnige på området Göran Rickmer skrev dock intressant på Twitter under dagen på temat att det ser olika ut på olika arenor vilket jag tolkar som att när det eldas under match, så riskerar man alltid ett spelavbrott:

Eftersom den här bloggens slogan (en av dem) gör gällande att endast fyllon, amatörer och studenter är ute och härjar på Valborgsmässoafton, vaknade jag som vanligt (nåja) utvilad och stark på den rödaste av dagar.

Jag vaknade dessutom i Rom, en gång den rödaste av städer, där jag varit med mor och syster i en knapp vecka för att fira mammas 60-årsdag ett bröstcancerår försenat.

Idag åkte vi hem till den allsvenska vardagen, och jag ska inte trötta ut er med detaljer som möjligen roar de närmast sörjande men inte många fler.

Däremot ska jag berätta om hur mitt och GP-Balkanders liv flätades samman på ett närmast skrämmande slumpartat sätt under några minuter fredagen 1/5 2015.

Frågan jag inte kan skaka av mig trots att flera timmar har gått: Var allt verkligen en slump?

* * * * * * * * * *

GP-Balkander – Mattias Balkander som han heter – eller @balkander som han egentligen heter – är fotbollsjournalist på anrika Göteborgs-Posten. Vi har känt varandra genom yrket i många år. Där har vi utvecklat en god och respektfull relation. GP-Balkander har passerat de 40, håret är charmerande gråsprängt, hyn slät, blicken ljus och nyfiken.

I morse satt jag i hotell Anglo Americanos lobby med syster och mor, vi väntade på taxin som skulle ta oss ut till Fiumicino, flygplatsen. Klockan var exakt 10.25 när jag fick en ingivelse att gå ut på gatan för att kolla om den anlänt, trots att beställningen var gjord först till 10.30.

Så här i efterhand har jag förstås frågat mig själv: Var kom denna ingivelse ifrån?

* * * * * * * * * *

När jag passerar första glasdörren är livet fortfarande bekant och förutsägbart.

När jag passerar andra glasdörren har ännu inget hänt som ska vända upp-och-ner på tillvaron.

När jag kommer ut på trottoaren går jag rakt in i GP-Balkander och hans fru:

– Robban! utbrister han och vi omfamnar varandra överraskat men varmt.

Jag skakar hand med hans förtjusande hustru, vi skrattar alla tre åt det komiska i situationen, att här står vi på en främmande gata (via delle Quattro Fontane) i en stad med nästan tre miljoner invånare.

– Vad är oddsen, liksom? funderar vi i kör.

Så mycket längre hinner vi inte innan taxin ska anlända. Jag delar med mig av några restaurangtips (Trattoria dal Pollarollo på Via di Ripetta, inte långt från Piazza del Popolo) då GP-Balkander med fru stannar kvar tills på lördag. Vi konstaterar att Rom är en stad där du kan promenera vart du än ska, jag pekar ut riktningen till Kålleseum och vi skiljs åt.

* * * * * * * * * *

Efteråt kom tankarna, de kommer ju alltid efteråt.

De slog till med full kraft.

Om jag hade gått ut tio sekunder senare skulle GP-Balkander hunnit passera.

Om jag gått ut 20 sekunder tidigare hade GP-Balkander inte hunnit fram.

Om inte GP-Balkander hade stannat vid just DET skyltfönstret fem minuter tidigare skulle vi också missat varandra.

Om inte GP-Balkanders fru sagt NEJ till att gå in i affären hade vårt korta men intensiva möte aldrig blivit verklighet.

Fanns det en större mening? Vilka krafter ligger i så fall bakom? Påven, Gud eller Miroslav Klose?

* * * * * * * * * *

Fan vet.

Var det egentligen meningen att det var GP-Balkander och jag som skulle möta våren tillsammans i den eviga staden?

Sitta tätt omslingrade på en bänk i Villa Borghese trots att regndropparna trängde igenom trädens lövverk, tills vi blivit så genomblöta att det enda vi egentligen ville var att gå hem och kasta av oss de dyngsura kläderna?

Jag har inga sådana erfarenheter – inte GP-Balkander heller mig veterligen – men det är å andra sidan aldrig försent att bli gay.

* * * * * * * * * *

Hur skulle vi bo?

GP-Balkander har barn och är djupt rotad i Göteborg, jag som är singel utan barn skulle få lämna Solna och flytta hem igen. Det hade jag inte sett som ett hinder utan som en möjlighet.

Jag skulle föreslagit en lägenhet eller villa i Jonsered, GP-Balkander hade kanske propsat på stadens västra delar. Han hade tittat på mig med de nyfikna ögonen, strukit sig över det lätt grånade håret, och just där hade jag varit besegrad och fast.

Då GP-Balkander är en världsvan man med sinne för yta och form hade han fått bestämma inredningen. Möjligen skulle jag ha synpunkter på tv:ns placering i förhållande till soffan, samt vilket surroundsystem som var bäst lämpat.

Det är detaljer i det stora hela.

* * * * * * * * * *

Våra första nätter hade nog varit trevande men snart skulle vi känna varandra bättre än vi någonsin kunnat ana.

Våra köksbordsgräl hade handlat om Hjalmar Jonsson skulle ha två plus eller en fyr, och där hade GP-Balkander fått vika sig. Hjalmar är som bäst godkänd och det är han alltid, det är sedan gammalt.

* * * * * * * * * *

På ålderns höst, när yngre förmågor tagit över våra pennor och skrivbord, skulle det finnas en berättelse att skriva. En kärlekssaga om de båda fotbollsjournalisterna som möttes i Rom av en (förutbestämd?) slump. Jag skulle låta GP-Balkander formulera orden med sin självsäkra och korthuggna prosa medan jag själv hade suttit i hans (vår!) numera väl insjunkna soffa, läppjandes på en Limoncello, förmodligen en aningen påstruken, och minnas de gamla historierna från förr: Om Torbjörn, Zlatan, Glenn, Poletten, Samir Bakaou och Big Mama. Plus allt däremellan och efteråt.

* * * * * * * * * *

Det hade varit vackert.

Om det vore sant.

Jag tror inte att mitt och GP-Balkanders möte 1/5 2015 handlade om det.

I själva verket, ju mer jag fördjupar mig i omständigheterna, inser jag att det kan ha handlat om något mycket större, viktigare och allvarligare.

* * * * * * * * * *

GP-Balkanders och mitt möte kanske var menat för något helt annat. Och vi slängde bort nyckeln innan vi letat rätt på dörren. Jag tänker mig det som en sorts tidsresa. Om vi fått utforska Rom tillsammans, skulle vi förr eller senare hittat ”kaninhålet”. Porten som tagit oss tillbaka till den förste maj 1982.

Som vid alla resor – tidsresor inkluderade – var den större planen även här att förena nytta med nöje.

Vi kunde ju få uppleva VM 1982 på plats: Maradonas första mästerskap, Brasiliens mest lekfulla generation, Schumachers överfall på Battiston, Italiens cyniska guldvinnare med Paolo Rossi i spetsen.

Men – och detta är det viktiga, kärnan och poängen: Vi hade knappt fyra år på oss att stoppa mordet på Sveriges dåvarande statsminister Olof Palme.

Fyra knappa år för mig och GP-Balkander att identifiera den blivande gärningsmannen – och likvidera honom.

* * * * * * * * * *

Hur hade Sverige sett ut om attentatet mot Palme förhindrats? Skulle samhällsklimatet fortfarande – bara 30 år senare – varit lika förgiftat? Hade Sverigedemokraters och rasisters flyktinghat och främlingsförföljelse fått samma fäste? Skulle vanligt, hederligt folk ändå klivit över gränsen och vädrat avsky och förakt riktat mot de allra svagaste i samhället, de som tigger på gator och torg? Hade våra grundläggande värderingar varit under samma attack? I dessa frågor sa Palme det som behövde sägas redan 1965.

* * * * * * * * * *

Eller så har jag bara ägnat den här ledigheten åt att plöja för djupt i Stephen Kings 22/11 1963. En tegelsten till bok om en man som får chansen att förhindra mordet på JFK. Bra skit men kan röra till skallen för den bäste. Läs den i helgen om ni inte har något annat för er.