Den tidigare så trygga defensiven svajar och förbundskapten Erik Hamrén byter vänsterback oftare än vanligt folk skiftar åsikt vem som ska spela där.
Är det dags att förbundet stöttar upp Hamrén med en assisterande tränare?
Varför inte en som kan försvarsspel på sina fem fingrar, till exempel Helsingborgs P-O Ljung.
Den stora överraskningen i förbundskapten Erik Hamréns trupp till EM-kvalmatcherna mot Finland och Holland är att både Oscar Wendt och Behrang Safari petas helt. Safari inledde kvalet förra hösten men åkte ur startelvan efter inkastet mot Holland. Wendt tog över men hamnade på läktaren efter plattmatchen mot Ungern.
Tredje förstaval verkar nu bli Martin Olsson som spelat de flesta ligamatcherna i Blackburn, de senaste som yttermittfältare. I truppen finns också Pierre Bengtsson, ordinarie vänsterback i FC Köpenhamn.
Hamrén motiverar förändringarna med att Safari och Wendt saknar speltid i sina klubblag samt att det inte ”lyst om dem” senaste samlingarna. De har inte skjutit fram bröstet, visat att bron är stängd. Den varan tycker Hamrén sig få mer av i Olsson och Bengtsson vilket enligt förbundskaptenen väger tyngre än den landslagserfarenhet Safari och Wendt kunnat bidra med. Ungefär så kan man sammanfatta det samtal vi hade med Hamrén efter gårdagens presskonferens.
Som avrundning frågade jag:
Vad hade du för position när du spelade själv?
– Ja, jag fick inte spela i så många år. Som junior var jag mest mittfältare, när jag kom upp i A-laget som 16-åring spelade jag högerback. När jag gjorde comeback efter några operationer som 20-åring spelade jag forward, sa Hamrén.
Förutom en kort sejour som högerback var vår förbundskapten alltså en utpräglat offensiv spelare, antingen som mittfältare eller anfallare. I nuläget har Sverige ingen assisterande, det närmaste är players managern Marcus Allbäck som fungerar som ett bollplank kring uttagningar, träningsupplägg, matchcoaching och byten. Det är med Allbäck Hamrén diskuterar inför och under matcher. ”Mackan” var en klok fotbollsspelare men sällan nere på egen planhavla.
Ni kanske anar vilka frågeställningar det här resonemanget leder mot?
* Har de svenska landslagstränarna den kompetens vad gäller försvarsspel som krävs?
* Förstår de vikten av att spela ihop en fyrbackslinje?
* Är det mer fokus på att hitta syndabockar än att hitta ett fungerande samarbete mellan yttermittfältare-ytterback och innerback-ytterback?
* Är det bara attityd och framskjuten bröstkorg som betyder något i lagbygget?
* Det sägs från gamla spelare om Hamrén att det inte läggs särskilt mycket vikt vid det här med taktik. Att halvtidssnacken oftare handlar om att visa vilja, hjärta, attityd.
Korkade spekulationer, kanske – Hamrén och Allbäck kan förstås mer fotboll än både du och jag – men det är något som inte stämmer, annars hade landslaget aldrig försatt sig i en situation där EM-kvalet går mot sin upplösning och de vänsterbackar som ska göra jobbet har gjort sju A-landskamper tillsammans, varav en tävlingsmatch från start (Olsson mot San Marino).
Erik Hamrén hävdar att han tror på Safari och Wendt för framtiden men resonemanget går inte hop. Om förbundskaptenen verkligen gjort det hade han rimligen satsat vidare på någon av dem och gnuggat samarbetet med närmaste innerback och yttermittfältare under de träningstillfällen som finns fram till avspark. Lagt mer fokus på defensiven på den icke-fungerande kanten, instruerat ”Chippen” (som brukar spela framför) att titta i backspegeln lite oftare.
Nyligen blev Uefas tekniska rapport om Champions League 2010/11 officiell och en siffra som är intressant är antalet mål som görs på rena inlägg: 57 stycken. Det är det enskilt näst vanligaste sättet att göra mål i den moderna fotbollen (vanligast är frispelningar centralt, 82, som ofta hänger ihop med omställningar/bollåtererövringar).
En slutsats man kan dra är att snacket om ”offensiva, moderna ytterbackar” behöver skruvas ner på sina håll. Det blir allt viktigare att förhindra inlägg för att undvika baklängesmål, och hellre ha bra inläggsfötter i positionen framför.
Jag har studerat Erik Hamrén under ett antal kvallandskamper. Han agerar vid bänken då han anser att någon spelare behöver väckas, det är vevande gester och ett kroppsspråk som signalerar det han oftast pratar om: attityden.
Allbäck brukar nicka och se fundersam ut när något diskuteras men vilka inspel kommer han egentligen med när det gäller försvarsspelet?
Här saknar jag ett defensivt hököga, gärna en taktiskt skolad gammal ytterback som snabbt kan se om formationen behöver svängas, vilka ytor motståndarna har siktat in sig på, hur kan ytor kan förstärkas genom små justeringar.
Varför inte Helsingborgs P-O Ljung som tillsammans med Conny Karlsson skapat allsvenskan starkaste defensiv. Ljung som leder många av HIF:s träningspass, är aktiv på bänken och dessutom en stor entusiast av den mer försvarsinriktade italienska fotbollen.
