Tacos – check.

Hallon & glass – check.

Vätska – check.

…men känns ändå som att något saknas…hm…

…just det – NU kör vi…

Lasse Lagos – check.

Inte vilken kväll som helst detta, utan Champions League-premiärkväll.

Därför:

Löst – check.

Chips – check.

Vätska – check.

…sedan bara att köra…trodde jag. Då dök den här snubben upp i rutan…

…Lasse Lagos – check.

Det hade jag inte tänkt på att man ska behöva lyssna på vår gamle förbundskapten en hel Champions League-säsong också.

…här kan Island göra en insats och knyta upp honom på ett fett kontrakt, då kan han bli Lasse Lava med hela Vatnajökull i stället.

Jag tror att det tog 29 minuter innan Lagos ville spy på Rit-Ola Andersson första gången. Han höll sig ganska länge ändå.

Nåväl, mitt matchval blev Barcelona-Milan – utan Zlatan Ibrahimovic, men är det egentligen en förlust? Förra säsongen såg facit ut så här: med Zlatan vann Milan 58 procent av matcherna. Utan Zlatan 78 procent vinster. Vill man vara elak kan man säga att Milan är bättre utan Zlatan…

…eller att man kan bevisa vad fan som helst med hjälp av lite statistik.

När TV-kameran svepte över spelarna vid inmarschen kände jag att ”fan, jag tror jag saknar Zlatan för första gången i mitt liv”.

Skämt åsido, men det hade så klart varit kul om han kunnat vara med mot sina gamla lagkamrater.

Sådana tankar störde inte Milan-spelarna som knappt lät Barcelona känna på bollen innan Pato hade lämnat kvar Busquets och Mascherano på Ramblan och slagit en tunnel på Victor Valdés.

Lite förvånande att man inte ser fler mål av den typen. Backlinjer som försöker ställa offside/kliver upp hamnar allt som oftast på hälarna och bollförande spelare kan många gånger trampa på själva i stället för att söka instick. Men jag vet hur man känner där, det sitter liksom i ryggmärgen att hitta en öppnande passning. Dock inte i Patos system.

Milan gjorde sedan det italienska lag är bäst på – försvara sig – och det tog ungefär en halvtimme innan Barcelona hade tryckt tillbaka dem tillräckligt djupt för att det skulle bli farligt varje gång Messi kom med i spelet. Vilket han gjorde mest hela tiden sista kvarten av första halvlek.

Vid Pedros kvittering handlade Messis förarbete dock mer om att Abate och övriga Milan-backlinjen trodde att situationen var under kontroll – det är den nästan aldrig mot Messi i straffområdet.

Fem minuter in på andra halvlek kom 2-1 för Barcelona via en fin frispark av David Villa efter att Milan hamnat i handbollsförsvar direkt (ja till och med Cassano var nere för att hjälpa till, tyvärr för Milans skull då han orsakade frisparken…).

Resten av matchen blev lite av ett sömpiller. Milan kändes inte nära att hota om en kvittering, men fortsatte att försvara sig bra, Barcelona är fortfarande inte på topp, varken offensivt eller defensivt…och så släppte de till en onödig hörna på övertid, Busquets chanslös i luftduellen med Thiago Silva och 2-2 – kryss i taket.

Om Barca behöver lära sig något om fotboll, kan de lära sig att enmålsledningar alltid är bräckliga i den här sporten: hur tryggt det än känns ute på planen kan en fast situation alltid bita dig i röva.

Grattis Milan som vann en poäng medan Barcelona förlorade två lite i onödan.

Kvällens L:

L L L L L
Patos mål. Kom efter 24 sekunder, CL-historiens femte snabbaste. Bara Makaay (10), Silva (20), Del Piero (20) och Seedorf (21) har varit snabbare. Men vad tycker Berlusconis dotter om att det går så fort för honom?
Förlåt.

L L L L
Messi. När det krampade för Barca första halvtimmen la den store lille argentinaren i växel två så. Till och med Jan Diego Guillou skrockade belåtet i TV-soffan.

L L L
Bilderna inifrån spelargången strax innan avspark är ofta fascinerande. Framför allt roligt att se hur glatt van Buffel och Inihästa hälsade på varandra med tanke på överfallet i VM finalen -10.

L L
Ola Anderssons självbehärskning. När Lasse Lagos för nionde gången sa ”Här håller jag inte med Ola riktigt” trodde jag att penna skulle söka axel. Men ”Rit-Ola” behärskade sig. Enligt obekräftade uppgifter satte Ola den i sitt eget lår i stället.

L
Fabregas. Det har tjatats om övergången sedan Fredrik Ljungberg var rödhårig men när det väl gällde, ja då satt han på bänken trots att Barca saknade flera ordinarie spelare och hade skickat ner Busquets som mittback. Men Cesc gjorde ett helt okej inhopp – check.

Jag brukar inte förespråka att allsvenskan ska minskas till färre antal lag. Jag gillar vår stora serie även om det så klart vore roligare om en förening med större ekonomiska muskler och högre publiksnitt än Ängelholm nu gick upp.

Men allsvenskan i sin nuvarande kan nog överleva Ängelholm.

Däremot har jag lokaliserat ett annat hot.

– A far more worse, som Batman säger till Lt James Gordon när han fått nys om att Ra’s Al Ghul är på väg till stan igen.

Hur stort är egentligen intresset för allsvenskan hösten 2011?

TV-avtalet 2011-2015 är på samma nivå – till och med lite lägre – än det som tecknades 2005 för åren 2006-2010. Vad landar det på efter nästa förhandling?

Sportbladet skickar inte längre folk på samtliga allsvenska matcher. Vi hade inga reportrar eller fotografer i Södertälje i söndags, inga på Örjans Vall i går. Det är ett trendbrott. Exakt vad det beror på vet jag inte men det pratas om besparingar som tidningen måste göra i kombination med ett svagt intresse för vissa lag. Bättre då att skriva om den internationella fotbollen som engagerar fler.

DN och SvD har nya trycktider som innebär att de knappt får en in rad om det som hänt på kvällen. Och de har inte många sidor att leka med längre.

För allsvenskan och svensk fotboll är en sådan utveckling ett allvarligt problem, och skulle trenden fortsätta i samma riktning kanske det rentav kan bli ett argument för att minska antal lag i allsvenskan.

Åtta matcher per omgång är dyrare för medierna att bevaka mot fem eller sex – åtminstone om det är så få tidningsläsare bland småklubbarnas supportrar som det sägs.

Går resonemanget att överföra till småklubbarnas PPV-matcher?

Jag vet att publiksiffrorna har hämtat sig mot i fjol men det tycks alltså inte hjälpa.

Notera också att jag inte tar ställning åt något håll, jag bara funderar högt.

Å andra sidan är det väl precis detta vissa supportrar vill uppnå, att tidningarna slutar skriva och TV slutar sända, med tanke på den pågående protest som sveper över arenorna. Men snacka om att göra sig själva och sina föreningar en björntjänst. Fast det verkar de inte förstå.

Sannerligen en händelserik söndag. Jag drar till med en topp sex-lista med bra, dåliga och mer svårbedömda händelser:

6. Det svenska vänsterbackstraumat fortsätter. Martin Olsson, Oscar Wendt, Behrang Safari – alla tre bänkade i sina respektive klubblag. Olsson byttes in i paus när Blackburn kryssade mot Fulham borta (1-1). En liten mardröm för förbundskapten Erik Hamrén om det fortsätter så här till nästa EM-kvalmatch (Finland).

5. Andreas Isaksson bänkad i PSV som spelade 3-3 mot bottenlaget VVV Venlo borta (Ola Toivonen hamrade in ett fint distansskott). PSV vill inte förlänga ”Isaks” kontrakt och på sikt kan det bli ett problem för landslaget om han inte får spela. Annars finns ingen idé att spräcka triangeln Isaksson-Mellberg–Majstorovic – det är rörigt som det är i den svenska defensiven. På sikt är Helsingborgs Pär Hansson en efterträdare som har ytterligare en nivå i sig.

4. Mattias Jonsons karriär verkar vara över. Tråkigt förstås men den skulle tagit slut om några månader ändå. Jag kommer aldrig att glömma 90:e minuten på Estádio do Bessa i Porto 22 juni 2004 när Sverige och Danmark säkrade en plats i Portugal-EM:s kvartsfinal efter att Jonson fläkt in ”due due”.

3. Moestafa El-Kabir målskytt för Cagliari som besegrade Roma med 2-1 borta. Hoppsan.

2. Ex-Helsingborgarna dominerar i fotbolls-Europa. Joel Ekstrand från start för Udinese (2-0 borta mot Lecce), Alexander Gerndt från start för Utrecht (3-2 borta mot Excelsior) och Rasmus Jönsson från start direkt för sitt Wolfsburg. Den lille spädgrisen svarade för ett kliniskt inlägg till Mario Mandzukic som nickade bollen i mål i segermatchen mot Schalke 04.

1. John Guidetti debuterade för Feyenoord som besegrade NAC Breda med 3-1. Super-Guidetti dealade till sig tröja nummer tio, tog en straff, slog den i mål och hyschade publiken. Allt inom loppet av en halvtimme då han började på bänken. På ren svenska: vilken jävla artist.

Det var TT-Skiöld som en gång lärde mig att i Sverige är manligt-vs-kvinnligt det absolut mest känsliga debattämne som finns. I andra länder är könsfrågor inte lika laddade men i Sverige…oj oj oj.

Så här gick det till:

Vi var i Saudiarabien, året var 2006, vi följde landslagets januariturné. Det kommunicerades att kvinnor inte var välkomna på landskampen Saudiarabien-Sverige och vi murvlar på plats ville förstås ha en kommentar från förbundskapten Lars Lagerbäck. Men han var inte kvar vid träningsplanen när nyheten blev känd, i stället fick vi syn på assisterande förbundskapten Roland Andersson. 

Efter en längre utläggning om betydelsen av att ta seden dit man kommer tröttnade Roland på frågorna:

– Om de (kvinnorna) vill se matchen kan de väl se den på TV.

Jag satt bredvid TT-Skiöld när Zlatan klackade in 1-1 mot Italien, när Mattias Jonson gjorde ”due due” mot Danmark, när Zlatan skickade in 1-0 mot Ungern, när Fredrik Ljungberg nickade in 1-0 mot Paraguay.

TT-Skiölds puls steg aldrig vid något tillfälle över 48.

Men där, i Riyadh, efter Rolands uttalande, rusade den till 220 under loppet av ett citat.

TT-Skiöld slet fram sin laptop, hamrade med knutna nävar på tangentbordet, ett par sekunder senare fanns texten ute på varenda tidningsssajt med TT-abonnemang.

Jag fick äran att bevittna en erfaren yrkesman i aktion från första parkett.

När TT-Skiöld skrivit klart torkade han svetten ur pannan, lirkade upp en 15-årig Dalwhinnie ur datorväskan och konstaterade:

– Det här kommer att bli stort. 

Några dagar senare diskuterades Roland Anderssons uttalande i Sveriges riksdag och från vänsterhåll restes krav på en handelsblockad mot arabvärlden.

– Manligt-vs-kvinnligt, folk går i taket över sådant i Sverige, sa TT-Skiöld roat.

Allt det här är naturligtvis Jan Guillou fullt medveten om när han i sin söndagskrönika i Aftonbladet skriver att:

”… Arne Hegerfors hade till hälften rätt. Kvinnor är sämre fotbollsspelare än män. Men damfotbollen skulle bli bättre och roligare med mindre spelplan och mindre målburar: färre usla långbollar, färre målvaktstavlor och snyggare mål”.

Jag hade en gång Jan Guillou som gäst i Laul Callings VM-specialprogram. Efter cirka 28 minuter strök han sig över hakan, kisade med ögonen och kastade fram en teori att Maradona hade utnyttjat Messi fel under mästerskapet.
– Man kan inte ha en galen coach som hoppar och skriker och inte har en plan för någonting. Lyckas han organisera laget så att världens bästa fotbollsspelare går mållös från turneringen, då är det något fundamentalt fel i lagets uppbyggnad och organisation.
Så Messis så kallade fiasko…det skyller vi på Maradona? frågade jag.
– Ja det tycker jag. Jag hade fått Messi att göra mål.
Då undrar ju alla: hur hade du gjort?
– Jag hade nog talat med spelarna om att jämföra med hans funktion i Barcelona. På vilket sätt kan vi bygga upp ungefär samma system här? Maradona hade helt andra favoriter, var inte imponerad av Messi, då blev det fiasko och det förvånar mig att Argentina inte redan har sparkat honom, förklarade Guillou bestämt.

Vad vill jag ha sagt med den här jämförelsen?

Dels att Jan Guillou är min journalistiska förebild nummer ett (efter TT-Skiöld). Dels att han ibland påstår saker med stor bestämdhet som han inte har någon vidare koll på.

Som nu med damfotbollen.

För att den ska bli ”roligare” och ”bättre” krävs ”mindre spelplan och mindre målburar”, menar Janne. Men om målburarna minskas blir det färre antal mål, är det verkligen roligare?

Och om spelplanerna minskas blir det mindre tid för spelarna med boll vilket ställer högre krav på teknik vilket skulle innebära fler stoppade anfall, mer bröt och gröt, mer misstag.

Slutligen – för att gå tillbaka till målburarna – innebär det ett stort praktiskt problem: på de flesta arenor sitter stolparna fast i marken, hur tänker Janne lösa det? Spika fast en planka här och där plus en under ribban?

Låt säga att vi ändå går vidare med idén, vad är då nästa steg? Skillnaden mellan herrallsvenskan och de bästa ligorna i Europa är också gigantisk. Hur ofta ser vi liknande skott och frisparkar i Sverige? Ska AIK, Blåvitt, Malmö och de andra lagen spela med lättare bollar och större målburar så att det blir fler långskotts- och frisparksmål?

…eller är det så enkelt som att Jan Guillou borde använt ett mindre antal bokstäver i gårdagens krönika, och skippat de sista raderna?

En stor dag i går. Mannen, myten, Miroslav klev ut på San Siro i Serie A-premiär för Lazio. Tolv minuter senare satt 1-0 i maskorna och vi kunde hissa fanan på balkongen:

Klose!

Cissé styrde in 2-0 och där och då var jag övertygad om att Lazio vinner Serie A den här säsongen.

Några minuter senare stod det 2-2, Zlatan och Cassano, och med det försvarsspelet är det bara att sikta in sig på ännu en mellansäsong för mitt italienska gamla favoritlag som jag knappt följt senaste tio åren.

…med Klose! i laget blir det bättre fokus.

Apropå tyskar var jag nyfiken på hur mycket Arsenal skulle växa med Per Mertesacker som ny försvarsschef men jag vet inte om 1-0 mot Swansea efter ett bjudmål – säsongens dråpligaste hittills när keepern Michel Vorm kastade bollen rakt på klacken på egen spelare, Arsjavin snappade upp den och virkade in i bortre – sa så mycket.

…fast Arteta var bra på mitten och viktiga tre pinnar för Arsenal att studsa tillbaka med – var det Fredrik Ljungbergs sågning som ”väckte” dem?

Sergio Agüero framstår tveklöst som säsongen bästa värvning.

…men det är inte utan att man fasar för att Manchester City och Manchester United ska göra Premier League till en ny ”La Liga”, i dag gick Liverpool på pumpen, medan min PL-vinnare Chelsea hänger på hjälpligt åtminstone.

I skrivande stund har Manchester United 3-0 på Bolton efter 30 minuter och jag cyklar ner till thaien i stället.

…känns det inte som att Serie A kan få ett uppsving 2011/12?

Helsingborg förlorade två poäng i guldstriden.
Det behöver inte betyda så mycket.
Den de tog var säsongens viktigaste.

Hittills, är väl bäst att tillägga. De mest avgörande poängen i årets toppstrid lär fördelas om knappt två veckor när Helsingborg besöker Borås Arena i allsvenskans 26:e omgång. Det är en match att se fram emot, under tiden kan vi konstatera att gårdagens kryss mot Häcken i omgång 24 måste varit årets viktigaste för HIF.

Frågan alla burit på under landslagsuppehållet fram till i går kväll har ju handlat om Helsingborg kan parera ytterligare två tunga spelarförluster – anfallaren Rasmus Jönsson och mittbacken Peter Larsson. Tidigare har Alexander Gerndt och Marcus Nilsson försvunnit utan att det stört alltför mycket men nånstans finns en smärtgräns gällande hur många spelare som kan ersättas under en och samma säsong.

Helsingborgs tränare Conny Karlsson sa i TV-intervjun precis innan avspark att matchen kändes som en seriepremiär med fler frågetecken och mer nervositet än vanligt.
Jo tack.
Efter 45 minuter på Rambergsvallen var jag knappast ensam om jonglera med rubriker som ”HIF har sålt guldet” eller ”Grattis, Elfsborg”.
Inte nog med att Helsingborg såg ut att ha både nått och passerat den där smärtgränsen: Häcken opererade utan bedövning. 

Det är tid för sammanfattning.

I ena vågskålen: 5-0 mot San Marino och en bra chans att nå EM.

I den andra: en svag insats mot Ungern följdes upp av en ännu sämre i går kväll.

Ola Toivonen var provocerande nonchalant, Zlatan tog inte en meter i onödan, Andreas Granqvist kladdade på bollen med mera, med mera…det var bedrövligt fram till att Johan Elmander ordnade spel elva mot tio.

Sedan lossnade det men det är inte mer värt en tre poäng. Inte ett dugg mer ur något perspektiv.

Erik Hamrén bytte ut Toivonen och satte in Sebastian Larsson, det bytet skulle gjorts redan i paus, överlag var det som att de många förändringarna i startelvan störde Sverige och jag tycker att Hamrén borde jobba mer med att hitta en fungerande elva i stället för detta svajande.

Visst, Martin Olsson gjorde mål och var helt okej men som sagt, en insats mot så svagt motstånd är svår att värdera – vem spelar vänsterback mot Finland? Den knäckte Oscar Wendt, den knäckte Behrang Safari eller den färske Olsson?

Det är tyvärr en fråga om dagsform, inte konkurrens.

Det pratas mycket om att vägen mot EM ligger öppen men jag frågar mig i stället: har Sverige något i ett EM-slutspel att göra?

”Hej!

Du efterlyste ’fel’ i domen/beslutet. Jag är juridiskt bevandrad, jobbar själv som domare, i brist på bättre ord (notarie). Jag tycker att domen var utmärkt. Man har inte ändrat hur man dömer, som vissa verkar tro.

Det handlar ju i princip om bevisvärdering, precis som i alla domar. Även om alla ’vet’ att skotten kom från Dif-klacken måste den dömande instansen kunna utesluta alla andra möjligheter. Bevisvärdering är i sin tur svår att ifrågasätta. Den är till sin natur delvis subjektiv och domaren har i princip rätt. Man kan till exempel inte överklaga till HD för att de ska göra en annan bevisvärdering än hovrätten.

Det sitter duktiga jurister i nämnden, exempelvis Johans farsa, advokaten Hans Orrenius. Man måste lita på deras bedömning, då vi inte har tillgång till alla bevis utan bara en massa lösa iakttagelser från höger och vänster. Man kan inte börja yra om att ’huligarna har vunnit’ osv om man inte kan slå fast vilka huliganer det var som kastade skotten…

Detta är något väldigt grundläggande som många kommentatorer förbiser…

Ciao!”.

Erik Hamrén tar inga fångar, den saken är klar.

Wendt upp på läktaren (igen, kan man säga), Svensson och Seb Larsson bänkas. In med Martin Olsson, Elm och Toivonen.

Kul för Elm om än lite oväntat och konstigt att peta vice lagkapten Svensson efter endast 53 dåliga minuter i det pågående kvalet men det är San Marino som väntar, det går att förstå att framtidsmannen får speltid då. Toivonen/Elmander/Larsson-skiftet är också lite småskumt men Hamrén vill ha in Olas fina fötter, då ryker Seb eftersom Elmander alltid är given i en Hamrén-elva.

Jag förstår däremot inte alls hur Olsson kan gå från läktaren till startelvan och Wendt göra motsatt resa samtidigt som Behrang Safari sitter kvar på bänken.

Nånstans har saker och ting inte blivit riktigt som Hamrén ens varit i närheten av att kunna föreställa sig. Han litar uppenbarligen inte alls på Safari, Wendt straffas med en läktarplats och Olsson, som egentligen passar bättre som ytter i lansdlaget, får plötsligt starta (gillar Olsson men han är inte direkt spelaren som ger landslaget den defensiva trygghet de behöver till vänster).

Spela ihop en backlinje inför Finland/Holland? Inte det nej.

…eller menar Hamrén att Olsson plötsligt är där efter att inte ens ha platsat på bänken senast?

Till sist: om det blir en megaskräll i kväll och San Marino vinner med 1-0, då sitter rubben San Maskino perfekt.

…vilket inte kommer att hända men ändå.