På fredag sticker min nya skidjacka och jag till Val Thorens för en dryg veckas brädåkning.

Som ett litet välmenande tips till andra vinterresenärer tänkte jag avslöja vilka böcker, filmer och skivor jag packar ner i mitt bagage…

* Låt den rätte komma in av John Ajvide Lindqvist. Jag har läst halva, men för att ha en bra bussbok försöker jag nu hålla mig ifrån resten. Det är inte så lätt. Ajvide Lindqvist sätter stämningen direkt. Efter det två sidor långa förordet är man fast. Prova själva.

* Öken av J.M.G. Le Clézio. Av mormor och morfar får jag varje år i födelsedagspresent en bok av årets nobelpristagare i litteratur. Det är inte ofta jag tar mig igenom dem, men det ser bra ut i bokhyllan. Le Clézio får dock åka med till Val Thorens.

* Day and age. The Killers fjärde (?) album håller klassen.

* Once upon av time in America. I fjol Gudfadern-triologin, i år Sergio Leones fyratimmarsepos som är nästan lika tungt.

* The assassination of Jesse James by coward Robert Ford. En tre timmar lång western med Brad Bitt som jag ännu inte fått tillfälle att se.

Drömmen vore förstås 24 säsong VII. Men den går väl inte att få tag på…?

Men tre dagars hårt slit återstår, till att börja med förbundets presskonferens på Råsunda 14.00. Rapport kommer.

Broder Birro vann bloggpriset, det är bara att gratulera. Nu när inte Ledstjärnans blogg var med tycker jag att Rydström skulle vunnit. Han står för något nytt och breddar perspektiven. Vi andra är ganska jämngrå och gapar från vår del av dammkanten medan Rydström befinner sig mitt bland näckrosorna. Som journalist varken kan eller vill jag byta med honom. Bloggen är ett komplement till tidningsarbetet snarare än en huvudsyssla. I mitt fall alltså. Priset i sig brydde jag mig inte så mycket om, jag gick inte ens på galan.

Radiosporten toppade i morse med att Henke Larsson kanske ska fortsätta med fotbollen. Eh…vem är det som har missat något här? Det blev väl klart i förra veckan. I dag är han med i den Österrike-trupp Gråskallen presenterar. Om Henke nu ska fortsätta med fotbollen, är det bästa för landslaget att han får en ordentlig match i kroppen innan VM-kvalet. Att resonera på annat sätt vore märkligt.

…Daniel Nannskog bör också vara med, och Rasmus Elm. Intressant att se hur Gråskallen resonerar med Samuel Holmén vs Alexander Farnerud. Farnerud gjorde ju en klart starkare vinterturnering.

Anttonen?

När det gäller Henrik Larsson har jag tänkt på en annan sak: pratar inte folk med varandra? Häromveckan skrev vi artiklar om anfallskrisen och Gråskallen sa att han inte tänkte ringa Henke. Då skickade Henke ett SMS till Gråskallen och började träna med Helsingborg. Då sa Gråskallen till media att ”Ska han spela fotboll, kan han inte spela innebandy”. I dag ska truppen presenteras, samtidigt kommer Henkes besked via media att han slutar med innebandyn som ett slags ”Lasse! Jag vill vara med i din trupp”. Det verkar som att dialogen styrs av olika händelser och utspel i media och sedan görs tolkningar och tas beslut utifrån det. Nog för att både Gråskallen och Henke var med på den tiden telegrafen var ny, men de borde väl ändå veta hur en telefon funkar?

I dag ska jag klippa mig. Nu vet cheferna varför jag inte är på jobbet. Jag menar…det vore ju besvärligt att ringa och säga det.

…men tänk om de inte läser bloggen? Jag får nog elda upp lite gamla kläder och skicka en röksignal också.

Apropå Jan Guillou så räddade min vän och kollega Johan Flinck mig precis från ett framtida missöde.

När jag drog historien svenska media uttalade jag Jan Guillou som Jan Giljo.
– Gijo, inte Giljo, sa Flinck.
Jag kallade honom bara Jan.
 – Det var nog en jäkla tur det.

…annars hade vi antagligen fått sätta upp en helt annan lapp.

Gick bort för att ta mig en apelsin och hörde en välbekant röst i närheten av kaffeautomaten – Jan Guillous.
En sådan här chans kan jag inte missa, tänkte jag:
Dig måste man ju hälsa på när vi är under samma tak, Robert heter jag och jobbar på sporten.
Guillou såg lite förvånad ut men sträckte fram handen.
– Sporten sa du? Det heter inte ”svensk media”, det heter ”svenska media” eller ”svenska medier”.
Brukar vi skriva svensk media?
– Ja. Så sätt upp en lapp.
Sedan drog Jan Guillou en story som jag inte riktigt hängde med på, det var något med latin och engelska och franska och det gick ganska fort.
Slutsatsen:
– ”Svenska media” eller ”svenska medier”. ”Svensk media” kan möjligtvis bara Fredrik Lindström gå med på.
 
Lappen är härmed uppsatt.

Har känt mig trött och hängig under dagen eftersom jetlagen vägrar släppa. Men det var fram till jag läste Örebro-målvakten John Alvbåges blogg.

Alvbåge – en skön snubbe som både kan ta och dra ett skämt – var ju även med i januaritruppen och höll nollan mot Mexiko efter en stabil insats. Han skriver riktigt roligt om mig – jag tackar för käftsmällen som fick mig att vakna till.

Det är precis så här spelarbloggar ska fungera; när de levererar sin syn på det vi i media rapporterar om.

Det verkar till och med som att mina krönikor fungerande som landslagets tändvätska inför Mexiko-matchen. Och Alvbåges blogg fungerar som tändvätska för mig! Han ska aldrig mer få se en knubbig Lauler i för liten t-shirt. Men jag skyller allt på den dåliga maten i USA och att vi hela första veckan bodde på ett hotell som saknade gym.

Ännu en födelsedag över, den trettiotredje, och den går knappast till historien. Vaknade kvart över tre, jetlagad som en månsändare. På med mjukisbrallan, ner till greken, gyros i frigolitlåda, hem till Liverpool-Chelsea och Lazio-Milan.

Beckham hyllas väl överallt nu, med all rätt. Ändå handlar diskussionen ofta om att han är överskattad, och det har den gjort ända sedan han kom till Real Madrid 2003. Jag var utsänd på hans första El Clásico och tycker samma sak nu som då: Beckham är snarare underskattad som fotbollsspelare.

…men läs inte krönikan. Jag blandar nämligen ihop Becks med en öl. Jag skyller på att det är över fem år sedan.

TT-Skiöld vill inte få Djurens Brevlåda efter sig och förtydligar att han inte lustmördade räven. Den var påkörd av en bil och svårt skadad när han höjde kamerastativet.

I dag är det galakväll i Stockholm. Eller i alla fall för alla bloggare. Broder Birro, Baraben, Rydström, Svab och kompani på Henkeborgs Dagblad eller jag – vem vinner priset i kategorin Bästa sportblogg? Det får vi reda på någon gång runt klockan åtta. Jag hoppas att det inte blir jag, har nämligen ingen större lust att gå upp för att hålla ett förbannat tal.

Min vinnare, nu när inte Ledstjärnan är med (som alltså är en riktigt bra bloggare men lite sämre i TV): Rydström. Det är mycket snack om att bidra med något nytt och i samlingen ovan är det väl bara Rydström som står för något nytt; nämligen ett inifrånperspektiv.

Till sist; kul kommentarduell till mitt hyllningsinlägg om Ingo:

C-J Varför ens hylla boxare? Skitsamma hur bra dom är… Ska vi hylla alla andra som är jävligt bra på att göra idiotiska saker också?

DP Bra ide, C-J Vi kan börja med att hylla dig!

Jag är inte den som brukar skriva om boxning…jag tycker det är en obehaglig sport…det rycker till i mig varje gång någon får in ett slag i skallen på den andre…och då är jag ingen blödig person, jag offrar gärna en benflisa eller två i en närkamp på fotbollsplanen…men en rak höger i skallen, jag gillar det inte, jag mår dåligt när jag ser det.

Men.

Det är en sport, det är en jättesport i många länder, och Ingo var ett tag den störste av alla i hela världen i denna sport.

Mitt första minne av honom: någon gång på 80-talet köpte farsan boken om Nya Ullevi och jag satt klistrad framför den i flera år. Jag läste om och om igen om VM 1958, om Blåvitts otroliga resa 1982 men framför allt – om Torbjörn Nilsson. Men jag läste också om Ingo – han knockade Eddie Machen i ett slags VM-semifinal inför över 50 000 på Nya Ullevi om ni inte visste det – och det var redan då svårt för mig att greppa hur stor han var. Men det skrevs om honom  samma bok som Torbjörn och då förstod jag att det var en man att ha med i samlingen.

För dagens generation är det ännu svårare att förstå Ingos storhet; åren går och gamla hjältar ersätts av nya. Hur många vet till exempel vad Gunnar Nordahl gjorde för Milan när vi gapar över vad Zlatan gör för Inter?

Därför, och bara därför, ägnar jag detta inlägg åt boxning. Det kommer inte att hända igen. Men Ingo var en av våra största och vi ska alltid minnas honom. Ingo har somnat in och med honom dog en del av Sverige. Han vann 26 proffsmatcher, förlorade bara två. Jag hoppas att han och hans anhöriga fick en vacker sista tid tillsammans när han föll för tredje och sista gången. Ingo hade varit sjuk länge, det slutade med en teknisk knockout.

Så klart.

Skit inte ner er nu, men jag blev uppgraderad till business class igen. Den här gången tog jag det med en axelryckning, börjar ju bli van, men frågade ändå snubben i check in vad jag egentligen har gjort för att förtjäna denna service från Swiss.
– You must know somebody, sa han.

Frågan är vem?

Sitter på LAX och väntar på att glida ner i den radiostyrda stolen, svepa in mig i lammullsfilten och kränga på mig silverstrumporna. Svepa champagnen i en mun för att direkt be om mer, vingla bak till boskapsvagnen och känna doften av getterna. Ta in ett glas rött, göra en highfive med grannen, slänga på en film på plasman, runda av med en tolvårig Laphroaig. Känna sig som tjejen från Grekland med snortät farsa i Pulps Common People, helt enkelt:
”I said ’pretend you’ve got no money’,
she just laughed and said,
’Oh you’re so funny.”

Resan från San Fran till LA var ingen lek. Blanco och kompani hade fått för sig att köra Highway one. Den var visserligen vacker, men tog en helvetisk tid. Vi startade sju på morgonen och var på flygplatsen halv sex. Då hade vi kört igenom en tromb, solat på Santa Barbara beach, suttit fast i jordens bilkö samt hört TT-Skiöld dra storys om allt mellan himmel och jord, bland annat den om när han dräpte en räv.
– En gång slog jag ihäl en räv…,började TT-Skiöld men vi tar fortsättningen vid ett annat tillfälle.

Intressanta grejer på gång, för övrigt.

Matchen? Läs min krönika och alla andra texter som jag dunkade ut direkt.

”Svennis” var lugn och harmonisk på presskonferensen efteråt. Tyckte att Mexiko hade gjort en ganska bra match mot ett bra Sverige. Det var ett spel för galleriet.

…lugna var nämligen inte de 46 000 mexare som bjöd upp till fest på läktaren men fick se sitt lag chanslöst på planen. Burop och öl haglade. Inombords lär ”Svennis” känna ungefär samma sak, det här var ju en match då många spelare behövde kliva fram eftersom flera utländska stjärnor är skadade och avstängda i VM-kvalet mot USA i februari. Det här var fjärde raka utan seger. Pressen kommer att bli enorm nu, sedan kan Svennis” skylla på att den bara förekommer i tidningarna hur mycket han vill.

…om svensktrion sitter kvar vid en förlust mot USA? Inte en chans.

Sliter med de sista texterna till papperstidningen. Det är ett fantastiskt jobb jag har, men det ska bli jävligt skönt att inte behöva skriva ord som ”januariturné”, ”januaritrupp” och ”januariresa” på ett år.

Mest imponerande med den svenska insatsen var att det oprövade gänget gjorde så bra ifrån sig inför en jättepublik som i princip enbart bestod av festladdade mexare.

Frågade Richt vad notan för bjudmiddagen landade på:
1300 dollar?
– Nä, det var inte mer än 800, sa Richt.

…gissar att Elm och Farnerud håller i kortet i natt. För inte vågar Richt ge det till Nannskog?

Ny förbundskapten om Sverige går till VM? Det lutar mer och mer åt Roland Andersson. Missar Sverige är det en öppen fråga. Hasse Backe, kanske? Jörgen Lennartsson kan vara aktuell om han gör succé under U21-EM. Och förutsättningarna finns, han har ju Rasmus Elm i laget.

Hur bra var Mexiko? Frågar ni mig – inte alls bra. Därför ska vi försöka att hålla i hatten lite när vi nu hyllar Anttonen och Andreas Johansson (även om Johansson faktiskt var jävligt bra).

…Elm som ville ge mig en känga för något jag skrivit i bloggen om hans kokbok. Men en intervju kom i vägen. Jag är lite nyfiken på vad det var. Hans bror får blogga om det.

– Jag får hålla på i många år framöver om jag ska lyckas besegra Lagerbäck någon gång, sa ”Svennis”.

Det sved nog. Igen.

Om några timmar rullar vår kolsvarta Ford Expedition med sylvass motor kustvägen tillbaka till Los Angeles. Sedan flyger vi hemåt.

Citat:
– Ibland är det kul att ha fel.
Slut citat: