Tydligen var det inte riktigt läge att gå ut med informationen om min nya roll. Fick precis ett irriterat SMS av Chefen som inte är den som blir irriterad i första taget…nåväl, så mycket information släppte jag trots allt inte ut, egentligen bara den del som rör mig själv, vilket dock räckte för en artikel på resume.se. Och all publicitet är bra publicitet, eller?

…nja, kanske inte just den här artikeln.

Å andra sidan, när Andreas Granqvist gör ett solomål och jämförs med Ingemar Stenmark då vet man inget längre är vad det ser ut att vara.

…solorajden är ju en sak, men har ni sett avslutet…herregud. Träningspassen som anfallare – Granqvist har gjort ett par sådana i Blågult – har uppenbarligen gett resultat.

Efter en helg med syster och hennes pojkvän på besök, en ganska tung fredag på Patricia (av alla ställen), fyra TV-matcher på lördagen och sedan helt bortkopplad på söndagen är måndagen – det vill säga i dag – en historisk dag.

I dag tog nämligen Sportbladets nya superprojekt ordentlig fart och det måste jag säga är det mest omvälvande jag har gjort på många år. Istället för nyhetsreporter kommer det att stå programledare på mitt visitkort (om jag hade haft något). Jag säger inte att det gör mig till en bättre människa, snarare tvärtom, men det ska i alla fall bli skoj att prova något nytt.

Bloggen lever vidare med oförminskad kraft, men jag kommer inte längre att synas i tidningen på samma sätt.

Nya tider, som Lasse Richt brukar säga ett par gånger per landslagssamling.

Det här blogginlägget tycker jag var ganska fyndigt. Hur är egentligen vi journalister på att svara på mejl? Mycket handlar om hur många mejl man får, och jag är hemskt ledsen, men i perioder går det inte att svara på alla. Däremot läser jag alla.

Men ska man sätta detta i relation till hur idrottsstjärnor är på att svara på journalisters frågor vid en presskonferens eller händelse? Nej, jag tycker inte det. Jag svarar till exempel alltid på intervjuförfrågningar, och jag har i princip aldrig tackat nej till någon som vill göra en intervju med mig, oavsett det är en annan tidning eller någon elev på en journalistutbildning. Det vore fel som journalist. Jag kräver att andra ska ställa upp för mig, då måste jag själv ställa upp för andra.

Privatpersoner som vill debattera olika fotbollshändelser eller mer allmänt reagerar på artiklar man skrivit…nej, jag svarar inte på alla dessa mejl, det vore omöjligt…som journalist står du på det sättet under betydligt större tryck än till exempel Zlatan, som varken har öppen mejladress eller öppet telefonnummer.

Men om någon i sitt mejl trycker på att han eller hon verkligen vill ha mitt svar eller höra min åsikt, då brukar jag försöka svara.

Kanske skulle det räcka att spärra upp ett nät så hade nästa derby kunnat spelas färdigt i lugn och ro, det är ena sidan av myntet.

Samtidigt får vi inte glömma vad som hände senast på Råsunda. Att hela klacksektionen nu stängs slår inte bara mot den oskyldige klackmedlemmen, det slår ekonomiskt mot Hammarby, det slår mot spelarna som inte får samma stöd och det slår mot mig som en del av svensk fotboll när jag och alla andra går miste om den positiva och unika inramning som Stockholmsklubbarnas klackar skapar i samband med derbyn och som vi är många som älskar och beundrar. Vi är alla förlorare på grund av vad ett relativt stort fåtal människor ställt till med.

Jag kan inte säga att jag blir upprörd över disciplinämndens hårda straff. Långsiktigt tror jag att det är viktigt att straffen är rejäla när bomber och granater hivas in på planen, när det på sina håll applåderas då de exploderar och när spelare och ledare tackar publiken efteråt.

Om en stängd klacksektion på sikt kan få en person – det räcker med en – ur det stora fåtalet att tänka om, då har det varit värt det.

Vi får heller inte glömma att problemet är större än bomber och granater. Att befinna sig utanför Råsunda i samband med ett derby för tankarna till Falluja och to much karate kick. Om det, som klubbarna vill hävda, handlar om så få personer, hade det inte varit rena krigszonen utanför.

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *  * *  *

Till något helt annat. I dag är det fredag och innan ni går ut och röjer och river, tänk på vem som tvättar dukarna ni spiller på.

Bosse Lundquist blir kvar i Djurgårdens styrelse och ska övertalas till en comeback. Eftersom jag är den som brukar säga ”vad var det jag sa” så fort jag får chansen så håller jag fast vid mina tre nyinköpta whiskyliter som insats på att Lundquist blir kvar i Djurgården ett par år till. Men om någon ska hålla emot så gör det snabbt, jag lär ta mig en stänkare redan till helgen.

Dagar som denna går man och funderar på saker som hur stor Zlatans trädgård är, om ”Raffe” skulle få betalt och vilken trädgård menade Zlatan egentligen – inte samma som Ilkka Kanerva pratade om, väl?

…apropå inget speciellt så tjänade Sebastian Eguren exakt 1 200 000 i Hammarby under 2007. Alltså 100 000 i månaden (om man räknar rätt).

Bra matchtidning i dag.

Det har gått i ett i snart två veckor nu. Därför tar vi det lite lugnare fredag, lördag och söndag.

Hände en del roligt efter den mindre roliga matchen. Till exempel Zlatan om Ralf Edström:
– Han kan jobba i min trädgård. Det är hans nivå.

Jag ringde förbundsordföranden Lars-Åke Lagrell för en kommentar om Danmarks vändning mot Portugal. Lagrell låg och sov.
– Vad säger du? Vann Danmark? När jag gick och la mig ledde Portugal.
Ja, och jag ber om ursäkt om jag väckte dig.
– Det är ingen fara. Glada besked tar man alltid emot, sa Lagrell och somnade om.

Efter fem minuter på Råsunda sa jag till Niva:
– Det här är Kims match.
Den bjöd Niva på 50 minuter senare.

Kändisspotting på Råsunda: Fulhams Roy Hodgson. Han hävdade att han var imponerad av Sveriges 3-5-2.

…det var Roy i så fall ganska ensam om.

Det hinner hända mycket på ett fotbollsår. Det kan börja med att man går till fel gate på en flygplats i USA och missar en landslagssamling i Costa Rica. Det kan sluta med att man dunkar in ett avgörande mål i ett VM-kval mot Ungern. Fråga Samuel Holmén.

Tre spelare förutom Kim och Holmén som bör nämnas:
Henrik Larsson – två assist.
Daniel Majstorovic – vilken nick.
Zlatan Ibrahimovic – +.

Lund undrar vem som ska skälla på Zlatan när han inte gör sitt jobb? Ralf, så klart.

…skämt åsido, det blir lite larvigt när Gråskallen försvarar Zlatan trots att denne knappt tog ett steg under hela matchen. Lagkamraterna måste ju undra.
– Det blev en svår situation för Zlatan i den här matchen, menar Gråskallen.
– Nåja, han har nog varit med om värre, menar jag.

…Oscar Wendt fick ju direkt efter Albanien veta att han hade varit ”så där” som Gråskallen uttryckte det på presskonferensen. Men för Zlatan var det tydligen en svår situation. Skillnad på folk och folk.

Efter Albanien blev Petter Hansson utskälld av Zlatan. I går gormade Gråskallen på Hansson efter en kvart. Sedan fick Petter inte följa med när Olof Mellberg och Daniel Majstorovic gick på Café Opera, i stället var Zlatan tredje gubbe i trebackslinjen.

Förbundets informationschef Jonas Nystedt – av alla – till totalförsvar för Gråskallen i en krönika i matchprogrammet.
”Vad finns att dölja och vad skulle det tjäna till? Skulle inte Lagerbäck se till landslagets bästa?” skriver Nystedt.
Det är väl precis därför Gråskallen dribblar med sanningen i sådana situationer, för landslagets bästa. Men då får han stå upp och ta reaktionerna också. Vilket han gör.

En efterlysning: hjärnan bakom sketchen strax före avspark. Vem? Varför?

Om vi ska bli allvarliga. Nu behöver Sverige inte spela 3-5-2 mer. Förrän vi möter en motståndare där det verkligen behövs.

…och den motståndaren kan vara Portugal.

Till sist; hur mår Roland Anderssons handflata efter den hard fiven från Zlatan?

Förutom att chatta har jag i dag pratat med en telefonförsäljerska som prackade på mig en månadsranson av något jag tror hette Omega tre och som skulle vara bra för både hjärtat och hjärnan. Modet har jag redan så nu ska det väl bli ordning och reda på resten också. En månads piller för 39 kronor lät överkomligt. Annars är jag sällan hemma när telefonsäljarna ringer.

Eftersom jag varit hemma så gott som hela dagen var jag också hemma när det ringde på dörren. Det händer inte ofta, förutom när grannarna klagar på att steron gått på av sig själv nån lördagnatt. I alla fall, där stod två småtjejer som sålde jultidningar, något jag själv gjorde med hjärna, hjärta och mod som liten och därför alltid kom upp i högsta premiegruppen. Givetvis köpte jag två böcker – en vägatlas och en bok om fotbollens stjärnor. Exakt vad jag ska göra med fotbollsboken vete fan, jag kanske ger den till Bank i julklapp.

Nu ska jag kasta mig i duschen, sänka en bättre canneloni och sedan är det väl match. Jag fruktar ett nytt kryss men det är så jäkla tråkigt att tippa så i Sveriges landskamper så jag säger 2-0.

…hjärna, hjärta och mod är det många som kräver av det svenska landslaget i dag.

…allt klart.

Länken hittar ni här.

Precis som jag hintade om i natt blev det Samuel Holmén till vänster på femmannamittfältet. Jag hade gärna sett Fredrik Stoor och i stället ett inhopp från Holmén, men nu skickade Gråskallen i alla fall en signal att här ska inte spelas något jävla 5-3-2 i alla fall. Holmén springer till LOK faller, sedan är han lite valpig, men han har två bra fötter och springer som sagt till LOK faller.

…mönstret är tydligt, ännu en Roland Andersson-spelare som han följer noga i Bröndby. Apropå vem som sytt ihop spelsystemet och som tar över efter Gråskallen om inte allt nu går åt helvete.

Som alltid på matchdagen hård kamp om vem som är först med startelvan. Jag skulle vilja säga att det var på fitthåret mellan mig och konkurrenten medan Lund på TV-kanalens fotbollshemsida – som var först mot Albanien – var sist den här gången men trummar ändå på med en fet AVSLÖJAR-platta.
Vad håller de på med? frågade jag vår webbredaktör.
– Vill de se dumma ut får de göra det.

Utan att andas ut konstaterar jag att jag kan jobba vidare som fotbollsreporter. Men den var väl ganska safe?