Döm om min förvåning när jag i eftermiddags fick mejl av en reporter på Slitz som intervjuat mig några veckor tidigare, och han bifogade följande bild…

…visst fan hade jag ställt upp på intervjun och inget fel på den – men omslagspojke!?

Det fanns inte på kartan.

Jag har så klart fått en hel del pikar på redaktionen:

– Det kan inte vara hög stämning på I19 i Boden nu, sa Niva och illustrerade på ett målande sätt besvikelsen hos de värnpliktiga.

…nä, det var knappast den kroppen de väntat sig när förpackningarna revs upp på logementet.

Men som någon skrev på Twitter:
– Slitz har haft mindre bröst på omslaget…

Samtidigt är det väl ett steg framåt, att tidningen (där jag jobbade för tolv år sedan) satsar på annat än utvik.

Rubriken har lett till en del missuppfattningar också: ”Kan Robert Laul rädda svensk sportjournalistik?”.

Det har jag aldrig utgett mig för att försöka göra, lik förbannat har EP-Månsson nu spelat både Oasis Wonderwall (”Because maybe, you’re gonna be the one that saves me And after all, you’re my wonderwall”) och den här repliken ur Star Wars IV…

Nåväl, jag ska inte klaga på rubriker, det ska jag inte. Och diskussionen om övergången från pappersjournalistik till nätjournalistik är viktig och intressant och just nu väldigt aktuell.

Och, om jag ska vara ärlig, om ganska exakt en månad sjösätts steg ett i den större planen.

MDMN!

Så har guldstriden hamnat i det udda läget att Elfsborg tappade greppet om Lennart Johanssons pokal i går kväll – men kan få tillbaka den med hjälp av AIK.

AIK har 50 poäng, Elfsborg och Malmö 52, Häcken 53.

Skulle Elfsborg vinna de tre återstående matcherna – Gefle (h), Mjällby (b) och Åtvidaberg (h) – är det inte säkert att det räcker till SM-guld.

Om Gnaget däremot tar poäng mot Häcken i näst sista omgången samt mot Malmö i sista samtidigt som Elfsborg går rent, ja då blir det guldfest i Borås trots allt.

Fast det där tror jag faktiskt inte på. I dagens tidningskrönika räknar jag mer eller mindre bort Elfsborg. Jag skulle i alla fall bli mycket förvånad om de reser sig igen.

Det här matematiska scenariot lever däremot – en guldfinal (nåja) på Råsunda mellan AIK och MFF:

* Malmö tar sex poäng till innan sista omgången och ligger då på 58 – tre mot Djurgården (h), tre mot Örebro (h).

* Häcken tar tre poäng till innan sista omgången och ligger då på 56 – tre mot Kalmar (h), noll mot AIK (h).

* Elfsborg tar fyra poäng till innan sista omgången och ligger då på 56 – tre mot Gefle (h), en mot Mjälby (b).

* AIK tar sex poäng till innan sista omgången och ligger då på 56 – tre mot Syrianska (h), tre mot Häcken (b).

Faktum är att det också kan bli guldfest på Hisingen redan i näst sista omgången. Vinner Häcken mot Kalmar och AIK, samtidigt som Elfsborg och Malmö förlorar en av sina två kommande matcher, då är det klart.

Ja, egentligen räcker det att Elfsborg och Malmö tappar poäng i någon av matcherna eftersom de aldrig kan ta in Häckens målskillnad.

Fördel Hisingen, alltså. Det allra troligaste är att Häcken avgör allt borta mot Sundsvall i sista omgången.

Men jag har tippat Malmö FF, då får jag hålla fast vid det tills hoppet om att åter få rätt är helt och fullständigt ute.

…är det så provocerande för folk att Zlatan har fel ibland?

Han är en gudabenådad fotbollsspelare som ska höjas till skyarna men innebär det att han per automatik har rätt i allt han säger?

Zlatan påstår att medierna ville att Sverige skulle förlora mot Tyskland, det är ju hur man än vänder och vrider på det fullständigt fel, eller hur? Det är så fel det bara kan bli, det är helt åt helvete fel. Medierna älskar när Sverige vinner, det höjer våra löner, betalar våra resor, gör att vi får uppleva mästerskap på plats där vi får minnen för livet, där vi formas som människor, växer i våra faders- och modersroller, bygger gemenskap, hittar nya vänner, spelar journalistmatcher mot andra fotbollskulturer, lär oss nya språk, gör kulinariska upptäckter, får traktamenten och utlandsersättningar, äter den bästa baconen från tjusiga hotellfrukostar, partajar med de svenska fansen, träffar kvinnor och män för tillfälliga förbindelser där vi lär oss erotikens innersta hemligheter men framför allt: vi får göra det vi älskar allra mest – skriva och rapportera till engagerade och passionerade läsare.

Kan vi vara överens om att det där låter rätt kul?

Bra.

Då kvarstår frågan: varför är det så provocerande för folk att även Zlatan Ibrahimovic har fel ibland?

Nåväl, nomineringarna till Fotbollsgalan har kommit. Så här går det (jag prickade faktiskt alla ifjol):

Årets målvakt
Johan Dahlin, Malmö FF
Pär Hansson, Helsingborgs IF
Andreas Isaksson, Kasimpasa SK
Johan Wiland, FC Köpenhamn
(Fast hur kan Ivan Turina inte vara nominerad? Bättre än både Hansson och Dahlin i allsvenskan och Europa League. Avgå juryn.)
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Årets back
Kari Arkivuo, BK Häcken
Pontus Jansson, Malmö FF
Jonas Olsson, West Bromwich Albion FC
Olof Mellberg, Villarreal CF
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Årets mittfältare
Rasmus Elm, CSKA Moskva
Martin Ericsson, BK Häcken
Kim Källström, Spartak Moskva
Anders Svensson, IF Elfsborg
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Årets forward
Johan Elmander, Galatasaray SK
Zlatan Ibrahimovic, Paris Saint-Germain FC
Waris Majeed, BK Häcken
Mathias Ranégie, Malmö FF/Udinese Calcio
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Årets allsvenska spelare
Martin Ericsson, BK Häcken
Pontus Jansson, Malmö FF
Waris Majeed, BK Häcken
Anders Svensson, IF Elfsborg
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Årets allsvenska nykomling
Viktor Claesson, IF Elfsborg
Oscar Lewicki, BK Häcken
Robin Quaison, AIK
Loret Sadiku, Helsingborgs IF

Kandidaterna till årets tränare släpps 5 november men det är klart att Erik Hamrén ska ha det.

Skojade bara.

Det står mellan Peter Gerhardsson och Jörgen Lennartsson. Dens lag som vinner allsvenskan får priset.

Peter-Jörgen? Lennart-Gerhard? Inte lika klockrent som Lars-Tommy. Eller jo, kanske det.

Guldbollen?

Har det någonsin varit så dålig konkurrens? Bara Zlatan har meriter för den i år. Men vem annars? Nä, just det. Om juryn ska vara konsekvent får han bollen en sjunde gång.

En snöig och kall februarimorgon när jag var sex år kom farfar med en present som jag hade längtat efter: Donkey Kong, det orange. Man hoppar över rullande tunnor som kommer i allt snabbare takt.

Mitt andra minne av farfar är privat.

Det tredje var när Olof Palme dog. Jag gick upp tidigt för att se det tecknade på Gomorron Sverige men klockan berättade att statsministern var död. Jag väckte mamma och pappa. På eftermiddagen hos farfar såg jag för första gången en vuxen man gråta.

Leif Andersson var socialnämndens ordförande i Partille kommun när Socialdemokraterna styrde, engagerad i allt från bidrag till trialbanor, och framför allt styrde han på Björndammens fritidsgård där han gick under namnet Leif Rödskägg. Han försökte få bukt med oss ungdomar som ställde till med djävulskap och annat. När farfar inte orkade jaga längre startade han Partille närradio för att vi skulle få något att göra.

Plötsligt en natt för två månader sedan vaknade han och mådde dåligt och farmor fick ringa efter ambulansen. Kroppspulsådern hade spruckit. Farfar, 77, kom aldrig på benen igen. Om han gjort det hade han redan tvättat fasaden eller bytt tak på huset i Sävedalen. I stället låg han stilla och försökte andas de sista veckorna. I dag andas han inte alls.

En gång på 1970-talet kom ett japanskt filmteam till Partille och ville ta med farfar till de asiatiska öarna för att spela en svensk viking i en större produktion. Farfar hade viktigare möten att gå på, sa han.

Samma kväll som jag fick reda på att det var allvarligt satt jag i en taxi på väg till Stureplan för att se filmen om Palme på bio. Jag sa till farmor att om farfar blir frisk, så måste de se den.

Jag vet att Leif Rödskägg hade älskat filmen lika mycket som jag saknar den bäste farfar du kan ha, även om skägget blev vitt med åren

Skriver i dagens tidning en replik på Zlatan Ibrahimovics kommentar efter bragden i Berlin där han menade att medierna hoppades att Sverige skulle förlora. Döm om min förvåning när folk inte håller med om mitt resonemang.

Alla i branschen vet, inklusive förbundet och landslagsledningen, att det blir fler sidor och större intresse vid vinster än vid förluster. Medierna tjänar på och vill ha ett framgångsrikt landslag över tid. Ständiga förluster och missade mästerskap innebär en återgång till 1980-talets dystra år utan publik eller intresse, ishockeyn går om som största sporten, jag personligen får inte åka på mästerskap, industrin runt fotbollen krymper. Det är ingen utveckling jag önskar, varför skulle jag önska det? Fan, det är hur kul som helst att bevaka landslaget på mästerskap även om man är rejält slutkörd efteråt.

Sedan att vi rotar fram negativa saker och kritiserar och tycker och tänker om ditten och datten, det är klart vi gör det. Vi skriver om allt oavsett hur det påverkar landslaget. Men det här med att man inte vill att Sverige ska vinna är fel. Det är jättebra för tidningar och medier när Sverige vinner. Däremot agerar man aldrig aktivt för att de ska vinna, eller för att de ska förlora, utan tar upp det som är journalistiskt relevant. Och faktum kvarstår: det publiceras fler sidor och genererar ett större intresse när det går bra för landslaget. Om man inte ser det är man helt enkelt inte räknekunnig.

…men om folk inte vill förstå kan man förstås inte tvinga dem.

Det finns någon slags fantasibild, att om medierna avslöjar saker och skriver negativt om landslaget, då påverkas resultaten negativt. Hur kunde Sverige i så fall vända 0-4 mot Tyskland när kritiken i tidningarna varit relativt omfattande?

Sverige vände när Kim Källström kom in på planen i kombination med ett antal andra faktorer där ute på Berlins Olympiastadion som samverkade på ett lyckligt sätt (jag nämner vilka i förra inlägget).

…men att händelseutvecklingen i första halvlek skulle ha något att göra med vad Bank eller jag skrivit i tidningen senaste dagarna…allvarligt?

Möjligen kan tuff kritik ha en enande funktion, att det skapar en ”vi-mot-dem”-känsla som kan utnyttjas positivt. Även om jag tror att poängeffekten är marginell borde fansen alltså hylla de som vågar kritisera.

Nåväl.

Det kom en dag efter i Berlin också och förbundskapten Erik Hamrén menade att bänkningen av Kim Källström var en del av matchplanen:
– Jag förväntade mig att vi skulle få springa mycket utan boll och det fick vi också göra. Jag valde då de spelare jag trodde och tyckte skulle passa bäst för den uppgiften och få ta den stöten. Och sedan, typ som Anders gjorde mot Färöarna, kunde (Kim) komma in med friska ben för att avgöra matchen, sa Hamrén och fortsatte:
– Jag visste att vi tappade offensivt utan Kim, det visade han inte minst med sina fantastiska passningar vid både 1-4 och 2-4. Men det ingick i beräkningen att vi skulle tappa offensivt.

Anledningen till att Hamrén tror på att vila just mittfältare under första halvlek, och inte anfallare som Zlatan Ibrahimovic, är att de springer oerhört mycket under en match, menar förbundskaptenen:
– Vi såg i EM i somras hur de centrala fältarna fick göra ett enormt jobb. Tar man Frankrike-matchen var både Anders och Kim slut när det var 20 minuter kvar. Anders kunde jag ta ut men Kim fick vi flytta upp som nummer tio och sätta in Samuel Holmén och Pontus Wernbloom för att få stopp på Frankrike.

Antingen är Erik Hamrén mannen som revolutionerar fotbollen eller så slog han just världsrekord i efterhandskonstruktioneri. Vi får se om del Bosque i framtiden bänkar Xavi och Iniesta så att de kommer utvilade till andra halvlek.

Det här och mycket annat diskuterar vi i senaste avsnittet av vår fotbollspodd där vi bland annat sätter Nivas tumlande och skrålande på pressläktaren i perspektiv. Firade han verkligen vildare än statsministern?

…och till alla som törstar efter ännu fler positiva landslagsnyheter har jag skrivit ett helt dokument i dag – bara om landslagets segermiddag i Berlin. Plus-inlåst eftersom läsarna har större benägenhet att betala för positiva nyheter (sportbladet.se slog exempelvis nytt besöksrekord efter 4-4 mot Tyskland och tidningsförsäljningen ökade).

Nu: fokusflytt till allsvenska guldstriden.

Nej, det var sannerligen inte bästa elvan för att vinna matchen, det visade om inte annat Kim Källström med sitt inhopp.

Alexander Kacaniklic också, det var överraskande, jag trodde tyskarna skulle käka upp honom när han kom in efter paus men han tog för sig bra direkt.

Pontus Wernbloom och Samuel Holmén var misslyckade medan Rasmus Elm gjorde det bra redan i första halvlek (och även i andra så klart).

Efteråt pratade Zlatan Ibrahimovic och Johan Elmander om att vi i medierna satt beredda att såga Sverige vid 0-4 och tja, ja, jodå, självklart – vad skulle vi annars göra?

Förstår inte riktigt hur de orkar lägga energi på det efter en sådan här historisk urladdning. Det är nog det sista jag hade brytt mig om. Men om vi fungerar som tändvätska är det gott nog.

Nu blir det hyllningar i stället, det är inte svårare än så. Får man stryk med 0-4 får man negativ kritik, vänder man 0-4 till 4-4 får man en jävla massa beröm. Märkligt om det vore tvärtom.

Men, och nu tycker ni säkert att jag är tråkig och pessimistisk och bitter och allt vad det brukar heta när man kritiserar det här landslaget: det krävs mer för att övertyga mig om att Sverige ens går till VM. Jag ser det som en oerhörd prestation att ta poäng borta mot Tyskland, jag ser det också som en ganska isolerad prestation hittills. Däremot är jag ohyggligt imponerad av Kim Källströms halvlek och förmåga att vända besvikelsen över petningen till en sådan leverans, det är tamefan världsklass.

Frågan som hänger över kvällen är enkel att ställa, svårare att besvara och den lyder: går sådant här att förklara?

Finns det en logik i det? Är det sådant som brukar hända? Är det mätbart vad som leder till vad?

På fråga 1) svarar jag Nej. På fråga 2) svarar jag Nja. På fråga 3) svarar jag Ja.

Det går att peka på ett par punkter som bidrar men att de formar just den här helheten, där ett lag som varit totalt utspelade i 60 minuter vänder 0-4 till 4-4 på en halvtimme, mår nog bäst av att beskrivas som smått oförklarligt. Om det fanns några givna formler skulle det ske oftare på den här nivån.

Vad bidrog mest?

Följande, gissar jag:

* Kim Källströms inhopp så klart. Han slog precisa passningar på ytor där Tyskland är svaga, så att deras tröga mittbackar tvingades backa och hålla koll på ytan bakom. Passningar som Elm, Wernbloom eller någon annan inte var i närheten av att slå i första halvlek.

* Sveriges och Zlatan Ibrahimovics positioner i andra halvlek då laget flyttade upp och Zlatan spelade närmre motståndarmålet.

* Tysklands som slog av på takten offensivt vid 4-0 men aldrig slogs av tanken att de faktiskt behövde försvara också. De fyllde obekymrat på med folk framåt men utan samma fokus på att komma till avslut.

* Energin Sverige fick av att 1-4 och 2-4 kom så nära varandra (62:a och 64:e minuten). Då började Sverige verkligen tro på det, då började osäkerheten spridas i det tyska laget, då blev det en match som kunde gå åt vilket håll som helst.

Det är bara att konstatera att man aldrig har upplevt något liknande, och aldrig lär uppleva det igen. Men häftigt var det. Tysklands första halvlek med Kloses två fina mål och sedan Sveriges vändning på det. En kväll som hade allt, kort sagt.

Egentligen bara min kompis Kalle som hejar mer på Tyskland än Sverige som är besviken. Han hade bettat på 4-3 till tyskarna och var enligt uppgift den ende i Göteborg, Sverige, världen som satt helt stilla när Rasmus Elm kvitterade i 93:e.

…sedan rev Kalle spelbongen och gick hem.

På Sportbladet fick vi riva den etta som planerades i paus och anspelade på The Shining, fast med Klose i stället för Jack Nicholson.

Någon tyckte att vi borde köra Terror på Elm Street i stället men den låter vi de tyska tidningarna ta.

Hur som helst ska Pär Mårts nog inte slå upp några dagstidningar i dag. Han kan slå av tv- och radioapparaterna också, och helst inte surfa runt på nätet. Risken är att han får en ny fotbollsöverdos annars.

Jag flaggade i går för bomber i startelvan och det blev det. Erik Hamrén ställer upp precis som han gjorde under den stängda träningen på Olympiastadion.

Förbundskaptenen bänkar Kim Källström och Anders Svensson och startar med Rasmus Elm och Pontus Wernbloom. Det går bara att tolka på ett sätt: det är inte bästa laget för att vinna mot Tyskland, det blir däremot allt tydligare att Hamrén är konsekvent i generationsväxlingen på mittfältet.

Det får man ge förbundskaptenen.

Uppenbarligen bedömer han Sveriges chanser så minimala att Rasmus och Pontus lika gärna kan få erfarenheten för framtiden.

Spelaransvarige Marcus Allbäck talar i startelvsintervjun på förbundets hemsida om att det behövs löpstyrka mot Tyskland – varför spelar i så fall inte den mittfältare som sprang mest av samtliga Sveriges spelare under EM, Kim Källström? Hamrén talar om en defensivare mittfältsbalans, varför spelar inte Sverige bästa defensive mittfältare, Anders Svensson? Som sagt, det här handlar om en generationsväxling, inte om att ta ut bästa laget för den enskilda matchen.

Faktum är att Sverige har spelat med något som kan liknas vid kontinuitet under hösten, så här har det sett ut i de tre kvalmatcherna:

Isaksson (3)

Lustig (3), Granqvist (3), J Olsson (3), Safari (2)/M Olsson (1)

Wernbloom (3), Elm (2)/Källström (1)

Larsson (3), Ibrahimovic (3), Holmén (1), Toivonen (1)/Chippen (1)

Elmander (2)/Ranégie (1).

…egentligen är det bara på vänsterkanten Hamrén fortfarande famlar med ljus och lykta.

Sedan anser andra – till exempel jag själv – att Zlatan borde spela längst fram, att Anders Svensson fortfarande borde vara given, precis som Kim Källström, att Samuel Holmén inte känns som en startman i ett svenskt landslag. Men det viktigaste är att förbundskaptenen har en linje och om Hamrén nu håller en linje får man respektera honom för det.

Även om det tyvärr kan bli på bekostnad av resultat till en början men då har han i alla fall trott på något och det tror jag i längden är den enda vägen framåt. Det är åtminstone bättre än det ständiga hattande som präglade hans första kvalspel och mästerskap.

Förr eller senare kommer Rasmus Elm och Pontus Wernbloom (eller Oscar Hiljemark) ta över centralt – problemet är att de inte visat det med prestationer ännu, åldern i passet är hittills enda argumentet – men en hjälteinsats i dag skulle ge Hamrén upprättelse.

Att Holmén startar beror förstås på tyskarnas extremt starka högerkant och kanske också att Martin Olsson saknas på grund av magsjuka och att Behrang Safari behöver lite extra hjälp. Jag tror i och för sig att Chippen kunnat ge honom den lika bra.

Oavsett vilka som spelar gäller samma saker som jag skrev om i går: modiga hjärtan vinner inga matcher mot dagens Tyskland. Det gör ett kompakt försvarsspel över hela planen, vårdade omställningar och effektivitet vid de få tillfällen som bjuds.

Miroslav Klose har spelat näst flest landskamper i den tyska landslagshistorien, 125 stycken mot Lothar Matthäus 150. Klose har också gjort näst flest mål, 65 mot Gerd Müllers 68.

Är han förbi Müller i morgon kväll? Knappast troligt men det ska bli en fröjd att uppleva mannen, myten, Miroslav på plats.

Även om det nu råkar vara mot Sverige.

Någon undrade vilka jag hejar på men som journalist ska man inte ha favoritlag. Däremot kan man ha favoritspelare och Miroslav Klose är min, det kan ingen ha missat det här laget. Samtidigt hoppas jag ur ett journalistiskt perspektiv att Sverige tar sig till VM.

…sedan att jag brukar hålla på Tyskland och Brasilien i EM och VM, det är en annan sak.

Det glädjer mig att 34-årige Klose satsar mot 2014 och gör ett ärligt försök att gå förbi brasse-Ronaldo som är VM-historiens bäste målskytt (15 mot 14). Sådana där rekord ska innehas av tyskar.

”Miro” höll presskonferens här i Berlin i dag och till skillnad från Marco Reus i går (”Spelar Mellberg fortfarande?”) var Klose gentlemannamässig som alltid när frågan om den svenska backlinjen dök upp:
– Hade jag varit lite yngre hade jag kanske inte haft det. Men jag har rätt bra koll, inte minst eftersom en av dem spelar i Italien. Jag kan namnen och vet också hur de spelar.

Senare på eftermiddagen var det Sveriges tur att ha pressträff och Erik Hamrén tog med sig Johan Elmander och Andreas Isaksson upp på podiet. Det går att skriva mycket om den presskonferensen. Det går lika bra att inte skriva någonting alls.

Jag kan tycka att om Zlatan Ibrahimovic nu så gärna vill vara lagkapten är det förstås han som ska föra lagets talan inför en match av den här digniteten. Annars kan någon annan vara kapten i stället.

Startelvan kan jag inte spekulera kring då vi tror oss veta hur den blir och det materialet sparas till tidningen i morgon. Men så mycket kan jag säga att den är inte väntad.

Under presskonferensen gick förbundskapten Hamrén annars på samma linje som jag själv gjorde i förra blogginlägget: han tog ner förväntningarna.
– Inget talar för att vi ska vinna. Allt talar för Tyskland. Det kanske är det som talar för oss.

Hamrén bjöd på en ny höjdare på engelska också:
– We need to show quality and braveheart.

…inte för att jag är någon hejare på engelska men Braveheart är mig veterligen en film, en halvrisig sådan, som AIK:s före detta tränare Richard Money visade under första matchgenomgången med spelarna. Money jämförde bland annat Krister Nordin med Mel Gibson, sedan gick det som det gick.

Modiga hjärtan vinner inga matcher mot dagens Tyskland. Det gör ett kompakt försvarsspel över hela planen, vårdade omställningar och effektivitet vid de få tillfällen som bjuds.

Annars var det fint att vara tillbaka på Olympiastadion, jag såg ett par matcher här VM 2006, bland annat Sverige-Paraguay tillsammans med cirka 50 000 andra svenskar. Bland det häftigaste jag har varit med om. I dag gick vi runt och tittade på arkitekturen, den gamla simstadion med hopptorn och allt, och Niva hittade en svastika (de finns lite här och var på byggnaderna). Så gick ännu en dag på fältet i allmänhetens tjänst.

Då, när vi var unga, var Sverige ett landslag som oftast gick att lita på när det bar emot.

Dödens grupp? Inga problem.

2-2 mot Danmark? 2-2 mot Danmark.

Spanien hemma utan en bojkottande Zlatan? Bring ’em on.

Men nu…vad är Sverige för ett landslag? Be någon utifrån beskriva oss och hen skulle dröja med svaret. Vad står vi för? Är vi Barcelona? Nej, men vi försökte. Är vi Sverige? Ja, vi försökte mot Färöarna. Det enda Erik Hamrén har lyckats med hittills är rasera vårt varumärke och misslyckats med att bygga ett nytt.

Ja, landslaget är roligare i dag. För oss i medierna, alltså, som lever på att hitta något att hacka på. Med Lasse Lagerbäck gick det till personen, Hamrén har klarat sig undan den sortens kritik eftersom det funnits så många rena fotbollsfrågor att gnälla om.

Tänk på det: de tränare som får mest skit för sin person är ofta de bästa.

Allt är inte Hamréns fel, långt ifrån. Vad har Sverige för spelare i dag? I går hade vi Ljungberg i Arsenal, Henke i Barcelona, Zlatan i Inter, Chippen i Roma, Isaksson i PSV, Mellberg i Juventus och Källström i Lyon.

I dag? Zatan spelar i en bonkegängsliga med öppna försvar som ingen bryr sig om, Henke, Ljungberg och Mellberg har lagt av, Chippen ska bli skådis, Källström har blivit ryss och Isaksson har flyttat till ett lag som 99 av 100 svenskar inte kan namnet på.

Det är klart att det märks.

Det är dags för Erik Hamrén att säga det. Inte tala om medaljer i VM. För sanna mina ord: det här laget kommer aldrig komma i närheten av att ta en medalj i ett mästerskap.

Hur kan ni ens tro på det era lättlurade jävlar?

Så, nu har vi knuffat ner förväntningarna lite. In och visa vad Sverige står för mot Tyskland borta. Läget blir inte bättre.

…men du kan inte tvinga honom att dricka.

Det uttrycket använde Erik Hamrén på sin första presskonferens som förbundskapten. Det handlade om att Zlatan Ibrahimovic saknade motivation till landslaget. Dagen efter fanns ett webb tv-klipp på sportbladet.se med rubriken ”Här jämför han Zlatan med en häst”.

Det började inte så bra, alltså. I går var det på väg att gå åt helvete på riktigt. Sverige och Hamrén var en halvtimme från ett historiskt fiasko, underläge 0-1 mot Färöarna inför 5015 personer – och en häst.

Jo, det är sant. Det här ståtliga fullblodet hade tagit sig hela vägen till Tórsvöllurs egen ”Snikens kulle”…

…och var säkert nöjd med första timmen.

Sverige inledde visserligen aggressivt, tryckte ner färingarna, vann tillbaka boll i bra lägen. Men efter 10-15 minuter sprack den planen. Forwards slutade pressa, mittfältet kom fel och backlinjen sjönk. Färöarna tog över (jo, du läste rätt).

Offensivt kom Zlatan för långt ner i planen, Mathias Ranégie såg ut att få en elstöt varje gång han skulle ta emot bollen och som jag misstänkte lyckades inte Kim Källström och Pontus Wernbloom hålla ett tillräckligt högt bolltempo för att dra i sär färingarna.

Efteråt klagade många spelare på konstgräset men jag vet inte om det kan ha kommit som en överraskning för någon att det är stor skillnad på underlagen. I så fall har de missat mina krönikor om Elfsborg i år.

I andra halvlek skickades Zlatan upp där han gör mest nytta – nära mål – och efter 0-1 kom Anders Svensson in på planen och hittade lösningar som vann meter framåt. 1-1-målet är ett bra exempel: Anders satte ett instick på Zlatan strax utanför straffområdet. Zlatan vände vidare på Alexander Kacaniklic som blev helt fri.

Det var avgörande förändringar av Erik Hamrén som gjorde att Sverige kvitterade och till slut vann matchen. Det visade också att Anders skulle ha spelat från start och att Zlatan ska spela högre upp i banan.

Samtidigt slog Tyskland Irland med 6-1 borta (Klose!) och det kan nog vara klokt att starta med tre mittfältare i en triangel bakom Zlatan på tisdag. Zlatan är en bra tia men som jag varit inne på tidigare: det är slöseri att ha en av världens bästa nior i ”fel” position.

Anders och Kim bakom Pontus är ett alternativ – Anders och Rasmus Elm bakom Kim är ett annat.

…Källström såg för övrigt inte glad ut när Hamrén bytte ut honom. Gick rakt förbi förbundskaptenen.

Sedan vet jag inte om det spelar någon roll hur Sverige ställer upp mot tyskarna, det blir nog ett par i arslet oavsett. Men man måste ge det ett ärligt försök, tro på det och skapa de bästa förutsättningarna för att ta poäng.

Kacaniklic sköt sitt livs viktigaste mål några minuter efter att han blivit inbytt, med fel fot dessutom. I övrigt hade han inte många rätt. Tyskarna kommer att äta honom levande, jag förutsätter att ”Chippen” startar den matchen också.

…apropå ”Chippen” åkte han på en hårtork av Zlatan i första halvlek och när han försökte förklara sig fräste Zlatan ”Håll käften” tillbaka (sådant hörs ända upp på läktaren här på Färöarna). Men ”Chippen” tyckte inte det var så farligt:
– Det är bra att han får ut sin ilska. Det går ut över mig en del men det får man ta.

Tre poäng är tre poäng, det var det viktiga. Men med Hamréns tal ringande i öronen där han drömde om VM-medaljer är det klart att vi har rätt att kräva mycket mer. Eller så blir vi överens om att drömmar inte vinner några fotbollsmatcher på den här nivån. Fotbollsmatcher vinns med bra spelare, rätt taktik och ett tydligt ledarskap. Där har Sverige fortfarande en bit kvar innan de utmanar om VM-medalljer.

En ganska bra bit.

Missa förresten inte Sportbladet i dag. Vi har spånat ihop de hundra roligaste ögonblicken i landslaget under 2000-talet och jag vågar utlova underhållande läsning. Plats 100-50 i dag, plats 49-1 i morgon. Hamréns häst ligger på 75:e plats. Min personliga favorit är nog 82:an:

”2003: Stolt drabbas av Göteborg
Sydsvenskan-krönikören Åke Stolt är försenad till en landslagsträning på Nya Ullevi. Stressad frågar han en vakt om ingången och får beskedet att han måste fortsätta till andra sidan:
– Vadå, måste jag gå runt hela arenan?
Vakten svarar på bred göteborska:
– Ja det kan la du göra om du vill. Men då kommer du tebaka hit igen”.

Till sist: vad hände med hästen på Tórsvöllurs kulle? Jodå, kusen drog hemåt när Zlatan brötade in 2-1. Hen var väl törstig.