Läs den här kommentaren från en Häckensupporter apropå min blogg om att jag var imponerad av Djurgårdsklacken som stod kvar ute i regnet och hoppade och sjöng långt efter att matchen var slut och deras lag fått stryk med 3-0. Men det fick man tydligen inte vara, enligt denna enögde Hisingsbo:

”Angående Laul som anser att det är högre klass på supportrar som sjunger i iskallt höstregn efter en 0-3 förlust än de 18 som fattade att matchen är slut, det är dags att dra sig hemåt till Hisingen…. Kan man bara konstatera att Laul är efterbliven. 

När Laul jämför Häckens i hans tycke usla bortafölje med Djurgårdens klack stannar hans matematiska och helhetssyn att peka och räkna. 18 personer måste räknas ur Häckens befintliga klack, visst ibland är det 100 pers som åker men % sett en fredagskväll är detta inte dåligt, för att vara häcken. Laul kunde valt att lyfta fram dessa 18,, nu sågade han. 

Laul hade tydligen inte ögon att se att stadion var rätt tom i övrigt, bara 5400 personer. Men där kom det ingen reflektion. 

Så här är det Laul. Häcken har allsvenskans mest trogna publik. Det är supportrar som kommer i med och motgång, det diffar inte så mycket som de större lagen. Skriv om det istället eller så kan nästa år och ännu mer när den nya arenan byggts skriva och såga getingarna när läktarna fylls för att vara medgångssupportrar”.

Har han rätt?

Det kom 18 Häckensupportrar till Stockholms Stadion. Fyra kämpade tiden ut i vätan intill den gula HISINGEN-banderollen, 14 tog tidigt skydd under tak.

Djurgårdssupportrarna?

Tja, när presskonferensen började en kvart efter slutsignal stod de fortfarande kvar ute i regnet och sjöng – trots 0-3. Imponerande.

Klasskillnad på läktaren, alltså – nere på planen hade Djurgården inte en chans.

Jag skrev om Häcken i dagens tidning. Jag filosoferade kring varför alla plötsligt håller på Häcken i guldstriden. Jag nämnde förklaringar som att Häcken är underdogs, att det saknas uppbyggd rivalitet, att andra lags supportrar inte ser Häcken som ett hot.

På Stadion i går insåg jag att jag glömt att nämna några faktorer – deras fotboll, deras spelare.

Vem vi ska börja med är inte svårt.

Den lille Oscar Lewicki, en i raden av dessa ultrabegåvade -92:or. En mittfältare med en skrämmande välutvecklad spelförståelse redan under första allsvenska säsongen – igår dessutom som mittback i 80 minuter. Tänk då på att Lewicki inte platsar i U21-landslagets startelva och ni förstår att rätt skött är det här en generation som kommer att nå långt. -92:ornas kval börjar först hösten 2013. Det nu pågående kvalet/playoffet är -90/-91:ornas. Även om startelvan och truppen innehåller flera -92:or.

Nåväl, Häcken var det.

Waris Majeed är förstås härlig att se med farten, mottagningarna och ödmjukheten mot lagkamraterna. Till och med Patrick Vieira blev imponerad i går. Jodå, Vieira var på plats för Manchester Citys räkning och jag frågade Patrick vad han tyckte om Majeed:
– In swedish? föreslog Vieira stillsamt.
You talk swedish!? svarade jag förvånat.
Han log.
Jag dog.
Och vi fortsatte på engelska:
– Det är första gången jag ser Majeed spela så jag har inte så mycket information. Jag har inte sett tillräckligt många matcher för att kunna uttala mig, sa Vieira.

Men efter matchen gick Vieira ändå fram till Majeed för att skaka hand och önska honom lycka till framöver. Återstår att se om det betyder något mer.

Huvudorsaken till Manchester City-scoutens besök var att diskutera ett samarbete med Djurgården som går ut på att City plockar spelare från akademin ”Right to dream” i Ghana (där Häcken hämtat Majeed och Nasiru Mohammed) som sedan placeras i Dif. De som utvecklas till landslagsspelare och deltar i 75 procent av Ghanas landskamper kan gå vidare till Premier League (sådana är reglerna i England), antingen till City eller säljas till andra klubbar. De som inte utvecklas på samma sätt blir Djurgårdens spelare. Ungefär så.

Häcken, ja. Vi har Martin Ericsson som haft Skandinaviens svängigaste formkurva i 32 år och nu plötsligt är fyra plus i match efter match. Eller Dioh Williams, så bekväm på små ytor att han hade kunnat bosätta sig på toppen av en flaggstång. Kari Arkivou, den enda finländaren i världen som kan göra snurrfinten i hög fart (Jari Litmanen inräknad som hade för bra spelsinne för att behöva springa snabbt). Mohammed Ali Kahn, allsvenskans häftigaste namn. Dominic Chatto som tränat motlägg mot Björn Borgs garagevägg. René Makondele som, utan att jag har räknat, måste ha allsvenskans högsta poängsnitt senaste åren.

Deras tränare, gamle Hammarbyforwarden Peter Gerhardsson, är en skön filur. I går bad han att få bli fotograferad tillsammans med Patrick Vieira utanför Stadion. Gerhardsson är Arsenal-supporter och efteråt sken han som om han precis klivit in på Gröne Jägaren.

…Gerhardsson alltså, inte Vieira. Han tog möjligen sikte på Café Opera.

På presskonferensen frågade jag vad Gerhardsson tycker om att vara allsvensk serieledare. Det tänkte han inte så mycket på, sa han.
– De andra ska ju spela också. Men jag kanske knappar fram sidan 343 på text tv och har den på under natten. 

Man kanske skulle ta och göra det samma. Det är inte varje dag Häcken leder allsvenskan. Men det är nog fan inte sista heller.

Först ett principiellt tillägg:

Säga vad man vill om kritiken mot U21-förbundskapten Håkan Ericson (han var inte populär i IFK Norrköping heller) men jag håller inte med John Guidetti om att de kritiska spelarna måste träda fram. Översatt till den vanliga världen är anonymiteten ibland det enda sättet att få fram sanningen om det gäller missförhållanden inom myndigheter, företag eller you name it.

Bra journalistik kräver ibland att uppgiftslämnarna är anonyma, även i sportens värld.

Och om de nu skulle träda fram – vilken cirkus skulle inte det bli inför playoff-matcherna mot Italien? Onekligen bra tidningsmaterial men för Sveriges resultat…nja.

Det om det.

Vad gäller de motiveringar som lyfts fram i TV4:s enkät med 24 av 28 U21-spelare – utöver att hälften är missnöjda med förbundskaptenen (de som sitter på bänken, månne?) – reagerar jag på ett uttalande kring att Håkan Ericson aldrig själv spelat på högre nivå. Som om det nu behöver ha någon betydelse. Hur högt upp lirade José Mourinho? Portugisiska division tre?

När det gäller sådana här frågor har åren lärt mig, att vad spelarna anser om sin tränare aldrig är en garanti för något i någon riktning. Erik Hamrén är väldigt omtyckt i A-landslaget för att han bryr sig om killarna på ett personligt plan, håller feedback-samtal, alla känner att de är nära startelvan med mera. Men är Sverige ett bättre landslag nu än de var med den mer trubbige och fotbollskunnige taktikern Lasse Lagerbäck? Jag tycker inte det.

Ett lag kan prestera bra resultat utan att tränaren behöver vara särskilt populär.

Sedan finns det förstås extremfall, kulturkrockar där det verkligen är åt helvete.

Är Håkan Ericson ett extremfall, är han så jävla dålig att det skurit sig totalt? Det är förstås möjligt men i så fall har det påverkat resultaten ovanligt lite. Jag tror mer att spelarna varit aningslösa, de är trots allt unga, och inte insett konsekvenserna när deras enskilda svar senare buntas ihop till en enkät.

Med också detta sagt, så var Håkan Ericson en kompromiss när han tillträdde 2011. Han var varken förbundets, Erik Hamréns eller Tommy Söderbergs förstaval. Min spontana känsla var att han var ett visionslöst val som U21-förbundskapten.

Men tills vidare: resultaten skriver historien, inte enskilda spelare i anonyma enkäter. Och Sverige är med i matchen fortfarande.

Dala det gamla redigerarproffset råkade hitta den här bilden i arkviet…

PS Ni ska titta på reklamskylten.

Jag skriver mer om själva matchen Brommapojkarna-Hammarby 2-1 på annat håll, i papperstidningen, men artiklarna kommer väl ut på nätet vad det lider.

Här tänkte jag filosofera lite kring att BP:s Pablo Piñones-Arce fick gult kort, hans andra, vilket innebar utvisning sedan han firat ett fantastiskt hörnmål framför Bajen-fansen.

Det första man alltid måste nämna i sådana här situationer – det var samma visa när John Guidetti fick ett andra gult kort efter ett straffmål i våras där han drog av sig tröjan i glädjeyran – är att spelarna får skylla sig själva, det är klantigt och onödigt eftersom reglerna har funnits där ganska länge nu.

Reglerna finns där, då finns alltid risken att kortet kommer upp.

Risken? undrar ni.

Ja, risken.

Det är som med alla andra domslut, en bedömning här också.

Den som drar av sig tröjan har visserligen inte så mycket att be för, det är undantagslöst varning enligt regelverket. Som jag har fått det förklarat för mig handlar det inte om sponsorerna utan hänger samman med att det även är förbjudet att visa undertröjor (eller kalsonger) med ”politiska, religiösa eller personliga uttryck” vilket sedan inte är domarens sak att bestraffa utan förbundens.

När det gäller Pablo Piñones-Arces gula kort mot Hammarby gjorde domaren Magnus Ahlsén bedömningen att det var gult kort eftersom han ansåg att Pablo uppviglade mot Bajen-fansen genom att sätta händerna bakom öronen i en så kallad ”Vad sa ni nu då?”-gest. Pablo hade kunnat få gult kort även utan just den gesten eftersom det också kan bedömas som en provokation att fira framför motståndarfansen…

…i Stockholmsderbyt på Råsunda tog Mohamed Bangura och Kwame Kariakari en snabb svängom framför Dif-klacken – de slapp varning.
Kalmars Daniel Mendes satte fingrarna mot himlen och tackade högre makter framför Dif-klacken på Stockholms Stadion – han blev varnad.

Bedömningarna blir olika eftersom det är olika situationer, olika domare, olika matcher, olika stämningar, olika arenor. Jag kan ha en personlig åsikt i vart och enskilt fall: rätt med kort för Pablos gester, fel att varna den bedjande Mendes, rätt att fria de dansande AIK:arna.

Men vad jag tycker är inte intressant överhuvudtaget, jag var inte domare i någon av matcherna och millimeterrättvisa mellan fotbollens alla situationer har aldrig existerat och kan aldrig existera.

Orden i regelverket domaren ska ta ställning till är om firandet och gesterna är ”provokativa, förlöjligande eller uppviglande”, därigenom uppstår ett utrymme för tolkningar precis som i de flesta domslut på fotbollsplanen.

I grund och botten tycker jag det är rätt att det finns ett utrymme i regelverket att spelare som provocerar eller uppviglar motståndarsupportrar kan bestraffas. Det är fullt rimligt att det ställs högre krav på ledare-tränare-spelare än på publiken i detta hänseende. Naturligtvis har Pablo en poäng när han lyfter frågan om vad en spelare ska tvingas höra för okvädingsord på sin arbetsplats men 1) hur ska domarna kunna ta ställning till det? och 2) publiken betalar för att komma till arenorna, de aktiva får betalt för att komma dit. Därför en logisk ansvarsfördelning att spelarna måste tåla mer än publiken även om man självklart önskar att de slapp otrevliga, verbala påhopp. Dessutom kan fansen straffas (bland annat genom böter till klubbarna) vid rasistiska slagord och sånger, dessbättre förekommer det sällan eller aldrig på svenska läktare men väl i exempelvis Ryssland som vi minns från AIK:s möte med CSKA Moskva.

Ett gult kort är inget hårt straff, det går att undvika hur mycket känslomänniska man än råkar vara, speciellt om man vet med sig att man redan har en varning. Det påverkar heller inte fotbollen negativt att spelarna måste undvika hångesterna samt fira sina mål en bit från motståndarfansens läktare.

Sedan måste domaren naturligtvis ha med i bedömningen att i de fall ett bortalag gör mål på en arena fylld till bredden med hemmafans (eller vice versa), någonstans måste spelarna kunna fira och kramas och dansa. Det var bland annat det som var tokigt när Daniel Mendes fick sitt kort på Stadion.

I går vann AIK Stockholmsderbyt mot Djurgården med klara 3-0. Samtidigt förlorade Elfsborg borta mot IFK Göteborg med 2-1 vilket innebar att toppstriden tajtades till ordentligt.

I kväll hade Malmö FF och Häcken chansen att göra den alldeles oerhört jämn.

Så blev det.

Häcken klara 2-0 borta mot Gefle – MFF 1-0 borta mot Åtvidaberg efter vissa besvär och en tveksamt dömd straff även om domaren knappast kan klandras: Tokelo Rantie är oerhört snabb och Jesper Arvidsson har sitt ben utsträckt. Det Michael Lerjéus i så fall skulle sett är att Rantie ramlar precis innan och det kan man inte riktigt begära, tycker jag.

Malmö hade problem i första halvlek mot Åtvidabergs snabba och raka djupledsspel. I andra beordrade Rikard Norling en högre press och förändrade matchbilden helt. Det var en tränarseger mer än något annat.

Med åtta matcher kvar har vi fyra lag inom två poäng och det går inte annat än att älska situationen:

1. Elfsborg 44.
2. Häcken 42.
3. Malmö 42.
4. AIK 42.

Med tanke på hur lagens säsonger sett ut, vilka trupper de har, tror jag att alla hänger i ett bra tag till. Vet inte inte riktigt vad som talar för att något av lagen skulle falla igenom helt.

Vi pratar alltså om en guldstrid som är på väg att bli en av de häftigaste under 2000-talet.

2001 är kanske den man först tänker på annars: dels slutade fem lag inom sex poäng, dels var det tredje gången i historien som ettan (Hammarby), tvåan (Djurgården) och trean (AIK) kom från samma stad (det hände i Göteborg två gånger på 1920-talet också). Men faktumet att serien avgjordes i näst sista omgången drar ner guldstridsbetyget.

2004 kämpade Malmö, Halmstad och IFK Göteborg om guldet in i det längsta. HBK hade pokalen till 53:e minuten i sista omgången när Malmö gick förbi.

2007 slutade tre lag inom tre poäng – IFK Göteborg (49), Kalmar (48) och Djurgården (46).

2009 stod kampen mellan två lag och allt avgjordes i en sällan skådat dramatisk guldfinal i sista omgången mellan IFK Göteborg och AIK på Gamla Ullevi i Göteborg. Gnaget vann med 2-1.

Just nu måste jag säga att AIK och Häcken känns starkast rent trygghets- och kvalitetsmässigt. AIK ska inom loppet av allsvenskans sista månad möta samtliga tre toppkonkurrenter – däribland Malmö FF på Råsunda i sista jävla omgången. Det är alltså bara Elfsborg och AIK som har guldet i egna fötter.

Men jag tippade Malmö FF och innan det tipset är kört kan jag inte gärna ändra mig. Även om det starkaste innermittfältet brukar vinna och det har Elfsborg.

Det där var vad man kan kalla en helgardering. Å andra sidan är det inte läge att ta ut något i förskott med 24 poäng kvar att spela om.

En halvtimme försenat började det till slut, det historiska, sista derbyt på Råsunda, Djurgården-AIK. Förseningen berodde på stopp i tunnelbanan och det var smått kaotiskt med folk som sprang längs spåren.

Vi som var på plats på Råsunda fick uppleva tifon när de är som mest genomarbetade. AIK:s såg ut så här, med Samuel Ayorinde i mitten, det sades att han satt en bit ovanför duken med sin son för att se matchen men missade att han själv spelade en av huvudrollerna inför avspark…

…på södra läktaren kontrade Djurgården med följande trestegsraket…

…sedan började matchen och undantaget ljudkulissen höll den inte samma klass. Spelkvaliteten var låg, och första 20 minuterna kom AIK så fel med sitt mittfält att det inte ens blev tal om någon derbykamp. Daniel Sjölund och Simon Tibbling kunde plocka upp andrabollarna och fördela vidare ut på Kasper Hämäläinen och Peter Nymann Mikkelsen. Det hängde ett djurgårdsmål i luften.

Men till slut insåg Helgi Daníelsson och Celso Borges vartåt det barkade och korrigerade sina positioner, tog tag i duellspelet och vände bollar på Martin Mutumba som tryckte bak Djurgården genom att utmana, avsluta och hota med löpningar. När det var dags för halvtidsvila hade AIK tagit över helt.

Andra halvleken blev också försenad då bengalerna brann i båda klackarna. Det skulle bli upprepade avbrott under andra halvlek och efteråt sa domaren Jonas Eriksson att reglerna kanske är för svartvita, att det borde finnas utrymme för bedömningar, brinner det en eller två bengaler – är det verkligen nödvändigt att stoppa spelet då?

Att det inte går att spela just när det ser ut så här är en annan sak…

…AIK hanterade avbrotten bättre och fortsatte på den inslagna vägen från första halvlek, den här gången med skillnaden att i stället för Mutumba och Daniel Gustavsson, var det Kwame Karikari, Mohamed Bangura och Celso Borges som fick lägena – då satt 1-0, 2-0 och till slut 3-0. Gnagets största derbyseger på över tjugo år var ett faktum.

Diskussionen efteråt handlade om eldandet och regeringens samordnare Björn Eriksson beskrev det som ”fotbollens största problem” i Sverige. Hans väg verkar vara att hitta nya metoder att stoppa införseln av pyroteknik.

Jag förstår de fans som förespråkar organiserad, tillåten bränning – det är en fråga supporterorganisationen SFSU driver på ett klokt sätt – men i dagsläget är det förbjudet och ingen kan i långa loppet vilja ha det som i går.

Man ska också ha i åtanke att om bengalerna nu är svensk fotbolls största problem, så mår svensk fotboll trots allt rätt bra, även om det är ett gissel som kostar vissa klubbar en del pengar.

En modern tradition i samband med tvillingderbyt är att AIK:s Andreas Alm och Dif:s Magnus Pehrsson tjafsar med varandra efteråt. Jodå, i går också:

– För övrigt är jag riktigt nöjd med att Kennedy inte spelade matchen. Den kvicka lilla spelaren är skön att slippa, sa Alm efter presskonferensen apropå att anfallaren inte ens var med i Djurgårdens trupp.

Som journalist kunde man naturligtvis inte undgå att tolka detta som att AIK-tränaren tyckte att Magnus Pehrsson tagit ut fel lag, och resten av storyn var enkel att dra hem.

Tränarna gör sitt för att hålla rivaliteten vid liv även om Pehrsson inte var lika pratglad just i går som retstickan Alm.

1979 hade Sveriges förre statsminister Olof Palme och Batman en konferens på Djurö utanför Stockholm. Palme ville värva Batman som ersättare till Leif GW Persson som justitiedepartementets sakkunnige. Men Palme var tveksam om Batman var den ädla riddare som det påstods. Bloggen har tagit del av Alfreds memoarer:

Batman: It’s not who I am underneath, but what I do that defines me.

Palme: Din satans mördare.

Batman: No killing!

Palme: Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyn, Lidice, Sharpeville, Treblinka.

Batman: Together we can stand for justice.

Palme: Som jag sa till Fälldin: vad vill du?

Batman: You’re practice.

Palme: Var är du?

Batman: Here.

Palme: Vad är du?

Batman: I´m Batman.

Palme: Eftersom vi är dömda att leva på den här jorden, måste vi göra livet så anständigt som möjligt.

Batman: The people of Gotham deserves better.

Palme: Vi har stöttat GNC i många år och vi fortsätter stödet. Men nu har förhållandena förvärrats, dessutom känner vi oss inspirerade av din aktion. Därför beslöt regeringen i går att satsa fem miljoner extra direkt på stödet till ditt humanitära arbete.

Batman: Does it come in black?

Palme: Låt mig få göra ett principiellt tillägg. Ja, jag är demokratisk socialist.

Batman: I won’t be an executor.

Palme: Jag blev det när jag for omkring i Indien och såg den fruktansvärda fattigdomen fast en del var oerhört rika.

Batman: I have lived with Ra’s al Ghul in Nepal.

Palme: Jag såg en ännu mer förnedrande fattigdom i förenta staterna.

Batman: Come on, my parents were shot to death in Gotham.

Palme: I was shot to death.

Batman: You should have talk to mr Earl.

Palme: Snus är snus och strunt är strunt om än i polisiära promemorior.

Batman: Not in Jim Gordons.

Palme: Varför dricker Alfred Fernet?

Batman: He’s psychotic pedofil who tries to relieve his conscience after raping me for over 30 years.

Palme: Där har våldet triumferat. Men eftervärldens dom faller hård över den som burit ansvaret. Nu fogas ett nytt namn till raden.

Batman: It’s time my enemies share my dread.

Palme: Jag har aldrig funderat på hur jag ska bli ihågkommen. Den dagen folk börjar göra det, då blir man rädd, man vågar inte göra saker, man förlorar sin vitalitet.

Batman: People need dramatic examples to shake them out of apathy and you can’t do that as Olof Palme. As a man of flesh and blood you can be ignored, you can be destroyed but as a symbol, as a symbol you can be incorruptible, you can be everlasting.

Palme: Gött.

…då kan man alltid kolla på denna härliga musikvideo för att få lite energi…

…eller varför inte dra på bio och se Palme…

…och duger inte det heller så har vi kört igång en ny säsong av ”Oj vilken vecka”…

…där vi bland annat diskuterar Erik Hamrén men mina tre förslag på vilka som kan bli aktuella att ta över om VM-kvalet skulle gå åt skogen klipptes bort – nämligen Hans Backe, Jörgen Lennartsson och outsidern Peter Gerhardsson. Dit är det ännu ett tag kvar och förhoppningsvis når vi åtminstone playoff även om jag är långt ifrån säker på det.

Efter Sverige-Kazakstan 2-0 gick det verkligen inte att hitta en enda människa som hade något positivt att säga om det svenska spelet.

Publiken busvisslade, Kazakstans förbundskapten Miroslav Beránek menade att Zlatan var enda skillnaden mellan 18:e rankade Sverige och hans 142-rankade kazaker och Erik Hamrén sågade insatsen på ett sätt jag aldrig hört honom vara i närheten av förut. Ingen av spelarna protesterade, de sågade sig själva.

Alla tycker samma lika – men ingen kan/vill/vågar sätta fingret på vad problemet är i ett större prespektiv.

Vilket kanske är det största bekymret.

Något är uppenbarligen ruttet i det svenska landslaget just nu. För många bra spelare lyckas med för få saker.

Jag tror det beror på att det saknas ett innött grundspel, en grundtrygghet och att vi ser resultatet av en lång tid av ständiga ommöbleringar, experimenterade och laborerande med startelvor. Bland annat därför har Sverige inte kommit längre trots att man jobbat med en mer offensiv och passningsinriktad fotboll i snart tre år nu.

Har Sverige egentligen utvecklat landslagsfotbollen under Erik Hamrén?

Jag frågade Fitness-Wagner vad han tyckte klockan tre i natt:
– De har försökt att utvecklas.
Är det utveckling?
– Det är ett försök till utveckling, sa Fitness-Wagner och gäspade.

Vi kom inte längre där och då.

…men det blev en rolig dialog.

Dock inte lika rolig som den mellan mr Flinch och Zlatan i mixade zonen när mr Flinch undrade:
Du drog iväg bollen vid halvtidssignalen. Var du frustrerad då?
– Det såg du va? sa Zlatan.
Jadå, sa mr Flinch.
– Men du såg inte det andra eller?
Jodå, jag såg framspelningen till 2-0.
– Bra. Då säger vi så, sa Zlatan och gick.

I alla fall.

Jag funderade ju kring det här med Anders Svenssons utspel i förra veckan, att det kunde ses som en första spricka i fasaden mellan spelare och Erik Hamrén. Anders visade med sitt inhopp att han behövs i en svensk startelva, Erik visade med sin laguttagning att han inte begriper det – och jag undrar vad spelarna egentligen tycker om den massiva kritik de fick av förbundskaptenen på gårdagens presskonferens?

Kanske något i stil med ”Kunde han inte försökt att linda in det lite mer? Fan, här blir vi utbuade av publiken och sågade i medierna – och vår coach står på första parkett?”.

Hamrén fick ingen fråga om sin egen roll men det är just när man är så hård mot spelarna, som det också är viktigt att inte själv glömma bort att nämna vem som är ytterst ansvarig.