En väldigt viktig match för Malmö FF på Swedbank i går men tränaren Rikard Norling sjönk ändå inte ner till nivån att han trixade med det officiella startelvspapperet – det var helt korrekt, precis som den elva Sören Åkeby lämnade.

Att döma av vissa kommentarer jag har fått till mitt tidigare inlägg gjorde varken Norling eller Åkeby därmed ”allt som står i deras makt” för att vinna matchen och då ska de sågas och kritiseras. Vilken supporter vill ha en tränare som inte gör allt för att vinna?

Jag skojar. Det tror jag de flesta inser.

Startelvstrixandet visar nog mest på dåligt självförtroende. Att man inte riktigt litar på sin egen förmåga. I går såg vi två tränare och två lag med bra självförtroende. ”Giffarna” var länge värda poäng men MFF:s avslutning var mäktig.

Nåväl, nog om detta.

Efter Häcken-Elfsborg skrev jag en krönika som bland annat innehöll följande rader:

”I går vann Lewicki (vilken utvecklingskurva den pojken har haft i år) och Chatto meter med raka passningar på mötande forwards, de växlade kant och Elfsborg fick jaga och jaga och till slut blev det för jobbigt. Framför allt då boråsarna är vana vid sitt konstgräs och inte en mer tungsprungen gräsmatta som Rambergsvallens.
– Vi försökte flytta bollen så att de fick springa mycket. När det gäller underlagsbytet kan det var en idé att vrida och vända, låta de springa, och till slut få utdelning, sa tränaren Peter Gerhardsson.

Jörgen Lennartsson håller envist fast vid att underlaget inte är en faktor för resultat men fakta är att Elfsborg bara tagit en poäng av 15 möjliga på naturgräs. Och mönstret är det samma gång på gång: av nio insläppta mål har sju kommit i andra halvlek, ofta sista kvarten, när det mer sugande underlaget gör sig påmint i spelarnas ben. En tredjedel av Elfsborgs gula kort är från deras fem gräsmatcher, samt båda utvisningarna”.

Matchen på Swedbank blev en bekräftelse på just den teorin – konstgräslaget Gif Sundsvall tog slut omkring 60-70:e minuten på naturgräset, Malmö gjorde mål i 87:e och 89:e minuten och Sören Åkeby var ärlig på presskonferensen:

– Vi var förbannat trötta. Man måste skilja på konstgräs och vanligt gräs. Vi orkar löpa mer på konstgräs. Planen sög på oss. Det är ingen ursäkt men en förklaring.

Rikard Norling fyllde i med att konstgräslagens anfallsspel blir lidande på naturgräs, speciellt sista passningen nära mål:

– Det blir inte samma exakthet i insticken, menade MFF-tränaren.

Lagkaptenen Jiloan Hamad gick ännu längre, han vill att SvFF förbjuder konstgräs:

– Det ska vara ett krav i elitlicensen från förbundet att alla ska spela på naturgräs: Sköt din gräsplan! Man har ju fyra månader på sig att fixa planen fram till premiären, sa Hamad och fortsatte apropå Elfsborgs gräsliga svit:

– Det är själva omställningen som gör att det blir svårt för dem, inte att det är riktigt gräs för det är jätteduktiga spelare allihop.

Nåja, så långt som till ett förbud ska vi väl inte dra det. Samtidigt vann exempelvis Syrianska borta mot Mjällby. Underlaget är bara en av många faktorer som påverkar resultatet och det är långt ifrån den mest avgörande.

Ja förutom för konstgrässpecialisterna från Borås då.

Nog om detta också.

Läste en notis i Kvällsposten att IFK Göteborgs tränare Mikael Stahre efter förlusten mot Kalmar tacklat till journalisten Göran OT Dahlberg, 73, för att denne intervjuade Daniel Sobralense direkt efter slutsignalen.

– Han tryckte till mig i sidan och föste sedan Daniel med fruktkorg och allt in i spelargången, berättar OT.

Vad som hände med fruktkorgen framgår inte av artikeln men good old OT hävdar vidare att han aldrig upplevt något liknande, inte ens under sina 40 år som skolchef på Öland.

…detta vårdslösa beteende mot en äldre man säger väl något om hur pressad Stahre är. Enligt ett ögonvittne på Twitter har Jack Nicholson rådjursögon i ”The Shining” vid en jämförelse med IFK-tränarens blick där och då. 

Samtidigt har Stahre bara sig själv att skylla för att läget är som det är. Det är snudd på obegripligt att han och sportchefen Håkan Mild inte har agerat mer för att förstärka defensiven. Jag behövde en match på mig för att se att backlinjen kunde bli ett problem för Blåvitt i år men för firma Stahre och Mild tog det 20 innan de kontaktade Mathias Bjärsmyr.

(Sedan att jag tippade IFK som tvåa…eh…det behöver ni kanske inte berätta för någon?).

I dag är det presskonferens på Råsunda. Erik Hamrén ska presentera första VM-kvaltruppen. Hur blir det med Alexander Gerndt som är skadefri och spelade i helgen, orkar landslaget med nya reaktioner på en sådan uttagning? Orkar Alexander själv med det? Alexander Kacaniklic eller Tobias Sana, vilken vänsterytter kommer med? Experten Markus Johannesson lanserade plötsligt Niklas Hult i Fotbollskväll i går. Det var lite oväntat med tanke på att du nästan alltid måste bli utlandsproffs i en bättre liga innan du kommer med i Blågult.

Var på plats på Rambergsvallen för toppmötet BK Häcken-Elfsborg och det blev lite förvirrat i inledningen.

Den officiella laguppställning alla lag måste lämna en timme före avspark såg nämligen ut så här för Elfsborg…

…pilarna är förstås mina, för när matchen började visade det sig att Elfsborg inte alls spelade som det stod på papperet. Daniel Mobaeck spelade inte innermittfältare, han spelade högerback och Johan Larsson var högerytter. Stefan Ishizaki gick till vänster, Niklas Hult bildade anfallspar med David Elm och Marcus Rohdén var inte forward utan återfanns bredvid Anders Svensson på mitten.

Så jag frågade Elfsborgstränaren Jörgen Lennartsson på presskonferensen om han försökte lura Peter Gerhardsson eller om det var tekniken som strulat (AIK:s Andreas Alm brukar skylla på kopieringsapparaten):

– Jag vet inte vad det var, om det var tekniskt eller så, sa Lennartsson.

Du hade satt Mobaeck på mitten bland annat. Han spelade högerback.

– Det blev så i dag.

Var det medvetet?

– Det blev så i dag.

Var det medvetet?

– Ja, det var medvetet (skratt).

För att?

– Vi ville väl inte skylta alltför mycket med hur vi skulle formera laget nu när vi hade så många omkastningar i startelvan.

Ordet över till Peter Gerhardsson, således – blev han lurad?

– Nej, vår taktik handlade om att Waris Majeed och Dioh Williams skulle hålla sig nära Andreas Augustsson, och han spelade där han satt på papperet. Sedan när vi såg att Hult spelade forward…det la vi ingen kraft på. Om Augustsson spelat forward hade jag blivit konfunderad, sa Gerhardsson.

Men sedan smet jag in i Häckens omklädningsrum och hittade deras taktiktavla…

…och se på tusan, de hade haft matchgenomgång efter att startelvorna blivit officiella och köpt Lennartssons bluff rakt av!

– Klassisk AIK-taktik, flinade målvakten Christoffer Källqvist och det flinet hade han råd att bjuda på, Häcken vann ju matchen ändå.

Men om inte sir Alex eller José Mourinho, Massimo Allegri eller Vincente del Bosque, behöver använda journalistiskt arbetsmaterial till förvilla motståndaren och därmed vilseleda publik, fans och tv-tittare – varför ska då vissa allsvenska tränarjönsar göra det?

I en mästerskapsmatch eller i Champions League finns det inte på kartan visa sådan brist på respekt mot övriga som jobbar runt fotbollen eller följer den.

Om man ska dra det till sin spets så devalverar det värdet på allsvenskan, det blir en mindre professionell produkt, för att använda sådana termer.

Om Jörgen Lennartsson någon gång blir förbundskapten och leder Sverige till ett mästerskap kan jag garantera att han aldrig skulle våga lura arrangören för att bluffa motståndaren. Alla försnack i tv-studior världen över skulle bygga på felaktig information. Men här i allsvenskan (där det inte är så noga, eller hur resonerar han?) spelar Lennartsson gärna Tuffe Uffe.

Därför var det bra att Elfsborg förlorade i går så att Jörgen Lennartsson fick stå i skamvrån på presskonferensen.

Nattchefen hörde av sig tidigare i dag och ville att Sportbladets profiler skulle sätta ihop en topp tio-lista över Sveriges bästa spelare genom tiderna.

Det är alltid jävligt svårt. Ska man gå efter personlig smak och egna upplevelser, spelarnas meriter, rena kvaliteter (fast hur värderar man då en målvakt mot en forward)?

Ett mission impossible.

Men ändå kul.

Jag hade inte så mycket tid att fundera, och en stund senare stektes idén eftersom det bara var Sportbladets expert på skånska, Wennman den Store och jag som behagade besvara chefens mejl (det var fredag eftermiddag så inte så konstigt kanske).

I alla fall, så här såg listan ut som jag slängde ihop:

1. Gunnar Gren.
2. Gunnar Nordahl.
3. Nils Liedholm.
4. Kurt Hamrin.
5. Zlatan Ibrahimovic.
6. Henrik Larsson.
7. Tomas Brolin.
8. Torbjörn Nilsson.
9. Patrik ”Bjärred” Andersson.
10. Bosse Larsson.

Jag blandade högt och lågt – meriter, George Raynors åsikt att Gre var överlägsen både No och Li, jag tog med en personlig favorit, Torbjörn, trots att Ralf kanske skulle varit med också, men glöm inte Torbjörn som blev Europacupens skyttekung två gånger om, vann Uefacupen och gick till semifinal i Europacupen med ett svenskt lag, jag våndades över att inte ha en målvakt på listan (Ronnie eller Rio-Kalle?) och ville förstås få in Jonas Thern.

Det går att fundera vidare på det här men det vete fan om Fredrik Ljungberg får plats hur man än vänder och vrider på det?

Dagens mest oväntade fotbollsnyhet med svenskanknytning är tveklöst att Villarreals Olof Mellberg gjort en 180-gradersvändning och nu öppnar för en comeback i allsvenskan i allmänhet och AIK i synnerhet.

– Ja, jag känner lojalitet med AIK, säger Mellberg till konkurrenten där han poserar med ett ståtligare skägg än det han bar under EM. Bara en sådan sak.

Först Daniel Majstorovic, alltså. Nästa sommar kanske Olof Mellberg. Sedan kommer Zlatan och ”Chippen” till 2015? I så fall är hela gänget samlat och möjligen skulle Gnaget då fylla den nya jättearenan trots allt.

Dagens största fotbollsnyhet med svenskanknytning är att Fredrik Ljungberg har tagit ett definitivt beslut att inte spela mer fotboll. Om detta skojas det friskt på sociala medier…”Trodde han slutade 2005, hö hö”…”När lägger Ralf av, ho ho” och så vidare.

Det är sant att Fredrik Ljungberg inte tillhört toppfotbollen sedan 2008, och att han inte satte några större avtryck under åren i USA, Skottland och Japan.

Men spelat fotboll har han ändå gjort fram till i vintras då han bröt med Shimizu S-Pulse och ryktades vara på väg till Sydafrika eller möjligen Australien. Jag skrev en krönika om att Freddies karriär visserligen var död – men att han gjorde helt rätt som fortsatte skaffa sig erfarenheter från fotbollsvärldens skuggsidor:

”Man kan förstås tycka att det är en ovärdig avslutning på en stor karriär med inte bara Champions League-final utan även tre FA-cuptitlar och två Premier League-titlar med Arsenal. Bland annat var Freddie ordinarie i laget som förblev obesegrade 2003/04, the Invincibles. Den ligasäsongen startade han fler matcher än Patrick Vieira och Dennis Bergkamp.

Eller så kan man gå till sig själv: vad hade du gjort om du fick chansen att lära dig fotbollskulturen i en fjärde världsdel och dessutom få bra betalt för det?

Mitt svar är givet: när går båten?”.

Fredrik Ljungberg gjorde under många år skillnad i ett av den tidens bästa klubblag Arsenal. Han spelade en avgörande roll när Sveriges landslag gick till mästerskap och överlevde gruppspel. Han är en av våra största. Jag skrattar inte åt de skrockande hån som verkar bygga på okunskap eller möjligen brist på förståelse för idrottens tjusning oavsett nivå. Det var annat med Henke Larsson som hängde kvar i Blågult ett par år för länge.

Med tiden blev Fredrik Ljungberg allt mer hänsynslös när det kom till att skydda sitt varumärke, i somras dök det exempelvis upp en intervju med honom i Dagens Industri som gränsade till historieförvanskning. Men det är egentligen det enda negativa jag har att säga om Ljungberg, vill folk posera i kalsonger kan jag inte klandra dem, jag hade själv ett eget kalsongmärke en gång i tiden.

Mitt bästa Ljungberg-minne är tveklöst 1-0 mot Paraguay i VM 2006 där han själv nickade in matchens enda mål en minut från slutet på Olympiastadion i Berlin inför 50 000 svenska fans. Mitt sämsta Ljungberg-minne är när HBK skickade Jonsereds IF ur svenska cupen 1995, Fredrik satte två och jag bommade ett friläge.

Vad som händer med Fredrik nu vete fan, han har förstås en ocean av kunskap att dela med sig av om han fortsätter inom fotbollen i en ledarroll. Men han känns inte som typen, han har i stället bäddat ganska bra för sitt nya liv i London som affärsman inom fastighetsbranschen till att börja med.

Exakt vad det innebär återstår väl att se men det lär inte gå någon nöd på Fredrik Ljungberg i alla fall.

Till sist: grattis, Kim Källström – 30 år i dag. Snart börjar eländet.

Helsingborgs 0-2 mot Celtic i tisdags kändes mest onödigt.
Känslan efter AIK:s 0-1 på Råsunda mot CSKA Moskva var mer – oundvikligt.
Till skillnad från HIF mötte Gnaget en klassmotståndare vars snabba och vågade kortpassningsspel på små ytor förde tankarna till FC Barcelona.
AIK gjorde vad de kunde, försvarade sig väl men var aldrig nära att hota den ryska storklubben.

AIK började bäst och omsatte all energi som byggts upp inför mötet till ren löpkraft. CSKA gick högt upp med båda ytterbackarna och Daniel Gustavsson kom förbi till höger medan Martin Mutumba/Nils-Eric Johansson hittade fram till vänster. Men de snabba framstötarna på kanterna innebar också att AIK inte hann få in särskilt mycket folk i boxen. Om inläggen inte fastnade på någon av ryska landslagsmittbackarna Ignashevich eller Berezutskiy, så fanns där ändå ingen AIK:are att avsluta.

Ju längre första halvlek led, desto jobbigare blev det för AIK att hinna upp i press när en lysande Rasmus Elm flyttade bollen framåt via Keisuke Honda eller de centrerande yttrarna Alan Dzagoev och Zoran Tosic. Även om det inte ledde till klara målchanser för CSKA – undantaget Ahmed Musas friläge – måste halvtidsvilan kommit som en befrielse för Gnaget. Sista 25 minuterna hade de inte bollen mycket och när de väl hade den, orkade de aldrig få den att fastna inom laget efter allt jagande.

Tränaren Andreas Alm hade möjligheten att byta ut den misslyckade Kwame Kariakri under pausen, sätta in Daniel Tjernström centralt och peta upp mer bolltrygge Celso Borges ett snäpp…jag twittrade till och med om det då…

…men Alm avvaktade med bytet och matchbilden blev ungefär den samma när spelet blåstes igång igen. 

Precis när ”Tjerna” dragit på sig matchtröjan för att ersätta Karikari, efter en timmes spel, fick CSKA utdelning: Aleksandr Cauna löpte runt till vänster, Musa hittade Honda centralt som enkelt bredsidade bollen i mål. Ett lika snabbt som vackert anfall. AIK:s Per Karlsson gjorde en genomgående bra insats som mittback men där hängde han inte med.

CSKA bytte in Pontus Wernbloom till vissa burop och en snabb ”Hata Göteborg”-vända från hemmapubliken (nästan 17 000 var på plats på Råsunda). Wernbloom har varit lätt skadad men klev in för att säkra ledningen.

Någon egentlig AIK-anstormning blev det aldrig, bollinnehavet slutade 62-38 till CSKA och även om Gnaget skapade totalt åtta hörnor var det sällan eller aldrig särskilt farligt. En tilltrasslad situation i straffområdet på tilläggstid var det närmaste de kom.

Att resultatet 0-1 – som i sig inte är dåligt sett till styrkeförhållandena mellan lagen – blir extremt svårt att vända i Moskva om en vecka behöver väl knappast påpekas.

Ganska gemytlig stämning så här timmarna före hundramiljonerkronorsmatchen mellan Helsingborg och Celtic.

Men bloggen har grävt fram en attack.

Tunn, men åndå en attack.

Intervjuade Erik Edman som berättade att han spelat ihop med Celtic-vänsteryttern Giorgios Samaras i Heerenveen.

Hur var han då? undrade bloggen.

– Petters fru brukade kalla honom ”farthållaren”. Han tog bollen och sprang upp och ner, han var som en farthållare, sa Edman och garvade.

Han har bara ett tempo i kroppen?

– Ja, det har inte jag sagt, det var Petters fru som sa detta.

Petter Hansson alltså?

– Ja.

Hon är en sådan fotbollsanalytiker?

– Hon kan en del fotboll, det kan hon. Hon har varit tvungen att stå ut med Petter i alla dessa år. Då har man sett en del fotboll.

Fast sedan kunde Edman inte heller hålla sig riktigt. Han var inte så värst imponerade av Celtic när det kom till kritan:

– Jag tror absolut vi står upp bra och gör en bra match hemma. Jag tycker inte de är något topplag. Det är inget kalas-lag. Visst, ett bra fotbollslag men inte så mycket mer.

Framåt kvällen vet vi mer om vad det egentligen innebär att inte vara ett kalas-lag. Det ska bli mycket spännande.

Min krönika i papperstidningen i dag ledde till debatt, så varför inte fortsätta på det spåret.

Jag tror inte heller att förklaringen bakom Elfsborgs serieledning stavas konstgräs. De har en av allsvenskans bredaste trupper, en skicklig tränare och den bästa mixen mellan gammalt och ungt. Och jag förstår också att ”hemma-borta”-faktorn ska räknas in i ekvationen.

Men det går inte att komma ifrån att Boråslagets resultat är märkliga och att underlaget kan ha bidragit.

Eller hur ska man förklara att…

…borta på konstgräs har Elfsborg tagit tolv av 15 möjliga poäng.

…borta på naturgräs har Elfsborg tagit en av tolv möjliga poäng.

…hemma på konstgräset har Elfsborg nio segrar och ett kryss.

Elfsborg är ett mycket starkt hemmalag, ett normalstarkt bortalag (fyra vinster, ett kryss och fyra förluster) men framför allt är de ett heluselt naturgräslag utifrån resultaten hittills.

Nu väntar fem bortamatcher på vanligt gräs innan allsvenskan är färdigspelad, till att börja med Häcken nästa söndag, och jag är inte beredd att hugga något annat i sten än att det ska bli spännande att se vad den här gåtan får för svar.

För övrigt anser jag att Viktor Claesson, 20, kan bli precis så bra som vi önskar och hoppas. Värnamos ”Zidane” hade lekstuga med Helsingborg under inhoppet i går. Oscar Hiljemark, 20, är på väg att göra en hel säsong utan återkommande svackor vilket är ovanligt för en så ung spelare. Det talas om att de största, svenska talangerna numera finns i utlandet – Alexander Kacaniklic med flera – men det finns några i Elfsborg också, den saken är klar.

Underlaget till trots.

Så blev det alltså en landskamp där man satt på läktaren, efter att Marcus Berg misslyckats med en tredje mottagning på kort tid, och tänkte: ”Var är Ranégie”?

Nu drar jag inga större växlar på storförlusten på Brasilien, och det är naturligtvis massa spelare före MFF-forwarden i kön som inte kunde vara med i onsdags men jag tror nog att Sverige hade hotat brassarna lite bättre om vi lyckats behålla bollen där uppe några sekunder i alla fall. Det dröjde till en bit in i andra halvlek, tror jag, innan Sverige kom upp i en sekvens där de hade bollen inom laget över tio passningar.

…annars var passningsspelet bedrövligt, rent ut sagt.

Men jag drar alltså inga större växlar, det var för många ordinarie som saknades och utan dem är Sverige inte bättre än så här, precis som jag inte drog några större växlar av segern mot Frankrike i EM.

Ni får rätta mig om jag har fel men jag tror inte att Sverige vunnit en enda match under Erik Hamrén där motståndarna varit bättre på papperet och santidigt haft något att spela för. Frankrike? Visst, men de var redan klara för EM-kvarten. Holland? Ja, men de var redan klara för EM.

Nåväl, försvarsspelet var inte så illa ändå trots tre insläppta. Organisationen satt bra, Andreas Granqvist var trygg och vårdad. Men Jonas Olsson tappade bort Leandro Damiao vid 0-1-målet, det var mindre bra, och Sebastian Larsson lät Neymar skicka in det där inlägget lite väl ostörd, det var också mindre bra.

Å andra sidan – Damiao och Neymar var brassarnas bästa och förr eller senare lyckas de naturligtvis såra ett lag som Sverige. Ingen kan vara förvånad över det.

Behrang Safari gjorde en helt okej insats till vänster och vi ska inte glömma, att det faktiskt inte släpptes in något mål på hörna.

Andreas Isaksson, för dagen lagkapten, var arg som jag aldrig sett honom förrut när Brasiilien fick (en feldömd) straff. I vredesmod sparkade målvakten iväg bollen som gick hela vägen över Råsundas tak och landade nånstans i närheten av den nya spårvagnsstationen. Andreas blev därmed den andra spelaren i världshistorien (?) att lyckas skicka ut en boll från Råsunda. Den förste ska ha varit Pontus Kåmark med sin första rensning för AIK. Detta påstår i alla fall (fd) TT-Johansson.

…historiskt arg var han i alla fall.

Ja, Isaksson alltså. (fd) TT-Johansson har jag egentligen bara sett arg en gång och det var när han skulle framföra ett officiellt klagomål från TT till presschefen Hans Hultman när vi inte fick tala med landslagsläkaren Leif Swärd under förlägret på Gotland.

(Fast jag vet inte om (fd) TT-Johansson var så arg egentligen, han var mest officiell).

I övrigt?

Nja, inte mycket. Tobias Hysén gjorde ett snyggt inhopp.

Sverige har bara förlorat med större eller liknande siffror två gånger tidigare på Råsunda: 1974 mot Holland (1-5) och 1958 mot Brasilien (2-5). Ödets ironi att det hände igen i just avskedsmatchen.

Pelé visade ett lätt steg på innerplan inför avspark när han sprang ett litet ärevarv och gjorde en mycket oväntad high five med svenska landslagsläkaren Anders Vallentin som var snabb att få upp näven.

Annars fanns inte så mycket att skriva hem om efteråt, ett tag mot slutet av matchen hade jag inte ens underlag att få ihop till en tweet, då är det illa.

Sedan började vågen rulla och då fanns det åtminstone anledning att be folk att sätta sig ner.

Till slut gick vi på ”Wernbloom vs Neymar”- spåret till papperstidningen och det funkade även om Pontus var lite ovillig att prata om sina kapningar. Och det är klart, den stämpeln vill du kanske inte ha – spelaren som sparkade sönder världens just nu största fotbollstalang. Nu var det nog ingen fara med brassestjärnan även om han tydligen var för illa tilltygad för att ta sig ut i intervjuzonen.

Sebastian Larsson var åter tydlig med att han inte vill spela högerback, när Krokodilen frågade vad det är som inte är roligt med att spela högerback svarade Sebastian:

– Allt.

Knepigt läge, så klart, men om Hamrén anser att ”Seb” är bästa högerbackslösningen för laget, då tycker jag nog att han får rätta in sig i ledet och göra jobbet.

Att det ska vara så svårt att få fram högerbackar i det här landet? Även Mikael Nilsson var ju en mittfältare som skolades om.

Nya tag mot Kina på Olympia, sedan börjar VM-kvalet mot Kazakstan på Swedbank några dagar senare. Däremellan ska jag hinna ut en sväng i skog och mark på den här nyligen inhandlade rackaren…

…Miss Modin har redan döpt henne till Crossolina, och det hela var faktiskt Fröken Frändéns idé. Under ett samtal om livet härom dagen sa hon till mig att bejaka mina intressen. Sådana har man ju inte så många men cross är ett av dem så varför inte ta upp det igen.

När är Novemberkåsan?

Tog med Bank på The Dark Knight Rises i går kväll och efteråt spelade han oberörd men jag hur det lyste i ögonen. I dag ska jag vara med i en paneldebatt om filmen som är tänkt att mynna ut i någon slags podcast, det känns som att det kan sluta precis hur som helst.

…eller det blåser åtminstone uppfriskande vindar kring landslaget. Då syftar jag inte bara på att Alexander Kacaniklic är med i truppen mot Brasilien.

Förbundskaptenen nobbar Mathias Ranégie igen och den här gången tänder MFF-anfallaren på alla cylindrar (jag håller på att köpa en cross och ber om ursäkt för liknelsen).

Först via traditionella medier, sedan via Twitter där Ranegie länkar det där Youtube-klippet från Ukraina när Sverige precis åkt ur EM och Erik Hamrén förklarar på svengelska att han hejar på England nu. 

Inte alls smart av Ranégie om han vill bli uttagen i landslaget i framtiden men i sak är jag på spelarens sida: dels har 28-åringen gjort sig förtjänt av en chans utifrån vad han har levererat i allsvenskan under lång tid, dels är förbundskaptenens förklaring märklig:

Plötsligt är Zlatan Ibrahimovic och Ola Toivonen så cementerade som ”tior” att det inte finns anledning att testa någon annan. Uppenbarligen har Hamrén gett upp EM-idén med Toivonen som vänsterytter och det kan väl tyckas klokt. Men han har samtidigt bestämt sig för att Zlatan bara kan användas i en enda roll – som nummer tio.

Det här får jag inte ihop.

Vår förbundskapten är, mig veterligen, den enda coach i Ibrahimovics karriär som konsekvent väljer att använda en av världens bästa ”nior” som offensiv mittfältare, eller ”tia” som det kallas. Eftersom Zlatan är en sällsynt gudabenådad fotbollsspelare gör han strålande ifrån sig där också men det bästa för landslaget inför VM-kvalet vore att hitta en spelare som fungerar som ”tia” medan Zlatan kan hålla sig där han gör mest nytta – nära motståndarens mål. Fri att vandra neråt i planen, naturligtvis, men det är trots allt nära mål som Sverige – och PSG och alla andra lag Zlatan spelat i – fått ut mest av honom. Det var i närheten av motståndarmålet Zlatan gjorde sina poäng under EM.

Ta EM-premiären mot Ukraina. Det hade väl ändå varit bättre att skicka omöjliga bollar på Zlatan, än att skicka omöjliga bollar över Zlatan, på Markus Rosenberg? Den dagen Sveriges landslag är så skickligt att inga motståndare lyckas störa oss till att i vissa matcher knacka långt, då ändrar jag mig gärna. Men när den dagen kommer – om den kommer – har Zlatan sedan länge gått i pension.

Ja ja, jag vet att ingen jävel håller med mig men alla har rätt till en åsikt, eller hur?

Att Zlatan själv vill spela ”tia” är inte konstigt. Han gillar att styra och dominera spelet när han kommer hem till sitt landslag och för all del, det är en rolig position. Inte lika bökigt och stökigt som längst fram där du kan bli isolerad.

Det är modigt av Mathias Ranégie att riva upp himmel och hav och med full kraft sätta strålkastarljuset på Erik Hamréns märkliga resonemang. Att Zlatan ska spela alla matcher från start är en självklarhet – tro inte att jag tycker något annat – men när det kommer till vilken position måste förbundskaptenen ta beslut som är bäst för laget. Och det kan omöjligen i alla lägen vara Zlatan som offensiv mittfältare. Alltså hade det funnits anledning att ge Mathias Ranégie chansen nu när fyra forwards lämnade återbud på grund av skador.

Framför allt då Ranégie inte är aktuell som vare sig nia, tia eller startspelare, utan vid skadekriser, som inhoppare när Sverige jagar mål och lyfter långt. Det kan komma ett läge då landslaget behöver just en sådan spelare.

Jag vet inte om ni minns Anders Svenssons gamla beef med Radio Sjuhärad för ganska exakt ett år sedan?

Svensson slog i direktsändning fast att han inte tyckte Pia Sundhage kunde bli förbundskapten för herrlandslaget.

Då ringde en lyssnare in och sa:

 – Men snälle Anders Svensson, vad spelar det för roll om kärringa heter Sundhage eller Lagerbäck?

Detta lyssnarcitat spelade Radio Sjuhärad upp gång på gång under en tid, Svensson kände sig hånad och sedan pratade han helst inte med lokalradion på ett tag.

Elfsborgs supporterklubb Guliganerna lanserade 2004 Pia Sundhage som tränarkandidat men klubbledningen valde Magnus Haglund i stället. Många år senare gjorde vi på Sportbladet en enkät med allsvenska herrlag om de kunde tänka sig en kvinnlig chefstränare? De flesta svarade ja men inte mycket har hänt på den fronten. 

Jag skrev där och då krönikan Det vore ett genidrag att ge Sundhage chansen och utöver den rent PR-mässiga vinsten tänkte jag så här:

”Vad är egentligen probemet? Att fotbollsspelare inte skulle ta kvinnliga tränare på allvar? Äh, finns kompetensen är ingen dummare än att acceptera idéerna, alla vill vinna.
Att hon inte kan vistas i omklädningsrummet? Bah, vi hade en kvinnlig sjukgymnast när jag spelade i Ljungskile för tio år sedan, hon gick som barn i huset bland nakna killar och knådade våra hårt ansträngda muskler, det var inga konstigheter”.

Jag såg få problem då, ser ännu färre nu. I USA:s damlandslag är Pia bossen, Tony Tiger som knådar hennes fötter.

Andra raka OS-guldet är förstås otroligt strort. De lärdomar hon måste ha gjort under åren i USA, de utmaningar hon måste ha ställts inför…klart att det kvalificerar henne för jobbet i vilket herrallsvenskt lag som helst.

Till att börja med.

Men Pia ska naturligtvis inte ta något allsvenskt herrlag nu. 2013 arrangerar Sverige EM och förbundsordföranden Karl-Erik Nilsson och gänget på SvFF har just nu bara en punkt på agendan: försöka få Pia att ta över Sveriges damlandslag så snart som möjligt.

Hennes kontrakt med the U.S. team löper ut i dagarna och helst ska hon ha ett samtal från förbundet i dag.

När jag pratade med ordförande Nilsson i samband med tisdagens presskonferens öppnade han för Sundhage men några diskussioner om en roll i det svenska landslaget hade inte förekommit.

Jag har hennes OS-nummer, Karl-Erik. Bara att höra av dig så får du det.

Jag har också en ganska stark känsla att hon är sugen på jobbet som svensk förbundskapten…vid tillfälle ska jag återkomma till varför jag misstänker det.

OS-finalen USA-Japan – inför åttio-jävla-tusen på nya Wembley – var den bästa damfotbollsmatch jag nånsin sett. Inte lika dramatisk som fjolårets VM-final mellan samma lag men den så bespottade kvaliteten har gjort en resa man knappt hängt med på. Debatten om ”dålig fotboll” hörs allt mer sällan. Jag har skrivit en hel del om OS-turneringen på Twitter och glåpsvaren är få om ens några. Det är glädjande.

Carli Lloyd gjorde två klassmål och om Usain Bolt bara kutat lite fortare innan han ryckte åt sig J-Wix kamera igen hade jag inte missat hennes andra. Ett tag var det japanskor, japanskor, japanskor i USA:s straffområde men det räckte bara till en reducering. Sedan var guldet USA:s och Pias.

Det kan bli ett sjujäkla drag här hemma sommaren 2013 och inget hade varit större än om Pia Sundhage från Ulricehamn leder Sveriges landslag då.