Med sin bok och angreppen på Pep Guardiola la Zlatan Ibrahimovic en enorm press på sina egna axlar.
Cirkusen inför mötet med Barcelona kan inte undgått någon i fotbollsvärlden.
Så hur skulle Zlatan hantera trycket?
Det var frågan.
Svaret?
En topprestation till ingen nytta.

”Jag triggas av hat och revansch”.
Meningen återkommer gång på gång i självbiografin ”Jag är Zlatan Ibrahimovic”.
Nu fick vi det på röd-svart-vitt på grönt också.

En norsk, en svensk och en Zlatanist – vad händer när man dissekerar Zlatan Ibrahimovic ihop med tre norrmän och en halvdansk?

Jo, jag reste till Norge igår för att vara med i just det programmet.

Det slutade med att jag var tvungen att såga dem för att de fortfarande använder ordet ”brassemål” för bicycleta.

När sluttade Arne säga brassespark? 1975? 1982? Inte sennare i vårt fall.

”Men den där Lasse Anrell, alltså. Är han inte en jävla sopa?”.

Jag har fått frågan fler gånger än jag kan räkna till.  För folk utanför branschen låter det som en sågning. Vi som lever i den vet att det är den största hyllning du kan få som krönikör.

Gemensamt för alla som jobbar med journalistik är att bli läst, sedd, hörd. Lasse Anrell är läst mer än någon annan på Aftonbladet skulle jag tro, möjligen undantaget Jan Guillou när han bemödar sig.

Det betyder något eftersom ord betyder något.

Jag anar redan invändningarna kring Anrell: ”Vem blir inte läst om man bara försöker provocera?”. Det är en myt. Läsarna tröttnar snabbt på den som vecka efter vecka provocerar för provocerandets skull. Du måste veta när du ska vässa pennan, var den ska sättas ner extra hårt men framför allt: texten måste alltid vila på ett fundament av relevans, om än bara ett litet korn som inte går att sprätta bort och som resonemanget sedan funderar och raljerar kring.

Jag skulle vilja påstå att Lasse Anrell – hur jävla högtravande det än låter – är näst intill överlägsen i svensk press på detta.

Men en stor tidning som Aftonbladet kan inte bara bestå av Lasse Anrells. Den kan inte heller bara bestå av nyhetsjägare som Michael Wagner och Tomas Ros, stilister som Simon Bank, unikum som Erik Niva, genier som Peter Wennman eller vanliga, hederliga idrottskännare som Stefan Alfelt och Mats Wennerholm.

Tidningen lever på mixen.

Med Lasse Anrell försvinner en ingrediens som jag aldrig har kunnat motstå när jag slår mig ner i soffan om söndagarna. Det är inte alltid jag efteråt förstår varför jag egentligen läste just den krönikan. Men jag vet en sak, och det är att jag inte kunde låta bli att läsa.

Inte för att det kommer behövas men: lycka till framöver, Lasse. Jag hoppas att Söderstadion är bokad för avskedsfesten.

Och Globen för efterfesten.

Många är vi som väntat tålmodigt på Lars Lagerbäcks första uttalande om årets stora händelse i den svenska bokvärlden. Men när det äntligen kom i går kväll, ja då blev det en besvikelse.

Det kom i form av ett pressmeddelande från Lagerbäcks arbetsgivare Viasat:
– Just nu vill jag inte kommentera boken då jag ännu inte läst den, säger Lars Lagerbäck i pressmeddelandet.

…kanske inte så konstigt därför, att Tomas Bannerhed ser lite halvpurken ut på jubelbilden, trots att han stoltserar med den 31 centimeter höga och tre kilo tunga Auguststatyetten, gjuten 1989 på Herman Bergmans konstgjuteri i Enskede, Stockholm…

…Lagerbäck gläntar ändå på dörren för att i framtiden ge en mer utförlig kommentar till boken:
– Ni får vänta på att jag skriver en egen, skojar han enligt pressmeddelandet. 

”Korparna” är alltså Tomas Bannerheds debutbok, den gavs ut 2011 och tog hela tio år att skriva, nästan lika lång tid som Lars Lagerbäck var svensk förbundskapten.
– Kontinuitet är en framgångsfaktor – särskilt för lag som inte kan vinna match efter match på individuell skicklighet, menar Lagerbäck.
Öh, det handlar inte om korpfotboll, utan om en stackars småländsk familj på 70-talet där åkrarna och kreaturen i lagården är deras lott och tunga ansvar mot dem som kom före. Boken beskriver både himmel och helvete där pappan saknar insikt i hur han deformerar sin familj och lägger sin ångest tung och svart över dem som trots allt älskar honom? 
– Generellt tror jag att om man funkar ihop i familjen så har man ofta också ett bättre samarbete på bondgården.

Lagerbäck drar en parallell till Manchester City:
– Jag tror att händelsen med Tevez var viktig. Klubben och Roberto Mancini satte ner foten och sedan dess har det varit lugn och ro. Att Balotelli, i Tevez frånvaro, får mer speltid är viktigt för harmonin. Balotelli är en sådan som behöver spela för att behålla motivationen. 

För ytterligare information, vänligen kontakta:
Fredrik S Johansson, pressansvarig Viasat Sport.

Förbundskapten Erik Hamréns EM-trupp är egentligen så stängd att det knappt är lönt att prata om vilka som eventuellt kan slå sig in. 23 man får åka till Polen/Ukraina i sommar och om man tittar på den 22-mannatrupp som var uttagen till Danmark/England förra veckan finns inte mycket förändringsutrymme.

Men saker kan förstås hända och så här ser det ut:

Danmark/England-truppen bestod av fem mittbackar, en ska bort. Rimligen Michael Almebäck nu när Andreas Granqvist även är ett alternativ till höger. Hur som helst kommer någon av dem att försvinna och vi är nere på 21 man (att åka till EM med fem mittbackar är inte aktuellt). 

Men där ska en tredjekeeper in, Pär Hansson, och vi är uppe på 22 namn igen.

En plats öppen alltså.

Den är i normala fall Tobias Hyséns, alla vet att Hamrén uppskattar att ”Tobbe” kan användas på flera olika positioner. Tobbe é klar.

Ni som hängde med på mattelektionerna räknar snabbt ut att därmed är det stängt, igenspikat, stoppskylt 23.

Eller?

Nej, så här tror jag att det kan bli:

Hysén går fint att använda till vänster och därmed finns fyra – ja till och med fem – spelare som kan användas på vänsterkanten: Sebastian Larsson, Chippen Wilhelmsson, Emir Bajrami, Martin Olsson och Hysén då.

I den kvintetten hänger Bajrami löst. Hans dipp är avgrundsdjup och som jag bedömer det krävs en succévår i Tweente för att rädda EM-platsen.

Om Erik Hamréns snack om ”framskjuten bröstkorg” och ”shining” (vad det nu betyder) ska gå att ta på allvar i fortsättningen bör Bajrami petas för att göra plats för en forward till, eftersom det framför allt är anfallsspelet som hackat.

(Sedan att Hamréns attitydtugg känns ganska platt och poänglöst är en annan diskussion som vi redan avhandlat).

Den forwarden kan mycket väl vara John Guidetti om han lyckas konservera nuvarande form. Han gjorde två mål och en assist i 4-0-bortasegern mot Vitesse och det imponerar. Framför allt imponerade hans andramål där 19-åringen var snabbare i tanken än alla andra spelare i straffområdet på den retur som uppstod. Den typen av straffområdesforwards saknas i EM-truppen, möjligen är Marcus Berg ett alternativ som ser ljuset i tunneln efter en tung tid och har mer erfarenhet av landslagsspel än Guidetti.

Men Guidettis grundkapacitet är högre och i en svensk 23-mannatrupp borde det finnas plats för ett av nationens stora framtidsnamn.

Ska det bli fler förändringar som öppnar upp för spelare som Albin Ekdal eller Rasmus Jönsson krävs nog skador eller tunga formsvackor på låt säga Samuel Holmén och Alexander Gerndt.

Lördagarna när du inte har något på jobbschemat, inte är härjad efter en tung after work, inga bjudningar att klä upp dig inför, inget inbokat, inget planerat, när du kan ta en långpromenad i höstsolen med granntjejen, knalla upp din lokala pizzaman, ta in en välgräddad med dubbel botten och extra ost, lägga dig framför en Premier League-match du egentligen skiter i…

…jag undrar om inte de lördagarna egentligen är de bästa.

Säga vad man vill om ”Super-Mario” Balotelli men fotbollen behöver sådana karaktärer. Först stirrade han ut Newcastles keeper Tim Krul, rullade in straffen, Krul kvar på hälarna, sedan gick ”Super-Mario” rakt fram med armarna i kors – och stirrade ner Krul en gång till.

…allt detta i en frisyr som ser ut som han gnuggat en tribaltatuering mot hjässan…

…eller som Balotellis egen frisör ska ha sagt:
”Rumours are that when Mario walked into his favourite hairdresser in Stretford, the barber was muttering ’Why always me?’ under his breath”. 

Lite som Big Mamas syster (hon hade en salong på Friggagatan i Göteborg) en gång sa:
– Big mama big problem for big sister.

…ni som minns den färgstarke IFK-anfallaren minns också att han lekte mycket med håret.

Frågan som uppkommer efter Manchester City-Newcastle 3-1 är förstås: finns det något som kan stoppa City den här säsongen? Min PL-vinnare Chelsea är tolv (9) poäng efter.

I går visade Kanal 5 ”Armageddon” och det är nog den bästa skitfilm som gjorts. Får alltid tårar i ögonen när lille Tommy ropar till mamma Denise: ”Mom, that salesman’s on TV”  och mamman svarar: ”That man’s not a salesman. That’s your daddy”.

Vackert.

…eller när A.J (Ben Affleck) leker med ett kex på Graces (Liv Tyler) mage och hon undrar om det finns några människor på jorden som gör exakt samma sak som de två just nu?
– I hope so, otherwise, what the hell are we trying to save? 

Lite som med Mario Balotelli. Vad vore fotbollen utan sina berättelser?

Avd. krystade liknelser.

Namn:  Karl Fredrik Ljungberg.

Födelsedag: 16 april.

Ögonfärg: Blå.

Hårfärg: Uppseendeväckande.

Syskon: Lillebrorsan Philip.

Mina intressen: Spela fotboll, bada med skum och klä ut mig till Johnny Rotten.

Djur jag tycker om: Hund (men inte Hoffa och Trustor).

Godaste mat jag vet: Slottsstek och kokta grönsaker.

Favorit godis: Kexchoklad.

Bästa bok jag läst: ”Att vara Per Gessle: En auktoriserad biografi” av Sven Lindström.

Bästa musikgrupp/artist: Per Gessle.

Bästa låt: Per Gessle.

Bästa film: Per Gessle.

Favoritbil: Per Gessle.

Favoritpogram på tv: Shogun.

Jag gillar bäst: Per Gessle.

Jag avskyr mest: Bitchiga kommentarer.

Vill jag bli när jag blir stor: Samuraj.

Kille/tjej jag vill ha chans på: Så länge hon går 20 meter bakom.

Favoritcitat: “So what are we going to do? Sit around bars, sipping Cosmos and sleeping with strangers when we’re eighty?”.

Namn:  Zlatan Ibrahimovic.

Födelsedag: 3 oktober.

Ögonfärg: Svart.

Hårfärg: Mörk

Syskon: Sanella, Sapko.

Mina intressen: Spela fotboll, stjäla cyklar och spränga brevlådor.

Djur jag tycker om: Hund – speciellt Hoffa och Trustor.

Godaste mat jag vet: Makaroner och vitt bröd.

Favorit godis: Fotbollsgodis.

Bästa bok jag läst: ”Jag är Zlatan Ibrahimovic” av Zlatan Ibrahimovic och David Lagercrantz.

Bästa musikgrupp/artist: AC/DC.

Bästa låt: ”Thunderstruck”.

Bästa film: De är två: ”Gladiator” och ”Scarface”.

Favoritpogram på tv: Laul Calling.

Favoritbil: Lamborghini Diablo.

Jag gillar bäst: Män som röker cigarr.

Jag avskyr mest: Primadonnor.

Vill jag bli när jag blir stor: Maffiaboss.

Kille/tjej jag vill ha chans på: Blond tjej med höga klackar.

Favoritcitat: My name is Zlatan Ibra Ibrahimovic, commander of the northern milano armies, striker of the Massimiliano Allegri legions, loyal servant to the true emperor, Silvio Berlusconi. Bigger then Lionel Messi, destroyed by Pep Guardiola. And I will have my vengeance, in this season or the next.

Förr eller senare var Fredrik Ljungberg förstås tvungen att bemöta bombmattan som Zlatan Ibrahimovic levererar i sin bok.

Nu är det gjort.

– Det är synd om honom att han måste sjunka så lågt och skriva så bitchiga kommentarer om mig och många andra inom fotbollsindustrin, vad jag förstått, för att sälja en bok, säger Fredrik till Sportbladets Johan Flinck.

Utöver att ordvalet ”bitchiga kommentarer” är smålustigt tänker jag så här:

Konflikten Zlatan/Ljungberg var uppenbar för alla som följde landslaget under -00-talet. Det var gester och hyschningar och regelrätta bråk på spelarhotellet, bland annat det som jag avslöjade under VM 2006. Att Zlatan inte skulle nämnt något om detta i sin självbiografi hade varit ännu konstigare.

Nu gjorde han det – fast på fel sätt.

I stället för att redogöra för bakgrunden, varför det gick snett från början, varför konflikten inte gick att lösa, hur det påverkade landslaget, om det fungerade på planen, valde Zlatan att arrogant raljera över en av svensk fotbolls stora i modern tid.

Zlatan hade möjligheten att berätta men valde en annan väg.

Å andra sida har även Ljungberg den möjligheten men inte heller han vill ge oss en fördjupad förståelse av en för svensk fotboll ganska unik konflikt mellan två superstjärnor.

I stället landar allt i ett förvisso underhållande, men ganska platt ordkrig.

Det är varken synd om Zlatan eller Fredrik Ljungberg, däremot är det lite synd om alla landslagsfans som vill veta.

Så här dagen efter är det klart att landslaget trycks ner i strumplästen och sågas från alla håll och kanter, med alla möjliga och omöjliga argument.

Två raka förluster, varav en plattmatch mot Danmark, då blir det så.

Men om sju månader, när EM sparkar i gång, är matcherna glömda, förutsättningarna nya och Sverige har en konkurrensfördel det inte talas så mycket om.

Erfarenheten från mästerskap.

Isaksson – VM -02, EM-04, VM -06, EM -08.
– 
Lustig – noll mästerskap.

Mellberg – EM -00, VM -02, EM-04, VM -06, EM -08.

Majstorovic – EM -08.

Olsson – noll mästerskap.
– 
Larsson – EM -08

Svensson – VM -02, EM-04, VM -06, EM -08.

Källström – EM-04, VM -06, EM -08.

Chippen – EM-04, VM -06, EM -08.
–
Elmander – VM -06, EM -08.

Zlatan – VM -02, EM-04, VM -06, EM -08.

…det är inte alla landslag som kan ställa upp med en så erfaren startelva vilket kommer att behövas när det tunga allvaret sveper in över Polen/Ukraina i sommar, när allt ställs på sin spets, när det gäller att leverera under maximal press.

Tyvärr är det i backlinjen rutinen saknas och det känns inte helt bra.

Vem ringer Teddy och Alexandersson?