Den tidigare så trygga defensiven svajar och förbundskapten Erik Hamrén byter vänsterback oftare än vanligt folk skiftar åsikt vem som ska spela där.
Är det dags att förbundet stöttar upp Hamrén med en assisterande tränare?
Varför inte en som kan försvarsspel på sina fem fingrar, till exempel Helsingborgs P-O Ljung.

Den stora överraskningen i förbundskapten Erik Hamréns trupp till EM-kvalmatcherna mot Finland och Holland är att både Oscar Wendt och Behrang Safari petas helt. Safari inledde kvalet förra hösten men åkte ur startelvan efter inkastet mot Holland. Wendt tog över men hamnade på läktaren efter plattmatchen mot Ungern.

Tredje förstaval verkar nu bli Martin Olsson som spelat de flesta ligamatcherna i Blackburn, de senaste som yttermittfältare. I truppen finns också Pierre Bengtsson, ordinarie vänsterback i FC Köpenhamn.

Hamrén motiverar förändringarna med att Safari och Wendt saknar speltid i sina klubblag samt att det inte ”lyst om dem” senaste samlingarna. De har inte skjutit fram bröstet, visat att bron är stängd. Den varan tycker Hamrén sig få mer av i Olsson och Bengtsson vilket enligt förbundskaptenen väger tyngre än den landslagserfarenhet Safari och Wendt kunnat bidra med. Ungefär så kan man sammanfatta det samtal vi hade med Hamrén efter gårdagens presskonferens. 

Som avrundning frågade jag:
Vad hade du för position när du spelade själv?
– Ja, jag fick inte spela i så många år. Som junior var jag mest mittfältare, när jag kom upp i A-laget som 16-åring spelade jag högerback. När jag gjorde comeback efter några operationer som 20-åring spelade jag forward, sa Hamrén.

Förutom en kort sejour som högerback var vår förbundskapten alltså en utpräglat offensiv spelare, antingen som mittfältare eller anfallare. I nuläget har Sverige ingen assisterande, det närmaste är players managern Marcus Allbäck som fungerar som ett bollplank kring uttagningar, träningsupplägg, matchcoaching och byten. Det är med Allbäck Hamrén diskuterar inför och under matcher. ”Mackan” var en klok fotbollsspelare men sällan nere på egen planhavla. 

Ni kanske anar vilka frågeställningar det här resonemanget leder mot?
* Har de svenska landslagstränarna den kompetens vad gäller försvarsspel som krävs? 
* Förstår de vikten av att spela ihop en fyrbackslinje? 
* Är det mer fokus på att hitta syndabockar än att hitta ett fungerande samarbete mellan yttermittfältare-ytterback och innerback-ytterback? 
* Är det bara attityd och framskjuten bröstkorg som betyder något i lagbygget? 
* Det sägs från gamla spelare om Hamrén att det inte läggs särskilt mycket vikt vid det här med taktik. Att halvtidssnacken oftare handlar om att visa vilja, hjärta, attityd. 

Korkade spekulationer, kanske – Hamrén och Allbäck kan förstås mer fotboll än både du och jag – men det är något som inte stämmer, annars hade landslaget aldrig försatt sig i en situation där EM-kvalet går mot sin upplösning och de vänsterbackar som ska göra jobbet har gjort sju A-landskamper tillsammans, varav en tävlingsmatch från start (Olsson mot San Marino). 

Erik Hamrén hävdar att han tror på Safari och Wendt för framtiden men resonemanget går inte hop. Om förbundskaptenen verkligen gjort det hade han rimligen satsat vidare på någon av dem och gnuggat samarbetet med närmaste innerback och yttermittfältare under de träningstillfällen som finns fram till avspark. Lagt mer fokus på defensiven på den icke-fungerande kanten, instruerat ”Chippen” (som brukar spela framför) att titta i backspegeln lite oftare.

Nyligen blev Uefas tekniska rapport om Champions League 2010/11 officiell och en siffra som är intressant är antalet mål som görs på rena inlägg: 57 stycken. Det är det enskilt näst vanligaste sättet att göra mål i den moderna fotbollen (vanligast är frispelningar centralt, 82, som ofta hänger ihop med omställningar/bollåtererövringar).
En slutsats man kan dra är att snacket om ”offensiva, moderna ytterbackar” behöver skruvas ner på sina håll. Det blir allt viktigare att förhindra inlägg för att undvika baklängesmål, och hellre ha bra inläggsfötter i positionen framför.

Jag har studerat Erik Hamrén under ett antal kvallandskamper. Han agerar vid bänken då han anser att någon spelare behöver väckas, det är vevande gester och ett kroppsspråk som signalerar det han oftast pratar om: attityden. 
Allbäck brukar nicka och se fundersam ut när något diskuteras men vilka inspel kommer han egentligen med när det gäller försvarsspelet?

Här saknar jag ett defensivt hököga, gärna en taktiskt skolad gammal ytterback som snabbt kan se om formationen behöver svängas, vilka ytor motståndarna har siktat in sig på, hur kan ytor kan förstärkas genom små justeringar.

Varför inte Helsingborgs P-O Ljung som tillsammans med Conny Karlsson skapat allsvenskan starkaste defensiv. Ljung som leder många av HIF:s träningspass, är aktiv på bänken och dessutom en stor entusiast av den mer försvarsinriktade italienska fotbollen.

L L L L L
Du ligger under med 2-0 på Old Trafford efter en kvart mot ett formstarkt Manchester United (som vilar visa spelare men ändå). Chanserna att vända till en 3-2-seger i andra halvlek är ungefär lika stora som att Martin Hansson står i Djurgårdens bortafölje mot Syrianska på fredag.
Men det var alltså precis vad Frei & co höll på att göra. United kvitterade visserligen i slutet (förstås) men imponerande av lilla Basel som – enligt bloggaren osynligahanden.com – har ”lägre intäkter än vad ManUtd varje år betalar i avkastning till klubbens obligationsägare (£43m)”.
Avd. mindre nödvändigt men kul vetande.
Vilken Frei förresten?
Det vete fan.

L L L L
Bayern München visade stjärnspäckade Manchester City att det spelar ingen roll hur många världsartister ett lag består av, det måste finnas en tanke om hur man anfaller och hur man försvarar sig också. Managern Roberto Mancini glömde Carlos Tevez på flyget och rök ihop med taktiktavlan i spelarbussen (eller om det var tvärtom) – då gick den tyska maskinen med Müller, Gomez och Schweinsteiger i spinn direkt. Vackert att skåda.

L L L
För några veckor sedan var Inter en klubb i upplösning (nåja). Men så tog Claudio Ranieri över efter Gian Piero Gasperini, ut med trebackslinjen, in med en rak fyra och nu har Ranieris Inter två raka segrar. Ibland är tidiga panikbyten tydligen ett framgångsrecept även om det satt hårt inne mot CSKA i Moskva (3-2).

L L
Nyligen blev Uefas tekniska rapport om Champions League 2010/11 officiell. Bland mycket intressant kan man notera att både Barcelona och Bayern München tillhör de lag som sprang minst antal meter i snitt under en match (cirka 110 000 mot Rubin Kazan och FCK:s 120 000 som sprang mest). Barca och Bayern toppar dock listan över lyckade passningar i snitt per match (791 respektive 673) – möts lagen som låter bollen göra jobbet i årets final?
PS Allra minst förra CL-säsongen sprang Inter och Milan. Antagligen därför Zlatan Ibrahimovic trivs/har trivts så bra i de klubbarna…oups.

L
Bosse P stod upp fint mot sin mer överlägsne kollega Lasse Lagos när den bittra systemstriden inom svensk fotboll på 80-talet diskuterades i Viasat-studion. Bosse P var på tyska sidan, Lagos på den brittiska och hur gick det i matchen? Jodå, 2-0 till Bayern mot City och klar seger för Bosse P.
Apropå Lagos: kunde inte Madame Amanda eller någon informerat honom om Mancinis uttalande att Tevez aldrig mer kommer spela för City, så slapp han sitta och gissa fel i direktsänd TV?
Eller som han själv uttryckte det framåt midnatt:
– Oj, då var våra spekulationer inte mycket värda.
Ja så kan det gå när de där mediaexperterna ska spekulera. 

Inte ens nära:
Den så kallade ”omgång 1”-teorin håller. Vad har hänt med Premier League? De engelska lagen är ju sämre än ärtsoppa i Champions League så här långt. 

Normalt kunniga TV-kommentatorer som Lasse Granqvist med flera förstår inte heller handsregeln och vilseledde publiken i går. Men Hjalmar Jonssons handboll var ett ganska pedagogiskt exempel.

Hjalmar har ryggen mot bollen och ser inte när när Sebastian Rajalakso skjuter. Reglerna är tydliga på att domarna ska försöka bedöma spelarnas avsikt. Ryggen mot bollen och armen stilla i naturlig position kan aldrig vara en avsiktlig hands.

Vidare får armen inte vara i en onaturlig position (•) – Jonsson kom glidande, hade armen ned mot marken = naturlig position vid en glidning. Det hade varit skillnad, som Hansson påpekar, om han haft armen rakt upp i luften. 

Regelverket säger:

Hands innebär att en spelare avsiktligt tar kontakt med bollen med sin hand eller arm. Domaren ska ta hänsyn till följande:

• handens rörelse mot bollen (inte bollens rörelse mot handen).

• avståndet mellan motspelaren och bollen (oväntad boll).

• handens position innebär inte nödvändigtvis att det är ett regelbrott.

Så skyll inte på Martin Hansson, skyll på regelverket, de är lika för alla i hela världen.

Då tyckte jag själv först att den andra straffsituationen var mer att diskutera. Joona Toivio börjar dra i Tobias Hysén utanför straffområdet. Jag trodde att domaren ska blåsa för där förseelsen börjar, alltså utanför straffområdet.

Men regelboken sidan 103 (detta är nytt sedan i fjol):

”Om en försvarsspelare börjar att hålla fast en anfallsspelare utanför straffområdet och fortsätter fasthållningen inom straffområdet ska domaren döma en straffspark”.

Som sagt, skyll inte på Hansson, skyll på regelverket som är för tufft: om ett målchansregelbrott leder till straffspark, borde bestraffningen lindras från rött kort till gult. Det blir för mycket på en gång annars.

Helsingborg avgjorde världens jämnaste fotbollsliga i fjärde omgången från slutet. Vi brukar i alla fall kalla den världens jämnaste fotbollsliga. Det är åtminstone världens mest oförutsägbara liga som nu slagit sitt eget rekord enligt en vaken bloggläsare:

”Aldrig tidigare har sju olika lag vunnit SM-guld de sju senaste åren. Tidigare rekordet var sex år i rad, som delades av perioderna 2005-2010, 2004-2009 och 1920-1925 (Djurgården, IFK Eskilstuna, GAIS, AIK, Fässbergs IF, Brynäs)”.

Så här ser det alltså ut:

2005 – Djurgården.
2006 – Elfsborg.
2007 – IFK Göteborg.
2008 – Kalmar FF.
2009 – AIK.
2010 – Malmö FF.
2011 – Helsingborg.
2012…IFK Göteborg?

Mikael Stahre brukar leverera första året, Blåvitt brukar ta guld första året med ny tränare.

I år blev världens jämnaste och mest oförutsägbara fotbollsliga inte särskilt jämn, tvärtom.

Herregud, om det varit Hammarby som vunnit som Helsingborg hade de väl bett om ursäkt för sin överlägsenhet, som en annan bloggläsare påpekade.

Förklaringarna bakom Helsingborgs framgångar är många och jag nämner de viktiga i min krönika i dagens papper.

Jag stannade kvar i Göteborg och skrev efter matchen på Gamla Ullevi och kan inte bjuda på så många ögonblicksbilder från festen. Men Erik Edman blinkade och sa innan han hoppade in i den blivande guldbussen:
– Du fick rätt…eller du får rätt.

Han syftade på mitt tips, jag tippade faktiskt HIF i år. 

Själv var han mer inne på en kvalplats.

Lille-Thern var oförstående till uppståndelsen över sina vita tubsockar, ni minns väl bilden?

– Fan vad alla skrev om den. Det var väl inget fel på sockarna? sa Lille-Thern.

Nåja, han lär inte haft dem på guldfesten.

Kvällens hjälte måste varit sportchefen Jesper Jansson som stannade i Kungsbacka och köpte ”ett par kassar champagne” en söndagseftermiddag. Hur lyckades han med det?

…å andra sidan: Jansson har sålt och köpt det mesta med rätt stor framgång i år.

Conny Karlsson lyfte fram en intressant sak när jag pratade med honom efter presskonferensen:
– Det är inte så många som tänkt på att vi slogs i våras för när vårt transferfönster skulle vara öppet, i juli eller augusti. Vi slogs för augusti. Om det blivit juli hade vi antagligen inte sett likadana ut nu.
Du menar att ni hade fått större problem?
– Ja, det tror jag.

Avslutningsvis bara att konstatera att i ett drygt år framåt har HIF-fansen helt rätt i sin sång:

”När jag var ung, och saknade vett, jag frågade vem är nummer ett. Min far han sa, att alla vet, vi följer Skånes stolthet”.

Allra sist kvällens näst största händelse: det kommer allmänheten till känna att Martin Mutumba reggat sig på Twitter.

Jag kommer att skriva mer senare, nu blir det race men under den tid jag jobbat som sportjournalist har jag svårt att minnas en mer värdig svensk mästare än Helsingborgs IF.

HIF tappade halva laget under säsongen, ändå avgjorde de världens jämnaste fotbollsliga i fjärde omgången från slutet.

Kan en serieseger bli mer rättvis?

Dagen började på Bokmässan.

Aftonbladets monter ligger intill en annan monter som jag glömt namnet på. However, i Aftonbladets monter höll den fantastiska Åsa Linderborg och jag vårt lilla snack om fotboll & journalistik klockan 12.00, i den andra montern klev Marcus Birro på 12.30.

Eller Broder Birro som jag brukar kalla honom.

Vi har haft våra duster i fotbollsankdammen. Men han kastade inga ägg på mig och jag hade tyvärr bråttom i väg efteråt och kunde aldrig ta del av hans anförande.

Däremot var jag tidig dit och lyssnade på Alex Schulman som pratade om sina nya bok ”Att vara med henne är som att springa uppför en bla bla bla bla”.

Alex är kanske inte en god vän men en ytligt bekant och han pratade fint om hur det är att vara kär i någon på jobbet (om jag förstod det rätt). Det har jag aldrig varit men det var ändå träffande eftersom det påminde om skoltiden då man var kär i folk till höger och vänster (nuförtiden blir jag mest kär i tjejer som pratar i radio, de låter alltid fantastiska).

Sedan kom Åsa och visade en bild hon tagit på sig själv och Håkan Juholt. Alex och jag var överens om att det såg ut som om de hittat varandra kvart i tre på Valand.

Man får vakta sin tunga när man pratar på mässan. Jag fick en fråga från Åsa om vi på Sportbladet alltid håller sams på redaktionen. Jag svarade med en liten kuriosa om hur Erik Niva och jag rök ihop en gång. En timme senare hade jag Niva i luren som nåtts av ”rapporter” som talade om en ”hatattack”. Det är inte min rubrik på det.

Efteråt rusade jag vidare till sportbaren Glenn som ligger precis intill Aftonbladets lägenhet i Göteborg för att följa Mjällby-Elfsborg framför TV:n.

Elfsborg var inte nära att orka prestera i en match till och är nu helt borta från guldstriden (jo, jag vågar slå fast det) medan Mjällby säkrade sitt allsvenska kontrakt (jag vågar slå fast det också).

I morgon blir följaktligen en intressant dag.

Om Helsingborg har vunnit mot Gais i matchen som börjar 14.00 kan Malmö FF säkra HIF:s guld genom att vinna mot AIK i matchen som börjar 16.30. Samtidigt som Rikard Norling i så fall spelar bort sitt gamla AIK från sista guldchansen.

…är det det som kallas säker tvåa på kupongen?

Nja, mer troligt att det faktiskt blir guldfest i Helsingborg i morgon. Även om du inte springer över Gais hur som helst.

Om ni vill värma upp med mitt sista framträdande på Bokmässan börjar det klockan tolv. Men det kostar fyra bärs att gå in. Kanske ett dumt förslag.

En sak är klar:
Mikael Stahre får ingen lång smekmånad i Göteborg.

2-2 i gårdagens derby mot Häcken innebär att 2011 är året då Blåvitt inte bara missar en kvalplats till Europa League, med stor sannolikhet blir de också sämst i stan. Att det sportsliga misslyckande får konsekvenser var klart sedan tidigare – tränartrion Jonas Olsson, Stefan Rehn och Teddy Olausson slutar efter säsongen.
Ingen från klubben hade i går officiellt bekräftat att Mikael Stahre tar över men som Stefan Rehn sa när jag pratade med honom:
– Ingen vet om det blir han även om alla tror det.
Vad tror du?
– Ingen rök utan eld. 

Frågan är känslig och supporterklubben Änglarna ville i går inte uttala sig i ämnet. Veteranerna Tobias Hysén och Stefan Selakovic ser däremot inga problem med en ex-Gnagare som chefstränare, trots att det var just Stahre som styrde AIK 2009 då lagen möttes i guldfinal på Gamla Ullevi. Hur den slutade har ingen i Göteborg glömt även om många försökt.

Av före detta spelare beskrivs Mikael Stahre som en passionerad tränare, med förmågan att motivera hela truppen och med kvaliteter både som instruktör och matchcoach. I botten en 4-4-2-tränare men under Sebastián Eguren-våren 2010 gick han över till att spela med en anfallare då spelarmaterialet pressade honom till det. Det gick inget vidare och när AIK sjönk som en sten i tabellen hoppade Stahre på ett lukrativt utlandserbjudande men sparkades från Panionios efter bara ett halvår.
…just det säger nog mer om arbetsförhållandena för fotbollstränare i Grekland.

I Mikael Stahre får IFK Göteborg en tydlig kontrast till Jonas Olsson som må varit noggrann och hängiven men knappast en inspiratör. Stahre är en ytterlighet åt andra hållet, när han kör så kör han, och det är nog vad sportchefen Håkan Mild letar efter: en tränare som kan skaka liv i den slumrande storklubben, någon som kan få spelarna att tro på framgång igen.

I fatet ligger att Stahre trots SM-guld och utlandsäventyr inte har särskilt mycket erfarenhet att falla tillbaka på. 36-åringen började visserligen sin tränarkarriär rekordtidigt, som 14-åring, men har mest varit ungdomstränare, assisterande tränaren eller huvudansvarig i divisionerna strax under allsvenskan.

Många av föreningens supportrar drömmer om att en gång för alla få se spelarlegendaren Torbjörn Nilsson på den blåvita tränarbänken, Torbjörn som just nu leder Kopparbergs/Göteborg FC, topplag i damallsvenskan.
Fansens längtan efter ”Gud” i kombination med Stahres bakgrund skulle innebära en kort smekmånad. Så länge han vinner, inga problem, men hur många förluster har Mikael Stahre råd med våren 2012 innan situationen blir ohållbar?

Blåvitt måste definitivt börja spela bättre än i går.
– Jag fick bara en tanke, om de hade haft röda tröjor hade jag trott det var Stoke, det var väldigt mycket kampsituationer, men vi stod upp bra mentalt, analyserade Häckens tränare Peter Gerhardsson.

Nej, det var inget bra derby. 
Jonas Olsson talade om ett ”inferno av avblåsningar” och tittar man på statistiken var det 26 frisparkar, elva hörnor, 4 offside och 18 avslut som missade mål med resultatet att bollen gick död. Totalt 59 spelavbrott plus sex varningar och tre spelare som fick ledas av planen med skador (Dominic Chatto, Majeed Waris och Jakob Johansson). Ändå var matchen inte särskilt tuff, snarare småful.

Det fanns ändå en del positivt att ta med sig:
* Jonas Bjurström fick gott om tid utanför Blåvitts straffområde och båda distansskotten gick i mål: det första satt i bortre krysset, det andra vid närmsta stolproten. IFK-försvaret var sena upp i press och vände sedan häcken till när de skulle blocka.
* Kontringen som ledde till 2-2 påminde om det klassiska 1-0-målet mot Hamburg i Uefacup-finalen från 1982: Philip Haglund tog med sig bollen centralt, hittade Hysén till vänster som vände bort David Frölund, perfekt inlägg till Selakovic och bollen upp i nättaket. Framför allt Hyséns aktion är värd att nämna: i första halvleken tog han Tingstadstunneln förbi Frölund, vid 2-2-målet var högerbacken rädd att åka på en till, satte ihop benen varpå ”Tobbe” petade på ena sidan och gick runt på andra.

Rättvisa 2-2 vilket innebär att Häcken håller distansen ner till Blåvitt men tappade poäng upp till Gais.

Vanligaste frågan efter derbyt (förutom vilka som var inblandade i det där punggreppet): Varför bröts inte matchen helt? Matcher har brutits tidigare i år för samma händelser.

Min motfråga: Är det verkligen så svårt att hålla i sär saker och ting?

Tre matcher har brutits helt i år.

Mellan Syrianska och AIK small det knallskott mot en assisterande domare, det kastades knallskott mellan motståndarsupportrar på olika läktarsektioner, det small även runt stackars små bollkallar.

Mellan Malmö FF och Helsingborg small ett knallskott strax intill HIF:s målvakt Pär Hansson. Sedan sprang Knallskotts-Kenny in för att sträcka upp Hansson.

Mellan Malmö FF och Djurgården small det knallskott vid en kameraman, det var dessutom oroligt bland MFF-supportrar ovanför Dif-klacken och i klacken.

På Råsunda i våras och på Råsunda i går brann ett hundratal bengaler i både norr och söder, ett par tre knallskott small från Djurgårdshåll och spelarna lämnade planen men spelet kunde återupptas. Föreningarnas säkerhetsorganisationer var medvetna om vad som skulle hända efter paus (”Tack vare underrättelsearbete”) och spelare/ledare informerades i paus. Bengalbränningen skedde framme vid staketen. Stämningen var aldrig hotfull, känslan var inte att något kunde spåra ur. Det kändes mest som en onödig provokation efter de effektfulla tysta tio minuterna, de maffiga tifona och trycket som läktarsångerna skapade efter tystnaden. Rätt att fortsätta spela i går samtidigt som jag har förståelse varför matcher brutits helt tidigare.

Obeaktat om det varit rätt eller fel att bryta tidigare matcher råder inget tvivel om att det ganska enkelt går att hitta tydliga skillnader mellan de olika händelserna. Jag kan inte vara ensam om att se det, jag kan inte vara ensam om att tycka mig se en logik.

Efter matcher som brutits helt har det varit krigsrubriker på tidningssajterna. Det blev det inte i går. Så här såg det ut på Sportbladet i natt…

…också logiskt: en helt avbruten match, obeaktat om det varit rätt eller fel att bryta den, får långt mycket större konsekvenser än en som bryts i sex minuter, dessutom under relativt kontrollerade former.

Men det var ju mycket mer skriverier efter vårderbyt? invänder någon. Jo, men då måste det vägas in att de nya direktiven var helt okända, plötsligt beordrades spelarna av planen för att det brann bengaler på läktaren. Det var något nytt, alltså ett större nyhetsvärde.

Hur ser det ut i tidningarna i dag då? Tja, jag kan ju bara svara för Sportbladet, vi har nio sidor, varav två fokuserar på avbrottet och protestmanifestationen och stämningen på läktarna. Återigen: att det inte blir större om avbrottet beror på att matchen återupptogs och konsekvenserna då inte blir lika stora.

…så de som menar att vi av kommersiella hänsyn hugger på allt, blåser upp allt, fick sig nog en tankeställare.

Däremot hade vi planerat en enkät om hur det är att resa på bortamatcher som supporter – vilka arenor är bäst, vilka är sämst, hur skiljer sig mottagandet från andra klubbar och lokala polisen? Det fick stryka på foten när det nu dök upp en större supporterrelaterad nyhetshändelse. Utan bengalbränningen hade granskningen antagligen fått plats. Men det ska ju göras fler tidningar.

Annars var den största nyhetshändelsen, om ni frågar mig, bråket mellan Magnus Pehrsson och Andreas Alm. Pehrsson hade rätt i sak – att AIK i allmänhet och Kenny Pavey i synnerhet spelade över gränsen i slutet av matchen. Däremot hanterade Alm situationen bättre, han stod mest och flinade medan Pehrsson höjde rösten. Med tanke på slutresultatet, 1-0 till Djurgården, borde det varit tvärtom.

Men det blev bra TV, som det heter. Aldrig fel. Och även en kul uppföljning i pappersblaskan om vad som sades efter alla kameror stängts av. Utan att avslöja för mycket återkom båda tränarna till punggreppet åtminstone varsin gång.

Annars var det inget vidare derby. Det var knappt ett derby. Mesiga närkamper, ingen intensitet. Visst small det mot slutet men det var överfall, inte hårda, ärliga och tuffa tag.

Djurgården packade ihop sig centralt i defensiven och det klarade inte AIK att lirka upp. Offensivt såg Dif till att konsekvent spela förbi pressen, då fick Gnaget inte betalt för sin karaktäristiska aggressivitet.

Magnus Pehrsson må snubblat verbalt men den taktiska kampen vann han. 

AIK:s förlust innebär att om Helsingborg vinner mot Elfsborg på onsdag och Gais på söndag är HIF svenska mästare tre omgångar från slutet – det hör inte till vanligheterna i all(a-slår-alla)svenskan.

För Djurgården betyder segern att de inte behöver oroa sig så mycket ens för ett kvalspel längre. Tre poäng till lär räcka.

Kennedys Igboananikes mål var kvällens fotbollsmässiga behållning. Tänk att han ruschade från egen planhalva. Gjorde förresten inte Quirino ett liknande mål i ett Stockholmsderby en gång?

Till sist: klockan är över fyra på natten när jag skriver detta. Jag är helt slut. Om jag är snett på något beror det på brist på sömn, för mycket jobb och att jag har hört ordet punggrepp för många gånger. Då korrigerar vi när jag vaknar.

Blev uppringd av en spansk journalist som undrade hur det låg till med Zlatans skada egentligen. Tydligen är han på G tillbaka till Milano efter avslutad älgjakt i Jämtland, inget spel mot Udinese på onsdag men möjligen redo för Cesena på lördag. Kollade saken med Jeffan och ungefär så tror man att det blir.

I alla fall, i Barcelona har folk haft mycket roligt åt Zlatans älgjakt.

– A fantastic story, sa spanska journalisten.

Jag berättade att Zlatan några veckor tidigare hade bjudit hela landslaget på ett grillat vildsvin (”You know, like a big wild pig who lives deep in the forrest”) som han enligt egen utsago dräpt själv.

Min spanska kollega var inte förvånad:

– Zlatan är den typ av person man kan kan tänka sig gör sådant. Om någon sagt att Iniesta börjat jaga djur, då hade jag inte trott på det, sa journalisten som följer Barca på nära håll:

– Däremot Piqué, det är också en jägare till sin personlighet.

Vidare berättade hon att att fotbollslegendaren och ex-Barcaspelaren Hristo Stoichkov gärna jagar.

– Jag vet att han åker ut i de bulgariska skogarna i sällskap med rika män. Men ingen vet vad de jagar.

Jodå, det vet jag. Den gode Hristo brukar jaga dinosaurier.

Jag satt på tåget mellan Helsingborg och Hässleholm och tuggade på ett tuggummi i godan ro. När det började tappa smaken gjorde jag som man brukar: spottade ut det. I brist på papperskorgar fick jag spotta ut det på bordet och tänkte inte mer på det förrän en äldre dam intill bräkte:
– Där kan du väl inte låta det ligga?

Så här i tider av avbrutna fotbollsmatcher och inkastade föremål blev det förstås en diskussion. Damen yrkade på böter, jag ville ha omspel eftersom händelsen skedde utanför hennes synfält. Till slut fick konduktören kliva in. Han var hundra procent säker på att tuggummit spottats från AIK-läktaren och dömde 11-åringen bakom till avstigning på en tom perrong.

AIK överklagade till förre SJ-ordföranden Ulf Adelsohn men eftersom han är djurgårdare blev det avslag, ja till och med en skärpning av straffet: Gnaget måste ha Dembo i mål i derbyt i kväll. 

Jag tycker att problemet bör lyftas till en högre nivå. Vem står upp för den positiva tuggummikulturen? Varför skrivs det inget om de som spottar sina tuggummin i papperskorgen? Det säljer antagligen inga lösnummer.