Det var väntat och inte överraskande att Dickson Etuhu och personen som i medierna kallas ”37-åringen” blev frikända från åtalen om grovt givande av muta. Läste man förhören med Kenny Stamatopoulos och lyssnade på vad som sades under rättegången så är det inget konkret erbjudande Kenny säger sig få. Däremot anser tingsrätten att det är färdigutrett att de åtalade undersökte möjligheterna till matchfixning.

De sonderade terrängen med Kenny, men han sa ”nej tack” snabbare än en svensk regeringsbildare. Rikard Norlings vittnesmål var sista pusselbiten för att förstå hur hela historien hänger ihop. Även så är i efterhand anser jag att Norling och AIK agerade rätt som slog på stora trumman – och trots att det inte blev någon fällande dom så ger även Stockholms tingsrätt AIK rätt genom att konstatera att de åtalade fiskade i väldigt grumliga vatten. Dicksons krokodiltårar lurade inte många. De åtalade blev frikända men är inte oskyldiga, som en kollega tolkade domen.

Åklagare Johan Lindmark har drivit två tidigare matchfixningsåtal: Värnamo-fallet och Kristianstad-fallet. Även då låg Lindmark under i paus men vände och vann i andra halvlek (hovrätten). Om han gör om de bedrifterna nu? Tveksamt. Jag blir förvånad om han överklagar domen, i så fall måste det komma fram något nytt.

Det om det.

Min före detta parhäst Oskar Månsson publicerade en intressant intervju med Hammarbys säkerhetsschef Göran Rickmer på sajten Fotboll Sthlm i veckan. Det handlar om fotbollsvåldet:
”I relationen mellan DIF- och HIF-supportrar oroas han av att det inte bara finns våldsinslag bland huliganfirmorna, utan även i vissa så kallade Ultras-grupper.
– Vi har varnat om det länge, att våldskapitalet förflyttas i supporterrörelsen. Jag tycker att vissa gränser har suddats ut. Tänk dig att det är två stora cirklar bredvid varandra och någonstans i mitten möts dem. Det finns en gråzon, säger Göran Rickmer.”

Om detta nu stämmer, och är en trend som breder ut sig (?), så kommer det rimligen påverka rapporteringen av supporterengagemanget i stort. För om det är våldsmän som syr läktardukarna, då kommer det bli mer komplicerat för media att dela ut plusbetyg. Just sayin’.

Själv är jag involverad i en härva med firmor och före detta förtroendevalda, förundersökning pågår, och i helgen är det tänkt att jag ska medverka i en podd på detta tema. Gissar att det kan bli intressant lyssning.

1. Modric.
2. Messi.
3. Mbappé.

Är sjukskriven sedan en tid, har opererat båda höfterna, artros och för mycket fotboll innebar att jag fick lägga mig under kniven 20 år tidigare än planerat, men skönt att ha det gjort även om det var ett helvete första veckorna. Fick fästa ett rep i väggen för att kunna dra mig upp ur sängen (rörligt bevismaterial finns, men det är ingen vacker syn).

…efter årskiftet är jag tillbaka i tjänst och då förhoppningsvis som ny igen, både skallen och mittpartiet stabiliserade med tacksamhet och titan.

En nyhet som rör allsvenskan blir det ändå senare i nästa vecka. Plus att jag fördrivit tiden i soffan med ett längre reportage som antingen publiceras här på bloggen eller på aftonbladet.se. Hoppas på det senare pga större genomslag, men vi får se vad nye bossen över Gräv & Story-avdelningen Martin Schori kommer fram till.

Nu ska jag inte kolla På Spåret för det har jag tröttnat på. I stället ska jag lyssna på en ljudbok. Är det något jag har upptäckt under den här sjukskrivningen är det hur förbannat behagligt det är att lyssna på ljudböcker. Jag ska aldrig mer läsa en bok.

(Tänk att kunna säga så utan att låta som en idiot).

Dagens bloggnostalgi: När jag var rasande på den moderna nätjournalistiken.

Ni har säkert sett att bloggen varit dåligt uppdaterad det senaste.

Det här är inget ”gråta ut”-inlägg.

Jag älskar mitt jobb, jag är en av världens mest privilegierade människor, jag ska åka till Brasilien för att följa Brasilien under sommarens fotbolls-VM och dessutom få bra betalt för det. Det är en sådan otrolig dröm som går i uppfyllelse, jag kan inte sätta ord på det…eller jo det kan jag, det är mitt jobb att sätta ord på saker.

Brasilien födde mitt fotbollsintresse. Jag var sex år, jag låg på gräsmattan med min mamma som solade, jag bläddrade i Panini-albumet, jag klistrade in Zico, Socrates, Eder och Falcao (eller ”Falkång” som Grive kallade honom i tv-sändningarna)…

…det här laget lärde mig det jag behövde veta om fotboll som liten: Jag trodde inte att de kunde förlora. Jag kunde inte förstå att de hade förlorat mot Italien när jag hörde slutet på en radioapparat i sommarstugan. Jag grät tårar av kärlek för första gången i mitt liv. Kärlek till en sport och ett lag som skulle prägla mig resten av livet. Först långt senare kunde jag förstå och uppskatta det Italien gjorde men förlusten rev upp ett sår som nya Brasse-vinster bara tillfälligt kan läka.

Det här är inte supporterskap till ett lag – jag skulle följa Torbjörn och hans Blåvitt intensivt i många är därefter – men mitt Brasilien 1982 är en kärleksbeskrivning till sporten fotboll.

Jag har varit den trogen sedan dess.

2013 är året då jag har börjat vackla.

Efter ett liv som fotbollssupporter, elitfotbollsspelare och fotbollsjournalist har jag allt mer känt att lågan inte brinner på samma sätt längre. Jag går inte till jobbet längre och känner att nu ska jag, tack vare den ställning jag har, berätta något nytt om fotboll som ni kan läsa och vi sedan kan diskutera.

Det finns förklaringar till det. En är den maskinella journalistutvecklingen där nätets krav på snabbhet har inneburit att vi vi inte längre hinner reflektera innan vi ska tycka och tänka, det har blivit viktigare att vi är snabba än att vi har något att säga, det ska delas på de sociala medierna, annars är inget längre något värt. När folk inte längre är beredda att betala för journalistik, då får vi sälja något annat i stället.

Men det är på dessa sociala medier som energin dräneras. En tveksam formulering, och du har hela AIK-twittermaffian efter dig. @blisk och andra jagar dig, hånar dig, förlöjligar dig och ditt brott är att du älskar fotboll men inte tycker som dem.

Det blir som en pöbel i dess lägsta form (efter Sverigedemokraters och andra extremisters flocktaktik ).

Det innebär konkret att jag avstår vissa frågeställningar för jag känner att jag orkar inte ta emot hatet och hånen,  jag hinner inte ta diskussionen i morgon, jag vågar inte stå upp för värden som är viktiga att stå upp för, eftersom jag kommer att bli hånad och hatad av människor som inte tänkt igenom saker längre än till magreflexen.

Det här är den journalistik som i dag premieras, den som inte är provocerande, den som sprids och älskas medan de obekväma men relevanta rösterna sakta tigs ihjäl.

Jag hoppas att 2014 blir året då Brasilien ger mig glädjen och kraften att fortsätta våga och orka, så som ni en gång födde min kärlek till fotbollen.

Farsan och jag har sökt svaret på var den svenska fotbollens vagga finns. Här är vår något långrandiga slutsats:

Jonsered – en brittisk ö i Sverige

År 1831 inköptes godset Jonsered – i dag ett bruksamhälle en mil öster om Göteborg med ett par tusen invånare – av kommerserådet Olof Wijk. Denne innehade dock inte godset mer än två år, redan 1833 sålde han det vidare till sin svåger, William Gibson, som tillsammans med sin svåger och kompanjon Alexander Keiller tog över. Redan samma år anlades en segel- och tältduksfabrik vid ån nedanför Manered. Efterhand uppstod fler grenar av textilindustriell framställning.

De båda skottarna hade förmodligen inga problem med att få folk till sin fabrik då skiftesomvälvningen just pågick för fullt i socknen. De upprörda känslor som detta förde med sig måste ha gynnat de båda fabrikörerna då det ”blev folk över” efter skiftena som genomfördes – som tvingade folk att ta vilka jobb som helst för att kunna överleva.

Jonsereds fabriker utvecklades godartat år efter år. Och redan efter ett tiotal år var det ett företag av betydande storlek. William Gibson bodde kvar inne i staden men för att underlätta kontakterna lät han anlägga en telegraflinje mellan Göteborg och Jonsered år 1853. År 1856 drogs Sveriges första stambana från Göteborg till Jonsered. Först senare blev Stockholm den andra änden längs denna järnväg. Fabriksklockan av brons vid Jonsereds Fabriker – numera på Jonseredshemmet – påstås i en källa härröra från hans skepp, briggen L´Industrie.

Jonsered blev snart (kommunen) Partilles största arbetsgivare i takt med att fabriken växte. Samhället byggdes upp efter brittiska förebilder och Gibson och hans söner visste att utnyttja den folkökning som bygden upplevde under 1800-talet. De flesta fick jobb på ”bruket”. Samtidigt var de socialt medvetna. De startade skolundervisning i Jonsered redan 1839, tre år före den allmänna skolstarten i Sverige. År 1860 byggde de skolan som ännu existerar i Jonsered, väl värd ett påseende också denna. Samma år var Gibsons kyrka färdig för invigning. År 1868 står ”Herrgården” klar, här bosätter sig Gibsons son som disponent. För att motverka emigrationen till Amerika, upplåter Gibsönerna ett koloniområde dit arbetarna kunde gå efter jobbet – så de inte tänkte på att flytta till Amerika. Naturligtvis kom detta, Sveriges första koloniområde, att hetta Amerika (fast vi kallar det för ”Potäte-Amerika”…).

Fotbollen utvecklas

Så kallad ”spontanfotboll” hade praktiserats på de brittiska öarna sedan medeltiden, och på andra håll i världen. Den fotboll som praktiserades i England och Frankrike under medeltiden hade väldigt lite regler och följaktligen lite gemensamt med dagens fotboll. Det fanns inga bestämmelser på hur många spelare som skulle finnas i respektive lag. Det vanligaste var att man i en by eller stad samlade ihop deltagare i två lag, totalt kunde antalet deltagare uppgå till hundratals personer, även möten mellan två byar eller städer var vanligt förekommande. Målburar förekom vanligtvis inte. Istället handlade det om att försöka driva bollen från punkt A till B som kunde vara flera kilometer från varandra. Spelet var brutalt och svåra skador förekom ofta. Det var inte ovanligt att spelet urartade i rena slagsmål, vilket gav fotbollen dåligt anseende hos myndigheterna. På 1500-talet hade fotbollsspelet även börjat utövas på de stora universiteten som t.ex Oxford och Cambridge.

Men i början av 1700-talet dog intresset ut på de brittiska öarna. Under 1800-talet blev detta spel åter populärt på just de brittiska öarna. Befolkningstillväxt och nya sätt att bo i städer och större samhällen drev fram olika fritidssysselsättningar, och idrotten kom då väl till pass. Spelet ansågs nyttigt då det ansågs härda pojkar till riktiga gentlemen. Under denna tid var fotboll en blandning av dagens fotboll och rugby. Spontanfotbollen frodades på gator och torg, på ängar och gärden. Spelet varierade från ort till ort. Beskrivningar finns om hur kvartersgrabbar mötte andra kvartersgrabbar i mer eller mindre fri kamp om bollen från ände till ände utefter en gata. Antalet spelare var obestämt eller bestämt av gängen, och bollen skulle drivas med varierande medel till motståndargängets kvartersände. Dessa aktiviteter spred sig även uppåt i samhällshierarkin och unga studenter började praktisera liknande sportliga aktiviteter vid skolor och högre lärosäten. Den allmänna skolgången gynnade tillväxten av aktiviteter som barnen kunde syssla med under rasterna mellan lektionerna. Detta drev på skapandet av olika sportgrenar och fritidsaktiviteter i Storbritannien under 1820-1830-talen.

Vid privata internatskolor runt om i Storbritannien växte intresset för sporten med boll allteftersom, och flera av dessa skolor kom år 1848 överens om vissa regler. Vid internatskolorna bildades fotbollsklubbar, den första i staden Sheffield år 1855. Därefter kom nya regler och fler fotbollsklubbar bildades, och det engelska ligaspelet i fotboll kom igång under 1860-talet. Fotboll växte sig allt större och blev allt populärare. 1863 bildades Englands fotbollsförbund – Football Association. Men en splittring uppstod omgående och 1871 bildades Rugby Union. Orsaken till att rugbyn och fotbollen gick skilda vägar var att man inte kunde enas om vilka regler som skulle gälla. Olika internatskolor tillämpade olika regler där en del skolor med starkaste fästet i Cambridge ansåg att det skulle vara förbjudet att använda händer och armar. Den andra inriktningen som hade sitt starkaste fäste i Rugby School, skolan som gav namn till spelet, menade att man inte bara skulle få använda händerna, man skulle även kunna bära den och en oval boll skulle användas. När FA grundades, var målet att skapa ett gemensamt regelverk som tillfredsställde båda parter men det var omöjligt att enas.

När brytningen mellan sporterna genomförts, satsade FA stort för att popularisera spelet, en satsning som skulle visa sig mycket lyckosam. År 1871 startade engelska cupen och sedan dess har sporten rullat på. En benämning för fotboll i England är ”Association football” efter fotbollsförbundet. Benämningen ”Association football” uppkom för att skilja fotbollen från rugbyn där rugbyns anhängare menade att deras spel var den ”äkta” fotbollen. I nutid är benämningen ”Association football” ovanlig i England, vanligtvis kallas spelet helt enkelt bara ”football”. År 1872 spelades den första landskampen, mellan Skottland och England, i Partick, Glasgow, Skottland, slutresultat var 0-0.

…och ”football” hittar till Västsverige…

I Sverige, och först då i Göteborg med omnejd, praktiserades också en slags spontanfotboll från 1800-talets mitt och framöver. Skotska och engelska influenser spreds via handeln med Västsverige och de hitflyttade yrkeskunniga arbetarna från Skottland och England. Släkten Gibson, som ägde Jonsereds fabrik, fanns på båda sidorna av havet med sina handels- och rederirörelser, och även andra skotska släkter av betydelse för kontaktutbytet etablerade sig i Göteborgsområdet. Invandringen av de skotska kärnarbetarna, som behövdes för den västsvenska textilindustrin i Göteborg och Jonsered, gav impulser till spontanfotbollen och senare till fotboll i mera reglerad form.

Under loppet av 1800-talet fördes skottar och engelsmän hit för att lära upp sockenborna i fabriksarbetets ädla konst. Fotbollen hade under 1860-talet börjat ta form i Storbritannien och börjat få egna allomfattande regler, om än med lokala varianter runt om i England och Skottland. Dessa brittiska fabriksarbetare skulle lära upp de tröga Jonseredsbönderna och borna i ett då modernt arbetssätt i maskindrivna fabriker. På fritiden sysslade dessa britter med olika sporter, bland annat det som snart skulle bli fotbollen. De så att säga förde med sig ”böllen” hit, och mot slutet av 1800-talet var Jonsered en del av den svenska fotbollens vagga.

På så sätt var en del Jonseredsgrabbar väl insatta i spelet med boll, de brittiska arbetarna gav sig av hem igen, men andra stannade kvar och gifte sig. De gav brittiska gener till nya årgångar av Jonseredsbor som föddes under 1860-1880-talen. Kanske detta på ett biologiskt sätt höll liv i fotbollskunniga gener i just Jonsered? Tja, vem vet?

Under 1850-1860-talen handlade det ofta om spontanfotboll i Jonsered, varianter av rugby och fotboll spelades mellan grupper av främst ynglingar i tonåren. Skolpojkar och de yngre arbetarna spelade på den tiden efter skolans respektive arbetets slut till dess att mörkret sänkte sig över samhället. De som kom till ängen eller gatan och senare till planen på skolgården delade in sig i lag och kunde spela i timmar. Lagen från Jonsered kom också att möta lag utifrån, och sådana matcher förekom innan sekelskiftet 1900, redan innan någon separat fotbollsklubb bildats i Jonsered. Men under 1870-talet började man ta efter de regler som fanns i främst Storbritannien och fotbollen kom att konkurrera ut rugbyn i både Jonsered och resten av Sverige de kommande decennierna.

Fotbollen spreds därefter i de större städerna vilka hade kontakter med övriga världen, och främst var det hamnstäderna som kom att anamma fotbollen – Göteborg, Malmö, Stockholm, Gävle, Visby, Helsingborg och Gävle. Fotbollsstäderna Göteborg, Stockholm och Visby enades redan år 1885 om gemensamma regler för fotbollen. De engelska reglerna antogs först år 1895 och ersatte då de tidigare. När Svenska Mästerskapen i fotboll ägde rum år 1896 fanns redan duktiga fotbollsspelare i Jonsered, således före föreningsbildandet i samhället.

Så småningom tog även föreningsbildandet fart i Göteborg. Den första göteborgsklubben konstituerades 1883, Lyckans Soldater, och flera medlemmar i Örgryte IS, bildat år 1887, var skottar. År 1894 bildades GAIS, Göteborgs Atlet- och Idrottssällskap och tio år senare tillkom IFK Göteborg, Idrottsföreningen Kamraterna i Göteborg. Snart bildades fotbollsklubbar även i Stockholm, Gävle, Malmö, Helsingborg och Norrköping.

Drömmar om ett utopiskt samhälle gynnar fotbollen i Jonsered

Gibsonsläktens direktörer i Jonsered anlitade tidigt yrkesskickliga skotska arbetare, varvid det kan antas att spontanfotboll även utövades tidigt i Jonsered. Till en början var brukspatron William Gibson, den andre, inte så intresserad av att stödja fotbollen. Gymnastik och idrott mera generellt låg honom varmare om hjärtat. Individuella idrotter föredrogs framför kollektiva. Risken för arbetarnas eventuella politiska och revolutionära mobilisering genom utövningen av lagsporten fotboll ansågs något äventyrlig, enligt disponenterna uppe på Herrgården. Det synsättet visade sig med full kraft när en av dem in i det längsta motarbetade den fackliga och politiska organiseringen på fabriken. Det senare föreningsbildandet i Jonsered än i Göteborg har häri en av sina förklaringar. Men den omständigheten medförde dock inte att fotbollsspelandet kunde hindras att utvecklas. En ny brukspatron med ett annorlunda synsätt och en mer positiv syn på sportutövningens fördelar började sprida sig runt om i Sverige, inte minst genom idéer komna från Storbritannien, som ju var Gibsönernas ursprungsland, och med vilken man hade många handels- och släktförbindelser.

I New Lanark i Skottland praktiserade britten Robert Owen sin radikala grundfilosofi redan i början av 1800-talet och i boken A New View of Society beskrev han den. Gemenskapens betydelse för såväl produktionen vid bomullsspinneriet som invånarnas välbefinnande betonades. Det dubbla målet skulle uppnås genom moralisk, social och fysisk omsorg om alla i samhället. I den andan främjades gymnastik och idrott i olika former. Fotbollen fick efter hand fäste och erkännande av patriarken även i Jonsered. Owens utopiska samhälle överfördes inte i sin helhet till Jonsered, men vissa owenska idéer tog Gibsönerna fasta på och gav spridning åt. Detta sker under decennierna efter år 1860, och tas som ideologiskt förhållningssätt av flera av Jonsereds Gibsonska brukspatroner.

Lånebibliotek och föreläsningar skulle således även vara medel i arbetarnas bildning. Man måste kunna läsa och skriva i det nya fabriksdominerade samhället, det förstod Gibsönerna. I och med socialismens genombrott i Sverige på 1880- och -90-talen sprängdes arbetarrörelsen i två delar, den liberala och den socialistiska, och den socialistiska devisen löd ”bröd först, bildning sedan”. Det gällde då för brukspatronerna Gibson att om än något motvilligt slutligen komplettera utbudet så att andra aktiviteter erbjöds arbetaren. Fotbollen, som fanns redan långt tidigare och mera spontant i Jonsered, legitimerades och fick då fäste och etableringsmöjligheter på allvar i Jonsered. Det sker på 1880-talet. Den ansågs av disponenterna, som brukspatronerna i Jonsered nu kallades, vara av mindre militaristisk karaktär än rugbyn. Rugbyn sågs som ett enda stort slagsmål, medan fotbollen uppskattades för sin gracila skönhet och sitt återhållsammare spelsätt, där endast fötterna fick användas. Den var mindre rebellisk till sin karaktär, och således mindre benägen till att uppvigla till revolution. Rugby sågs däremot som en förövning till en våldsam samhällsomstörtning.

Även andra sporter introducerades i Jonsered. Tennis utövades uppe vid Jonsereds herrgård senast i början av 1880-talet. Handbollsliknande övningar  utövades också tidigt i Jonsered, liksom korgboll och andra friidrottsliga aktiviteter. Och detta redan under 1880-1890-talen. Tennis spelades även av Gibsönerna och det blev en överklassens idrottsutövning uppe på höjderna, medan fotbollen nere i dalgången, i de besuttnas tankevärld, tillhörde det arbetande patraskets fritidssyssla. Några idrottsklubbar bildades dock inte före år 1880, det var ännu förbjudet av överheten. Men redan under 1880-talet började man släppa på reglementena och i de större städerna bildades snart idrottsutövande klubbar. Föreningsbildandet inom fotbollen ägde emellertid rum lite senare. Den första, kända, idrottsliga klubben i Jonsered bildades år 1892. Fotbollsmatcher mellan lag från Jonsered och andra lag i närområdet förekom emellertid tidigare.

Idrottsliga aktiviteter utvecklas i Jonsered av präster och en gjutare

Den förste pastoren i Jonsereds kyrka var en fritänkare, och en nagel i ögat på både kyrkliga överheter liksom brukspatronerna i Jonsered, som ju ägde kyrkan. Den nyinstallerade pastorn och brukspredikanten i den år 1860 färdigställda kyrkan i Jonsered hette Kristian Torin, från Halland. Han påbörjade sin tjänst år 1861. Han hade dragningar åt det frikyrkliga hållet, inte minst till pietismen. Han var ofta kritiserad i pressen, och han betraktades snart som en fridsstörare. Men inte av alla, han var omtyckt av Jonseredsborna som såg honom bilda sångförening, försvarade kvinnors rätt att förkunna Guds ord och samla gamla arbetare i en förening där de då och då fick både mat och lyssna till Guds ord. Han var inte rädd för brukspatroner och sina biskopliga överhuvuden, och det föll i god jord bland de hunsade arbetarna i Jonsered. Pastor Torin stannade till år 1891, då han till slut erhöll en kyrkoherdetjänst i Östad vid sjön Mjörn. Han hade försvarat arbetarnas rätt att utöva idrotter och lade på så sätt grunden för ett idrottsligt utövande bland Jonseredsborna – även om han inte gillade ett ”syndigt exercerande” på helgdagarna, som han kallade den då utbredda skarpskytterörelsens övningar på söndagarna.

Den nye pastorn i Jonsered, Ernst Klefbeck, från Västergötland, hamnade som pastor i Jonsereds kyrka år 1891. Han var inte lika kyrkligt radikal som företrädaren, men däremot mer modern i synen på att idrott var något gott. Idrotten skulle hålla de unga arbetarna borta från alkoholen, ansåg Klefbeck. Han startade tillsammans med gjutaren Gustav Friberg ”Ynglingaföreningen” 1892. Vem denne Gustav Friberg var, är något oklart. Men han var gjutare i Jonsereds fabriker, och troligtvis en pådrivande ande vad gäller idrottsutövning och säkerligen fotboll i synnerhet. Kanske han själv hade fastnat för denna bollkonst under de år då brittiska arbetare lärde ut denna konst till bönderna i Jonsered och dess fabriksarbetarkår under föregående decennier? År 1893 ändrades namnet till Jonsereds GoIF (Gymnastik- och Idrottsförening) och därmed organiserades verksamheten fastare. Bland annat anslöt sig Jonsereds GoIF till riksidrottsförbundet (Svenska Idrottsförbundet), som bildats år 1895.

Målet var att samla ungdomen i Jonsered och erbjuda dem gymnastik och andra idrottsliga aktiviteter. Även utflykter anordnades. Tanken var att kärnan i verksamheten skulle vara gymnastiken, men efter hand förekom även friidrott och korgboll på schemat. Bland utövarna som anslöt sig fanns många fotbollsspelare och med tiden kom fotbollen att dominera alltmer.

Klefbeck och Friberg – och Gibson – strävade efter att hos invånaren och arbetaren forma en sund själ i en sund kropp. I föreningens begynnelse förlades också träningen och tävlandet till de kvällar ölkärrorna kom till samhället. Både män och kvinnor deltog i gymnastiken och i idrottandet. Gibson ställde lokaler till förfogande. Men den schemalagda träningen i gymnastik med mera hindrade inte brukssamhällets pojkar och ungdomar från att ägna sig åt fotboll, när mörkret inte satte hinder i vägen.

Pastor Klefbeck flyttade från Jonsered, han hamnade i Stockholm. Där bildade han ett framgångsrikt handbollslag som kallades ”Pastorns Gossar”, sedermera bytte man namn till – IK Hellas.

I och med fotbollens dominans inom GoIF kom gymnastiken, friidrotten med mera att bli inslag i fotbollsträningen. Redan 1893 upplät Gibson skolgården till fotbollsplan. De fotbollsivriga tog sig verket an och året därpå (1894) stod planen klar. År 1905 tillkom en gräsplan och det blev starten för deltagande i spel i klass II i Göteborgsserien. Den första matchen i den serien ägde rum mot Kroksslätts IK, men matcher hade spelats tidigare både före och i och med Jonsereds GoIF:s bildande.

Fotbollen som etablerad brukssport i Jonsered

Fotbollen blev en populär sport i Jonsered under de första åren av 1900-talet, och många var de grabbar som tränade och spelade för brukets lag. Snart tillkom ett nytt lag, Bokedalens IF, år 1908. Och en rivalitet kunde anas mellan de båda klubbarna. En av Jonseredsfotbollens verkliga höjdpunkter ägde rum 1909-1911. Åren 1910 och 1911 vann Jonsereds GoIF DM. Då hade de dåtida största stjärnorna som en viss herr Erik Börjesson, vidare fotbollsgenier såsom Lindoff Andersson, Konrad Törnqvist och John Olsson redan lämnat klubben, men eftersom GoIF spelade DM i Västergötland och inte i Göteborg kunde de vara med, och det tyckte Erik var bra för sämjan mellan de flygfärdiga och de kvarvarande fotbollsspelarna. I Jonsered var man ömsom stolt och ömsom förbannad över att de lämnat föreningen på hemorten.

Efter en schism med Svenska Fotbollsförbundet (bildat 1904) år 1912, upplöstes GoIF. I virrvarret efter den schismen florerade spontanfotbollen som aldrig förr i samhället. Fotbollsgängens tid var inne. En mängd mer eller mindre organiserade lag bildades efter hand de kommande åren. Utifrån samhällets mer eller mindre väl avgränsade bostadsområden formades lagen; norr om landsvägen, söder om den, närmare fabriken, på fabriksholmen osv. Många duktiga fotbollsspelare lämnade under den perioden Jonsered för toppklubbarna i Göteborg. Bland dem återfinns Henning Svensson, Erik Hjelm, Torsten Svensson, Gunnar Zacharoff med flera.

Utan matcher i seriespel tröt resurserna. Utrustning saknades. Fotbollsskor tillhörde den lyx som få kunde unna sig. Träskor fastsatta med snören och trasbollar i stället för fotbollar förekom. Brukspatron James Gibson ställde upp med fem kronor för inköp av en fotboll vid ett tillfälle, möjligen vid flera. Hans son Paul hade själv redan tidigare visat sitt eget intresse för fotboll. I en önskelista inför julen 1905 kan man läsa:
”När Jonsereds Bollklubb bildades 1914 styrdes verksamheten upp, men klubben anslöt sig inte till något förbund och deltog inte i några mästerskapstävlingar. Klubben påträffas emellertid i Göteborgsserien”.

I början av 1900-talet bildades alltså ett antal idrottsklubbar, varav en del sysslade med fotboll. Här tränade och spelade blivande landslagsstjärnor och fotbollshjältar fram till våra dagar. Partille kommuns mest framgångsrika fotbollsförening. Naturligtvis bör varje sann Partillebo åtminstone en gång om året bese Jonsereds IF spela på det vackra Jonsereds Idrottsplats. Planenfärdigställdes med medlemmarnas arbetsinsatser, och stod spelklar år 1922. Därefter sköttes den av trotjänare på bruket vilka klippte och skötte planen med yttersta noggrannhet. Idrottsföreningen blev ett med Jonsereds Fabriker under de kommande decennierna. Den nuvarande anläggningen fick ett ansiktslyft under 1980-talet, då även Idrottshallen i anslutning till Fotbollsplanen byggdes.

När fotbollen tog över inom GoIF bildades för den allmänna idrotten Bokedalens Idrottsförening 1908. Under 1910-talets slutskede, det var ju världskrigstid och nödår, minskade intresset för fotbollen och medlemsantalet i föreningen sjönk. Det gällde även Bokedalens IF och de kvarvarande i de bägge klubbarna insåg att bruket behövde en stark förening, inte två svaga. Man diskuterade och således kom man fram till att Jonsered borde ha en stor förening där flera idrottsliga grenar kunde samsas. De kvarvarande medlemmarna kom till slut överens, och anslöt sig till Jonsereds IF som tillkom år 1921.

I föreningen samsades senare både brottning och friidrott.

Under 1900-talets första decennier, men även senare, återfanns en rad fotbollsspelare från Jonsered i landslaget, och ur den Jonseredska fotbollskällan öste göteborgsklubbarna ÖIS, IFK Göteborg och GAIS elitspelare. Ja, den göteborgska fotbollen har mycket att tacka Jonsered för. Hela fotbollselvor producerades fram i Jonsered och dess fabrik under årens lopp. Ja, hela fotbollslandslag har i detta lilla goa samhälle skapats.

På tal om det skotska inflytandet i Västsverige och i Jonsered finns något intressant att notera i staden Aberdeen, Skottland. I borgmästarens boning i denna stad finns ett porträttgalleri, där storheter från Jonsered och Göteborg blickar ned mot betraktaren. Här finns de uppradade, brukspatronerna Gibson och Dickson, tillsammans med andra skotska och västsvenska företagsledare.  Man känner sig hemma i Aberdeen, ja riktigt hemma, nästan som i Jonsered, men i Aberdeen. Tala om kulturella inramningar och historiska vingslag…

Erik Börjesson – 1900-talets ”Zlatan”

Erik Börjesson (1888-1983) kom att spela fotboll på gatorna i samhället och senare på skolgården, där den första fotbollsplanen kom att ligga, när han själv var ung. Spelet med bollen hade då pågått en längre tid, han hade vuxit upp med den. I början av 1900-talet var han en yngling i 13–14-årsåldern – och mycket bra i fotboll. Han trodde på den så kallade Jonseredsandan som huvudsaklig förklaring till de tidiga framgångarna för fotbollen i samhället. Kollektivets överlägsenhet över individualismen, egoismen, var hans ideologiska rättesnöre, och det synsättet framfördes således av den moderna fotbollens allra största individuella stjärna på den tiden. Erik Börjesson hade sin ideologiska hemvist inom socialismen och kom efter hand att sympatisera med dess kommunistiska gren. Men på planen var han en individuell artist, ett geni som kunde göra lagkamraterna till statister i ett storslaget drama.

Medelklassen hade under fotbollsrörelsens första organiserade era en stark ställning på såväl klubb- som landslagsnivå, även om undantag fanns. Amatörreglerna undergrävde kvaliteten. Det hände att spelarna fick stå för sina egna kostnader för resor till landskamper. Erik Börjessons fruktlösa försök att få ersättning från fotbollsförbundet kan förklara varför han inte uttogs i laget till OS i London 1908.

Men Erik tackade även flera gånger nej till landskamper av andra skäl. Han var hemkär. Närheten till familjen och brukssamhället betydde mycket för honom. Samtidigt gällde det, som sagt, det ekonomiska, familjens försörjning. Ledighet för landslagsspel innebar förlorad arbetsförtjänst. Vid ett tillfälle avböjde han medverkan i en landskamp, då ekonomin inte medgav inköp av en ny kostym. Amatörreglerna favoriserade medel- och överklassen, inte arbetarklassen. Penningen styrde.

Erik ägnade sig med stor iver åt den jordlott brukspatron Gibson försett honom och familjen med uppe i ”Potäte-Amerika”. Efter 56 timmars arbetsvecka i textilen tog han sig an det lilla jordbruket. Arbetet i fabriken och på jordlotten krävde sin tribut av svett och lidande. Sluttningen upp till potatisbacken var brant, men potatisen skulle i jorden, skötas och skördas. För ekonomins och hälsans skull var det även viktigt att Erik var nykterist. Festerna efter landskamperna undvek han oftast. Erik Börjesson blev svensk mästare med IFK Göteborg 1908 och 1910. När Allsvenskan startade 1924-25 tillhörde han ÖIS.

Erik Börjessons unika förmåga, tekniska skicklighet, smidighet och effektivitet, som fotbollsspelare kom av de ekonomiska skälen främst att användas vid landskamper hemmavid. Men undantag finns. I den prestigefyllda landskampen mot Tyskland i oktober 1911 gjorde han två av målen. Matchen slutade med seger för Sverige med siffrorna 3-1. I den allra första svenska landskampen, i utskåpningen av Norge 1908, prickade han själv in inte mindre än fyra mål. Hade Erik Börjesson varit aktiv i dagens fotboll hade hans internationella stjärnstatus varit given.

År 1919 diskvalificerades Erik Börjesson för brott mot amatörreglerna. Efter visst övervägande från förbundets sida upphävdes anklagelsen med hänvisning till att den ”saknade grund”. Den formuleringen kvarstod trots att de flesta visste att han fick viss om än blygsam ersättning för sin medverkan.

Inom fotbollsklubbarna, även inom Jonsered, var det känt att han fick en mindre slant emellanåt, och då avsåg ersättningen fotboll på klubbnivå. När sedan spelarna i Jonsereds IF mera officiellt erhöll ersättning för förlorad arbetsinkomst spräcktes amatörvallen. Företagen i brukssamhällena stod för fiolerna. Allt fler spelare, även i andra klubbar kunde därmed ansluta sig till landslagstruppen. Men från 1920-talet och en tid framöver var frågan om företagens sponsring av spelarna oklar. Stred den sponsringen verkligen mot amatörreglerna? Reglerna fanns dessutom i Sverige men inte i andra länder som det svenska landslaget mötte. Ländernas bataljer inom fotbollen utspelades således under vitt skilda förutsättningar. 

Erik Börjesson fick ett proffserbjudande från den brittiska fotbollsklubben Liverpool år 1914, men tackade nej. Skälen var flera. Familjen och gemenskapen hemma var viktigare. På frågan om han ångrade att han avböjde erbjudandet från Liverpool följde ett klart ”Nej”. Erik menade under sina sista år att proffsen dessutom har höga löner utan att vare sig kunna försvara det egna målet eller göra mål. Hans egen typ av fotboll var enkel. Pyramiden med två backar, tre halvbackar och fem forwards hade man helt och hållet vänt på, menade han. Inom den nya fotbollsfilosofin hade antalet kedjespelare, som forwards då kallades, bantats från fem till en eller möjligen två. Det gillade inte Erik – det skulle vara fem kedjespelare. Vidare påtalade han …

…att han ifrågasatte spelarnas daltande med bollen och undrade över varför kedjespelare inte sköt när målvakten var skymd utan måste tråckla sig hela vägen in i mål.

…att han inte förstod sig på det eviga passandet bakåt och i sidled.

…att han inte hade mycket till övers för spelsystemens defensiva och destruktiva karaktär.

…att han inte förstod varför spelare hade så svårt att slå inlägg eller skjuta på liggande boll eller varför ”tåfjutten” underskattades.

Erik Börjesson var en individualist och finlirare med en fantastisk förmåga att komma till avslut och göra mål. Hans storhet är odiskutabel. Som förebild som spelare och som tränare förde han sina erfarenheter vidare, bland annat till Sven Rydell i ÖIS.

Sonen Reino Börjesson utvecklades också han till en mycket framgångsrik landslagsspelare. Erik och Reino Börjesson är den enda far-son-konstellation, där båda genom landskampsuppdrag erhållit utmärkelsen ”Stora Grabbars Märke”. Fotbolls-VM 1958 i Sverige och sonens medverkan i landslaget då var en av Eriks högtidsstunder. När han genom åren talat med oss var han alltid mycket noga med att påpeka just detta.

Även på äldre dar var Erik ”Börje” Börjesson en stor förebild för fotbollsföreningens ungdomar. Heino Klamas, ett geni i fotboll, lyssnade hellre på Erik Börjesson än på sina tränare.

I Nationalencyklopedin kan man läsa om Erik Börjesson att han…

”…var Sveriges första riktigt stora fotbollsstjärna, centerforward i det svenska fotbollslandslagets allra första landskamp mot Norge 1908”.

Det var i den matchen han gjorde fyra mål.

Erik Börjesson tillhörde följande klubbar:
Jonsereds GIF – 1900-1907
IFK Göteborg – 1907- 1910
ÖIS – 1911-1912
IFK Göteborg – 1912-1920
Tränare för Jonsereds IF – 1921-1923
ÖIS – 1923-1925
Sveriges landslag – 1908-1922

Jan Laul
Robert Laul

Ny dag, nya tag i mixade zonen inför landslagets träning.

Den här gången ställde jag mig bredvid Pontus Wernbloom. Som släppte mininyheten att han inte tror det blir någon förlängning med CSKA Moskva:
– Fyra och ett halvt år är lagom, sa Pontus.

Sedan är han sugen på att prova ett nytt fotbollsland innan han återvänder till IFK Göteborg, som han berättar om i intervjun här.

Frågan är var Pontus då hamnar? Ni minns väl den klassiska formuleringen om förhandlingen med CSKA: ”Han avslöjade sina vänsterideal, svepte vodkan och skrev på”.

…om Milan hör av sig kanske det låter så här:

”Han bad Berlusconi dra åt helvete, svepte grappan men skrev aldrig på”.

I alla fall.

På träningen hade Elfsborgs assisterande tränare Peter Wettergren (som är landslagsspion också) en framträdande roll och ledde en passningsövning. Intressant.

Kim Källström var på hugget och gav bland annat Kristoffer Nordfeldt en hårtork när målvakten släppte första hörnet på ett Seb Larsson-avslut. Fast Källström riktade hårtorken ifrån Nordfeldt som troligen inte hörde vad han skrek.

…apropå Kim frågade jag om ett rykte jag snappat upp, att hans fru hade fått jobb på Migrationsverket i Norrköping.
Kim garvade:
– Du får nog kolla dina källor.

Bredvid gick landslagschefen Lasse ”Tick-Tack” Richt som väste:
– Och det gäller inte bara i det här fallet.

Min kollega Johan Flinck har en intressant intervju i dagens papperstidning: Mittbacken Mikael Antonsson berättar om en nära döden-upplevelse: ”Jag var sekunder från att dö”, säger Antonsson.

…det är något av mr Flinchs specialitet det där, att fråga idrottsmän ”Har du varit nära att dö någon gång?”. En oskyldig fråga som de flesta svarar på och som ofta ger en bra rubrik och nästan alltid en läsvärd story.

Jag är dock besviken på att mr Flinch aldrig ställt frågan till mig för då jävlar hade han en fått sig en story till livs.

Här är de sju gånger jag har varit nära att dö:

1. Åtta år gammal. Klättrar i berg med min kompis Samuel. Börjar glida ner för en klippavsats, får tag i en rot, dinglar över kanten innan Samuel kommer till undsättning. Med gemensamma krafter får vi upp mig på säker mark.

2. 15 år gammal. Är på väg till fotbollsträning på MT5:an. Samma dag har jag plockat av 65-kubiket och 20-förgasaren. I en kurva frontalkrockar jag med en Saab 9000. Hjälmen, som jag har glömt att knäppa, flyger av och jag efter. Jag flyger över bilen och landar tio meter längre bort, smalbenet klyvs mot en trottoarkant, armen bryts, huvudet klarar sig (vad jag vet). Min lagkamrat ”Di Leva” (vi kallade honom så) satt bakom på moppen, han landar på ett vägräcke och svanskotan tar smällen. Damen i Saab:en är så chockad att hon aldrig märker att vi var två på mopeden och jag får en ny på försäkringen. Vad som hände med Saaben vet jag inte men det såg ut som att Tor hade slagit med sin hammare på motorhuven.

3. 16 år gammal. Kör cross på bondens åker utanför Partille. Maxar rakt över och när jag ska bromsa har fotbromsen skakat ur fästet. Någon handbroms finns inte. Jag far ut över en brant, ner mot Säveån, rakt in i ett träd. Crossen kilas fast där stammen delar sig tre meter upp i luften. Farsan och en granne får dra loss den med rep. Jag klarar mig utan en skråma, crossen också. Bonden mindre glad över att vi kört på hans grödor.

4. 17 år gammal. Steg för steg har vi hoppat högre och högre upp från berget ner i Kanalen i Jonsered. Den högsta avsatsen mäter vi till 22,9 meter med ett arbetsmåttband vi stulit från ett bygge vid Jonsereds fabriker. Vi kallar toppunkten för Enen. En dag bestämmer jag mig. Kanalen är bara 3,5 meter djup, så jag har skor på när jag hoppar. Givetvis går jag rakt ner i betongbottnen ändå. Men inte värre än att jag står på benen i dag.

(Här visar jag upp Kanalen i ett tidningsreportage i Aftonbladet för några år sedan. Då vågade jag bara hoppa från 15-metersavsatsen, man blir ju klokare med åren tyvärr…).

5. 20 år gammal. Vi har en nöt kvar att knäcka. Att simma genom Kanalens vattenfyllda tunnel (ni ser den skymta på bilden). Den är 100 meter lång, vad som finns där inne vet ingen. Vattnet är strömt och vi flyter in. Till en början inga problem. Halvvägs blir det becksvart. Tre fjärdedelar från slutet slår jag plötsligt i huvudet – vattenytan och taket har gått ihop. Vi håller fast oss med händerna i taket för att inte dras med i strömmen, min kompis Kalle får panik och vänder för att simma motströms 75 meter. Jag tar ett djupt andetag, dyker och simmar ner i det okända under vattnet så länge jag orkar. När luften är slut stiger jag upp, tack och lov finns det mellanrum att andas på och jag kan glida vidare genom utgången. Kalle kommer en timme senare, helt slut av att ha simmat tillbaka hela vägen. Snart dyker brandkåren upp som fått larm om vad som varit på gång: ”Är inte ni lite för gamla för sånt här?”, undrar de. Sedan börjar det brinna i ett hus nånstans och brandmännen far i väg.

6. 35 år gammal. Har firat midsommar med Miss Modins släkt uppe i Liden. På natten ska det badas. Vi hoppar från ett tak ner i vattnet. Jag dyker utan att kolla förutsättningarna. Dagen efter har jag en stor reva längs sidan av ryggen. Om jag dykt en halv meter åt vänster hade jag aldrig kunnat bjuda mr Flinch på de här historierna.

7. 37 år gammal. Första veckan efter semestern. Coach Kalle Karlsson tar ut mig i truppen för en division VI-match med Gamla Karlbergare. I 70:e minuten byter han in mig, tre djupledslöpningar senare har jag svår andnöd, i den 80:e plockar Kalle av mig. Fem minuter till på planen och jag hade gjort farfar sällskap i stället.

Vad gör du rubbe på, Flinck?

Just nu slukar jag allt jag kommer över om krokodilen som polisen hittade i en trädgård i Malmö.

Det handlar om en två meter lång nilkrokodil, tillhörande en skånsk knarkbaron (typ) som är misstänkt för häleri och artbrott.

I tio år hade mannen krokodilen i ett växthus:
– Jag hade gärna använt växthuset till något annat, sa mannens fru när historien uppdagades.

Krokodilen omhändertogs av den myndighet som omhändertar krokodiler på vift, och fördes i ambulans till hemlig ort (upphittade djur förs tydligen ofta till hemlig ort, och den hemliga orten visade sig denna gång vara Höganäs i närheten av Helsingborg).

Ett tag var det snack om att krokodilen skulle placeras i Göteborg, få bo på Universeum, döpas till Old Glenn och skaffa säsongskort på Gamla.

I Göteborg har vi nämligen en mycket fin tradition av den här typen av kräldjur. Ett av mina bästa barndomsminnen är besöken på Sjöfartsmuséet. Där bodde en slö gammal alligatorhona som hette Smilet (Smajlet på göteborska). Jag har för mig att hon var 80 år nånting, rörde sig ytterst sporadiskt men rymde en gång ner i kanalen. Om det nu är sant.

En dag var Smajlet död men den oerhört populära alligatorn finns än i dag att beskåda, uppstoppad på Göteborgs Naturhistoriska museum…

…inte mer än rätt alltså om den stackars nilkrokodilen från Malmö får komma till en stad som vet att uppskatta en god reptil.

Men så hörde jag på radion att det inte längre var aktuellt. I stället skulle krokodilen undersökas av en veterinär, och i värsta fall avlivas.

Ett sådant beslut kan aldrig accepteras utan motstånd och kamp. Ge mig ett plakat och demonstrationståg, och jag ställer mig först i ledet. Ni som inte är med är emot.

Nog om det tillsvidare.

Landslaget har samlats för ödesmatcherna mot Österrike och Tyskland. Jag hann aldrig fram till Erik Hamréns presskonferens, jobbade med Häcken-Malmö FF på Hisingen i söndags, men i mixade zonen var jag på plats. Den första spelare jag såg var Tobias Hysén.

Med en ambitiös grund till ett helskägg.

Allsvenskt guldstridsskägg eller VM-kvalskägg?

Nej.

Och nej.

– Det är mer att jag inte har orkat göra något åt det. Det kommer nog ryka nån gång under den här samlingen. Det handlar om allmän lathet.

Jag frågade Tobbe hur det var att ta emot beskedet om Malmö FF:s förlust? Sved 1-2 mot Djurgården ännu mer då?
– Absolut. Jag förstår att vi gick för vinst i slutet men det är klart att man tänker lite grand att vi borde hållit igen och värderat den poäng vi hade ännu mer. Men det är lätt att säga i efterhand.

Frågan är bara hur man försvarar sig mot den här mittbackslöpningen från Daniel Amartey? I 95:e minuten. En av årets prestationer i allsvenskan, helt klart.

Sverige kan hamna i ett liknande läge. Vad göra vid ställning 1-1 mot Österrike med tio minuter kvar? Gå för seger och riskera förlust – eller bevaka poängen och tro på en poäng mot Tyskland också?

– Byt in mig så gör jag 2-1, sa Ola Toivonen och flinade när vi frågade om hur Sverige resonerar vid ett sådant scenario.

Ola har en viss erfarenhet av att skjuta Sverige till mästerskap, minns Holland 2011, han är dessutom i form, har spelat de tre senaste från start för PSV och första målet kom mot Waalwijk i helgen.

Vem vet, kanske blir det en favorit i repris – fast den här gången är det ”bara” en playoff-plats på spel.

Jag tror att matchbilden får avgöra det där. Man spelar för seger förstås men går vi på knäna sista tio och det står 1-1 finns ingen anledning att gå ner på trebackslinje om Österrike har oss i brygga.

Zlatans fot är ”okej”, sa Hamrén. Jag reagerade på ordvalet. Men så är jag ibland överdrivet konspiratorisk också.

I dagens tidning drar jag mitt strå till stacken för att hjälpa Sverige till VM. Frågan är inte om någon kommer att missförstå det.

Utan hur många.

Just det, jag har ju en blogg som varit igång sedan 2005.

Lätt att att glömma efter en bättre semester som innehållit rehab på Stenungsbaden Yacht Club, tre oförglömliga dygn på Way out West, fotboll som en helt vanlig läktarbanan och en och annan runda på Avenyn.

Ungefär så.

Jag har försökt hålla mig borta från tidningar och medier i den mån det har gått men allt har jag inte missat: Percy Nilssons borrattack på Glassbilen är bland det roligaste jag har hört talas om. Percy tog miljoner människors frustration som legat och pyrt i 40 år på sina axlar – och agerade. Sedan förnekade han allt.

Nästan lika underhållande var Patrick Ekwalls desperata försök att brotta ner Simon Bank intellektuellt i en fråga om förebilder, fotboll och homosexualitet. Ekwall kom fram till att någon minsann hade ”pissat på” honom igen och sedan var den matchen över, säsongens säkraste spel.

…”pissat på” är ett uttryck som Ekwall, Broder Birro och en del andra TV-profiler använder när de utsätts för samma typ av kritik som de själva har betalt för att utsätta andra för i sina bloggar, texter och TV-program.

Det är lite Lars Lagerbäck över det hela: ena dagen ägnar han ett helt sommarprogram åt att vara bitter över spekulerande medier, nästa dag är han själv en del av det spekulerande mediedrevet i Viasat-studion och cashar in tungt för besväret. Hur han får ihop ekvationen vet jag inte men det står kanske i Pärmen.

Beskedet att Zach Snyder ska regissera en film med både Superman och Batman tog jag emot med blandade känslor. Snyders Man of Steel blev ett haveri medan Christopher Nolans Dark Knight-trilogi är ett av den moderna filmhistoriens mästerverk. Kan något gott kan komma ur detta? Jag är kluven till projektet, dessutom ska Ben Affleck spela Bruce Wayne och om ni undrar hur Christian Bale reagerade på nyheten har ni det här…

…jag gillade Affleck i The Town och Argo men är han mogen Batmandräkten? Vi får se.

Många funderar på hur en man-to-man mellan Superman och Batman skulle sluta, faktum är att de möts i en serietidning från 1986 av Frank Miller (The Dark Knight Returns)…

…Batman besegrar Superman medan han levererar den klassiska monologen:
– You’re beginning to get the idea, Clark. This is the end for both of us. We could have changed the world, now look at us, I’ve become a political liability and you…You’re a joke. I want you to remember, Clark…in all the years to come…in your most private moments…I want you to remember my hand at your throat. I want you to remember the one man who beat you.

Det finns potential till en bra film här, så klart, men jag är som sagt skeptisk till att det är vad Zach Snyder levererar.

Första dagen på jobbet handlade annars om Halmstad mot AIK. HBK:s 1-0-seger kom inte helt överraskande (analys här). Gnagets upphämtningen efter den misslyckade våren har inneburit ett stort mentalt kraftuttag. Förlusten i svenska cupen mot division ett-laget Sandviken var ett första tecken på att just nu orkar AIK inte upp på den högstanivå som krävs för att vinna de täta och jämna matcher allsvenskan domineras av. Ett konkret exempel är att giganterna från Häcken-matchen (där jag såg AIK senast), Kennedy Igboananike och Martin Mutumba, nu byttes ut efter svaga insatser.

…mer överraskande är Andreas Alms agerande mot Daniel Majstorovic som åkte med truppen till Halmstad men sedan placerades på läktaren till förmån för Anton Saletros, född 1996, som fick mittbacksplatsen på bänken. Alm tycks försöka göra fotbollslivet så obekvämt som möjligt för Majstorovic, och i botten finns säkert en förhoppning om att han ska be att få bryta kontraktet för att spela någon annanstans.

I och med att Malmö vann toppmötet mot IFK Göteborg förefaller guldet utom räckhåll för AIK (sex poäng skiljer). Själv räknade jag bort Gnaget redan efter våren så osvuret kanske är bäst den här gången. Snart kommer nämligen ett längre landslagsuppehåll som bör gynna just Gnaget.

I Halmstad imponerade Gudjón Baldvinsson och Antonio Rojas stort men trots den viktiga segern är tabelläget fortsatt bekymmersamt. Men HBK visade – inte minst för sig själva – att det finns tillräckligt med kvalitet i startelvan för att ta de tre segrar till som brukar krävas för att undvika direktnedflyttning (30 poäng). Kampen om kvalplatsen är det för tidigt att tro sig veta något om alls.

…men tänk att fjolårstvåan Häcken faktiskt riskerar att få kvala, i värsta fall åka ur. Och tänk att det fanns stolpskott som hade Häcken som guldtips. Och tänk att jag var ett av dem.

MFF-Blåvitt följde jag från TV:n och trots Robin Söders fina ledningsmål upplevde jag Malmö som numret större i den intensiva kraftmätningen inför utsålda läktare. I fjol förlorade Rikard Norlings gäng guldet när Mathias Ranégie och Jimmy Durmaz såldes, i år ser inget ut att kunna stoppa MFF. Ändå sägs styrelsen vilja göra sig av med Norling.

…apropå stolpskott, tänker jag.

Bäst mot de bästa är annars Malmös signum i år. Intressant statistik finns på sajten www.forbannadfotboll.com.

Helsingborg lider förstås tungt av att Alejandro Bedoya har lämnat och att May Mahlangu är skadad, därför imponerar bortasegern mot Gefle, och i nästa omgång väntar Brommapojkarna hemma. Det kan bli ett sjuhelvetes skånederby på Olympia 25 september. Två dagar tidigare ska Blåvitt och AIK mötas på Gamla Ullevi, vi får se hur tabellen ser ut då.

Pablo Pinones-Arce har man knappt hört talas om sedan han hyschade Bajen-klacken på Grimsta i superettan i fjol (och fick ett välförtjänt andra gult kort för hjärnsläppet) men nu slog han alltså till med fyra mål på Borås Arena mot regerande mästarna Elfsborg.

Traditionens makt är som bekant stor i allsvenskan – det är inte serien du vinner två år i rad. Men att Elfsborg skulle falla igenom så här tungt hade jag inte räknat med. Trodde på en fjärdeplats men Mohamed Bangura är (så här långt) årets fiaskovärvning sett till vad lånet kostade och kontraktstjafset mellan Jörgen Lennartsson och Anders Svensson var onödigt. Sedan verkar det finnas i dricksvattnet i Borås att stadens fotbollslag inte klarar att hantera favoritskap.

Måndag betyder Södertälje, Syrianska-Djurgården. Dags att se vad superbantaren Aleksandar Prijovic går för.

Det är så många som kommenterar det som händer nu. Jag tänkte dra lite om vad som hände då.

Augusti 2002. Manchester United besöker Ajax på Amsterdam Arena i en träningsturnering. En yngre David Beckham mot en ännu yngre Zlatan Ibrahimovic.

Efter en dryg halvtimme rivs Zlatan omkull av Rio Ferdinand, och Mikael Silvestre är där och gruffas, Zlatan gör en huvudrörelse och David Beckham skyndar till – som plötsligt blir väldigt upprörd.

Vad hände?

När domaren blåser för halvtidsvila skäller Beckham ut Ibrahimovic hela vägen till spelargången, Zlatan sträcker fram handen, Beckham vägrar ta den.

Efter matchen (Ajax vann med 1-0, Zlatan gjorde målet) undrar Sportbladets expert på skånska som är på plats som reporter vad allt handlade om?

– Han sa något personligt och nedsättande om min familj. Sånt kan jag aldrig tolerera, sa David Beckham.

Zlatan tog det hela med ro:

– Beckham är en ledare på planen så det var därför som la han sig i det. Det blir alltid en massa tjafs i såna situationer.

Men vad sa Zlatan egentligen? Tja, om han nu sa något ”nedsättande och personligt” om Beckhams familj lär det knappast varit lille Brooklyn han gav sig på, snarare frugan Victoria. ”Go home and fuck your Spice Girl”? Nja, Zlatan kan bättre än så, vad tror ni, bästa förslaget vinner ett Bollklubben-pannband valfritt nummer 1-99.

Vi visar situationen i dagens avsnitt av Bollklubben där Erik Niva berättar hur Zlatan senare citerades av en bosnisk tidning och till den ska ha sagt:

– Jag skulle aldrig byta tröja med Beckham. Jag respekterar honom inte men så är jag heller ingen mannekängtyp som han är.

Det låter så klart annorlunda nu. Det är så klart annorlunda nu. Pojkarna har blivit män. En av männen är en av världens bästa fotbollsspelare, den andre är världens mest kände fotbollsspelarvarumärke.

Men…det är klart man undrar som vår Bollklubbsgäst Erton Fejzullahu så träffsäkert satte fingret på:
– Tror du verkligen Zlatan släpper frisparkarna till Beckham?

Han borde kanske göra det. Jag tror fortfarande på den där högerfoten, även om värvningen i grund och botten handlar om något helt annat. Jag vill tro att Beckham fortfarande kan leverera på PSG:s mittfält men det kanske bara är jag som är nostalgisk.

Här har ni veckans Bollklubben och ja, Erton berättar om sin YOLO-tatuering. Dessutom betygsätter han Zlatans och Chippens ryggtavlor, håll till godo:

1. Scouten Reine Almqvist har problem att hitta rörliga bilder på dagens nordkoreanska landslag. Samtidigt beskriver han Thailands spel som ”framtidens fotboll”.

2. Erik Hamrén informeras om ”världsmästartiteln” – som han lovar att Sverige ska göra allt för att bärga.

3. AIK har flest spelare i januaritruppen – det lag som har det brukar vinna SM-guld tio månader senare.

4. På första presskonferensen motiverade förbundskapten Erik Hamrén varför han valde bort Leo Messi i Ballon d’Or.

5. Jiloan Hamad och Pontus Jansson om hur det är att vara mitt i transfercirkusens öga.

6. Anders Svensson släpper nyheten att han fortsätter i landslaget tills vidare och vill förlänga med Elfsborg över 2014 – plus genomgång av alla spelare i januaritruppen.

7. Stor intervju med Robin Quaison – innan succén.

8. Erton vs Rydström – rond tre.

9. Så kan Sverige starta mot Nordkorea – rutin före talanger.

10. Jakob Johansson beordras att flyga hem mitt under lägret – av Mikael Stahre.

11. Japanen som flög till Thailand – för att träffa Anders Svensson.

12. Inför Nordkorea – det politiska perspektivet.

13. Inför Nordkorea – det fotbollsmässiga perspektivet.

14. Sverige nya världsmästare – Erik Hamrén jublar.

15. Snabbkrönikan om straffsegern mot Nordkorea.

16. Snackisen: den misslyckande ”Panenkan”.

17. Hamad och Jansson ”stoppas” från Argentina-truppen.

18. Krönika om landslaget vs klubblagen.

19. Erton vs Hamad – om YOLO-tatueringen.

20. Startelvan mot Finland – Hamrén ändrar om.

21. Landslaget om Bangura-bomben.

22. Krönikan om Bangura-bomben.

23. TV: Bollklubben s02e01 – direkt från Chiang Mai.

24. Operation: Hansson – så drillas han för att bli nummer ett.

25. Hansson är framtidens målvaktstyp.

26. Quaison hyllas – efter succén.

27. Snabbkrönikan efter segern mot Finland.

28. Sammanfattningen av januariturnén.

…lägg därtill ett tiotal längre blogginlägg, samt ett antal pappersartiklar som inte publicerats på nätet och därmed inte går att länka, och ni har en bra överblick över vad som hände under den här januariturnén.

CHIANG MAI. Så fick till slut Erik Hamrén två fina framtidsbesked under januariturnén.
Tyvärr på ”fel” position.

Tittar man på de två matcher Sverige spelade i King’s Cup stack Jakob Johansson ut i den första mot Nordkorea och Robin Quaison i den andra mot Finland. Båda är unga, 22 respektive 19, och går en fin fotbollsframtid till mötes.

Båda är också innermittfältare vilket inte är lika positivt ur landslagets perspektiv.

Kön till en central plats i Erik Hamréns startelva är lång. Kim Källström, Rasmus Elm, Anders Svensson, Pontus Wernbloom, Samuel Holmén, Albin Ekdal och Oscar Hiljemark är alla före.

Tills vidare får Jakob satsa på att leda IFK Göteborg till framgångar medan Robin Quaison har en U21-landslagsresa att göra. Generationen födda 1992-93 som i höst inleder kvalet mot Tjeckien 2015 ses som den mest talangfulla på många år och Quaison kommer att bilda en mittfältstriangel med Hiljemark och Oscar Lewicki som blir spännande att följa.

Det som talar till Robins fördel är att han kan användas på flera olika positioner, som släpande anfallare eller på en kant. Jakob är centralt mittfältare, eller möjligen mittback. Punkt.

Robin Quaison har en skön tro på sig själv. När det blev straffar mot Nordkorea anmälde han sig direkt till Marcus Allbäck och bad om att få ta en.

Jag gjorde en längre intervju med Quaison härom dagen (hans pappa är från Ghana om ni funderat över namnet) och frågade då om han tänkte förlänga kontraktet med AIK som går ut om ett drygt år (april 2014).
– Jag vet inte, svarade Robin och flinade.
Där har sportchefen Jens T Andersson ett jobb att göra.

Under den dryga veckan i Thailand har Sverige vunnit King’s Cup, lagt beslag på en inofficiell världsmästartitel och försvarat den. Mer går inte att begära resultatmässigt.

Fast just resultaten är underordnade när det handlar om januariturnén vars syfte är att testa spelare som står precis utanför det ”riktiga” landslaget samt låta de största talangerna bekanta sig med Blågult. Några veteraner brukar alltid vara med som övriga kan lära sig av. Den här gången Anders Svensson, Daniel Majstorovic och Tobias Hysén.

Svensson lär vara den enda som kommer med på tisdag då truppen mot Argentina på Friends Arena 6 februari presenteras. Möjligen också målvakten Pär Hansson men Hamrén har informerat de allsvenska klubbarna om att endast spelare som är aktuella för startelvan tas ut.

När det gäller Majstorovic måste Hamrén ta ett beslut – tänker han fortsätta att understödja mittbackens projekt att bli landslagsman igen? ”Maestro” var bra mot Nordkorea, klart sämre mot Finland, möjligen bidrog att han där spelade på högra mittbacksplatsen och inte hans naturliga vänstra. Argumenten för att satsa på 35-åringen är att skulle Sverige få Jonas Olsson eller Andreas Granqvist skadade eller avstängda under VM-kvalet finns då en rutinerad ersättare att kasta in.
Argumenten emot är tre grova felbeslut under en halvlek mot Finland som kunde resulterat i baklängesmål.

Den talang som ligger närmast att komma med i kvaltrupperna är Malmö FF:s Pontus Jansson, 21. En mittbackstyp som är som skapad för Erik Hamréns filosofi om spelande mittbackar. Den omskolade forwarden löser situationer lika bekvämt med fötterna som med huvudet, och det är inte alltid man kan säga det om mittbackar. Jansson är helt klart en spelare med potential att slå sig in i landslaget inom en inte alltför avlägsen framtid.

Samma läge för Jiloan Hamad men det är i så fall inte den här januariturnén som tar honom dit. Han har tränat och förberett sig och laddat och ville så mycket, tyvärr följde han upp den godkända insatsen mot Nordkorea med en underkänd mot Finland. En kombination av överambition och studsigt underlag.

Jag skrev inför årets januariturné att jag skulle bli förvånad om vi fick se ett genombrott à la Rasmus Elm, Emir Bajrami, Oscar Hiljemark och det tycker jag inte heller att vi fick. Jansson och Hamad har varit med tidigare, Johansson och Quaison har som sagt ”fel” position och Erton Fejzullahu behöver upp ytterligare en nivå även om han överraskat positivt i värmen. Frisparken i stolpen i går var värd ett bättre öde.

Många i truppen avfärdade jag samtidigt som utfyllnadsspelare och inget under de här dagarna har fått mig att ändra mig, den domen ligger fast.
Största besvikelsen, även om vi förhoppningsvis kommer att få se mer av honom i framtiden ändå, blev Elfsborgs Viktor Claesson. Men då handlar det också om att förväntningarna var höga.

+++++

++++
Robin Quaison, 19, AIK.
Jakob Johansson, 21, IFK Göteborg.
Pontus Jansson, 21, Malmö FF

KOMMENTAR: Quaison och Johansson svarade för de enskilt starkaste prestationerna under matcherna. Synd bara att båda är innermittfältare, den position det redan är tuffast konkurrens om i landslaget. Men ett bra besked för framtiden. Jansson har imponerat i både match träning.

+++
Anders Svensson, 36, Elfsborg
Pär Hansson, 26, Helsingborg
Tobias Hysén, 30, IFK Göteborg
Niklas Backman, 24, AIK
Erton Fejzullahu, 24, Djurgården
Erdin Demir, 22, Brann

KOMMENTAR: De erfarna spelare gör nästan alltid bra ifrån sig under januariturnéerna och det gäller Svensson, Hansson och Hysén i år också. Niklas Backman gjorde en prickfri insats mot Finland, Erdin Demirs inlägg till 1-0-målet var klass och Erton svarade för mål och skapade chanser.

++
Daniel Majstorovic, 35, AIK
Jiloan Hamad, 22, Malmö FF
Adam Johansson, 29, Seattle Sounders
Simon Thern, 20, Malmö FF
Ivo Pekalski, 22, Malmö FF
Christoffer Nyman, 20, IFK Norrköping

KOMMENTAR: Godkända utan att glänsa, kan man sammanfatta de här spelarnas insatser. Majstorovic och Hamad är aktuella för de ”riktiga” landslagstrupperna i år, Adam Johansson finns tillgänglig om Mikael Lustig skulle gå sönder, övriga hade behövt visa mer.

+
Viktor Claesson, 21, Elfsborg
Alexander Milosevic, 20, AIK
Oscar Jansson, 21, Örebro
David Nilsson, 21, IFK Norrköping
Viktor Prodell, 24, Åtvidaberg
Pierre Bengtsson, 24, FC Köpenhamn
Martin Lorentzson, 28, AIK

KOMMENTAR: Ser förstås hårt ut att underkänna spelare som inte gjorde en minut eller endast kortare inhopp. Men faktum är att på just den här turnén satte de inga eller svaga avtryck. Betyget ska dock inte ses som en stämpel på deras potential, då exempelvis Viktor Claesson och Alexander Milosevic är spännande framtidsnamn.

Jag vet på rak arm inte när det hände senast att ett svenskt landslag ställde upp med en backlinje med fyra spelare från samma klubblag. Så blir det inte mot Finland i morgon – men bra nära.

Martin Lorentzson till höger, Daniel Majstorovic och Niklas Backman centralt – bara Nisse Johansson som saknas för till vänster spelar Erdin Demir.

Som jag varit inne på ett gott betyg och något Gnaget lär ha nytta av när allsvenskan drar i gång.

…även om Elfsborg är allas guldfavoriter just nu efter lånet av Mohamed Bangura.

Men som Backman sa:

– Nyss var det vi, det svänger fort.

Mycket snack om Bangura, förstås. Daniel Majstorovic ryckte dock på axlarna och menade att Gnaget har tillräckligt bra spelare ändå.

Niklas Backman kopplas ihop med Röda Stjärnan som vill låna honom med köpoption. Jag frågade AIK-backen om det som skrivits:
– Jag hörde om det, jag har inte läst det själv.
Vad vet du om det?
– Jag vet att det finns intresse men inte mer än så.
Är du intresserad själv?
– Jag vet inte, jag vet inte vad de har för plan, jag vet väldigt lite för tillfället.

Min vän och kollega Flincks och mitt avslöjande att Malmö FF ”stoppar” Jiloan Hamad och Pontus Jansson från Argentina-truppen blev omdiskuterat. Förbundskapten Erik Hamrén gjorde sitt för att visa att det var galet. Men om man lyssnar exakt på de frågor jag upprepade under presskonferensen – ”Du har alltså inte gett MFF en information om att du inte kommer att ta ut Hamad och Jansson” – så vägrar Hamrén att svara det enklaste och mest naturliga om det inte vore så, nämligen:
– Nej, det har jag inte gjort.

…i stället svävar han iväg om att truppen inte är uttagen ännu.

På tisdag vet vi. Självklart finns en möjlighet att våra källor har fel men något har helt klart varit i görningen. Sedan om det ändras utifrån att vi rotat i det må vara hänt.

Erton Fejzullahu i startelvan igen. Kul. Om Pontus Jansson framstår som den störste talangen i truppen utifrån vad vi har sett hittills är det tveklöst Erton och Jakob Johansson som överraskat mest.

Mininyhet som TT-Skiöld drog fram ur landslagschefen Lasse Richt i dag: Landslaget jobbar på en vänskapslandskamp på Friends Arena 3 eller 4 juni. Motstånd ej klart.

STARTELVAN MOT FINLAND
Pär Hansson
Martin Lorentzson, Daniel Majstorovic, Niklas Backman, Erdin Demir
Jiloan Hamad, Anders Svensson, Ivo Pekalski, Viktor Claesson
Erton Fejzullahu, Tobias Hysén