Ettan studsade in via en Gefle-back, vid tvåan studsade bollen rätt för Celso Borges och innan slutsignalen ljöd på Friends Arena var till och med Nils-Erik Johansson noterad i målprotokollet.
Gå två – se tre mål – ta tre poäng.
Viktigast av allt för guldjagande AIK: de studsade rätt igen efter cupfiaskot i Sandviken och den mentala kollapsen i Halmstad.

Pelle Olssons Gefle kom till spel med något som påminde om en 4-3-3-uppställning med Johan Oremo som släpande anfallare bakom Mikael Dahlberg och Jakob Orlov.

Trots bortalagets prekära situation i tabellen är det en anfallstrio alla allsvenska lag bör se ödmjukt på. AIK tog heller inga risker inledningsvis. Likt ett svenskt landslag under Lars Lagerbäck kände de sig in i matchen första kvarten som var på jämn på ytan men där under lurade en känsla att AIK kommer få sina chanser.

När Gnaget inte fick det på en halvtimme såg Robin Quaison till att skapa dem ur lägen som egentligen inte fanns. Den 19-årige talangen – vikarierande anfallare i stället för sjuke Kennedy Igboananike – tog sig förbi två Gefle-spelare i en aktion som påminde om en serie långa skridskoskär. Men i stället för skenor satt bollen fast vid hans fötter. Sedan vallade han lite turligt in den via två andra motståndare som stördes av en framstormande Henok Goitom.

Robin Quaisons säsong har knappast linjerat med hans ambitionsnivå. Efter succén i Europa League förra hösten och de fina insatserna under januariturnén skulle 2013 bli Robins. Men att en ung spelare pendlar i form är mer regel än undantag. Dessutom har mittfältaren inte varit tränaren Andreas Alms förstaval under någon längre, sammanhängande period, bänkad direkt i premiären mot Elfsborg, ingen tydlig roll i laget. Mot den bakgrunden har Quaison ändå gjort en hel del nytta och jag blir inte förvånad om 2014 blir hans i stället.

Om 1-0 kom aningen turligt handlade 2-0 om klass rakt igenom: Återigen en fin rörelse av Henok Goitom som öppnade för väggspel med matchens härförare Celso Borges. Costaricanen borrade skoningslöst upp bollen i krysset.

Inför 12 587 åskådare tryckte Nils-Erik Johansson sedan in 3-0 i samband med en hörna, matchen var förstås över, men Martin Mutumba gjorde sitt för att ge publiken valuta för biljettpåslaget på 20 kronor när han rullade igång dribbelshowen på högerkanten. Jag vet inte om justitieminister Beatrice Ask såg det men det är sådant även fotbollsklubbar som drivs som aktiebolag bör kunna lägga intäkterna på: Utbilda bra fotbollsspelare, erbjuda barn och ungdomar en god fritidssysselsättning och servera den betalande publiken vettig fotboll – inte fylla ekonomiska hål i en skattefinansierad myndighets verksamhet.

Förlusten i svenska cupen samt mot Halmstad i förra veckan gav känslan att AIK var mentalt slut efter den långa och tunga upphämtningen som var ett måste efter en förlorad vårsäsong. 3-0 mot Gefle visade att energin är tillbaka. Skulle Öster mot alla odds besegra Malmö FF är det i princip ett helt öppet race mellan HIF, AIK och MFF när allsvenskan drar igång igen efter det två veckor långa landslagsuppehållet. Även IFK Göteborg är med där vid seger mot Åtvidaberg.

Men i morgon gissar jag att de flesta vänder blicken mot Myresjöhus Arena i den guldstrid som det snart är läge att förbereda böcker om.

Matchanalysen om när Helsingborg besegrade Brommapojkarna med 4-2 läser ni här.

Den här bloggen tänkte jag ägna åt en kedja mindre trevliga händelser på Olympia.

Michael Lerjéus hade blåst för halvtidsvila och min kollega Johan Flinck och jag dividerade om vem som skulle gå och hämta muffins, och vem som skulle sitta kvar för att vakta datorerna. Flinck gick, jag satt kvar och enda kravet var att han inte skulle komma tillbaka med en blåbärsmuffins.

Plötsligt skyndade det fram en HIF-supporter alldeles nedanför pressläktaren som skrek så att allt stannade upp:
– Hej pedofilen, vad fan gör du på vår arena?

Detta skrek han upprepade gånger i riktning en bit snett ovanför mig där BP:s klubdirektär Ola Danhard satt.

Vad är det nu frågan om? tänkte jag men det fick snart sin förklaring. Efter att mannen fortsatt skrika om pedofiler ett par gånger reste sig en person bredvid Danhard upp:

– Gå härifrån nu! ropade Malmö FF:s lagkapten Jiloan Hamad och då förstod jag vad det handlade om: Där satt nämligen också MFF:s Miiko Albornoz, bror till BP:s mittfältare Mauricio Albornoz som ordnat två plåtar till MFF-spelarna.

Miiko Albornoz har fått sitt straff av rättsväsendet för sexuellt utnyttjande av barn. Åklagaren yrkade aldrig på strängare straff än villkorligt då flickan var 14,5 år vid tillfället för övergreppet som enligt båda sidor skedde utan våld eller tvång. Miiko har varit avstängd av Malmö FF en period.

Den upprörde mannen försvann en stund, kom sedan tillbaka och gapade lite till, innan han lämnade området helt. En bit in i andra halvlek började dock HIF-klacken skandera ”Pedofilen, hallå” och ”Efter matchen ska han dö”.

Brottet som Miiko Albornoz har gjort sig skyldig till ska naturligtvis fördömas, och det har fördömts – det ska dödshot också.

– Brottet borde ge fängelse men konsekvenserna för honom har blivit enormt omfattande. Fotbollen är hela hans liv, han har inte fått träna, inte spela och det enorma mediaintresset har drabbat inte bara honom men också flickan, sa kammaråklagare Ulrika Rogland under förhandlingarna i Malmö tingsrätt i vintras.

Flickan var aldrig drivande i polisanmälan och hon hade rätt till skadestånd men avstod, enligt åklagaren som inte överklagade den villkorliga domen.

Miiko Albornoz begick ett brott som samhället har ställt honom till svars för, han får ta konsekvenserna. Med scenerna från Olympia i färskt minne går det att betrakta den här olyckliga historien som ett fall med två offer.

Som Helsingborgs Mattias Lindström uttryckte det i går kväll:
– Jag fördömer alla hot. Det kvittar vem det är.

Jag hoppas att de flesta skriver under på det så att vi slipper få ett Skånederby om en månad med ännu mera hat och hot.

Matchen analyserar jag här, detta blogginlägg tänkte jag ägna åt en fin liten anekdot om presskonferensen efter Djurgårdens seger mot Syrianska (3-1).

Tränaren Özcan Melkemichel fick frågan hur han ser på tabelläget nu när Syrianska har hela tolv poäng upp till fast mark med endast nio omgångar kvar att spela.

Den gamle boxaren gjorde inga ansatser att försköna situationen:

– Jag är inte den som ger upp, inte grabbarna heller, men man måste vara realistisk – det blir tufft. Man behöver inte vara Einstein för att förstå det. Oavsett är det viktigt för oss och klubbens framtid att vi gör ett snyggt avslut. Det är vi skyldiga alla andra lag också.

Ungefär där någonstans bröt Djurgårdens sympatiske tränare P-M Högmo in för en spontan hyllning:

Högmo sa:

– Om jag får säga någonting så har jag varit här två gånger och tittat, mot Gefle och IFK Göteborg. Nu var jag här i dag. Det är en rikedom för svensk fotboll att ha en klubb som Syrianska. Det är en liten klubb som klarar att hävda sig på hög nivå. De har en stark kultur och en identitet. Det är en styrka för svensk fotboll och för fotbollen generellt. De ska vara stolta över jobbet de gör. Jag ville bara säga det.

Som journalist kan jag förstås inte ta ställning för enskilda lag gentemot andra men så mycket kan jag säga, att jag är helt på Högmos sida – jag kommer också att sakna allsvenskans bästa kebab.

Just det, jag har ju en blogg som varit igång sedan 2005.

Lätt att att glömma efter en bättre semester som innehållit rehab på Stenungsbaden Yacht Club, tre oförglömliga dygn på Way out West, fotboll som en helt vanlig läktarbanan och en och annan runda på Avenyn.

Ungefär så.

Jag har försökt hålla mig borta från tidningar och medier i den mån det har gått men allt har jag inte missat: Percy Nilssons borrattack på Glassbilen är bland det roligaste jag har hört talas om. Percy tog miljoner människors frustration som legat och pyrt i 40 år på sina axlar – och agerade. Sedan förnekade han allt.

Nästan lika underhållande var Patrick Ekwalls desperata försök att brotta ner Simon Bank intellektuellt i en fråga om förebilder, fotboll och homosexualitet. Ekwall kom fram till att någon minsann hade ”pissat på” honom igen och sedan var den matchen över, säsongens säkraste spel.

…”pissat på” är ett uttryck som Ekwall, Broder Birro och en del andra TV-profiler använder när de utsätts för samma typ av kritik som de själva har betalt för att utsätta andra för i sina bloggar, texter och TV-program.

Det är lite Lars Lagerbäck över det hela: ena dagen ägnar han ett helt sommarprogram åt att vara bitter över spekulerande medier, nästa dag är han själv en del av det spekulerande mediedrevet i Viasat-studion och cashar in tungt för besväret. Hur han får ihop ekvationen vet jag inte men det står kanske i Pärmen.

Beskedet att Zach Snyder ska regissera en film med både Superman och Batman tog jag emot med blandade känslor. Snyders Man of Steel blev ett haveri medan Christopher Nolans Dark Knight-trilogi är ett av den moderna filmhistoriens mästerverk. Kan något gott kan komma ur detta? Jag är kluven till projektet, dessutom ska Ben Affleck spela Bruce Wayne och om ni undrar hur Christian Bale reagerade på nyheten har ni det här…

…jag gillade Affleck i The Town och Argo men är han mogen Batmandräkten? Vi får se.

Många funderar på hur en man-to-man mellan Superman och Batman skulle sluta, faktum är att de möts i en serietidning från 1986 av Frank Miller (The Dark Knight Returns)…

…Batman besegrar Superman medan han levererar den klassiska monologen:
– You’re beginning to get the idea, Clark. This is the end for both of us. We could have changed the world, now look at us, I’ve become a political liability and you…You’re a joke. I want you to remember, Clark…in all the years to come…in your most private moments…I want you to remember my hand at your throat. I want you to remember the one man who beat you.

Det finns potential till en bra film här, så klart, men jag är som sagt skeptisk till att det är vad Zach Snyder levererar.

Första dagen på jobbet handlade annars om Halmstad mot AIK. HBK:s 1-0-seger kom inte helt överraskande (analys här). Gnagets upphämtningen efter den misslyckade våren har inneburit ett stort mentalt kraftuttag. Förlusten i svenska cupen mot division ett-laget Sandviken var ett första tecken på att just nu orkar AIK inte upp på den högstanivå som krävs för att vinna de täta och jämna matcher allsvenskan domineras av. Ett konkret exempel är att giganterna från Häcken-matchen (där jag såg AIK senast), Kennedy Igboananike och Martin Mutumba, nu byttes ut efter svaga insatser.

…mer överraskande är Andreas Alms agerande mot Daniel Majstorovic som åkte med truppen till Halmstad men sedan placerades på läktaren till förmån för Anton Saletros, född 1996, som fick mittbacksplatsen på bänken. Alm tycks försöka göra fotbollslivet så obekvämt som möjligt för Majstorovic, och i botten finns säkert en förhoppning om att han ska be att få bryta kontraktet för att spela någon annanstans.

I och med att Malmö vann toppmötet mot IFK Göteborg förefaller guldet utom räckhåll för AIK (sex poäng skiljer). Själv räknade jag bort Gnaget redan efter våren så osvuret kanske är bäst den här gången. Snart kommer nämligen ett längre landslagsuppehåll som bör gynna just Gnaget.

I Halmstad imponerade Gudjón Baldvinsson och Antonio Rojas stort men trots den viktiga segern är tabelläget fortsatt bekymmersamt. Men HBK visade – inte minst för sig själva – att det finns tillräckligt med kvalitet i startelvan för att ta de tre segrar till som brukar krävas för att undvika direktnedflyttning (30 poäng). Kampen om kvalplatsen är det för tidigt att tro sig veta något om alls.

…men tänk att fjolårstvåan Häcken faktiskt riskerar att få kvala, i värsta fall åka ur. Och tänk att det fanns stolpskott som hade Häcken som guldtips. Och tänk att jag var ett av dem.

MFF-Blåvitt följde jag från TV:n och trots Robin Söders fina ledningsmål upplevde jag Malmö som numret större i den intensiva kraftmätningen inför utsålda läktare. I fjol förlorade Rikard Norlings gäng guldet när Mathias Ranégie och Jimmy Durmaz såldes, i år ser inget ut att kunna stoppa MFF. Ändå sägs styrelsen vilja göra sig av med Norling.

…apropå stolpskott, tänker jag.

Bäst mot de bästa är annars Malmös signum i år. Intressant statistik finns på sajten www.forbannadfotboll.com.

Helsingborg lider förstås tungt av att Alejandro Bedoya har lämnat och att May Mahlangu är skadad, därför imponerar bortasegern mot Gefle, och i nästa omgång väntar Brommapojkarna hemma. Det kan bli ett sjuhelvetes skånederby på Olympia 25 september. Två dagar tidigare ska Blåvitt och AIK mötas på Gamla Ullevi, vi får se hur tabellen ser ut då.

Pablo Pinones-Arce har man knappt hört talas om sedan han hyschade Bajen-klacken på Grimsta i superettan i fjol (och fick ett välförtjänt andra gult kort för hjärnsläppet) men nu slog han alltså till med fyra mål på Borås Arena mot regerande mästarna Elfsborg.

Traditionens makt är som bekant stor i allsvenskan – det är inte serien du vinner två år i rad. Men att Elfsborg skulle falla igenom så här tungt hade jag inte räknat med. Trodde på en fjärdeplats men Mohamed Bangura är (så här långt) årets fiaskovärvning sett till vad lånet kostade och kontraktstjafset mellan Jörgen Lennartsson och Anders Svensson var onödigt. Sedan verkar det finnas i dricksvattnet i Borås att stadens fotbollslag inte klarar att hantera favoritskap.

Måndag betyder Södertälje, Syrianska-Djurgården. Dags att se vad superbantaren Aleksandar Prijovic går för.

1-1 på Kopparvallen var inget bra resultat för de regerande mästarna i guldstriden.
Visst vore det fantastiskt om Elfsborg spelar 1-1 i nästa match också?

När jag gick mot parkeringen utanför den idylliska träarenan i Åtvidaberg stannade en svart BMW och vindrutan hissades ner:
– 1-1 tar vi gärna på onsdag också.
Elfsborgs ordförande Bosse Bank valde att titta framåt direkt efter den allsvenska poängförlusten.
Nästa match är som bekant Champions League-kvalet mot Celtic i Glasgow och av förklarliga skäl var det där fokus hamnade efter slutsignalen.
Frågan är om inte Elfsborgs fokus låg där innan avspark också?

Efter 30 sekunder lyfte Åtvidabergs mittback Daniel Hallingström en långboll över en felplacerad och passiv Daniel Mobaeck, John Owoeri var på väg att bli fri direkt men Kevin Stuhr Ellegaard avvärjde i sista sekund.
Så skulle det fortsätta: Elfsborg stod på hälarna mot ett inspirerat ”Åtvid” där nya anfallsparet Owoeri och Ricardo Santos ville visa vad de går för. I sjätte minuten la Santos upp bollen för Owoeri som dunkade upp den i nättaket utan att någon försvarare fanns i närheten.

När årets överraskningslag får tid och ytor är de lätta att tycka om. Inte ens Anders Svensson fick grepp om Mohammed Abubakari som styrde tempot, vann mark och fördelade bollar ut mot högerkanten där fine ytterbacken Anton Tinnerholm och Imad Zatara tog sig fram enkelt.

Efter en kvart tvingades Boråslaget till ett byte när Marcus Rohdén vred foten och in kom Simon Hedlund. Rohdéns olycka blev Elfsborgs lycka för det var Hedlunds snabbhet som väckte Elfsborg ur slummern. Han förarbetade den straff Mohamed Bangura slog inom räckhåll för straffspecialisten Henrik ”Fimpen” Gustavsson (inofficiell statistik som ÅFF plockade fram för några år sedan visar att han räddar varannan).
När jag frågade Jörgen Lennartsson om Bangura slår en eventuell straff mot Celtic kom svaret utan minsta tvekan:
– Nej, det gör han inte, sa Lennartsson.

I andra halvlek valde Elfsborg att kliva ett par meter lägre i pressen, dels för att spara kraft i den stekande värmen, dels för att döda ytorna för Abubakari och Daniel Sjölund. Taktiken lyckades, ”Åtvid” fick inte längre fast bollen på offensiv planhalva, Anders Svensson föll ner i favoritytan till höger och varierade begåvade långbollar med ännu mer begåvade instick på Stefan Ishizaki eller mötande forward. Det var smart, metodiskt och effektivt då det ledde till målchans i nästan varje anfall. Johan Larsson vräkte upp kvitteringen i nättaket med ett distansskott, och om det inte varit för storspelande ”Fimpen” i ÅFF-målet kunde Elfsborg lastat in tre poäng i bussen hem.

Nu blev det 1-1 vilket absolut inte är något att skämmas för mot hemmastarka Åtvidaberg som dessutom är något av ett spöke för Boråsarna, minns bara 5-1-matchen förra sommaren.
Mohamed Bangura byttes ut i 63:e minuten efter en fipplig insats, efteråt sade han sig vara tveksam till att spela matchen mot Celtic och därmed tycks tränaren Neil Lennons fula och låga utspel ha fått önskad effekt.
Elfsborg försöker vifta bort dilemmat, Jörgen Lennartsson säger sig vara övertygad om att Bangura kan ge hundra procent på onsdag.
– Det är en otrolig inspiration och utmaning för honom att visa vad han kan kan på Celtic Park med oss, sa Lennartsson.
Fan vet, alltså.

I dagens Laulsvenskan tar jag bland annat upp HBK-anfallaren Shkodran Mahollis klenskydd…f’låt benskydd som godkänns av domarna (här ligger det bredvid ett benskydd i normal storlek)…

…det ledde till att jag fick följande sköna anekdot mejlad till mig:

Efter de svenska resultaten i Europa League-kvalet är det nästan så att jag vill dra till med en svordom redan i ingressen.
Men det räcker bra så här:
Herregeflar vilka resultat!

Jag brukar inte använda utropstecken heller men här kommer ett till!
Gefle vänder 0-3 borta till totalt 4-3 mot Anorthosis Famagusta från Cypern.
BK Häcken skickar ut Sparta Prag efter 2-2 i Tjeckien och 1-0 i Göteborg.
Malmö kör över skotska Hibernian på längden och tvären, 9-0 sammanlagt om inte Ben Williams har släppt in ytterligare ett par bollar nu i natt.

Cypriotiska Anorthosis nådde Champions League-gruppspelet så sent som 2008/09 och har trots senaste årets ekonomiska bekymmer en gedigen trupp i sammanhanget. Att Gefles Europa League-chans fortfarande lever trots det hopplösa 0-3-utgångsläget hade jag inte trott på om det inte vore för att ett par hundra Sky Bluesare (och faktiskt en och annan cypriot) var på plats på reservarenan Norrporten i Sundsvall och kunde vittna om händelseutvecklingen för omvärlden:
1-0 Orlov (25). 2-0 Faltsetas (67). 3-0 Orlov (86). 4-0 Dahlberg (87).

Tränaren Pelle Olsson valde ett offensivt balanserat 4-4-2 med Johan Oremo som vänsterytter vilket var rätt taktik (så klart) mot segersäkra cyprioter. Efter att Mikael Dahlberg tryckt in det avgörande målet på ett lågt inlägg från Marcus Hansson kunde Gefle krypa ner i en bekväm fembackslinje och hämta hem avancemanget till tredje och sista kvalrundan.

Om man ser till förutsättningarna på förhand, innan det första mötet, är Häckens beslut att stänga bron för Sparta Prag en ännu större bedrift. 2-2 borta bäddade för en retur som kunde slutat lite hur som helst. Ett normalt fotbollslag skulle förmodligen krupit ner i skyttegravarna och försökt försvara sig vidare men inte Peter Gerhardssons Häcken som gick framåt som vanligt.
– De blev kanske lite förvånade, för de verkade ganska skärrade faktiskt, sa Martin Ericsson.
Mittfältaren sköt matchens enda mål på frispark i 82:a minuten och någon större dramatik blev det aldrig mot Tjeckiens mest framgångsrika fotbollslag genom tiderna.

Vidare är också Malmö FF medan IFK Göteborg svarade för kvällens enda fiasko när de försvann mot AC Trencin från Slovakien.
Men svenska klubblag närmar sig mellanskiktets fotbolls-Europa och har gjort så ett tag. Det går inte särskilt snabbt, men stegen går i rätt riktning: 2011 gick Malmö FF hela vägen till Europa Leagues gruppspel, i fjol gjorde Helsingborg och AIK samma sak.
I år har fyra lag fortfarande chansen.

Sverige tycks nosa på något som förhoppningsvis kan bli ”en svensk fotbollsmodell” med en bibehållen 51-procentsregel, en jämn och oförutsägbar allsvenska där lagen ändå når framgångar i Europa-spelet (ännu så länge begränsade). Lägg därtill en läktarkultur som det sneglas på med avund från utlandet.

Bakom de fotbollsmässiga framgångarna ligger utvecklingssatsningar som initierades för flera år sedan och som långsamt har börjat bära frukt. Det finns i dag 15 ungdomsakademier som enligt intresseorganisationen Svensk elitfotboll, Sef, håller hög klass. Sex av dem anses femstjärniga vad gäller resultat och elitförberedande verksamhet: Brommapojkarna, Malmö FF, Helsingborg, AIK, IFK Göteborg och Elfsborg. Sef har sneglat åt Holland och en förändring som gjorts är att spelarna numera börjar utbildas tidigare än i junioråldern.
– Titta på allsvenskan, där vimlar det i dag av duktiga 17-18-åringar, säger Sef:s sportchef Stefan Lundin och syftar på killar som Melker Hallberg, Simon Gustafsson och Emil Krafth för att nämna några.

Generation tv-spelsfotboll fnyser fortfarande åt allsvenskan och tittar hellre på när diverse miljardprojekt mäter plånböcker i ligor och turneringar där pengarullningen saknar all form av sans och balans. Och visst, svensk klubblagsfotboll kanske aldrig blir en del av just den sjuka världen.
Det ska vi i så fall vara gefligt glada över.

Helsingborg kom till Örjans Vall med så många frågor runt laget att det dröjde en halvlek och krävdes en hårtork innan de kom på varför de egentligen var där:
För att ta tre poäng.
För att placera sig främst i guldracet.

När tränaren Roar Hansen – plötsligt återuppstånden från helvetesfebern – hade avslutat presskonferensen efter hängmatchen mot Halmstad (1-0) slog det mig att han inte fick en enda fråga om tabellen. Så jag bad honom berätta hur det känns att vara serieledare nu när alla lag har spelat lika många matcher (förutom AIK och Häcken som har en mer).
– Det har vi varit förr, sa Hansen och ryckte på axlarna.
Ingen stor sak i HIF-lägret, alltså, även om Hansen snabbt tillade:
– Men det är så klart bättre att ligga där än att ligga femma. Jag tror att det kommer att stå mellan det här gänget som ligger där uppe nu.

Så är det förstås och faktum är att Helsingborg, 16 omgångar in på årets allsvenska, har annat att fundera på än den extremjämna tabellen. Till exempel om Walid Atta är spelaren som ska ersätta skadade May Mahlangu bredvid Ardian Gashi den här guldstridshösten?
– Jag har inte bestämt mig om det, sa Roar Hansen.
Alternativet är att byta plats på Atta och mittbacken Loret Sadiku (som gjorde en provocerande nonchalant insats i går) vilket ger HIF ett kreativare mittfält med spelare på naturliga positioner. Jag tycker att Atta var bättre mot HBK än han var mot Öster i förra veckan men förstår om Hansen famlar lite kring hur han ska knäcka den potentiella guldnöten.

Apropå nötter:
– Jag tycker att vi spelade som en påse nötter i första halvlek, suckade HIF-tränaren.
Första 45 minuterna på Örjans Vall gick HIF rakt i Halmstads skickligt gillrade fälla. HBK stod högt, var kompakta och gjorde det trångt. Men i stället för att utnyttja planens bredd och längd försökte Helsingborg hitta in centralt på mötande spelare.
Som någon uttryckte det: Robin Simovic och nye islänningen Arnor Smarason kunde ha delat skor, så ofta befann de sig på samma yta.
Dessbättre för HIF:s skull saknade Halmstad kreativitet och kvalitet för att utnyttja omställningslägena som uppstod. I det offensiva spelet tycks laget inte synka med anfallsparet Boman/Baldvinsson och Helsingborgs backlinje kunde reda ut situationerna.

Chansfattigt och tillknäppt löd domen om första halvlek från läktaren – i Helsingborgs omklädningsrum ljöd Ardian Gashis svordomar.
Den hetlevrade mittfältaren gav lagkamraterna en ordentlig hårtork innan han klev ut på planen och vobblade in ett distansskott från 30 meter. Det såg billigt ut men den som tittade noga noterade hur HBK-keepern Stojan Lukic var skymd och precis när Gashi sköt tog han ett par snabba steg åt höger medan bollen vred sig in via hans vänstra stolpe.

Målet var inte det enda Helsingborg gjorde bättre i andra halvlek: Högerkanten kom med i spelet oftare, Halmstad sträcktes ut bättre och Smarason kunde kliva ur Simovics 47:or.
Men den nyligen värvade islänningen är också ett litet frågetecken. I går var han ivrig och överambitiös , hotade sällan eller aldrig och det har i alla fall inte klickat direkt med Simovic. Är han ett bättre alternativ än Alvaro Santos som har imponerat i de två senaste matcherna från start och svarade för ett begåvat inhopp på Örjans Vall?
Det får framtiden utvisa, närmast mot IFK Göteborg på söndag då jag förutsätter att Samrason får en ny chans att visa vad han kan.
Lyckas han inte lär Ardian Gashi tala om det för honom.

En 50 mils bilfärd i stekande sol tar på krafterna, tur att Maria Sveland levererade ett vasst, välformulerat och viktigt Sommar i P1, annars hade resan känts en och en halv timme längre än den kändes.

Här kan ni läsa matchkrönikan Häcken-AIK 2-3. Egentligen skulle jag ha skrivit om något annat. Jag frågade ju AIK:s tränare Andreas Alm på presskonferensen hur man gör för att hålla i en formtopp?

Alm svarade:

– Vi hade en liknande matchrad i fjol, sedan förlorade vi en match, sedan vann vi lika många till. Har man gjort det tidigare tror jag det är lättare att göra det igen.
– Det vi har sagt är att vi aldrig ska börja med klacksparken vi gör i sista minuten i segermatchen.
– Om man börjar med det snygga, med det flytet man känner när man leder och vinner en match, då börjar man spela mot den förra motståndaren. Men det gäller ju att bryta ner den nya motståndaren först. Det är en form av ödmjukhet som spelarna gör väldigt bra. 
– Nästa gång möter vi Elfsborg, och det är klart att dagens seger ger oss energi, men om vi tror att vi ska lösa Elfsborg på samma sätt funkar det inte.

Jag tyckte svaret var spännande, och efter presskonferensen tog jag ett längre snack med Alm om hur AIK jobbar med den delen av idrottspsykologin.
– Det sista spelarna minns från den här matchen är ju att de står och sjunger segersånger med fansen. Det måste vara borta när nästa match börjar.

När jag kom till Aftonbladets lägenhet i Göteborg och skulle lyssna på exakt vad Alm sagt var det tyst. Den förbannade jävla Iphonen hade inte spelat in en enda sekund. Det kändes ungefär lika irriterande som när du stannar bilen, köper en färsk dosa snus, sätter dig i bilen och kör iväg, tappar ut dosan i bilen på motorvägen och måste köra av igen.

Mitt minne är visserligen bra, men kort. Och jag orkade inte ringa för att be Andreas upprepa citaten. Så det fick bli en matchkrönika i stället. Det funkade okej, tycker jag.

Men snacket med Alm var intressant. Det handlar alltså om att hjärntvätta spelarna mellan matcherna, allt för att inte riskera det där som Häcken åkte på i går: De kom från en bragdupphämtning mot Sparta Prag, sedan släppte de in 0-1 efter fyra minuter efter ett vansinnigt nonchalant försvarsspel av mittbackarna Fredrik Björck och Simon Sandberg som mentalt var kvar i Prag och sög på en Staropramen.

Det var en händelserik och underhållande fajt. Jämn men AIK lite bättre över 90 minuter och mycket bättre sett till första 30 minuterna. Kanske skulle Häcken haft en straff i slutet men jag uppfattade situationen dåligt och det var inget snack om det efteråt.

Bäst i AIK var Martin Mutmba (hemjobbet, förarbetet till 2-1, frisparken till 3-1) – L L L L. Kennedys mål är fantastiskt bra, framför allt det andra som nog är ett av de bästa fotbollsmålen jag har sett i allsvenskan (om ni förstår vad jag menar) – L L L L. Men Kennedy är faktiskt ganska anonym utöver målen. Trist för Helgi Danielsson att göra en plattmatch som avskedsmatch (han grämde sig svårt efteråt, läs den lilla intervjun i tidningen i dag) – men vi ger honom L L ändå.

I Häcken imponerade 18-årige centrala fältaren Simon Gustafsson tungt. Han får L L L i ett lag som inte riktigt fungerar. Men han flyter majestätiskt fram och har en vänsterfot som är förbannat lik Kim Källströms. Jag är lite inne på att hålla honom som en större mittfältstalang än både Daniel Amartey och Melker Hallberg. Men vi gör bokslutet efter säsongen. Och på tal om t a l a n g e r: Intressant inhopp från 17-årige forwarden Carlos Strandberg (världens störste 17-åring?) som lekte in sitt första allsvenska mål. Moestafa El Kabir gjorde en vass match innan skadan satte stopp (men ingen fara för Sparta Prag-returen) – L L L.

Nåväl, jag pratade om Daniel Majstorovic med Andreas Alm också. Jag skrev ju en krönika om det i gårdagens tidning, och det kändes som att Alm hade ett behov av att förklara hur landet ligger. Han hävdade att det handlar om energin i truppen, han ville inte förändra den då det blivit segrar i de senaste matcherna. Eftersom Daniel ändå inte vill sitta på bänken så blir det inget bra att ta ut honom i truppen, menade Alm. Då ville han hellre ha med Daniel Tjernström på bänken och det han bidrar med därifrån.

– Så där har du den sportsliga aspekten, sa Alm som uppenbarligen läst krönikan och mindes anslaget.

Det Alm indirekt säger är ju att Majstorovic egentligen borde syssla med golf eller någon annan individuell idrott men jag tror som sagt att det finns andra bitar också, och mycket riktigt, Alm tillade:

– Sedan är det ju ett transferfönster öppet också…

Då slog det mig att Djurgården är på mittbacksjakt så jag testade den på Alm men han viftade bort idén:
– Det är nog ingen AIK:are som vill spela i Djurgården.

…men förutsatt att Majstorovic går gratis, och är beredd att gå ner i lön, kanske Djurgården inte är någon dum idé, eller vad tror ni? Förhoppningsvis har tiden i AIK lärt honom att han inte är Zlatan utan kompis med Zlatan. Det kanske skulle kunna bli bra.

Hammarby och Djurgården delar ju arena numera, och AIK och Djurgården gjorde en spelaraffär så sent som inför den här säsongen med Kennedy som inte var särskilt uppskattad av dåvarande Dif-managern Magnus Pehrsson.

Nu väntar en lugn dag på framsidan, sedan Halmstad-Helsingborg på onsdag. Ett HIF utan May Mahlangu som tragiskt nog har slitit av hälsenan och missar resten av guldstriden. Hur det påverkar HIF får vi se på Örjans Vall – mitt första besök för året på Sveriges vackrast belägna fotbollsarena.

Nya arena, gammal sanning:
Bjuder man in Party-Janne Andersson till en invigningsfest är risken överhängande att det är han som får fira till slut.

Efter att IFK Norrköping besegrat Djurgården med 2-1, och vi hade varit på presskonferens i något som påminde om en föreläsningssal på Rymdhögskolan, blev jag stoppad vid en utgång av en man som kunde misstänkas för djurgårdare:
Vad tyckte du? Vilka var bäst? undrade han.
Han syftade förstås inte på matchen utan ville att jag skulle jämföra Djurgården och Hammarby. Och om ni nu tvingar mig, är det där vi får börja:
* Hammarby fyllde utrymmet med flest.
* Djurgården fyllde tomrummet bäst.
Ursäkta att en göteborgare blandar sig i denna infekterade Stockholmsfråga med en krystad ordlek som tillhygge men jag syftar på publiksiffra respektive ljudkuliss.
Fler stolar gapade tomma när Djurgården premiärspelade jämfört med när Hammarby invigde arenan i går kväll: 29 175 mot 27 798.
Men det Djurgården saknade i antal upplevde jag att de tog igen i röststyrka.
Det lät helt enkelt högre, oftare och mer synkroniserat från de blårandiga jämfört med de grönvita.

Båda inramningarna höll internationell toppklass, och varför Djurgårdsklacken lyckades aningen bättre än Hammarbys klackar har jag en liten och högst ovetenskaplig teori om. Medan Dif hade samlat hela klacken längs hela södra kortsidan (den är dessutom större) hade Bajen delat upp sin mellan norra kortsidan och nordvästra långsidan. Den sistnämnda lösningen tycks kunna ge en del synkroniseringsproblem på det här stora evenemangsbygget.

Jag skrev i dagens krönika att Tele2 Arena ställer höga krav på spelare och publik. Den känns visserligen som en äkta fotbollsarena – men den gör sig bäst för stora matcher. Efter Djurgårdens premiär finns ingen anledning att ändra sig på den punkten: Det går att känna en viss oro över hur det blir här med knappt 10 000 på läktarna.

När vi ändå diskuterar publiken: IFK Norrköpings vita bortafölje (över 2000 personer?) ska förstås också lyftas fram.

Resultatmässigt slutade invigningshelgen ungefär lika illa för hemmalagen: Bajen tappade två poäng mot ett bottenlag i superettan, Djurgården förlorade med 1-2 mot ett starkt IFK Norrköping. Dessutom heter arenans första målskytt varken Kennedy Bakircioglü eller Erton Fejzullahu utan Imad Khalili – en historisk kalldusch.
”Peking” hade tydligare idéer om hur de ville anfalla medan Djurgårdens bästa stunder i matchen var när de drevs framåt av energin från läktarna. Men gula kort på det centrala innermittfältet gjorde att de tappade i duellspelet, och när ytterbackarna inte forsade fram som energifotbollen kräver, då kunde bortalaget omgruppera och ta över i andra halvlek (Andreas Johansson tog förstaduellen, Lars Krogh Gerson samlade upp andrabollarna).

Gunnar Heidar Thorvaldsson var ett hot hela matchen men lika begåvat som han slog dit segermålet, lika obegåvat var hans hyschande mot en Djurgårdsklack som dessbättre tog det oprofessionella uppträdandet väldigt professionellt. Thorvaldsson kunde varnats enligt regelboken men Stefan Johannesson lät det vara.
Å andra sidan upplevde jag Djurgårdens straff som ganska billig. Bollen tog visserligen på Mathias Floréns arm men den var inte i onaturlig position och han försökte dra undan den snarare än att ”handen sökte bollen” som det heter enligt regeltolkningen.

Andreas Johansson var iskall vid straffpunkten när han väntade ut David Mitov Nilsson och bredsidade in Djurgårdens första mål på Tele2 Arena.

Både Hammarby och Djurgården har missat klara målchanser och det beror självklart på att bägge lagen saknar formstarka avslutare men jag tror också att man kan skylla det på en viss ovana vid det plastiga underlaget: Simon Tibblings och Daniel Amarteys skott över mot tomt mål signalerade i alla fall om det.

Men, och detta är sedan gammalt: Bjuder du in Party-Janne Andersson till en invigningsfest är risken förstås överhängande att det är han som får fira. På presskonferensen efter matchen frågade jag hur:
– Jag vill inte prata högt om hur jag tänker fira det men det är klart…vi har ingen match på två veckor så jag tänker fira! sa Norrköpings-managern.

Hans tränarkollega i Djurgården, Per-Mathias Högmo, var av förklarliga skäl inte lika uppåt. Två raka förluster, Högmo-effekten tillfälligt avblåst (om den någonsin funnits) och i nästa match mot Helsingborg får laget klara sig utan både Andreas Johansson och Daniel Amartey som är avstängda.