Gick tidigt hemifrån, var sugen på kaffe och bullar, men på Råsunda fanns bara kaffe och torra småkakor. Blir bättre till pausen, gissar jag. Rykten säger att det serverades morotskaka under Sverige-Danmark – men det är väl för mycket att hoppas på?

Ganska mycket folk i rörelse utanför Råsunda redan vid halv sju, mest representanter från den yngre generationen som driver omkring. Här och var sitter folk och dricker öl, några sprida ”hata Djurgården” ekar. Men polishelikoptern som svävat över Solna under eftermiddagen är borta.

Inne på Råsunda får Arne Hegerfors näsan pudrad i pressrummet medan läktarna börjar fyllas så sakteliga. Sången ekar från norra stå medan det är betydligt glesare i djurgårdsleden.

Pressläktaren är för övrigt fullbokad – vet inte när det hände senast? I eftermiddags var det till och med tveksamt om Bank skulle få en sittplats, och än har han inte dykt upp.

Startelvorna kom precis:

AIK
DÖ
JT, NC, NEJ, PK
PM, KS, DJ, DT
IO, LM

DIF
DT
LD, MJ, TK, JT
AK, JA, DS
MJ, MD, EC

Återstår att se vilket utgångsläge Enrico har på sin vänsterkant, om det är ett 4-3-3 som nu annonseras eller 4-4-2 som förhandsrapporterna pekat mot. Jag har, precis som Norling och Nebojsa hade, svårt att se att Djurgården ska spela 4-3-3 i ett derby.

I AIK tar Pablo Monsalvo högerkanten, där gick Dif-Siggi bet.

Intensiv kväll igår. Hade som bekant jobbat stenhårt i tre dagar med lite längre läsning och andra idéer inför derbyt. Klockan var väl kvart i tio när tipset kom och första känslan var bedrövelse; om det nu var en brandbomb som kastats in i AIK-spelarnas lägenhet med evakuering och skräck och elände och allt det skulle innebära för spelarna själva…ja då hade vi dessutom fått riva upp halva tidningen och allt sportsligt man jobbat med gått åt helvete.

Nu var det inte alls så illa, men tillräckligt illa för att jag blev tvungen att lägga majoriteten av kvällen på skiten.

Vi resonerade oss fram till att ”bara” göra två sidor på händelsen för att inte spela våldsverkarna helt i händerna, medan konkurrenten givetvis gjorde fler. Vi fick dock med allt det väsentliga utan att behöva dra på med ett onödigt andrauppslag.

Här det jag jobbat med i tre dagar: ett dokument samt det här och det här. Siggi Jónsson tror alltså på Mats Rubarth i AIK:s startelva, medan jag hört att den nye argentinaren kör till höger. Djurgården kommer enligt AIK med Arneng som balans i 4-4-2 och Dahlberg/Jonson på topp. Den som lever får se.

Konkurrenten och vi tror på exakt samma startelvor, men de formerar Dif:s lag som ett 4-3-3 med Enrico högre upp till vänster. Den som lever får se där också.

Nu frukost på ett närbeläget café, en längre promenad, en vända på motionscykeln och sedan är det väl match.

Svor lätt för mig själv när väckarklockan ringde halv nio morse: varför ska fotbollslag träna så jävla tidigt för? AIK började klockan tio medan Djurgården i alla fall hade den goda smaken att vänta till elva.

En kopp franskt och en halv skål müsli, sedan promenad till Karlberg.

Jag hann till slut med båda träningarna, mycket tack vare att homo-Bardell körde som han hade ryssen efter sig mellan Solna och Stockholms Stadion (inget ovanligt med med det i och för sig).

All info till mina reportage är insamlat, nu dags att ägna sig åt det som utgör ungefär tio procent av tiden man lägger på en artikel – att skriva den. Resten är intervjuer, synupplevelser, transporter, bollande med chefer/kollegor samt funderingar i största allmänhet.

Jobbar med två idéer till morgondagens tidning, båda känns lite unika och kan – om allt faller på plats – bli riktigt bra.

Ensam om Mattias Jonsons magsjuka, å andra sidan var det inte värre än att Jonsson kunde träna för fullt i dag.

Blev en bättre pasta och en ännu bättre glass på Stockholms glass- och pastahus. På den kombinationen står man sig ett bra tag.

Solen skiner över Stockholm och enligt AIK:s presschef Johan Wibäck blir det ännu bättre väder i morgon.

Fan-TV ville intervjua mig, men medan jag funderade på vad jag egentligen tror om derbyt fick Wille Bäckström annat att pyssla med. Så här hade jag i alla fall tänkt svara:
– AIK har ett bättre lag, en bättre trupp, en tydligare idé vad de vill göra på planen. Men Djurgården 2007 är ett derbylag, fullt av vinnarskallar, som inte kommer att acceptera en förlust. AIK:s ben är lite tyngre, jag tror på 2-2, efter sen kvittering av Mikael Dahlberg, som såg riktigt vass ut på dagens träning.

Tillbaka på redaktionen hör jag i bakgrunden hur kollegan Ros intervjuar nån hockeylirare.
– Det har ju skrivits ganska mycket om dig, men en sak jag inte sett så mycket om är att du har en ganska lång klubba, va? Når väl ända upp till näsan?

Hockey är en jävla sport.

I morgon är det derby.

Det finns de som säger att Grimsta IP är en spelplats som inte hör hemma i fotbollsallsvenskan. Men jag vet inte jag…tycker nog att Grimsta IP går att leva med om man är ett bottengäng utan direkta ambitioner på just arenaområdet.

Däremot måste någon inom BP – styrelsen, säkerhetsavdelningen (finns en sådan förresten?), spelartruppen, ja vem fan som helst – agera med kraft mot de supportrar som skämde ut sig och störde ordningen under matchen mot Halmstad.

En bit in i andra halvlek lämnade nämligen en majoritet av BP:s klack sin anvisade plats på läktaren. Det handlade om fyra personer – tre män och en som var antingen man eller kvinna, det gick inte att avgöra från min plats på ”pressläktaren”. Den ene skrek i en megafon, den andre hamrade på en trumma, den tredje gick bara runt och skrek, och den fjärde, som var antingen man eller kvinna, drack apelsinfestis och verkade allmänt malplacerad.

Tillsammans utgjorde de en bedrövlig syn och förde ett förfärligt oväsen vilket innebar att det från min plats på ”pressläktaren” var fullständigt omöjligt att koncentrera sig på matchen under några minuter i mitten av andra halvlek.

Som sagt; ut med packet från Grimsta.

Matchen? En gåta.

Halmstad – med chans på SM-guld vilket borde vara tändvätska för två – svarade för en medioker första halvlek.
Spelarna var snudd på förlamade i inledningen. Jag tror inte att HBK vann en närkamp första kvarten. Andra halvlek var klart bättre, men det räckte bara till en poäng och nu är chansen att vinna SM-guld i princip borta.
Hur kan ett topplag falla igenom så totalt i en halvlek, för att sedan gå ut och göra 45 ganska bra minuter?
Tränaren Janne Andersson försökte förklara:
– Jag vet inte, jag har inget bra svar på det. Fotboll är ingen fast vetenskap, det är ett spel mellan människor, och ibland är det ett helvete att få ihop det, kan jag säga.

Vasasällskapet – utan den knäskadade mig själv – stod däremot upp och tog tre nya poäng. 1-0 borta mot Storskogen, Haag på straff. Division fyra nästa.

Var i dag ute på Djurgårdens träningsanläggning, men fick inte se något av träningen – den hölls stängd och jag dök upp klockan ett som bestämt.
Det är ju inget fotbolls-VM, så jag respekterade Djurgårdens önskemål om att inte spionera.
Spelarna var dock kvar på Kaknäs eftersom träningen blivit försenad med en knapp halvtimme, båda träningsplanerna hade blivit saboterad under natten, men alltså inte värre än att målvakstränaren/anläggningsansvarige Kjelle Frisk kunde fixa till det.
– Men det var närmare 200 hål, det tog mig tre och en halv timme att gräva igen dem, suckade Frisk.
Ryggskott i morgon?
– Jag har precis fått en timmes massage, det blir nog bra. Men man önskar ju att de skulle stötta sitt lag i stället för att hålla på med sådan här skit, sa Frisk som precis som de flesta andra tog för givet att någon form av AIK-supportrar låg bakom.

Pratade också med Siggi Jónsson och Paul Lindholm, men deras tankar håller jag på till måndagstidningen.

Snart: Brommapojkarna-Halmstad.

Var som ende journalist nere på AIK:s träning när laget i dag kom tillbaka från Israel. Trodde att intresset skulle vara större inför måndagens superderby, speciellt som AIK-ledningen känt sig tvungna att införa totalstopp för intervjuer med de argentinska spelarna.
– De vill kunna fokusera helt på fotbollen, förklarade presschefen Johan Wibäck.
Jag pratade med Nils-Eric Johansson och Daniel Tjernström som enligt Wibäcks logik nu bara kommer halvt fokuserade till derbyt. Illa för Gnaget så klart. ”Nisse” och ”Tjerna” är viktiga spelare.
Wibäck hänvisade till ett ”hårt tryck” på de argentinska spelarna…men det undrar jag…det finns ju till exempel inte en murvel i hela Stockholm som har deras telefonnummer.
– Det har varit ganska hårt tryck i samband med träningarna, menade Wibäck.
Jag påminde Wibäck om att det alltså bara är en journalist på plats i dag – jag – vilket han höll med om där vi stod bredvid varandra.
– Men det var inte så många som visste om den här träningen.

Och så vidare.

Å andra sidan hade jag inget intresse av att prata med de argentinska spelarna, hade bara hört på omvägar att de ”inte gjorde media” inför derbyt och sådant tycker jag är lite tramsigt.

En som gör media är Per Morberg, skådisen som lagar käk i TV4+. Läs det här, ganska kul.

När vi ändå är inne på griniga gubbar måste jag säga att Peter Jihde – som alltså lämnade Kristallen-galan när han fick kritik för att han som 40-åring ska leda ”Idol” – tar priset. Jihde har på kort tid förvandlats från en ganska spännande TV-sportprofil till – verkar det som – en riktig fjant.

Tillbaka till Karlberg. Spelarna verkade nöjda och trygga och genomförde ett lättare träningspass i kvällssolen.
Wibäck hade varit pappaledig i veckan och han och tränare Norling kom plötsligt fram till att hela nio personer i AIK (spelare och ledare) fått barn under 2007.
– Det är otroligt många. Måste vara runt 30 procent, menade Norling.
– Nu ser jag en väldigt bra bild framför mig…, sa jag försiktigt och tro det eller ej, men Norling tände på idén.
– Ja, det hade varit skithäftigt.
Räknar kallt med att Norling/Wibäck styr upp det här. Ring när det är klart så kommer jag med en fotograf.

Syftet med dagens besök var dock ett helt annat. Jag samlar info till ett reportage som är tänkt att publiceras i måndagstidningen. I morgon åker jag till Kaknäs.

Jag hade helt missat att Marcus Lantz gick till Helsingborg. Då fick jag alltså rätt till slut – igen.
När jag skrev om det första gången i sensomras hade jag en småirriterad Sten-Inge Fredin, HIF:s ordförande, i luren.
Fredin var trevlig som vanligt men, som sagt, småirriterad, och berättade att på morgonen den dag min artikel publicerades hade tränaren Stuart Baxter hört av sig och undrat ”vad är de skriver, ska vi värva Marcus Lantz?”.
– Oavsett hur det slutar är du för tidigt på det, sa Fredin till mig, vilket jag tyckte lät konstigt, jag hade ju en bra källa på att Lantz faktiskt var på gång.
Sedan följade några dagar av luddiga dementier (läs; pressa ner prislappen med hjälp av media) innan Lantz alltså presenterades någon gång under min semester.
Så kan det gå.

Fitness-Wagner avslöjar i dag att svensk fotboll överger sin regel om att max tre spelare i varje trupp får vara från icke EU/EES-länder. Från och med nästa säsong jämnställs även människor från Afrika, Västindien och Stillahavsområdet med människor från EU/EES (tack vare det så kallade Cotonou-avtalet).

En självklar utveckling.

Givetvis kan det innebära vissa problem för svensk landslagsfotboll och talangutveckling, men jag tror att de blir marginella. Och diskussionen bör handla om hur man möter dem.

Nu återstår bara att öppna upp regelverket helt och även låta spelare från resten av världen vara fler än tre.

Sedan börjar jag jobba som fotbollsagent.

Till något helt annat. Min allsvenska lördagssida går i graven. Den heta guldstriden och ett ökat annonstryck är orsakerna. Mindre jobb för mig, men samtidigt lite tråkigt.

Nu ska jag snart bli intervjuad. Får se hur det slutar.

Apropå Glenn Hyséns tokiga löfte om att krypa tolv mil vid Rosenborg-poäng mot Chelsea minns jag när jag våren 2001 satt som redaktör för Slitz allsvenska fotbollsbilaga.
Vi ställde frågan ”Vad lovar du att göra om ditt lag vinner SM-guld?” till samtliga supporterföreningars ordförande.
MFF Supports Peter Åhlander lovade till exempel att bosätta sig i Helsingborg ett år, Jimmy Wallingstam i Black Army vara utan sex lika länge och Patronernas Mattias Byström (Gif Sundsvall) skulle sova utomhus hela vintern.
Vann allsvenskan 2001 gjorde Hammarby, och Magnus Wilhelmsson i Bajen Fans löfte var att promenera naken upp och ned för Götgatan en tisdag vid lunch.

Vad jag vill säga med detta?
Att Glenn – om han nu vägrar att krypa sina tolv mil vilket jag förmodar att han gör – inte är den förste som fegat ur.

(Så fick jag äntligen ett tillfälle att nämna det).

TV4-kommentatorn under Sverige-Nordkorea, precis efter Lotta Schelins 2-1-mål (det behövdes två till för att nå kvartsfinalen): ”Klarar Sverige detta är det bragdguldsvarning!”.
Krävs väl ändå lite mer än så?

– Bäckström var liten, fet och primitiv, men vid behov kunde han vara både listig och långsint.
Jodå, Evert är med den här gången också.

Malmö FF och Sören Åkeby har enats om att gå skilda vägar, rapporterar MFF:s hemsida. Om Madsen och Borg tar över tränarsysslan själva nästa säsong kanske klubben har råd att anställa en presschef.

För ett tag sedan var det cyklisterna, nu är det rugbyentusiasterna som känner sig förorättade. Men det förstår ni väl själva, jag kan inte sätta mig in i alla marginalsporter. Hade ju fullt upp med att spöa mitt semestersällskap i Yatzy på kvällarna.

Noterar ytterligare en sak som hänt under semestern. Mitt kära Ljungskile är på väg upp i allsvenskan. Kanske dags att åka ner och göra ett reportage, även om det inte är många spelare kvar från min tid (1998-2000). Men jag vet en del om föreningen och det skulle bli en annorlunda betraktelse.

Derby mellan trean AIK och serieledande Djurgården på måndag. En poäng skiljer. Större blir det inte – i allsvenskan.

Under mina veckor på rivieran pågick rugby-VM. Överallt var det rugby – i TV, tidningar, på pubarna. Jag hade svårt att ryckas med i haussen, eller som en vän skrev i ett SMS: ”Vilken oerhört ointressant idrottshändelse”.

Men reklamen för mästerskapet var rolig. Zidane i ett rugbylag. Först omkulltacklad och överraskad, sedan ostoppbar genom att använda fötterna mot förvånade motståndare och till sist; en klockren språngskalle – under ribban…

Leif GW:s nya bok, Faller fritt som i en dröm, har börjat precis så lovande som jag visste att den skulle börja.

Efter att ha ätit färska baguetter och krämiga yoghurtar 17 dagar i rad är det fil och müsli som gäller igen. Inte kul, men nödvändigt. Har i alla fall franskt kaffe till.

Läste en annan bok under semestern, Murvel av Bengt Michanek, som beskriver sina år på Aftonbladet. Det här gillar han nog inte att höra, men jag hade faktiskt aldrig hört talas om Michanek innan hans bok.
Den var underhållande och jag fastnade framför allt för ett citat från Staffan Heimersson som intervjuas:
– Reporterskapet är den enda sanna journalistiken: att springa och fråga folk om saker som de egentligen inte vill ska komma i tidningen (…) Risken är sedan att du går upp i tyckarbranschen, som aldrig är en tiondel så rolig som reporterrollen.

Nu: damfotboll. Roligare än rugby i alla fall.