Så har Zlatan Ibrahimovic vunnit Guldbollen för sjunde gången, den sjätte på raken.

I fjol tyckte jag att Kim Källström förtjänade priset, i år fanns inget att diskutera.

I fjol stod Kim för avgörande insatser när landslaget kvalificerade sig för EM och han var en tung pjäs i Lyon samtidigt som Zlatan visserligen vann titlar och vräkte in mål för Milan men i landslaget blev det bara mål i en av åtta landskamper och han saknades i den helt avgörande kvalfajten mot Holland.

2012 har Zlatan fortsatt att vräka in mål för sina klubblag, han har dessutom gjort mål i sju av tio landskamper, två av dem i EM. Han kom med i all star-truppen efter mästerskapet och hans 1-0-volley mot Frankrike korades till turneringens allra vackraste mål.

Jag vet inte riktigt vad man ska invända mot Zlatan den här gången? Att det är ”tråkigt” att samma spelare vinner år efter år? Tja, men vad jag förstår tog juryn den principdiskussionen för länge sedan. Det ska inte ligga någon i fatet att han har vunnit tidigare. Det är ett rättvist system.

Juryn har att titta på vem som varit Sveriges bästa fotbollsspelare under det gångna året. Till grund för bedömningen ligger vad han har uträttat för landslaget och i sitt klubblag (landslaget bör väga tyngst men det är min personliga åsikt).

Det är klart att 2012 heter den spelaren Zlatan Ibrahimovic. Det är klart att den spelaren kan vara Zlatan både nästa och näst-nästa och näst-näst-nästa år också. Det är inte juryns problem att Sverige i dag har en spelare som befinner sig på en högre nivå än landslagskamraterna. Om juryn hade tagit hänsyn till att det är ”tråkigt” att Zlatan vinner så många gånger i rad…DET hade varit en skandal.

Det är bara att gratulera Zlatan och konstatera att juryn gjorde ett klokt val den här gången.

Sedan förstår jag att många reagerar känslomässigt, och tycker att fotbollskanalen.se:s hyllning till Fredrik Ljungberg kändes mer oväntad, ett pris till en gammal hjälte som kanske glömdes bort för snabbt. Men det är två olika sorters utmärkelser och båda fyller en funktion.

Övriga vinnare då? Tja, i ärlighetens namn måste jag väl redovisa mina förhandstips som satt allihopa:

Årets målvakt
Johan Dahlin, Malmö FF
Pär Hansson, Helsingborgs IF
Andreas Isaksson, Kasimpasa SK – CHECK!
Johan Wiland, FC Köpenhamn
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Årets back
Kari Arkivuo, BK Häcken
Pontus Jansson, Malmö FF
Jonas Olsson, West Bromwich Albion FC
Olof Mellberg, Villarreal CF – CHECK!
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Årets mittfältare
Rasmus Elm, CSKA Moskva
Martin Ericsson, BK Häcken
Kim Källström, Spartak Moskva – CHECK!
Anders Svensson, IF Elfsborg
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Årets forward
Johan Elmander, Galatasaray SK
Zlatan Ibrahimovic, PSG – CHECK!
Waris Majeed, BK Häcken
Mathias Ranégie, Malmö FF/Udinese Calcio
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Årets allsvenska spelare
Martin Ericsson, BK Häcken
Pontus Jansson, Malmö FF
Waris Majeed, BK Häcken – CHECK!
Anders Svensson, IF Elfsborg
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Årets allsvenska nykomling
Viktor Claesson, IF Elfsborg
Oscar Lewicki, BK Häcken – CHECK!
Robin Quaison, AIK
Loret Sadiku, Helsingborgs IF
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Årets tränare
Jan Andersson, IFK Norrköping
Peter Gerhardsson, Häcken
Raor Hansen, Öster
Jörgen Lennartsson, Elfsborg – CHECK!
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Guldbollen
Zlatan Ibrahimovic, PSG – CHECK!
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – 

…tränarnomineringarna var inte klara när jag skrev mina tips men jag tippade Jörgen Lennartsson på Twitter i dag. Om ni inte tror mig kan ni få saken bekräftad där…

…alla rätt, alltså – igen.

Men tips är en sak. Tips handlar om att sätta sig in i hur juryn kan tänkas resonera. Personligen håller jag inte med om allt. Jag hade utsett Anders Svensson till Årets allsvenska spelare och Ivan Turina till Årets målvakt (en klar jurymiss att inte ens nominera honom).

Till sist kunde vi konstatera att det var länge sedan Henrik Rydström fick så här mycket tv-tid. Tyvärr gick han på Jere Uronens kroppsfint varenda gång. Årets mål gjorde Alexander Milosevic, anser jag, men Zlatans var inte så dumt det heller, inte mycket att protestera emot.

I övrigt var Fotbollsgalan som den brukar vara framför tv:n: man tittar nästa år också.

I höstas avslöjade fotbolldirekt.com (jag brukar kalla dem agentdirekt.com) att Östers tränare Roar Hansen skulle ta över Helsingborgs IF efter säsongen.

HIF:s sportchef Jesper Jansson dementerade.

Det är han förstås i sin fulla rätt att göra, det är efteråt Jeppes agerande blir ett problem.

På grund av artikeln förbjöds Mattias Lindström att skriva vidare i den populära spelarbloggen på agentdirekt.coms sajt, Jansson krävde att HIF:s klubbmärke skulle plockas bort från nättidningens förstasida, han tvingade föreningen att bojkotta en seriös fotbollssajt – för att de hade publicerat en uppgift som ser ut att bli sanning!

Okej om agentdirekt.com spridit lögner utan grund och substans, då hade jag förstått Janssons reaktion. Men nu är det ju bekräftat att HIF förhandlar med Hansen.

Att motarbeta självständiga medier, vilka är en grundbult i vårt demokratiska samhälle, med tvång och straff, det är allvarligt, Jesper. Om ditt handlande hade satts i system av en statsmakt så pratar vi Nordkorea. Du företräder medlemmar och supportrar i en anrik folkrörelse som verkar för frihet och öppenhet, vill de att Helsingborg ska motarbeta granskning och uppmuntra censur?

Om Jesper Jansson hade ljugit och endast svarat nej i agentdirekt.coms artiklar då hade det varit en sak. Nu agerade han med att inskränka det fria ordet, direkt i strid med vår grundlagsstiftade yttrandefrihet.

Du bör avgå, Jesper Jansson. Om du inte avgår tycker jag att Helsingborgs medlemsvalda styrelse ska fundera på om de verkligen vill ha en sportchef som ingen människa i detta land någonsin kan lita på igen.

Nog skällt.

Syrran och hennes kille ska på maskerad i kväll och de har klätt ut sig till Zlatan och Mellberg…

…frågan är om det inte är Olof Mellberg på riktigt?

Nej, tapeterna avslöjar honom.

Så blev AIK historiska genom att ta svensk klubblagsfotbolls första seger i Europa League. 1-0 mot holländska ligatvåan PSV Eindhoven innebär tre poäng och 1,6 miljoner kronor på kontot (minus den knappa miljon polisen av någon outgrundlig anledning tycker att de ska ha).

Jag såg tyvärr inte hela matchen, är ledig ett par dagar med anledning av min farfar Leif Rödskäggs begravning som blev ett vackert och värdigt avsked till en god man och hans gärningar.

Farfars begravningsgudstjänst hölls i Sävedalens kyrka, samma kyrka där jag döptes. Min lille systerson Ludvig, fem månader, höll ut hela akten.

Livet har sin gång, på gott och ont. Ett blir åter stoft, ett nytt ser dagens ljus.

Apropå fäder: om ni har idétorka vad gäller Fars dag-present, se till att farsgubben bli Fotbollsfarsa, det gjorde jag. Hundra spänn, som hittat.

Men AIK var det, ja. Och Helsingborg förstås, som var på väg mot en halvberlinare i Hannover (0-2 till 2-2) innan franske domaren Fredy Fautrel svarade för en rad felbeslut som bör få konsekvenser för hans fortsatta dömande på den här nivån. Bisarrt agerande och liknar inget jag tidigare sett.

…Fautrel tog fyra beslut i en och samma situation och tycktes få alla fel: han dömde straff på en tackling som var utanför straffområdet (jag tyckte att den var på boll dessutom), visade ut Walid Atta fast det var Peter Larsson som stod för glidtacklingen. När Larsson påpekade detta visade Fautrel ut honom också. Helt obegripligt med reservation för att spelarna sa något olämpligt (det hörs inte genom tv-rutan). Att Pär Hansson var ytterst nära att rädda den efterföljande 3-2-straffen gjorde inte HIF:s olycka mindre.

Fredy Fautrel är 41 år, dömer i Ligue 1, har fem Euro League-matcher och totalt 28 internationella uppdrag under karriären. Främsta meriten? Måldomare under EM-semifinalen mellan Tyskland och Italien i somras. Fransmannen dömde Kalmar FF när de förlorade borta mot Debrecen med 2-0 i Champions League-kvalet 2009. Vet inte om Henrik Rydström minns honom?

…som lite perspektiv kan vi nämna Manchester City-Ajax i Champions League i tisdags som fick rubriker världen över. Danske domaren Rasmussen valde att inte blåsa straff när Mario Balotelli drogs omkull i straffområdet i matchens sista sekund. Där har jag förståelse för domarens agerande. Till skillnad från många andra tror jag att både Rasmussen och måldomaren såg situationen men gjorde bedömningen att inte blåsa då Balotelli samtidigt försökte hålla undan Ajax-försvararen med rakt utsträckt arm. Då var Citys bortdömda 3-2-mål en större miss eftersom assisterande domaren aldrig kunde se när Džeko släppte bollen till Kolarov (om han inte har röntgensyn vill säga). Assisterande domaren chansade och vinkade offside, och ni vet jag brukar säga om att chansa – chansa inte.

Det låter förstås som en klen tröst i det här läget men även om domaren snodde en poäng av Helsingborg, kan han inte ta ifrån HIF deras prestation i andra halvlek.

Därför blev båda kvällens matcher ytterligare kvitton på det jag har tjatat om ett bra tag, att svensk klubblagsfotboll utvecklas i rätt riktning även om stegen kan kännas små. Varken Gnaget eller Helsingborg lär överleva Europa League-gruppspelet men trots det stora ekonomiska underläget spelar de jämnt i match efter match med mellanstora elefanter. Ofta när det kommer till ”att lyckas i Europa” handlar diskussionen om att minska antalet lag i allsvenskan, byta till höst/vår-säsong eller liknande förslag som sägs ge snabba och garanterade resultat.

Höstens exempel visar att det går att kombinera en av världens mest spännande 16-lagsligor med hyfsat Europa-spel. Elfsborg vann den varumärkesbyggande guldstriden och allsvenskan står fortfarande stark vad gäller ovisshet: sex olika vinnare på sex år.

…det sägs ju att man måste ha ett par tre lag som vinner allsvenskan år efter år för att lyckas i Europa men jag är inte så säker på det. Elfsborg har kvalificerat sig för Europa-kval sju år i rad, ändå är det AIK och Helsingborg som står för trendbrottet. Det hänger förstås ihop med en förändrad spelarmarknad och ekonomi vilket Den osynlige mannen skriver bra om här.

AIK vann i går och segern är en logisk fortsättning på en lång serie bra prestationer där resultaten inte alltid inneburit tre poäng. Men det är med prestationerna det börjar, det är det avgörande steget. Så länge svenska klubblag spelar jämnt med sina motståndare och har kvalitetsforwards som Mohamed Bangura och Nikola Djurdjic kommer segrarna att ticka in.

…står allsvenska guldstriden 2013 mellan AIK och Helsingborg? Känns så just nu.

På måndag är det dags för Fotbollsgalan och jag sitter inte i juryn och har ingen aning om vad det ska kommas fram till men som jag ser det finns inga övriga kandidater. Zlatan Ibrahimovic vinner sin sjunde guldboll, den sjätte raka, och det går inte ens att diskutera. I fjol slog jag ett slag för Kim Källström som hade bättre landslagsprestationer under 2011 men han är inte nära i år. Inte någon annan heller.

Jiloan Hamad och Pontus Jansson kom med i truppen till invigningslandskampen på Friends Arena mot England. Båda två är topp tio på vår lista över allsvenskans 50-bästa spelare. Övriga topp tio-spelare med svenskt pass är Anders Svensson (2:a), Martin Ericsson (4:a) och Stefan Ishizaki (10:a). Svensson är också uttagen medan förbundskapten Erik Hamrén antagligen tycker att Ericsson och Ishizaki fått sina chanser.

Efter att ha varit på fel arena 2004 (då var jag i Halmstad när Malmö vann), 2006 (i Solna när Elfsborg vann) och 2010 (i Helsingborg när Malmö vann) valde jag denna gång Borås Arena, Elfsborg-Åtvidaberg.

Efter en halvtimme stod det klart att jag valt rätt.

Världens mest dramatiska guldstrid tog plötsligt slut helt utan dramatik.

Boråsarna var tokiga av glädje, jag tyckte det kändes lite…tomt? Vad fan ska man nu fundera på?

Nåja, det dyker väl upp något.

Varför vann Elfsborg?

Bästa mittfältet, bäst balanserade truppen för att hänga kvar i toppen över en lång säsong, bäst på att hantera motgångar.
– Den här säsongen har vi inte vid ett enda tillfälle förlorat två matcher på raken, sa Jörgen Lennartsson.

Det finns mer. Den större analysen hittar ni i dagens papperstidning.

Jag skippade den sena guldfesten för att skriva men tog del av glädjen i Borås Arenas katakomber. När jag intervjuade Lasse Nilsson kom en spelare och klappade till mig så hårt i ryggen att mitt huvud flög bakåt och jag fick en sprängande huvudvärk och hade svårt att se ett tag. Just nu känns det som att jag har fått en lindrigare whiplashskada.

– Han är så jävla packad, sa Lasse om sin lagkamrat.

Vem det var? Det vet jag inte, kände inte igen honom. Någon junior tror jag. Men han lär ligga bra till för det så kallade ”Alex Nilsson”-priset under natten.

Sedan stormade Johan Larsson (bäst på planen mot Åtvidaberg tillsammans med Stefan Ishizaki) fram med en magnumflska champagne:
– Drick nu för helvete Laul!

Tyvärr jobbade jag.

Elfsborg är värdiga vinnare. Men om Häcken vunnit hade vi sagt att de var värdiga vinnare. Och samma sak med Malmö. Alla tre förtjänade titeln på sitt sätt. Elfsborg tog den och så är det med det. Jag lyfter på baskern och gratulerar.

Till sist dags att rannsaka det allsvenska tipset från i våras – här är sluttabellen och min placering inom parantes:

1. Elfsborg (4)
2. Häcken (7)
3. Malmö FF (1)
4. AIK (5)
– – – – – – – – – – – – – – – –
MITTENLAGEN
5. IFK Norrköping (12)
6. Helsingborg (3)
7. IFK Göteborg (2)
8. Åtvidaberg (14)
9. Djurgården (9)
10. Kalmar FF (6)
– – – – – – – – – – – – – – – –
BOTTENLAGEN
11. Gefle (13)
12. Mjällby (11)
13. Syrianska (16)
– – – – – – – – – – – – – – – –
14. Gif Sundsvall (15)
– – – – – – – – – – – – – – – –
15. Örebro (10)
16. Gais (8)

Kommentar: Inget bra tips. Jag kan ej få godkänt den här säsongen. Jag brukar tippa bra, missa på några gör man alltid men det här var för många snedträffar.

Av topplagen ligger jag bra på Malmö och AIK, okej på Elfsborg (det skiljer fyra poäng till den fjärdeplats jag tippade dem på) men för snett på Häcken.

Av mittenlagen är jag åt helvete snett på Norrköping, Blåvitt och Åtvidaberg, okej på Helsingborg och rätt ute på Kalmar och Djurgården.

Av bottenlagen missar jag helt på Gais och Örebro, halvt på Syrianska men sätter Sundsvall, Mjällby och Gefle inom marginalen.

Sammanfattningsvis är mitt tips för dåligt på åtta av 16 positioner.

Till mitt försvar vill jag säga att det var några rejäla skrällar: Norrköping, Åtvidaberg och Häcken de mest positiva överraskningarna – Gais, Örebro och IFK Göteborg de mest negativa.

Sedan ska Syrianska ha ett hedersomnämnande som klarar sig kvar trots att de knappt hade full bänk när de här tipsen lämnades i våras. I dag är truppen starkare.

Hur slutar det 2013? Det får vi återkomma till när vi vet hur det går i kvalet mellan Sundsvall och Halmstad.

Det är dags att kapitulera, retirera, lämna skeppet. Vägs ände är nådd. Jag har gjort en poäng av att hålla fast vid mitt guldtips hela vägen in i mål men nu, en omgång från slutet, backar jag.

Malmö FF kommer inte att vinna allsvenskan.

IF Elfsborg kommer att vinna allsvenskan.

Så måste det bli efter gårdagens drama.

Det är bara att tugga i sig att jag tippade fel.

Jag satt på Swedbank Stadion och kunde för mitt liv inte tro att nedflyttningsklara Örebro skulle stå upp på det sättet, att Malmö skulle göra så många misstag, att en assisterande domare åter skulle chansa trots debatten vi hade i våras.

Men så blev det och Malmö FF-Örebro SK slutade 1-1.

Då kan det väl gå åt helvete för Elfsborg mot Åtvidaberg på söndag också? säger någon.

Ja, det kan förstås hända men jag kommer inte på ett enda vettigt argument för det. Och samtidigt ska MFF resa sig och besegra AIK i sista allsvenska matchen på Råsunda.

Elfsborg har inte förlorat en match på Borås Arena i år (bara två oavgjorda), de har 23-4 i målskillnad och efter två månader av krampaktigt spel under hösten gör de nu mål igen, först två mot Gefle, sedan tre mot Mjällby. Det finns i dag tillräckligt med spelare av ”rätta virket” för att undvika en kollaps. De har allsvenskans bästa innermittfält och en tränare, Jörgen Lennartsson, som på kort tid gjort skillnad.

På väldigt många sätt har 2012 varit Elfsborgs år, ett tag ledde de allsvenskan med åtta poäng, redan efter tio omgångar skrev jag den humoristiska krönikan ”Elfsborg vinner, Örebro åker ur och Waris Majeed tar hem skytteligan” och då mitt guldtips gått åt helvete fick jag åtminstone in den trendspaningen, även om det är en klen tröst i sammanhanget.

Jag såg aldrig Mjällby-Elfsborg, jag var i Malmö och det var svårt att inte tycka lite synd om MFF som var värda tre poäng sett till prestationen mot ett försvarsinriktat och vilt käpmande Örebro. Men ÖSK-keepern Tomer Chencinski stod i vägen för det mesta. När han inte gjorde det ägnade han sig åt att vinna tid. Efter slutsignalen hånfulla gester mot MFF-klacken.

Det sistnämnda var onödigt, vi måste kunna ställa högre krav på de aktiva även om de får höra mycket skit från läktarhåll som inte hör hemma på en fotbollsarena. MFF-spelarna var upprörda.
– Om jag hade gjort en så medioker säsong skulle jag hållit lägre profil, sa Jiloan Hamad.
– Vilken jävla idiot, fräste Pontus Jansson.

Senare på kvällen bad Chencinski om ursäkt via Twitter. Det var bra gjort, tycker jag.

ÖSK:s tränare Per-Ola Ljung är en underhållande figur och det blev ganska komiskt på presskonferensen när MFF:s informationschef Per Welinder plötsligt avbröt och undrade om Ljung, som inte fick några frågor (alla ställdes till Rikard Norling), ville lämna podiet?
– Det är inga problem, sa Ljung.
Annars kan du gå, fortsatte Welinder.
– Blir jag utslängd? undrade Ljung förvånat.
Nej nej, jag tänkte om du har en buss som väntar.
– Det har jag inte.
Vi är vana vid att tränarna har väldigt bråttom härifrån.
– Ja ja, jag kan gå om du vill, sa Ljung och reste på sig.
Nej nej, du får gärna sitta kvar, jag försökte bara vara artig, menade en allt mer svettig informationschef.
– Det var ju väldigt artigt, sa Ljung och satte sig ner igen.

En stund senare fick Per-Ola så en fråga, från Expressens Mats Olsson:
Men du, Peo…
– … där ser man, där har vi en som fick dåligt samvete, sa Ljung och flinade.
…men du coachade ju som att det gällde en final i någonting, vad låg bakom det? undrade Olsson.
– Det är samma som för dig, Mats, det är yrkesstolthet. Jag är här på ett uppdrag, vi ska spela en allsvensk match, jag kan inte gå in med 99 procent, det finns inte. Jag tycker det är roligt. Att lösa sådana här problem håller mig extra taggad också, sa Ljung.
Då bröt Rikard Norling plötsligt in:
– Jag trodde du skulle säger ”det håller mig ung”.
– Ja det gör det kanske också, sa Ljung, gjorde en konstpaus och avslutade med att luta sig fram mot mikrofonen:
– Tack.

Jag har aldrig varit så nära en spontan applåd på en presskonferens.

Hur som helst.

Egentligen skulle jag stannat i Malmö i två dagar men nu blir det en snabb djupledslöpning till Borås. Det är dags att tugga i sig lite konstgräs.

Många har reagerat på Black Army-ordföranden Daniel Wilhelmssons uttalande om ett eventuellt Malmö-guldfirande på Råsunda på söndag. Om man har överseende med den lätt pubertala och rebelliska tonen tycker jag faktiskt att Wilhelmsson har rätt i sak:

– Jag kan bara garantera att inga Malmösupportrar ska vara på Råsundas gräs. Absolut inga. Det är vår arena.

Svenska Fotbollförbundet har sin linje, planstormningar är inte tillåtna, och den måste förbundet förstås hålla i alla lägen om något skulle gå överstyr. Polisen gör sina bedömningar om de ska försöka trycka tillbaka supportrarna eller backa. Normalt backar polisen eftersom det i grund och botten handlar om glädje. En konfrontation skulle vara betydligt värre än att fansen får hoppa runt och jubla och rycka upp en grästuva eller två.

Hur ska man som journalist förhålla sig till den här supportertraditionen?

Att hemmafansen firar ute på planen när hemmalaget vunnit guld ser jag inga problem med så länge de låter motståndarspelare/ledare samt domarteamet vara i fred.

När Kalmar FF-fansen sprang ut på Örjans Vall i Halmstad 2008 hade jag heller inga synpunkter. Det var ingen hotfull stämning på förhand, det utmynnade inte i några bråk, rivaliteten var inte en riskfaktor.

När AIK-fansen intog Gamla Ullevi 2009 var det förstås lika mycket glädje i botten men det slutade också med en omfattande vandalisering och att IFK- och AIK-fans kastade bengaler och annat på varandra.

Rivaliteten är kanske inte lika stor mellan AIK och MFF men en Malmö-planstormning på Råsunda skulle inte accepteras, det har Black Army-ordföranden redan låtit oss förstå. Slutar det som i Göteborg på söndag, med bråk och en vandaliserad arena, är det illa nog.

Därför håller jag som sagt med Wilhelmsson att i det aktuella fallet är det att föredra att MFF-fansen håller sig på läktaren. AIK-fansen också för den delen, så att prisutdelningen kan hållas som brukligt.

Sedan är det förstås viktigt att Daniel Wilhelmsson, om AIK spelar om guldet på låt säga Swedbank Stadion om något år, kliver ut och håller fast vid sin linje:

– Jag kan bara garantera att inga AIK-supportrar ska vara på Swedbanks gräs. Absolut inga. Det är deras arena.

Till sist: när det kommer till Black Army-ordförandens uttalande att MFF-spelarna, vid ett eventuellt guld, helst inte ska få lyfta på bucklan på innerplan…”Får jag bestämma blir det inte ens medaljceremoni”…då snackar vi inte pubertalt och rebelliskt längre – det är rakt igenom barnsligt. Nästan lite sorgligt och mot allt vad fotboll handlar om: må bästa lag vinna.

Elfsborg har redan bevisat att de kan vinna på naturgräs.
Gott så?
Tja, nu ska de bara bevisa det en gång till.

2-0 hemma mot Gefle i går var Elfsborg bästa match på två månader, Anders Svensson stod för årets mål på Borås Arena och försvarsspelet gick överhuvudtaget inte att kritisera.
Det spelade ingen roll.
När SVT:s Staffan Lindeborg haffade Svensson för en intervju direkt efteråt dröjde det inte många sekunder innan frågan dök upp som hängt över det här laget hela säsongen – den om deras svaga resultat på naturgräs.
Lagkaptenen, rutinerad som han är, skämtade enkelt bort frågan och det ska Elfsborgsfansen se som positivt. Emellanåt har spelare och ledare uppträtt närmast besvärade av diskussionen men efter gräslossningen mot Gais på Gamla Ullevi häromveckan verkar läget vara ett annat.
– Det ska vara elva hungriga tigrar som springer in på Strandvallen på torsdag, sa tränaren Jörgen Lennartsson, väl medveten om att tigrar trivs bättre i djungeln än på Borås djurpark.

Men även om Elfsborg har besegrat sitt grässpöke en gång i år måste de göra det på torsdag igen, mot det Mjällby som hängde av Boråslaget från 2011 års guldstrid. I fjol handlade det om 27:e omgången och Elfsborg stod för en insats där det slarvigt använda uttrycket ”DE VEK NER SIG” passade perfekt. Dagen efter vann Helsingborg med 3-1 över Gais och säkrade SM-guldet.

Ny match nu med liknande förutsättningar – men dit återstår ännu ett par dagar och under tiden kan Elfsborg tillåta sig att njuta av första halvleken mot Gefle.
In på Borås Arena klev ett lag vars spel hade hackat sedan slutet av augusti, nu satte de fart på bollen så beslutsamt och konsekvent att de själva inte hängde med alla gånger.
Framför allt gjorde inte motståndarna det.

Det var imponerande att se hur flera av Elfsborgs nyckelspelare – från målvakten Kevin Stuhr Ellegaard via lagkaptenen Anders Svensson till anfallaren Lasse Nilsson – aldrig accepterade att bolltempot sjönk, då fick ”den skyldige” snabbt höra det.
Nu ska man komma ihåg att det regnblöta underlaget bidrog till det extremt snabba spelet, man ska också komma ihåg att Gefle sällan eller aldrig hotade i djupled, då går det att kliva fram och spela med hög press och stor risk. När det lyckas ser det fantastiskt ut men det går knappast lika lätt på Strandvallen.

Framför allt inte utan vänsteryttern Niklas Hult som missar hela avgörandet på grund av en bristning i baksidan lår.
– Det är lite katastrof för oss, suckade sjukgymnasten Jan Andblad ärligt.
David Elm, som satt på bänken i går, tror själv inte på spel från start mot Mjällby heller.
– Jag kanske kan hoppa in sista tjugo och gröta runt i gyttjan, sa Elm.

Ännu viktigare då att Lasse Nilsson bröt sin måltorka när han kom först på Stefan Ishizakis inläggsfrispark och styrde in 1-0 med pannan, att Anders Svensson var fem plus i första halvlek och att Joackim Jörgensen gjorde ett felfritt inhopp.

I andra halvlek drabbades Elfsborg (misstänker jag) av samma syndrom som Häcken mot Kalmar i lördags: en kombination av att orken började tryta och känslan att ledningen inte får tappas. Resultatet blev att spelarna tog ett steg bakåt i stället för ett framåt. Gefle bättrade på sitt bollinnehav utan att skapa chanser, Elfsborg gjorde inga fler mål. Guldstriden kan komma att avgöras på målskillnad och efteråt tyckte Lasse Nilsson med flera att de borde jagat ett tredje mål hårdare.
I den debatten är jag dock på Jörgen Lennartssons sida:
– Man orkar inte spela med så högt lag och så hög press i 90 minuter. Det var inte meningen att vi skulle ta hem laget på det sättet men vi ville heller inte mata Gefle med ett 1-2-mål som hade gett dem näring och energi, sa Lennartsson.

Segern innebär att Elfsborg och Malmö har lika många poäng och samma målskillnad med två matcher kvar. MFF toppar tabellen på fler gjorda mål. Oavsett hur det går på torsdag kommer guldstriden att leva till sista omgången på söndag då matcherna spelas samtidigt. Glöm inte att ha miniräknaren nära till hands.

Jaha, vad innebär AIK:s poängförlust hemma mot Syrianska? Det är första frågan att reda ut.

Jo, att AIK maximalt kan ta 57 poäng. Malmö FF kan ha 58 redan på torsdag om de vinner hemma mot nästjumbon Örebro som inte har något att spela för. Elfsborg kan också ha 58 poäng på torsdag men då krävs segrar mot Gefle (h) och Mjällby (b).

Det finns fortfarande en teoretisk AIK-chans men i praktiken ska det inte kunna gå. Egentligen grusade AIK sina möjligheter med hemmaförlusten  mot Gefle häromveckan men bjöds in i striden efter att Elfsborg och Häcken förlorat.

Jag reagerade på att AIK-tränaren Andreas Alm redan inför dagens match pratade om att det var viktigt att bättra på målskillnaden. En sådan inställning är alltid vansklig och matchinledningen blev den motsatta då Syrianska svarade för energin framåt trots Alms startelva med väldigt offensiva spelartyper.

Överlag en svag fotbollsmatch på Råsundas gropiga, sandiga och hårda gräsmatta. Per Karlsson var direkt dålig, Martin Lorentzson svarade för ett avgörande misstag (”assisten” till Sharbel Toumas 1-0-mål) och framåt var det bara Celso Borges och Mohamed Bangura som fungerade i första halvlek. I Syrianska imponerade Johan Arneng, Dinko Felic och Touma förstås, under hela matchen.

Domaren Martin Hansson, som annars varit bra den här säsongen, lät mycket passera och som jag förstår reglerna skulle både Alex Perreira och Borges visats ut när de viftade varandra i ansiktet. Hansson tog inte ens fram det gula kortet och Borges slog sedan frisparken till AIK:s kvittering. Hur en dubbelutvisning hade förändrat matchen går ju aldrig att veta och rätt ska vara rätt…

…det är bedömningsfrågor som allt annat men nog var det exempel på ”obehärskat uppträdande” och ”förolämpande gester”.

Sharbel Touma satte en volley i stolpen i början av andra halvlek, i stället kvitterade Henok Goitom och sista tjugo minuterna skapade AIK tryck och hade två bollar inne som vinkades bort för offside. Jag såg inte om det var rätt eller fel, det blev inga större protester, men var är repriserna, C Moore? Jag menar, det nya kanalnamnet förpliktar. Varken på plats eller i sofforna fick vi repriser.

AIK skapade chanser och situationer för att vara värda ett andra mål men Syrianskas keeper Dwayne Miller gjorde viktiga räddningar och mittbacken Haris Skenderovic rensade undan mycket.

Med fem minuter kvar fälldes Goitom av inhopparen Omar Jawo, målchansutvisning och frispark, vilket var ett korrekt beslut av Hansson då krokbenet kom en knapp meter utanför straffområdet.

En viktig poäng för Syrianska i kvalstriden, bittert för AIK och på sätt och vis trist att det knappast blir någon guldfinal mellan Gnaget och MFF i sista matchen på Råsunda.

Till sist: fortfarande fördel Malmö FF. Jag tror faktiskt inte att de tappar det.

Under fyra märkliga minuter tappade Häcken sitt grepp om SM-guldet. Men trots att situationerna var konstiga gick det att finna logik i varför det blev som det blev.

Häcken hade 1-0 med dryga tjugo minuter kvar när Kalmars målvakt Etrit Berisha fick iväg en lång utspark som studsade precis bakom Häckens backlinje. Målvakten Christoffer Källqvist kom på mellanhand, Abiola Dauda stack fram huvudet och nickade bollen i stolpen. Där kunde situationen varit över om det inte vore för att bollen studsade ut på Häckens högerback David Frölund och in i mål.

En minut senare, ny långboll, Dauda först igen, nerdragen av Tom Söderberg, straff och rött kort. Källqvist räddade visserligen snyggt men på en efterföljande hörna gjorde han misstaget att försöka hålla bollen i stället för att boxa bort den och tappade den framför fötterna på Dauda som petade in 2-1.

En kedja är aldrig starkare än sin svagaste länk och den som analyserar Häcken ser snart att det är just på målvaktssidan och högerbacken laget är som svagast. När guldet nu gled Häcken ur händerna är det alltså ganska logiskt att det var just de två spelarna som svarade för misstag.

Förlusten är förstås inte bara deras fel. Det handlade också om att René Makondele var avstängd och Martin Ericsson och Waris Majeed tvingades utgå med skador. Det är klart att Häcken är ett svagare lag utan tre sådana poängmaskiner.

Häcken tappade sitt aggressiva återerövringsspel och fick allt svårare att komma till avslut. Efter målen och med en man mindre blev det aldrig mycket till kvitteringsjakt. Häcken var ett slaget lag inför storpubliken 5563 (med rambergsvalls mått mätt).

Nu leder Malmö allsvenskan, Elfsborg kan komma upp på samma poäng på måndag vid seger mot Gefle. För att gå förbi krävs seger med 3-0. Det är länge sedan Elfsborg gjorde tre mål i en och samma match.

Den oväntade Häcken-förlusten innebär att AIK, vid seger mot Syrianska i morgon, måste räknas in i guldstriden på allvar igen. Det är plötsligt en del som talar för att allsvenskan kan komma att avgöras med en ren guldfinal på Råsunda mellan Gnaget och MFF.

Vem jag tror vinner? Jag tippade Malmö FF i våras och får hålla fast vid det.