Här är tröjan som Gif Sundsvall tryckte upp inför seriefinalen…

…och lokaltidningen hade redan tryckt upp löpsedlar som klistrats upp i Åtvidabergs omklädningsrum…

…hur det gick på Norrporten i kväll? Tja, 1-0 till Åtvidaberg som därmed blev klara för allsvenskan 2012.

Nu tror jag att Giffarna fixar det i sista omgången, räcker med kryss borta mot J-Södra, men fram till dess kan man le åt blundern.

Grattis Åtvid som var nära att rädda sig kvar i allsvenskan i fjol efter den miserabla våren. De känns som ett allsvenskt lag på många plan, i dag backade de hem till egen planhalva, slog om, var troget tränare Andreas Thomssons spelmodell och har löpstarka forwards i Oscar Möller (12 mål) och Magnus Eriksson (15 mål). Plus en duktig keeper i Henrik Gustavsson.

…några förstärkningar behöver förstås göras men viktigast är att Kristian Bergström, 43, skriver på för åtta år till.

En tre timmar långt LIVE-sändning om Zlatan Ibrahimovics fotbollskarriär, det är vad vi har gjort i dag.

Länk här för er som inte kunde hänga med direkt. Sändningen håller att se i efterhand också, det vågar jag nog lova.

Att sända LIVE i tre timmar var värre än att åka Vasaloppet i dryga nio. Jag hade ont i kroppen efteråt.

Fördelen med att ha gjort det, är att jag slipper skriva en lång text här på bloggen med anledning av Zlatans 30-årsdag och kan ta mig en kopp grönt te framför TV-sporten i stället.

Håll till godo – miss Modin, Bank, Vikingstad, Jeffan, Fröken Frändén, Niva, Anrell, Wennman den store och mode-Nina medverkar i olika roller.

På många sätt en tung och jobbig fredag. Vaknade till nyheten att 65-85 tjänster ska bort på Aftonbladet, majoriteten på redaktionen. Anledningen ska vara att papperstidningens upplaga fortsätter falla, allt fler läser på nätet och i mobilen i stället där intäkterna är mindre. Samtidigt har Aftonbladet genererat vinster till norska ägaren Schibsted på flera hundratals miljoner kronor senaste åren, ja vi kommer göra stor vinst i år också. Det är svårt att förstå en så kraftig nedbemanning då.

Framåt kvällen for jag till Södertälje och såg Syrianska-Djurgården 0-0. Det mest spännande var att en andra boll kastades in på planen i första halvlek och domaren Jonas Eriksson bröt matchen under några sekunder. Syrianskas tränare Özcan Melkemichel såg ut att vara hundra procent säker på att bollen kastades från AIK-klacken.

Sedan var det presskonferens och Mats Strandberg var förstås på plats med sin jättelika bandspelare. En sådan hjälte.

Vad gäller nedskärningarna hoppas jag att Sportbladet inte drabbas så hårt. Nästa år är mästerskapsår med både fotbolls-EM och OS. Om Sverige går till Polen/Ukraina är det en bra kommersiell möjlighet. När Zlatan & co möter Finland och Holland i kvalet spelar de alltså inte bara för sig sjävla och sina fans, de spelar för bibehållen personalstyrka på Sportbladet också.

…och exakt DÄR fick Zlatan väldigt ont i ljumsken igen?

Dagen började alltså med ett dystert besked, tidigt följande morgon kom nästa när Sven Tumba somnade in. Han blev 80 år.

I eftermiddag går livet vidare med AIK-Gais på Råsunda. Eftersom Helsingborg slog ut Elfsborg i kvartsfinalen i torsdags kommer Svenska Cupen att vinnas av HIF, Örebro eller Kalmar. Det innebär att det inte blir någon Europa League-kvalplats för allsvenska fyran. Vinner Helsingborg (trippeln) går EL-platsen till cuptvåan. I dag är Gais sista chans att hänga på i kampen om en tredjeplats.

Normalt kunniga TV-kommentatorer som Lasse Granqvist med flera förstår inte heller handsregeln och vilseledde publiken i går. Men Hjalmar Jonssons handboll var ett ganska pedagogiskt exempel.

Hjalmar har ryggen mot bollen och ser inte när när Sebastian Rajalakso skjuter. Reglerna är tydliga på att domarna ska försöka bedöma spelarnas avsikt. Ryggen mot bollen och armen stilla i naturlig position kan aldrig vara en avsiktlig hands.

Vidare får armen inte vara i en onaturlig position (•) – Jonsson kom glidande, hade armen ned mot marken = naturlig position vid en glidning. Det hade varit skillnad, som Hansson påpekar, om han haft armen rakt upp i luften. 

Regelverket säger:

Hands innebär att en spelare avsiktligt tar kontakt med bollen med sin hand eller arm. Domaren ska ta hänsyn till följande:

• handens rörelse mot bollen (inte bollens rörelse mot handen).

• avståndet mellan motspelaren och bollen (oväntad boll).

• handens position innebär inte nödvändigtvis att det är ett regelbrott.

Så skyll inte på Martin Hansson, skyll på regelverket, de är lika för alla i hela världen.

Då tyckte jag själv först att den andra straffsituationen var mer att diskutera. Joona Toivio börjar dra i Tobias Hysén utanför straffområdet. Jag trodde att domaren ska blåsa för där förseelsen börjar, alltså utanför straffområdet.

Men regelboken sidan 103 (detta är nytt sedan i fjol):

”Om en försvarsspelare börjar att hålla fast en anfallsspelare utanför straffområdet och fortsätter fasthållningen inom straffområdet ska domaren döma en straffspark”.

Som sagt, skyll inte på Hansson, skyll på regelverket som är för tufft: om ett målchansregelbrott leder till straffspark, borde bestraffningen lindras från rött kort till gult. Det blir för mycket på en gång annars.

Helsingborg avgjorde världens jämnaste fotbollsliga i fjärde omgången från slutet. Vi brukar i alla fall kalla den världens jämnaste fotbollsliga. Det är åtminstone världens mest oförutsägbara liga som nu slagit sitt eget rekord enligt en vaken bloggläsare:

”Aldrig tidigare har sju olika lag vunnit SM-guld de sju senaste åren. Tidigare rekordet var sex år i rad, som delades av perioderna 2005-2010, 2004-2009 och 1920-1925 (Djurgården, IFK Eskilstuna, GAIS, AIK, Fässbergs IF, Brynäs)”.

Så här ser det alltså ut:

2005 – Djurgården.
2006 – Elfsborg.
2007 – IFK Göteborg.
2008 – Kalmar FF.
2009 – AIK.
2010 – Malmö FF.
2011 – Helsingborg.
2012…IFK Göteborg?

Mikael Stahre brukar leverera första året, Blåvitt brukar ta guld första året med ny tränare.

I år blev världens jämnaste och mest oförutsägbara fotbollsliga inte särskilt jämn, tvärtom.

Herregud, om det varit Hammarby som vunnit som Helsingborg hade de väl bett om ursäkt för sin överlägsenhet, som en annan bloggläsare påpekade.

Förklaringarna bakom Helsingborgs framgångar är många och jag nämner de viktiga i min krönika i dagens papper.

Jag stannade kvar i Göteborg och skrev efter matchen på Gamla Ullevi och kan inte bjuda på så många ögonblicksbilder från festen. Men Erik Edman blinkade och sa innan han hoppade in i den blivande guldbussen:
– Du fick rätt…eller du får rätt.

Han syftade på mitt tips, jag tippade faktiskt HIF i år. 

Själv var han mer inne på en kvalplats.

Lille-Thern var oförstående till uppståndelsen över sina vita tubsockar, ni minns väl bilden?

– Fan vad alla skrev om den. Det var väl inget fel på sockarna? sa Lille-Thern.

Nåja, han lär inte haft dem på guldfesten.

Kvällens hjälte måste varit sportchefen Jesper Jansson som stannade i Kungsbacka och köpte ”ett par kassar champagne” en söndagseftermiddag. Hur lyckades han med det?

…å andra sidan: Jansson har sålt och köpt det mesta med rätt stor framgång i år.

Conny Karlsson lyfte fram en intressant sak när jag pratade med honom efter presskonferensen:
– Det är inte så många som tänkt på att vi slogs i våras för när vårt transferfönster skulle vara öppet, i juli eller augusti. Vi slogs för augusti. Om det blivit juli hade vi antagligen inte sett likadana ut nu.
Du menar att ni hade fått större problem?
– Ja, det tror jag.

Avslutningsvis bara att konstatera att i ett drygt år framåt har HIF-fansen helt rätt i sin sång:

”När jag var ung, och saknade vett, jag frågade vem är nummer ett. Min far han sa, att alla vet, vi följer Skånes stolthet”.

Allra sist kvällens näst största händelse: det kommer allmänheten till känna att Martin Mutumba reggat sig på Twitter.

Jag kommer att skriva mer senare, nu blir det race men under den tid jag jobbat som sportjournalist har jag svårt att minnas en mer värdig svensk mästare än Helsingborgs IF.

HIF tappade halva laget under säsongen, ändå avgjorde de världens jämnaste fotbollsliga i fjärde omgången från slutet.

Kan en serieseger bli mer rättvis?

Dagen började på Bokmässan.

Aftonbladets monter ligger intill en annan monter som jag glömt namnet på. However, i Aftonbladets monter höll den fantastiska Åsa Linderborg och jag vårt lilla snack om fotboll & journalistik klockan 12.00, i den andra montern klev Marcus Birro på 12.30.

Eller Broder Birro som jag brukar kalla honom.

Vi har haft våra duster i fotbollsankdammen. Men han kastade inga ägg på mig och jag hade tyvärr bråttom i väg efteråt och kunde aldrig ta del av hans anförande.

Däremot var jag tidig dit och lyssnade på Alex Schulman som pratade om sina nya bok ”Att vara med henne är som att springa uppför en bla bla bla bla”.

Alex är kanske inte en god vän men en ytligt bekant och han pratade fint om hur det är att vara kär i någon på jobbet (om jag förstod det rätt). Det har jag aldrig varit men det var ändå träffande eftersom det påminde om skoltiden då man var kär i folk till höger och vänster (nuförtiden blir jag mest kär i tjejer som pratar i radio, de låter alltid fantastiska).

Sedan kom Åsa och visade en bild hon tagit på sig själv och Håkan Juholt. Alex och jag var överens om att det såg ut som om de hittat varandra kvart i tre på Valand.

Man får vakta sin tunga när man pratar på mässan. Jag fick en fråga från Åsa om vi på Sportbladet alltid håller sams på redaktionen. Jag svarade med en liten kuriosa om hur Erik Niva och jag rök ihop en gång. En timme senare hade jag Niva i luren som nåtts av ”rapporter” som talade om en ”hatattack”. Det är inte min rubrik på det.

Efteråt rusade jag vidare till sportbaren Glenn som ligger precis intill Aftonbladets lägenhet i Göteborg för att följa Mjällby-Elfsborg framför TV:n.

Elfsborg var inte nära att orka prestera i en match till och är nu helt borta från guldstriden (jo, jag vågar slå fast det) medan Mjällby säkrade sitt allsvenska kontrakt (jag vågar slå fast det också).

I morgon blir följaktligen en intressant dag.

Om Helsingborg har vunnit mot Gais i matchen som börjar 14.00 kan Malmö FF säkra HIF:s guld genom att vinna mot AIK i matchen som börjar 16.30. Samtidigt som Rikard Norling i så fall spelar bort sitt gamla AIK från sista guldchansen.

…är det det som kallas säker tvåa på kupongen?

Nja, mer troligt att det faktiskt blir guldfest i Helsingborg i morgon. Även om du inte springer över Gais hur som helst.

Om ni vill värma upp med mitt sista framträdande på Bokmässan börjar det klockan tolv. Men det kostar fyra bärs att gå in. Kanske ett dumt förslag.

En sak är klar:
Mikael Stahre får ingen lång smekmånad i Göteborg.

2-2 i gårdagens derby mot Häcken innebär att 2011 är året då Blåvitt inte bara missar en kvalplats till Europa League, med stor sannolikhet blir de också sämst i stan. Att det sportsliga misslyckande får konsekvenser var klart sedan tidigare – tränartrion Jonas Olsson, Stefan Rehn och Teddy Olausson slutar efter säsongen.
Ingen från klubben hade i går officiellt bekräftat att Mikael Stahre tar över men som Stefan Rehn sa när jag pratade med honom:
– Ingen vet om det blir han även om alla tror det.
Vad tror du?
– Ingen rök utan eld. 

Frågan är känslig och supporterklubben Änglarna ville i går inte uttala sig i ämnet. Veteranerna Tobias Hysén och Stefan Selakovic ser däremot inga problem med en ex-Gnagare som chefstränare, trots att det var just Stahre som styrde AIK 2009 då lagen möttes i guldfinal på Gamla Ullevi. Hur den slutade har ingen i Göteborg glömt även om många försökt.

Av före detta spelare beskrivs Mikael Stahre som en passionerad tränare, med förmågan att motivera hela truppen och med kvaliteter både som instruktör och matchcoach. I botten en 4-4-2-tränare men under Sebastián Eguren-våren 2010 gick han över till att spela med en anfallare då spelarmaterialet pressade honom till det. Det gick inget vidare och när AIK sjönk som en sten i tabellen hoppade Stahre på ett lukrativt utlandserbjudande men sparkades från Panionios efter bara ett halvår.
…just det säger nog mer om arbetsförhållandena för fotbollstränare i Grekland.

I Mikael Stahre får IFK Göteborg en tydlig kontrast till Jonas Olsson som må varit noggrann och hängiven men knappast en inspiratör. Stahre är en ytterlighet åt andra hållet, när han kör så kör han, och det är nog vad sportchefen Håkan Mild letar efter: en tränare som kan skaka liv i den slumrande storklubben, någon som kan få spelarna att tro på framgång igen.

I fatet ligger att Stahre trots SM-guld och utlandsäventyr inte har särskilt mycket erfarenhet att falla tillbaka på. 36-åringen började visserligen sin tränarkarriär rekordtidigt, som 14-åring, men har mest varit ungdomstränare, assisterande tränaren eller huvudansvarig i divisionerna strax under allsvenskan.

Många av föreningens supportrar drömmer om att en gång för alla få se spelarlegendaren Torbjörn Nilsson på den blåvita tränarbänken, Torbjörn som just nu leder Kopparbergs/Göteborg FC, topplag i damallsvenskan.
Fansens längtan efter ”Gud” i kombination med Stahres bakgrund skulle innebära en kort smekmånad. Så länge han vinner, inga problem, men hur många förluster har Mikael Stahre råd med våren 2012 innan situationen blir ohållbar?

Blåvitt måste definitivt börja spela bättre än i går.
– Jag fick bara en tanke, om de hade haft röda tröjor hade jag trott det var Stoke, det var väldigt mycket kampsituationer, men vi stod upp bra mentalt, analyserade Häckens tränare Peter Gerhardsson.

Nej, det var inget bra derby. 
Jonas Olsson talade om ett ”inferno av avblåsningar” och tittar man på statistiken var det 26 frisparkar, elva hörnor, 4 offside och 18 avslut som missade mål med resultatet att bollen gick död. Totalt 59 spelavbrott plus sex varningar och tre spelare som fick ledas av planen med skador (Dominic Chatto, Majeed Waris och Jakob Johansson). Ändå var matchen inte särskilt tuff, snarare småful.

Det fanns ändå en del positivt att ta med sig:
* Jonas Bjurström fick gott om tid utanför Blåvitts straffområde och båda distansskotten gick i mål: det första satt i bortre krysset, det andra vid närmsta stolproten. IFK-försvaret var sena upp i press och vände sedan häcken till när de skulle blocka.
* Kontringen som ledde till 2-2 påminde om det klassiska 1-0-målet mot Hamburg i Uefacup-finalen från 1982: Philip Haglund tog med sig bollen centralt, hittade Hysén till vänster som vände bort David Frölund, perfekt inlägg till Selakovic och bollen upp i nättaket. Framför allt Hyséns aktion är värd att nämna: i första halvleken tog han Tingstadstunneln förbi Frölund, vid 2-2-målet var högerbacken rädd att åka på en till, satte ihop benen varpå ”Tobbe” petade på ena sidan och gick runt på andra.

Rättvisa 2-2 vilket innebär att Häcken håller distansen ner till Blåvitt men tappade poäng upp till Gais.

Vanligaste frågan efter derbyt (förutom vilka som var inblandade i det där punggreppet): Varför bröts inte matchen helt? Matcher har brutits tidigare i år för samma händelser.

Min motfråga: Är det verkligen så svårt att hålla i sär saker och ting?

Tre matcher har brutits helt i år.

Mellan Syrianska och AIK small det knallskott mot en assisterande domare, det kastades knallskott mellan motståndarsupportrar på olika läktarsektioner, det small även runt stackars små bollkallar.

Mellan Malmö FF och Helsingborg small ett knallskott strax intill HIF:s målvakt Pär Hansson. Sedan sprang Knallskotts-Kenny in för att sträcka upp Hansson.

Mellan Malmö FF och Djurgården small det knallskott vid en kameraman, det var dessutom oroligt bland MFF-supportrar ovanför Dif-klacken och i klacken.

På Råsunda i våras och på Råsunda i går brann ett hundratal bengaler i både norr och söder, ett par tre knallskott small från Djurgårdshåll och spelarna lämnade planen men spelet kunde återupptas. Föreningarnas säkerhetsorganisationer var medvetna om vad som skulle hända efter paus (”Tack vare underrättelsearbete”) och spelare/ledare informerades i paus. Bengalbränningen skedde framme vid staketen. Stämningen var aldrig hotfull, känslan var inte att något kunde spåra ur. Det kändes mest som en onödig provokation efter de effektfulla tysta tio minuterna, de maffiga tifona och trycket som läktarsångerna skapade efter tystnaden. Rätt att fortsätta spela i går samtidigt som jag har förståelse varför matcher brutits helt tidigare.

Obeaktat om det varit rätt eller fel att bryta tidigare matcher råder inget tvivel om att det ganska enkelt går att hitta tydliga skillnader mellan de olika händelserna. Jag kan inte vara ensam om att se det, jag kan inte vara ensam om att tycka mig se en logik.

Efter matcher som brutits helt har det varit krigsrubriker på tidningssajterna. Det blev det inte i går. Så här såg det ut på Sportbladet i natt…

…också logiskt: en helt avbruten match, obeaktat om det varit rätt eller fel att bryta den, får långt mycket större konsekvenser än en som bryts i sex minuter, dessutom under relativt kontrollerade former.

Men det var ju mycket mer skriverier efter vårderbyt? invänder någon. Jo, men då måste det vägas in att de nya direktiven var helt okända, plötsligt beordrades spelarna av planen för att det brann bengaler på läktaren. Det var något nytt, alltså ett större nyhetsvärde.

Hur ser det ut i tidningarna i dag då? Tja, jag kan ju bara svara för Sportbladet, vi har nio sidor, varav två fokuserar på avbrottet och protestmanifestationen och stämningen på läktarna. Återigen: att det inte blir större om avbrottet beror på att matchen återupptogs och konsekvenserna då inte blir lika stora.

…så de som menar att vi av kommersiella hänsyn hugger på allt, blåser upp allt, fick sig nog en tankeställare.

Däremot hade vi planerat en enkät om hur det är att resa på bortamatcher som supporter – vilka arenor är bäst, vilka är sämst, hur skiljer sig mottagandet från andra klubbar och lokala polisen? Det fick stryka på foten när det nu dök upp en större supporterrelaterad nyhetshändelse. Utan bengalbränningen hade granskningen antagligen fått plats. Men det ska ju göras fler tidningar.

Annars var den största nyhetshändelsen, om ni frågar mig, bråket mellan Magnus Pehrsson och Andreas Alm. Pehrsson hade rätt i sak – att AIK i allmänhet och Kenny Pavey i synnerhet spelade över gränsen i slutet av matchen. Däremot hanterade Alm situationen bättre, han stod mest och flinade medan Pehrsson höjde rösten. Med tanke på slutresultatet, 1-0 till Djurgården, borde det varit tvärtom.

Men det blev bra TV, som det heter. Aldrig fel. Och även en kul uppföljning i pappersblaskan om vad som sades efter alla kameror stängts av. Utan att avslöja för mycket återkom båda tränarna till punggreppet åtminstone varsin gång.

Annars var det inget vidare derby. Det var knappt ett derby. Mesiga närkamper, ingen intensitet. Visst small det mot slutet men det var överfall, inte hårda, ärliga och tuffa tag.

Djurgården packade ihop sig centralt i defensiven och det klarade inte AIK att lirka upp. Offensivt såg Dif till att konsekvent spela förbi pressen, då fick Gnaget inte betalt för sin karaktäristiska aggressivitet.

Magnus Pehrsson må snubblat verbalt men den taktiska kampen vann han. 

AIK:s förlust innebär att om Helsingborg vinner mot Elfsborg på onsdag och Gais på söndag är HIF svenska mästare tre omgångar från slutet – det hör inte till vanligheterna i all(a-slår-alla)svenskan.

För Djurgården betyder segern att de inte behöver oroa sig så mycket ens för ett kvalspel längre. Tre poäng till lär räcka.

Kennedys Igboananikes mål var kvällens fotbollsmässiga behållning. Tänk att han ruschade från egen planhalva. Gjorde förresten inte Quirino ett liknande mål i ett Stockholmsderby en gång?

Till sist: klockan är över fyra på natten när jag skriver detta. Jag är helt slut. Om jag är snett på något beror det på brist på sömn, för mycket jobb och att jag har hört ordet punggrepp för många gånger. Då korrigerar vi när jag vaknar.

I dag drar vi igång en artikelserie i tre dagar om den tysta protest som sveper över allsvenska arenorna. Det kan vara värt att köpa tidningen – eller läsa på nätet, här har ni min krönika i ämnet.

Själv sitter jag snart på tåget mot Helsingborg för för HIF-Mjällby, en match som med tanke på AIK:s spurt känns riktigt intressant. 

Blev en del liv om vår nya TV-sida där jag skrev om ex-förbundskaptenen Lars Lagerbäcks intåg som expertkommentator.

Fick bland annat det här mejlet:

”Tja,
Tack för bra artikel om Lagerbäcks expertkommenterande, men min fråga till dig är mer generell:
Blir man som reporter/krönikör inte trött på att folk i kommentarsfältet som inte håller med dig, i 90% av fallen endast konstaterar att krönikören har fel punkt slut, utan att komma med konkreta motargument mer än att ’Lagerbäck sa visst bra grejer’?
/Sven som gnäller på de som gnäller”.

Det är klart att man kan bli det, och det verkar som att i Sverige får man tydligen inte kritisera folk i TV, trots att det handlar om en makthavare som vår gamle förbundskapten, fortfarande med en tung post inom förbundet. 

Ett mejl till, från en annan Lars:

”Bra skrivet!
Mycket bra skrivet!

Både Niva och jag på framsidan av Aftonbladet i dag, och rubriken SVERIGES 6 VÄRSTA GANGSTERGUBBAR, tidningen måste ju gå som smör. Nog för att vi gangstrat en del i våra dagar men att bli uthängd på detta viset…och dessutom titulerad som gubbe?

Efter Barcas 8-0 på Osasuna erkänner jag att jag hade fel i min gamla tes om att man stänger av La Liga i paus. Man sätter inte ens på TV:n.

I ”Oj, vilken vecka” pratar vi bland annat om nakenbilderna på Scarlet Johansson, tvära kast i det här yrket.

…apropå snusk har jag hamnat bakom ett gäng tonårsbrudar på tåget som diskuterar gårdagskvällens utgång. Herregud så de pratar. Man börjar bli gammal.