Stefan Johannesson pratade om bollbanan, regelboken skriver om målvaktens synfält.
Om domarbasen Bosse Karlsson hade svarat i telefon i går kväll kunde han kanske bringat klarhet i den omdiskuterade Malmö FF-kvitteringen mot AIK.
Tills vidare får ni hålla till godo med min analys.
Den landar i att Johannesson har fel.

Jag gillar egentligen inte att ägna matchkrönikor åt enskilda domslut men efter Stefan Johannessons uttalanden blir det snarare en principdiskussion där vi behöver få veta exakt vad som gäller.
– Om han hade stått i bollbanan hade det varit offside, sa Johannesson i tv och sedan var diskussionen i gång.

Jag har vevat situationen om och om igen. Markus Rosenberg står inte i bollbanan, så långt har Johannesson rätt.
Men reglerna utgår inte från bollbanan utan säger att en spelare i offsideposition ska bestraffas om han ”står i vägen i målvaktens synfält”.
Mot den bakgrunden skulle målet aldrig ha godkänts.

Johannesson vacklade under kvällen och kallade det hela en ”fifty-fifty”-situation utifrån hans direktiv samt beroende på hur nära målvakten Rosenberg stod. Jag bedömer att Markus är tre meter framför målvakten. I offside-exemplet som skissas upp i regelboken skiljer sex meter. Även ur det perspektivet borde det alltså vinkats för offside.

Jag kan förstås ha fel, jag vet inte exakt vad Bosse Karlsson har gett för direktiv i den här frågan. Dags att svara i telefonen i fortsättningen, Karlsson, så vi kan få veta vad som gäller?

I allt övrigt var stormötet på Swedbank Stadion en 4H-match: Högt tempo, heta känslor, hårda dueller och härliga mål.
Malmö anföll mest och skapade flest chanser, framför allt genom en vänsterkant där Emil Forsberg vann mark. Men de fick slita hårt för att komma till rena avslut och AIK:s mittförsvar hade bra grepp om Rosenberg och Magnus Eriksson även efter att Alexander Milosevic tvingades kliva av med en känning i baksidan lår och Nisse Johansson flyttade in centralt.

Framåt var AIK effektiva och utnyttjade bristerna i serieledarnas försvar. Som vid 1-0 när Erik Johansson varken ställde Eero Markkanen offside eller följde med i finländarens djupledslöpning. 2-0-målet var resultatet av ett briljant kombinationsspel mellan Markkanen, Kenny Pavey och Robin Quaison där MFF-keepern Robin Olsen borde tagit Quaisons avslut.

Andreas Alms val att starta med Eero Markkanen i stället för Kennedy Igboananike var en överraskning på förhand men det visade sig att Malmö fick precis de problem med den storvuxne forwarden som Alm hade hoppats på.

Guillermo Molins 2-1-reducering såg jag överhuvudtaget inte för samtidigt uppstod ett väldigt palaver mellan spelare, ledare och avbytare vid sidlinjen, ja till och med inne på planen. Under tiden sprang sig Molins fri och placerade bollen förbi Patrik Carlgren.
Jag var inte ensam om att missa målet, Andreas Alm noterade det inte heller i kaoset:
– Det är första gången jag emotionellt inte blivit ledsen över ett mål för jag hade ingen aning, det var helt galet, sa Alm.

När Molins sedan på en korrekt dömd straffspark försökte placera bollen på samma sida om Carlgren räddade den unge AIK-målvakten. Där och då det såg ut som att AIK skulle ta sin andra raka 2-1-seger mot ett lag ovanför i tabellen, Elfsborg besegrades med de siffrorna i förra omgången.
Men i fjärde tilläggsminuten kom alltså den omdiskuterade kvitteringen, som utöver själva regeldiskussionen även var frukten av att Malmö under lång tid tryckt tillbaka AIK ganska ordentligt.
– Det är det jag vill ta med mig härifrån, att vi har en hög moral och kommer tillbaka från 0-2 och gör våra bästa 90 minuter mot ett lag som försvarar sig bra och är tunga att möta, speciellt när de leder, sa MFF-tränaren Åge Hareide.

Andreas Alm och AIK kan utöver en poäng på bortaplan mot serieledarna och fortsatt häng på toppen även ta med sig Robin Quaisons insats. Medan Ibrahim Moro slog bort enkla passningar träffade Robin rätt med svåra, stod för ett mål och en assist. Möjligen får han en del kritik från fansen för filmningen som ledde till gult kort men framför allt växte Robin när han fick hålla i taktpinnen centralt. Saknaden av Celso Borges behöver kanske inte bli så stor om mittfältaren skulle lockas till en större klubb efter VM.

Då hade Malmö mer problem på det centrala mittfältet. Markus Halsti var visserligen snudd på felfri men 21-årige Amin Nazari hanterade inte tempot och saknaden av skadade Simon Thern var påtaglig.

Apropå unga spelare:
Tidigare under dagen skickade Zlatan Ibrahimovic en ny känga till svensk talangutveckling och menade att det bara är MFF som släpper fram unga spelare, att alla andra borde kopiera Malmö. I Åge Hareides startelva fanns inte en enda spelare under 20 år. Däremot finns det gott om sådana exempel i andra lag.
Jag frågade Åge hur han ser på Zlatans utspel:
– Jag tycker svenska klubbar är bra på att få fram unga spelare. Men det ska inte vara för många samtidigt. De måste få utvecklas i en trygg miljö, tillsammans med spelare som Rosenberg och Molins. Då lär de sig mycket mer. Visst har Zlatan lite rätt men vi tränare måste få ta ut våra lag själva. Om han blir tränare kommer han nog få den erfarenheten också, sa norrmannen med ett snett leende.

Är det tabellfemman Blåvitt som har seriens högsta högstanivå, som har störst potential av alla allsvenska lag?
Det var ingen som skrattade när IFK Norrköpings tränare Janne Andersson antydde detta på presskonferensen efter 2-2-matchen på Gamla Ullevi.
Men Mikael Stahre log.

IFK Göteborgs vår har handlat om att samla ihop hyggligt med poäng medan det offensiva spelet bara har fungerat stundtals.
Förklaringen kanske är enkel.
Philip Haglund, Emil Salomonsson och Martin Smedberg-Dalence gör IFK till ett slags lag. Ett lag som visserligen kan gneta ihop poäng men som gör det på motståndarens misstag snarare än genom ett eget spel.
Med Joel Allansson, May Mahlangu och Lasse Vibe blir Blåvitt ett helt annat lag.

Mikael Stahre har ofta valt den mer kampbetonade balansen men mot Djurgården i förra veckan släppte han lös Joel Allansson i startelvan. Och mot IFK Norrköping var Lasse Vibe tillbaka efter skada. Lägg därtill Sam Larsson och Jakob Johansson, och plötsligt hade Göteborg ett mittfält med fyra bollspelare och ett defensivt ankare (Gustav Svensson).
Tendensen att något var på gång syntes tydligt mot Djurgården. Mot IFK Norrköping exploderade Blåvitt.
Janne Andersson formulerade det väl på presskonferensen:
– Blåvitt hade en period i första halvlek, från deras mål och framåt, där de är det bästa jag har sett i år i allsvenskan och det i särklass bästa vi har mött. Vi har inte mött något lag som varit i närheten av det Göteborg presterade där ute i dag, sa Janne.

Han syftade på perioden mellan 10:e och 40:e minuten där Vibe, Allansson, Larsson och Johansson virvlade fram med två mål som resultat.

Sam Larsson, spelaren med allsvenskans bästa förstatouch (endast U21-förbundskapten Håkan Ericson tycks ha missat den), utnyttjade skoningslöst att ”Peking” tvingades spela med en högerkant bestående av en forward och en mittback.
* Efter en Malick Mané-klack susade Larsson runt vikarierande högerbacken Morten Skjönsberg och hittade Vibe snett-inåt-bakåt – 1-0.
* Efter en elastico förbi stackars Skjönsberg hittade  ”Saminho” Jakob Johansson snett-inåt-bakåt – 2-0.

Utvisningar och skador, en rörlig och skarp Alhaji Kamara samt en klok Andreas Johansson betydde att IFK Norrköping hade kvitterat till 2-2 en halvtimme senare. Matchen blev till slut en sådan där match där allt hände.
– Det var något av de konstigare man varit med om, sa Mikael Stahre som fick ändra i formationen tre gånger.

Utvisningar och skador hör fotbollen till, på så sätt är det inte så mycket att säga om resultatet. Men jag tror de flesta var överens om att utan utvisningar och skador hade Blåvitt tagit alla tre poäng. Utan att ta något ifrån ”Peking” som tog tillvara på situationen som uppstod.

Hur var det då med ”Party-Jannes” påstående? Var hyllningen av IFK Göteborg en överdrift för att sätta de egna spelarnas prestation i bättre dager? Mikael Stahre som fått en del kritik i år tog emot berömmet med ett leende och konstaterade:
– Det är trevligt att folk tycker att vi har en bra produkt.

Jag har sett samtliga topplag flera gånger i år och skulle vilja beskriva det så här: Malmö FF har anfallsvapen som bara Häcken är i närheten av. Men både MFF och Häcken är svagare defensivt än Göteborg. Blåvitts defensiv matchas endast av Kalmar bland topplagen, möjligen Elfsborg. Elfsborg spelar med en fart som inget annat lag når upp till men de saknar likt Göteborg en tydlig målskytt. AIK har egentligen inte kommit upp till de här lagens nivåer på något område men kan ändå kliva upp på en femteplats i kväll (om de vinner mot Malmö).

Jag förstår vad Janne Andersson menar: När Blåvitt spelar den fotboll de gjorde under första halvlek i går har de både en högklassig offensiv och samtidigt en urstark defensiv.
Det gör att de sticker ut bland topplagen men vi ska nog hejda oss lite ändå: Ännu så länge har Blåvitt bara visat upp potentialen i 30 minuter mot nedre mittenlaget IFK Norrköping.
Dessutom har Blåvitt fortfarande ett stort problem kvar att lösa: Varken Robin Söder eller Malick Mané fungerar optimalt som anfallsspets, även om Mané som fick chansen från start i går verkar ha ägnat tiden utanför startelvan åt att förkovra sig i passningsspelets betydelse.

Ibland finns det så mycket att säga om en fotbollsmatch att man inte får med allt varken i snabbanalysen direkt efteråt, eller i papperstidningstyckaren som skrivs någon timme senare.

Djurgården-IFK Göteborg 0-0 var en sådan.

Jag tycker, till skillnad från resten av världen (verkar det som), att det var en ganska bra och intressant match.

Men ”resultatet styr tanken” som Mikael Stahre brukar säga, och när det blev 0-0 var allt skit, enligt de flesta.

Men i första halvlek spelade Blåvitt en väldigt positiv fotboll. Joel Allansson gjorde en snudd på sensationellt stark comeback både offensivt och defensivt, hittade triangelspel med Ludwig Augustinsson och Sam Larsson, och IFK forsade fram på vänsterkanten. Allansson i all ära, arkitekten bakom lösningarna framåt var ”Samba-Sam” vilket gick de flesta förbi som hyllade ”Ludde” i stället som självklart slog fina inlägg.

Men som Pelle Olsson sa efteråt, du måste spela mer fysiskt mot Sam Larsson annars  skapar han sig ytor med en av allsvenskans bästa förstatouchar.

Men IFK Göteborgs startelva höll bara till 9/11. Robin Söder är ingen anfallsspets utan bättre ihop med en djupledsgående forward. Och Emil Salomonsson ingen högerytter men där är Lasse Vibe snart tillbaka på allvar. Det krävs lite mer för att få Pelle Olssons organiserade försvarsspel ur positionerna, i synnerhet när Daniel Amartey spelar ett mittbacksspel som måste vara bland det bästa den här fotbollsserien skådat på länge. Om/när Blåvitt hittar en tydlig och fungerande lösning i den ensamma anfallsrollen har Blåvitt ett lag och en bredd som bör hänga med i guldracet, nu när laget tillåts (?) spela fotboll.

Djurgården tog över i andra halvlek, mycket beroende på att Aleksandar Prijovic kom in och fick fast bollen högre upp i planen. Dif:s grundläggande problem är att ytterbackarna är för svaga offensivt med boll vilket gör att Djurgården sällan eller aldrig får ut något när Stefan Karlsson och Vytautas Andriuskevicius fyller på framåt. Martin Broberg ser ut att helt sakna självförtroende, och utan Haris Radetinac undrar jag om inte Jawo till höger och Prijovic/Erton Fejzullahu på topp är en bättre lösning framöver.

Dessutom är det ovanligt att se ett innermittfält tappa bollen så ofta på egen planhalva som Yusif Chibsah (i första halvlek) och Andreas Johansson (i andra halvlek) gjorde. Här borde Olsson nog överväga att flytta in Simon Tibbling på mitten. Han ser ut att vara mogen uppgiften, han är mer löpstark och klok och med en hårt jobbande Alexander Faltsetas bredvid sig skulle det kunna bli riktigt bra. Med Mark Mayambela till vänster? Olsson behöver i alla fall hitta på något, som det är nu kommer lagt till alldeles för få chanser och då uteblir också målen.

Till sist tycker jag det var bra av Erton Fejzullahu att be om ursäkt. Det visar att han och Djurgården också tycker att en gräns passerades och då behöver vi åtminstone inte diskutera den saken längre.

Tystnaden som uppstod när Paul Myllenberg berättade om hot och bevakning av bostaden.
Hur ska den tolkas?
Att den som driver en linje – enligt många en överdrivet hård linje – får skylla sig själv?
Eller rycker vi på axlarna för att hoten har blivit vardag?

Jag vet inte hur det såg ut på andra redaktioner men dialogen på Sportbladet ger en ögonblicksbild. Framåt 19-tiden messade jag kvällschefen och frågade hur vi tänkte följa upp HD:s intervju med Helsingborgs klubbdirektör Paul Myllenberg där han berättar om polisanmälda hot och förstärkt bevakning av egna bostaden.
– Den som legat ute på vårt nät hela dagen? Inget vi pratat om att ta ett större grepp på. Läskigt egentligen, hur man lärt sig rycka på axlarna åt skiten, svarade chefen.

Det här är ingen kritik mot honom, eller mot mig själv som kom att tänka på saken först framåt kvällen, eller mot någon annan heller för den delen.
Exemplet visar var vi står.
En fotbollsledare upplever sig hotad, riksmedierna rycker på axlarna, Svenska Fotbollförbundets ordförande Karl-Erik Nilsson är tyst och det kommer inga pressmeddelanden från intresseorganisationen Svensk elitfotboll.
Kanske beror det på att hoten har blivit vardag.

När dåvarande regeringssamordnaren för idrottsrelaterat våld, Björn Eriksson, 2013 presenterade den så kallade Huliganutredningen (”Mer glädje för pengarna”) redovisades en undersökning om hot mot ledare inom fotboll och ishockey. 42 procent av de tillfrågade i gruppen VD/klubbdirektör/sportchef uppgav att de utsatts för våld, hot eller trakasserier.

Eller så är tystnaden kring Paul Myllenberg en reaktion på fjolåret där Djurgårdens tränare Magnus Pehrsson upplevde sig hotad och avgick, statsminister Fredrik Reinfeldt kallade till presskonferens men polisutredningen lades snabbt ner då brott inte gick att styrka.  Ännu vet vi väldigt lite om Paul Myllenbergs situation.

Fakta är att en Djurgårdssupporter dog inför en match på Olympia, och att en HIF-supporter i går åtalades för misshandel och vållande till annans död.
Fakta är att Helsingborg efteråt initierade ett ”supporterkontrakt” där några av punkterna har ifrågasatts på goda grunder och att detta ”kontrakt” togs fram utan dialog med supporterorganisationen Kärnan.
Fakta är att Paul Myllenberg var drivande från klubbledningen när spelarna inte tackade supportrarna efter cupsemin mot Malmö FF då det hade brunnit bengaler i klacken.

Men som lagkaptenen Pär Hansson sa i går:
– Det är ingen enmansshow. Vi (spelare) var högst delaktiga.

Personligen reagerar jag starkast på åsikten att Paul Myllenberg skulle agera i strid med föreningsdemokratin.
HIF:s styrelse är demokratiskt vald, styrelsens viktigaste uppgift är att tillsätta VD (klubbdirektör). Allt detta var avklarat enligt föreningstatuterna inför årets säsong.
Att de åtgärder som senare vidtogs är någon form av myllenbergskt enmansrace där styrelsen är överkörd och står handfallen, utan möjlighet att förhindra klubbdirektörens framfart, faller väl ändå på sin egen orimlighet?
Om åtgärderna inte vore förankrade i styrelsen, förutsätter jag att styrelsen hade sparkat bakut och beskurit klubbdirektörens handlingsutrymme kraftigt.

En så svår situation som den Helsingborg ställdes inför – alla detaljer är dessutom inte allmänt kända – kan omöjligen lösas så att alla blir nöjda. Men det är just det föreningsdemokratin handlar om: Att medlemsmajoriteten har givit styrelsen mandatet att sköta föreningen fram till nästa årsmöte eller ett extrainsatt
Helsingborgs styrelse och deras utnämnde klubbdirektör Paul Myllenberg har definitivt inte gjort allt rätt längs vägen men det allvarligaste problemet är om de tvingas böja sig för hot och inte får sköta föreningen efter egna huvuden. Det mandatet har medlemmarna givit dem enligt god demokratisk ordning (förutsatt de plötsligt inte ändrar några ”grundlagar” för att dra en parallell).

Därför kan det polisanmälda hotet betraktas inte bara som en oacceptabel markering mot Paul Myllenberg, utan som ett hot mot hela den föreningsdemokratiska tanken.
Och just föreningsdemokratin är något jag tycker att vi ska värna.

Häcken förlorade med 1-0 mot Åtvidaberg men jag tänkte inte fördjupa mig så mycket i vare sig John Owoeris påpassliga mål eller Häckens förlorade effektivitet utan i stället titta på de allsvenska publiksiffrorna.
De dalar.
Eller gör de verkligen det?

Den där ingressen fick knappast redaktören att jubla. När det gäller publiksiffror kan det väl bara förhålla sig på två sätt och båda är rubrikvänliga:
Antingen ökar publiken eller så minskar den (visst, siffran kan ligga still men då är det knappast något att skriva om).
Så var står vi just nu – ökar eller minskar publiken?

Allsvenskan hade efter åtta omgångar tappat 318 personer per match jämfört med efter åtta omgångar i fjol. Då var snittet 7813 åskådare, nu låg det på 7495. Totalt 20 000 åskådare färre på matcherna i år, alltså.
Ungefär lika stort är tappet om man jämför snittet efter nio omgångar och snittet för hela 2013: Det skiljer drygt 400 åskådare/match.
Därmed finns tydliga tecken på att publiken sviker allsvenskan i år, varför inte bara hamra fast det med kraft?

Nja, det är inte riktigt så enkelt.

Om man tar regerande mästarna Malmö FF så är deras hemmasnitt efter nio omgångar visserligen över 2500 åskådare sämre jämfört med efter 30 omgångar i fjol (16 000 vs 13 400).
Men när ordföranden Håkan Jeppsson påpekade detta i en intervju med Sydsvenskan – ”Det är en tydlig trend att folk väljer bort att gå och se matcher i allsvenskan” – blev det livat bland fansen som menade att så går inte att resonera.
Sydsvenskan fördjupade sig i siffrorna och gav fansen rätt medan MFF-ordförandens utspel saknade stöd i statistiken. Dels har de stora publikmatcherna inte spelats på Swedbank ännu, dels visade inte ”veckodagsanalysen” någon trend.

Sveriges största publiklag AIK har lägre hemmasnitt, just nu ligger det på 17 300 mot 18 900 för 2013. Men i fjol lockade den unika och historiska första matchen på Friends över 43 000 åskådare. Dessutom spelas hemmaderbyt mot Djurgården först till hösten.
Med det sagt: I söndags kom knappt 12 000 till matchen mot Mjällby och ordföranden Johan Segui är lite förvånad över att så många årskortsinnehavare stannade hemma.
– Senast var det 4000 betalande åskådare som inte passerade vändkorsen, säger Segui och spekulerar i orsaker som söndagsmatch, rädsla för regn och de sportsliga resultaten.

Friends har möjlighet att stänga taket, det gjordes i söndags, bland annat efter diskussion med Andreas Alm kring att slippa få planen sönderregnad som under cupfinalen 2013 då det bildades stora pölar när vattnet rann längs balkar och tv-kuben.
– Nu började det i stället regna efter matchen men det är alltid lätt att vara efterklok när regnet kommer senare än väntat, menar Segui som tror att de protester som syntes via banderoller från delar av klacken (att taket ska vara öppet) är av övergående natur:
– Det är nog en vanesak. Om vi bara vinner våra matcher kommer folk inte att tänka så mycket på taket. Men om vi förlorat hade det väl varit takets fel, säger han.
Håller du med Håkan Jeppsson att känslan rent allmänt är att publiken sviker allsvenskan i år?
– Det är svårt det där. Efter premiären (tragedin i Helsingborg, reds. anm.) kände jag att många undrade ”Vad fan är det som händer?”. Men det är så många parametrar att ta hänsyn till, säger Segui.

När det gäller det olagliga bengaleldandet, det brändes en hel del på Friends mot Mjällby och är en fråga som splittrar fans i många publikklubbar, tycker Segui att eldarna skapar en bättre atmosfär men kostar för mycket pengar:
– Vi är av princip emot allt sådant som kostar oss pengar. Vi tror på dialog och samtal men kan inte bestämma vad individer väljer att göra. Det kanske gav en lite bättre atmosfär till en alldaglig allsvensk match, problemet är när det kostar oss 80 000 kronor, säger Johan Segui.

Djurgården, Kalmar och IFK Göteborg ligger bättre till jämfört med deras snitt efter 30 omgångar i fjol medan andra topplag som Elfsborg och Häcken är 1500 respektive 2000 åskådare sämre.
Häcken har aldrig varit något större publiklag och i år byggs Rambergsvallen om. I stället spelas hemmamatcherna på Gamla Ullevi som inte blivit någon magnet för Hisingsborna.

Det lär knappast komma fler utifrån gårdagens prestation där Simon Gustafson och Martin Ericsson missade givna mållägen. Trots ett rejält övertag var det Åtvidabergs John Owoeri som rullade in matchens enda mål efter passivt försvarsspel av Häckens backlinje.

2421 åskådare på Kopparvallen blev säkert blev imponerade över högerbacken Anton Tinnerholm (igen) som bland mycket annat retade gallfeber på Moestafa El Kabir. Vilken allsvensk storklubb ser till att Tinnerholm får spela inför en större hemmapublik framöver?

En pressad tränare som vill försvara en spelidé?
Eller en tränare som håller på att ”tappa omklädningsrummet”?
Presskonferensen efter AIK:s 2-1 mot Mjälby blev en annorlunda tillställning.

Andreas Alm har under sina år som huvudtränare gjort sig känd för att gärna ta tillfället i akt att sätta journalister på plats.
Kritiska frågor kan bemötas med dryga svar. Ofta har Alm haft rätt, frågeställningarna har på goda grunder kunnat viftas bort men det är också själva anledningen till att de ställs: Eftersom han som tränare har insyn i verksamheten och kan ge svar.
Du hör sällan aldrig något liknande från en Pelle Olsson, en Nanne Bergstrand eller en Åge Hareide.

Det är förstås Andreas Alms ensak hur han vill besvara frågor, jag har inga problem med det. Hans uppdrag är att AIK ska ta så många poäng som möjligt och resultatraden 2-4-2 är svår att argumentera emot.
Under årets svaga inledning har Alm tagit taktiken ytterligare ett steg. Efter 2-1 mot Helsingborg publicerades en ”intervju” på AIK:s hemsida. Jag skriver ”intervju” inom citationstecken eftersom svaren är formulerade på ett sådant sätt att jag misstänker att Alm skrivit dem själv.
Läs bara:
– Till och med den gode Simon Bank, Aftonbladets krönikör, som är suverän på att fånga helheter i kvällstidningstempo hellre än snabbanalyser, slukades efteråt upp i sin stilistik av att vi var en spelare mer på planen och att vi var tröga och oroliga och han hittade de två bästa spelarna bland utespelarna i bortalaget, menade Andreas Alm.

På presskonferensen i går överraskade Alm på nytt, denna gång genom att såga sitt eget lag utan att han ens ha fått en fråga om det.
– Vår defensiv är inte bara en brist utan ett problem. Vi har släppt in 14 mål på nio omgångar. Om det är någon som vill analysera våra svagheter så är det defensiven. Vi har gjort 15 mål, det har Malmö också gjort, offensivt är det inga konstigheter, sa Alm och pekade på att självförtroendet har påverkats negativt av att laget ännu inte hållit nollan, svårigheterna med att förändra formationen för att stänga matcher och att det presspel som ger en bra defensiv ofta saknas.

Så jag frågade:
Men om ni saknar ett presspel, är det då spelarna som inte gör vad du säger åt dem eller är det du som inte kan sätta ihop ett presspel?
– Klart att jag har ansvaret om inte presspelet fungerar. Det gäller att hitta nivån på det, och när man ska göra det. Och det är alltid en balans med det offensiva spelet.  Det är något vi har jobbat med de senaste vårarna, sa Alm.

Jag blev nyfiken på varför Andreas Alm valde att ta upp det här på eget initiativ efter en match där AIK:s försvarsspel fungerade bra eller knappt ens sattes på några större prov. Efter Andreas Blomqvists vassa 1-0-avslut i sjunde minuten kom Mjällby knappt över halva planen. Gnaget vann till sist avslutsstatistiken med 24-3 men det krävdes en straff tio minuter från slutet för tre poäng (Celso Borges, 2-1).
Är AIK så påverkade av vad som skrivs och rapporteras i medier och på forum, eller vad handlar allt om? Efter presskonferensen frågade jag om det också.
– Jag tycker att man kan knuffa er i media åt ett håll, det har varit väldigt mycket prat om spelidén. Den är inte så svår, jag har varit tränare här i fyra år. Vi är bra i ytterzonerna, vi har två bra forwards, vi är det lag i allsvenskan som oftast har det offensivaste innermittfältet. Det finns en idé att utveckla sådant, det är det ingen annan i allsvenskan som gör. Men jag saknar kritiken utifrån det defensiva spelet, det är bara att läsa i tabellen, vi har 14 insläppta mål, det har ingen annan på övre halvan.
Är det så viktigt hur ni uppfattas utifrån att du måste ägna energi åt att sätta medierna på spåren vad du tycker att de bör kritisera?
– Ja herregud, ni driver ju en del av vår självbild. Jag är förvånad att ingen har pratat om vår defensiv. Jag kan inte förstå hur ni i media kan tycka det är bra att AIK har släppt in 14 mål, sa Andreas Alm.

Det är möjligt att Alm vill ha draghjälp av medierna för att väcka spelarna, få de att fokusera ännu mer på defensiven. Men att det kollektiva försvarsspelet – presspelet – inte fungerar kan lika gärna hänga ihop med Alms ständiga dribblande med startelvan. Igår var Kennedy Igboananike tillbaka igen (han var bra), precis som Ibrahim Moro medan Kenny Pavey gjorde sina första från start.

Det är också möjligt att det handlar om omklädningsrummet. Redan i andra omgången valde Igboananike att inte fira segermålet mot Gefle då han varit petad ur startelvan. Efter segern mot Helsingborg svarade Henok Goitiom kryptiskt att han ”inte ville säga för mycket i tidningarna”. Goitom dementerade senare att det skulle vara riktat mot Alm.

Efter matchen pratade jag med målvakten Kenny Stamatopolous. Jag kunde inte påminna mig om att jag har läst någon intervju med honom efter petningen. Kenny berättade att han blivit arg, att han inte tycker det var rättvist att han petades, något han framfört till Alm för att nu ”put my head down och jobba hårt för att försöka ta tillbaka platsen”.

En målvakt som känner sig orättvist behandlad, Celso Borges kan snart ha gjort sin sista match och ett oväntat tränarutspel om problemen med försvarsspelet.
Det är lätt att glömma bort att AIK faktiskt tog tre poäng i går, inte har förlorat på fyra matcher och har häng på toppstriden.
Just den här gången var det lagets tränare som ville sätta strålkastarljuset på problemen snarare än att lyfta fram det positiva.

En allsvensk tabell består inte bara av siffror.
Just nu, efter åtta omgångar, säger den en hel del om vilka lag som vill utveckla svensk fotboll i en snabbare, mer teknisk och offensiv riktning.
Det är inte AIK.
Och inte IFK Göteborg.

Ta en titt på tabellen.
På de tre översta platserna hittar vi Malmö FF, Elfsborg och Häcken.
Den som försöker hitta en röd tråd behöver inte leta länge.
Tre föreningar som konsekvent jobbar med spelidéer som uppmuntrar allt det där vi lite slarvigt brukar kalla teknisk, passningsorienterad och offensiv fotboll:
* Malmö FF med extremt deltagande ytterbackar som under guldåret 2013 knöt upp de flesta försvarsblock och som har inlett årets säsong på ett liknande sätt.
* Elfsborg som spelar allsvenskans snabbaste fotboll med blixtrande positionsbyten och spelarval som kan och tillåts – uppmuntras – att löpa framåt.
* Häcken som förmodligen är allsvenskans anfallsgladaste lag, med ett unikt tänk om hur bollen ska flyttas mellan lagdelarna vilket avspeglas inte minst i målprotokollet – Häcken har gjort flest mål (19) men också släppt in i paritet med ett bottenlag (12).

Jag minns när jag intervjuade Elfsborgsveteranen Anders Svensson i vintras, vi diskuterade att Jörgen Lennartsson fått lämna för att hans fotbollsfilosofi inte passade in i föreningen. Att spelarnas glädje försvunnit, att drivet att utvecklas mattats.
Vi kom in på U17-landslaget som precis hämtat hem ett VM-brons men Anders var skeptisk:
– Jag tycker att vi ska jobba med ett mer offensivt tänk i Sverige. Vi ska trycka ner motståndarna, vi ska dominera matcherna. Jag vill inte ta något ifrån U17-landslaget, deras framgång är sagolik, ett VM-brons är fantastisk. Jag tycker ändå att idén var att försvara sig, sedan gjordes målen på motståndarnas misstag. Jag vill egentligen inte kritisera men är det den utvecklingen vi vill ha i svensk fotboll?

Anders Elfsborg bestämde sig för att gå en annan väg.
Precis som Malmö gjort sedan flera år tillbaka.
Och Häcken.

Nu samsas de tre i toppen av allsvenskan och det är förstås alldeles för tidigt att göra den stora analysen – men det är intressant att stanna upp och studera den frysta bilden.
Har Malmö, Elfsborg och Häcken bättre trupper på papperet än låt säga AIK och IFK Göteborg?
Malmö kanske har det.
Men varken Elfsborg eller Häcken har backlinjer som är i närheten av den rutin och kunskap som AIK och Blåvitt kan ställa upp med.
Kanske förändras tabelläget under resans gång, det brukar ju vara så med allsvenskan att det man pekar på ena dagen, ser helt annorlunda ut till nästa.

Men här och nu, efter åtta omgångar, är det de offensiva satsningarna som har betalat sig bäst i poäng (om vi låter Kalmar vara undantaget som bekräftar regeln).
Ta bara gårdagens matcher.
AIK åkte till Halmstad och spelade 2-2 mot tabelljumbon – IFK Göteborg for till Gävle och fick 1-1 mot ett annat bottenlag.
AIK hade en forward i startelvan (Henok Goitom) och Blåvitt hade en (Robin Söder).
Båda lagens tränare valde varianter på 4-5-1-taktiken.
Både Andreas Alm och Mikael Stahre fick ändra om innan en halvtimme var spelad: Alm flyttade upp Nabil Bahoui på topp, Stahre skiftade position på May Mahlangu och Jakob Johansson så att sydafrikanen för första gången under den här säsongen fick spela på sin naturliga mittfältsposition medan ”JJ” flyttades upp för att hjälpa ensamme Söder.

I båda fallen ledde förändringarna till ett bättre spel men ändå bara en poäng. Vad är egentligen grundtanken och vad beror de defensiva valen på?
Har AIK och IFK Göteborg hamnat på efterkälken i den svenska fotbollsutvecklingen? Börjar de tunga maskinerna rosta? Eller är de gamla elefanterna så darriga över att förlora poäng att de förlorar poäng av ren rädsla?

För ärligt talat: Visst finns det i båda lagen spelare som skulle kunna bidra till en mer konstruktiv anfallsfotboll?
Varför satt Kennedy Igboananike på bänken i AIK? Och varför startade högerbacken Emil Salomonsson som ytter i IFK Göteborg?

Samtidigt, i Helsingborg, i skånederbyt på Olympia, spelade Malmö FF nästan hela andra halvlek med ett mittfält bestående av Guilermo Molins, Amin Nazari, Simon Thern och Emil Forsberg. De förlorade kanske mittfältskampen men vann matchen.

Det är så allsvenskan ser ut i maj 2014. Anfall är bästa försvar. Den som vågar vinner. Just nu är klyschorna alldeles sanna.

Efter 0-0 på Tele 2 Arena är det trångt på de anklagades bänk igen.
Brottsrubriceringen gäller tråkfotboll och skäligen misstänka är 14 spelare och en tränare i Kalmar FF.
Djurgårdens Pelle Olsson?
Han klackade sig fri från allt ansvar.

Ingen allsvenska utan en tråkfotbollsdebatt. Är det något du kan vara säker på, så är det att förr eller senare dyker den upp, år efter år. I fjol initierades den av Jonas Thern som ledsnade på IFK Göteborg och det han beskrev som ”brottarfotboll”. ”Tråkiga Gefle” känner ni också igen, liksom ”tråkiga Kalmar” för några år sedan. Efter åtta matcher utan förlust, en fjärdeplats i tabellen och tre raka nollor hängs epitet åter över KFF.

Erton Fejzullahu sade sig vara chockad över hur Kalmar kan vara obesegrade och menade att de inte kommer att vara ett topplag länge till.
– De kan säga att de är bra bakåt men det är de egentligen inte heller, sa Erton.

Jag har sett Kalmar ett par gånger i år utan att reagera på samma sätt. Jag har sett ett välorganiserat 4-4-2-lag, i grunden ganska likt Ertons eget Djurgården. Men extremt defensiva eller destruktiva?  Nja, jag kan inte påstå att jag håller med helt. Startelvorna har oftast bestått av allt för många konstruktiva spelartyper, som Ismael, Melker Hallberg och Tobias Eriksson för att nämna några.

Det är klart att Kalmars spelidé är en bra bit från Malmö FF:s, Häckens eller Elfsborgs men den är absolut inte extrem i andra riktningen. Ofta handlar den om att utnyttja mittfältets skickliga passningsfötter och Måns Söderqvists kloka djupledslöpningar. Varierat med en längre boll på David Elm eller ett kantgenombrott från Jonathan Ring.

Men visst, på bortaplan mot Djurgården chansade Kalmar inte. De fyllde sällan på med folk och betraktat utifrån såg det ut som att enda prioriteten var att se till att vara på rätt sida om bollen skulle gå förlorad.

På presskonferensen frågade jag Hans Eklund om just detta, om den defensiva spelidén gjorde det svårt att växla upp när Alexander Faltsetas visades ut och det numerära överläget uppstod?
– Nej, vi ville gå för tre poäng men tyvärr var Djurgården för bra. De tryckte tillbaka oss och vi kom aldrig upp i den nivån vi ville. Vi ville ha längre anfall och bättre djupledsspel. Sedan kan det vara som du säger, att när vi väl fick chansen så hade vi inte kvaliteten. Men så är det, vi bygger ett hus och håller på med grunden och ibland tar man ett steg tillbaka, sa Eklund som är inne på sitt första halvår som KFF-tränare.

Uttalandet om ”hus” gav upphov till följdfrågor och efteråt frågade jag om Eklunds hus möjligen påminner om Hamréns hus (förbundskaptenen brukar beskriva sitt lagbyggande just så)?
– Det är ett eget hus så klart. Det är lätt att man fuskar och hoppar över några delar. Ett hus måste byggas från grunden, man får lägga sten för sten. Jag trodde vi hade kommit lite längre.

Bredvid stod Pelle Olsson som under matchen tagit ner en förlupen boll med klacken vilket ledde till applåder från de drygt 10 000 på läktaren. Djurgårdstränaren hänvisade elegansen till sina mjuka leder.
– Det var många som blev imponerade förstår jag. Den var fantastiskt bra, tyckte Pelle själv.

Diskussioner om tråkig fotboll är det ingen som drar in honom i längre, däremot skulle han ha ett nytt samtal med Alexander Faltsetas om gula och röda kort.

Djurgården var som vanligt välorganiserade defensivt men till skillnad från Kalmar hände det oftast saker framåt.
Det tycks som att spelarna allt mer inser vad de ska göra i sina roller, det bästa exemplet är Simon Tibbling som utnyttjar sitt driv med bollen på ett sätt som gör att större klubbar snart lär få upp ögonen för honom. Daniel Amartey är redan välscoutad men visade för säkerhets skull hur en skyttekung ska plockas ner. Erton Fejzullahu växte ju längre matchen led, imponerande stark som ensam forward när Olsson gick över i ett 4-4-1 för att behålla formationen och försöka hantera det numerära underläget med omställningar. Något som så när höll på att lyckas.

Kylan i avsluten saknades vilket nog kan förklaras med att Djurgårdens anfall mot slutet var extremt snabba från försvar till mål, och tröttheten bör ha spelat in. Men de kan ta med sig en positiv insats så länge de inte lyfter blicken för högt i tabellen. Närmast ovanför, med tre poäng mer, ligger nämligen Kalmar.

Det vore ju tråkigt att se.

Segern mot Helsingborg innebär att AIK har två poäng mer efter sju spelade matcher jämfört med efter sju spelade i fjol.
Svårt att tro sett till lagets prestation i dag men nu har de dessutom vunnit på hemmaplan.

Inför mötet på Friends Arena hade AIK tagit en poäng av nio möjliga hemma – Helsingborg noll av nio på bortaplan. Båda lagen var alltså i stort behov av en seger men inget av dem ”gick för det” till en början.
Helsingborg för att de inte behövde göra det på bortaplan från start, AIK för att de inte klarade att göra det.
HIF lät Loret Sadiku sopa framför egen backlinje, Abdul Khalili och Ardian Gashi kunde sätta pressen högt. Det var tillräckligt för att hålla AIK från ytorna de sökte.

Sedan följde två händelser runt 20:e minuten som förändrade förutsättningarna.

Utvisningen på Carl Johansson tvingade Sadiku att kliva ner som mittback. Skadan på Gashi innebar att Roar Hansen byggde om taktiken till ett lågt spelande 4-4-1.
Till en början blev effekten att AIK föreföll om möjligt ännu mer oense om hur de vill spela fotboll. Henok Goitom drabbades av Zlatan-syndromet när han klev ner för att hämta bollen från en backlinje som stod kvar vid mittcirkeln mot en motståndare som försvarade sig runt eget straffområde. Det såg nästan komiskt ut.

Med facit i hand borde Hansens HIF nog utnyttjat den tveksamhet som finns i dagens AIK och ställt sig högre upp, försökt att spela matchen ”som vanligt”, även om det skulle tagit på krafterna att jaga med en man mindre.
– Det handlade om att jag ville att vi skulle hålla formationen fram till paus där vi kunde prata ihop oss ordentligt, sa Roar efter presskonferensen.

Alternativet att ge bort initiativet gav AIK tillfällen – via dåliga inlägg, sedan skott utifrån – som de knappt var värda rent spelmässigt. Nabil Bahoui, en av få spelare som fick upp farten av matchövertaget, slog ett inlägg som landade hos Celso Borges som visade individuell skicklighet med mottagning på bröstet och avslut i en båge över förhållandevis korte målvakten Pär Hansson.

Andra halvlek fortsatte på samma sätt men när Roar Hansen bytte in Mattias Lindström, tog ut Alvaro Santos och satte upp David Accam på topp och spelade något som kan kallas 4-3-1-1 fick HIF oftare fast bollen och kunde lyfta laget bättre. Christoffer Andersson skickade en lång lyra mot Accam och plötsligt var det 1-1 efter svaga insatser av Alexander Milosevic (som inte skar av löpvägen mot mål) och Kenny Stamatopoulos (som släppte ett avslut under sig som knappt hade styrfart).

Ett frågetecken kring Andreas Alms matchcoaching: Varför byttes inte snabbe Kennedy Igboananike in när HIF började flytta upp, i stället för att plocka in honom mot store Eero Markkanen efter kvitteringen när matchbilden blev lyftningar och inlägg igen?
Nu behövde den frågan aldrig ställas då AIK lyckades trycka in segermålet, åter ett inlägg som landade utanför straffområdet, skott Bahoui och Goitom var först på returen, en kall chipp över Pär Hansson.

Efter sju omgångar i fjol stod AIK på nio poäng, Helsingborg på 16. Ändå var det AIK som slutade bäst i tabellen, tvåa medan HIF föll ner till en femteplats.

AIK är två poäng bättre nu, står på elva pinnar, och kan inte räknas bort från en toppstrid även om spelet haltar denna vår också. Det haltar dock ännu mer än vad det gjorde vid samma tidpunkt i fjol, är känslan trots lagets första hemmaseger.

För Helsingborg är vägen väldigt lång till tabelltoppen och Roar Hansen var tydlig efteråt med att en generationsväxling pågår och det gäller att ha tålamod. Ur det perspektivet var det säkert positivt att se mittfältaren Alexander Achinioti Jönsson, född 1996, göra debut med ett klokt inhopp i en tuff situation inför nästan 14 000 åskådare på bortaplan.

Efter söndagens allsvenska fotbollsmatcher finns bara ett obesegrat lag i allsvenskan – och det är inte Malmö FF.

Att MFF kunde få problem med Häcken var inte särskilt överraskande, det är bara att titta på lagens fjolårsmöten, Häcken vann båda, och de spelar ungefär likadant i år. Häcken vann med 2-1 efter att Moestafa El Kabir gjort bägge. Häcken ligger fyra i tabellen, exakt där jag tippade dem för snart två månader sedan.

Malmö då? Skillnaden på Malmö jämfört med i fjol är att de känns slarvigare defensivt, kanske till och med nonchalanta? Eller har jag för höga krav då? De kommer inte fram via ytterbackarna på samma sätt heller, utan söker oftare en boll rakt genom mittfältet på forwards. Vilket bör handla om att motståndarna jobbar mer aktivt för att stoppa Ricardinho och Miiko Albornoz.

Jag ställde frågan för några omgångar sedan vilka som kan hota Malmö i år. Just nu ser det ut att vara en hel hög med lag igen. Vilket förstås är bra för intresset. En ojämn allsvenska blir lätt en avslagen allsvenska, även om MFF och deras fans förstås gärna skulle leda den från start till mål men det är ju fortfarande inte kört.

…fast sedan kommer ett CL-kval, ett transferfönster…nja, här ändras inga tips, lagt MFF-tips ligger (trea).

Det obesegrade laget är alltså Kalmar: Fyra segrar, tre kryss. På förhand var Kalmar intressanta eftersom de såg ut att ha två bra alternativ på alla positioner, det som kallas en bred trupp. Men de var aldrig med i svenska cupen i mars, de förlorade genrepet mot AIK med 3-0 och i februari förlorade de mot Örebro, ett Örebro som alltså besegrades i går när det gällde poäng.

Kalmar har tillsammans med IFK Göteborg släppt in minst antal mål i allsvenskan hittills , fem stycken, och gjort tolv framåt där Måns Söderqvist (född -93) stått för hälften vilket är imponerande.

En annan fråga på förhand var hur de unga spelarna skulle svara upp på fjolårets starka prestationer men mittfältet med Melker Hallberg (född -95), Jonathan Ring (född december -91) och Ismael (född december -94) har fortsatt att leverera.

När Tobias Eriksson dessutom går mot den nivå vi trodde att han skulle nå redan för flera år sedan blir Kalmar ett fungerande lag i båda riktningar. Och även om David Elm aldrig lyckades i Elfsborg har han både vunnit allsvenskan och tagit plats i en Premier League-startelva en gång i tiden.

I fjol hade Kalmar allsvenskans bästa försvarsspel och det har inte blivit sämre av inlånade Marcus Nilsson (FC Utrecht). Jag höll ner Kalmar ett par placeringar i mitt tips (sjua) men när de nu spelat sju matcher utan att förlora är jag beredd att svänga. De kan mycket väl vara med i kampen om en Europaplats igen men är Kalmar ett guldlag? Nja, jag är tveksam till det. Dels är mittfältet ungt och känsligt för formsvackor, dels ska de hålla över en hel säsong och framför allt när pressen ökar vid en eventuell guldstrid. Dessutom har jag en känsla att KFF får slita ganska hårt för sina mål och att det bör kosta poäng tids nog. Så lagt tips ligger där också.

Elfsborg var närmast segern på Gamla Ullevi, Viktor Claessons boll i insidan stolpen var matchens stora chans. Robin Söder hade ett bra Blåvitt-läge men där gjorde Kevin Stuhr Ellegaard en vass benparad. 

Det var Elfsborg som svarade för prestationen när de bara släppte till denna enda målchans efter Marcus Rohdéns röda kort. Blåvitt tilläts inte skapa något tryck vilket också beror på att IFK är så väldigt presskänsliga att även en motståndare med tio man kan störa deras anfallsförsök. Att Blåvitt skulle nå en andraplats som jag tippat känns inte särskilt realistiskt men här ändras inte heller något tips.

Tabelltrean Elfsborg tippade jag sexa men vem hade räknat med att de skulle vara obesegrade på naturgräs efter sju omgångar?

I kväll är det dags att jobba igen efter några dagars ledighet, AIK-Helsingborg på Friends. Brukar vara ett toppmöte men inget av lagen går upp till topp-sex vid seger. AIK som jag tippade etta och HIF som jag tippade åtta…lagt tips ligger där också!