Bosse Andersson har kallat till presskonferens i kväll klockan sju och precis som jag skrev i min artikel i dag – ”I samband med att Aral tar över som manager försvinner också mångårige klubbdirektören Bosse Andersson. Detta väntas bli offentligt i samband med att ”Super-Bosse” har klart med nytt jobb” – kommer han där att meddela att han lämnar Djurgården. Vad han har på gång vet jag inte, men jag tror att han lämnar fotbollen helt. Men det är alltså en gissning.

”Super-Bosse” är en profil som kan ge och ta. Han har bluffat mig rakt upp och ner, men han gjorde det i alla fall på ett sätt man kunde acceptera. Som när jag fick nys om att Jesper Blomqvist var på gång till Dif, Jesper hade synts på kansliet och jag ringde upp ”Super-Bosse” som garvade och sa att Blomqvist bara varit där för att hämta biljetter till Iron Maiden som skulle uppträda på Stadion i samma veva. Någon vecka senare skrev Blomqvist på för Djurgården, däremot gick han mig veterligen aldrig på Iron Maiden-konsterten.

Att ”Super-Bosse” försvinner är resultatet av en intern maktkamp där styrelsen med Bosse Lundquist i spetsen tillsatt Göran Aral som manager och erbjudit Andersson en tjänst med mer administrativa uppgifter. Den var han aldrig intresserad av. Jag tror dock inte att ”Super-Bosse” kommer starta något ordkrig med Djurgården på kvällens presskonferens, även om han självklart är bitter över på vilket sätt han nu knuffas undan efter 16 år i föreningen.

Det går heller inte att klandra styrelsen utifrån den information jag sitter på. Den gamle värvningskungen har inte lyckats särskilt bra i sina rekryteringar senaste åren, varken vad gäller tränare eller spelare. Föreningen behöver mer än någon annan en nystart och att den skulle ske utan ”Super-Bosse” som högsta sportsligt ansvarig är lika logiskt som väntat.

Håkan ”Ior” Ericson är namnet för dagen, i alla fall i Djurgården, där han nu pekas ut som managern Göran Arals förstaval sedan Magnus Pehrsson fallit bort. Om inget oförutsett inträffar blir alltså Ericson och Zoran Lukic nya tränare i Dif, även om jag tror att det dröjer längre än en vecka innan Aral har allt klart.

Ericson nämndes som en coming man i Nacka FF i slutet av 90-talet, men gick in i väggen. Ironiskt nog tränade jag med Nacka just i den här vevan, laget hade ramlat ur norrettan, det var vintern 2000, jag bodde i Stockholm för två månaders praktik på tidningen Slitz och Ljungskile ordnade ett träningsutbyte med Nacka så jag inte skulle missa hela försäsongen (jag hade faktiskt valet att träna med AIK eftersom dåvarande LSK-tränaren Janne Jönsson var god vän med dåvarande AIK-tränaren Stuart Baxter men nu blev det Nacka i stället). Grabbarna i Nacka var nöjda med Håkan som jag har för mig använde ett 3-5-2-system emellanåt.

När han senare klev in i IFK Norrköping byggde han bakifrån, ett klassiskt 4-4-2 med fokus på defensiven och hög aggressivitet, men fick kritik för att han experimenterade, framför allt på mittfältet. Ericson tog över sommaren 2002 men lyckades aldrig rädda kvar Norrköping i allsvenskan. Och efter bara ett halvår i superettan blev han sommaren 2003 av med tränarjobbet helt. Turbulensen i Norrköping var stor på den här tiden (också) och jag tror inte att man ska hänga Ericson ensam för misslyckandet. Efter det har han haft en bra karriär på Svenska Fotbollförbundet som tränarutbildare.

Däremellan inträffade dock en märklig incident. Ett antal IFK Norrköping-spelare uttalade sig anonymt och ville ha bort Ericson som tränare. Följande är klippt ur Sportbladet december 2002:

”En händelse som flera spelare reagerat starkt på inträffade i mitten av augusti. Håkan Ericson var irriterad på att det gnälldes i truppen, på allt från maten till videogenomgångarna i samband med träningar, och beslutade sig för att ta i tu med saken.
– Plötsligt stod han bara där i omklädningsrummet med en död Ior i en snara runt halsen, berättar en spelare.
– Han hängde upp den i taket och berättade att den som gnällde på någonting skulle bli veckans Ior och få den upphängd på sin krok.
Håkan Ericson förklarar sitt agerande:
– Jag ville mota Olle i grind, det hade börjat smågnys på allt möjligt efter lite negativa matcher. Det här är en sak jag funderat ett tag på att ta fram, i sagorna om Nalle Puh är ju Ior alltid den negative och de stämningarna ville jag inte ha i truppen. Den som
gnällde skulle få veckans Ior, givetvis med glimten i ögat, men det skulle även utmärka vem som var negativ.
Du tror inte att spelarna upplevde det som ett hot?
– Nja.. men samtidigt – det var lite det som var min tanke med det. Om en spelare börjar smågnälla drar det ofta flera med sig en till och gnäller tre, fyra stycken drar det lätt med sig hela truppen.
Efter en dryg vecka gjorde spelarna uppror: Ior kastades i papperskorgen”.

Vem som blir första ”Veckans Ior” Djurgården återstår att se.

Ändå tror jag att Ericson kan bli bra för Djurgården. Klubben behöver stabilitet och den röda tråden Aral-Ericson-Lukic kan ge just det. Det är vad Djurgården under några år saknat. Men jag vidhåller att ser man till dagens trupp kan det dröja många år innan Dif är ett topplag igen.

När det gäller tränarsoppan och förändringarna i Djurgården är jag bara säker på två saker: att klubbdirektören Bosse Andersson lämnar och att Zoran Lukic kommer tillbaka. Sedan…om det blir med Jens Fjellström, Håkan Ericsson eller någon helt annan…det vet jag inte.

Champions League ikväll där vi som varken har Viasat Motor eller Viasat Bowling får hålla tillgodo med Fiorentina-Lyon. Nåja, ska bli kul att se Kim Källström.

…om han hade fått spela, vill säga.

Chelseas Drogba i hemliga möten med Inter och jag har skrivit det förut; Zlatan och Drogba skulle vara ett fruktansvärt jobbigt anfallspar att möta.

Gais verkar inte ha räknat med att uppgifterna om Magnus Pehrsson skulle komma ut…visste de ens om besöket i Ålborg? Det måste de väl ändå ha känt till?
– Jag har kontrakt med Gais och jag har tränat Gais i dag på förmiddagen. Jag kan och vill inte kommentera något annat. Det har varit spekulationer hela veckan om olika saker. Jag vill inte säga varken bu eller bä. Läget är att jag är Gais tränare, säger Pehrsson till gp.se…men den som ser det uttalandet som en garanti för att Pehrsson stannar får nog tänka om.

Rasmus Bengtsson, 22-årig mittback från Trelleborg – aktuell först för Hammarby, men när nu Elfsborg kliver in i handlingen lär han hamna där i stället. Dels kan boråsarna rimligen hala upp mer pengar, dels får unge Bengtsson en skräddarsydd roll bredvid Teddy Lucic. Sedan är ju Elfsborg faktiskt ett topplag också. Det har Hammarby under Tony G ännu inte blivit.

Till sist; det här var väl på tiden.

Magnus Pehrssons förmodade flytt till Ålborg gjorde nog att en och annan gaisare satte morgonkaffet i halsen. Här har det självsäkert proklamerats att Pehrsson ska minsann ingenstans – det har han nämligen själv sagt! Det måste blivit ett smärtsamt uppvaknande för dessa supportrar att förstå att det en tränare, spelare eller klubbledare säger ena dagen inte behöver gälla dagen efter. Men nu vet gaisarna det i alla fall.

Nu verkar det visserligen inte bli Djurgården för Pehrsson, utan Champions League-Ålborg där han i så fall är andravalet efter Magnus Haglund (Elfsborg) medan Rikard Norling (f d AIK) tydligen inte varit aktuell trots rykten om just detta.

Den enda synpunkten man kan ha på det är väl att Djurgårdens rekrytering av Siggi Jónsson och Paul Lindholm känns ännu mer åt skogen. Varför knöt Dif inte upp Pehrsson när möjligheten fanns? Vem ska Zoran nu jobba med?

Den här frågan har man ju själv ställt sig ett par gånger. Ännu en läsvärd text på svenskafans.com.

Precis som delar av Sportbladet-redaktionen var Hammarbys spelartrupp ute i vimlet i lördags. Hammarby höll till på Collage på Stureplan och Christian Traoré hamnade i bråk med en dörrvakt. Jag behöver inte ha några synpunkter på det tycker jag…det kan hända den bäste, även om jag för Traorés skull hoppas att han bara blivit utkastad och inte använt knytnävarna. Roligaste är ju lagkapten Mikkel Jensens citat i Sportbladet:
– Han (Traoré) skrek till mig att han var oskyldig, säger Jensen.

…bilden man får upp i huvudet är Traoré i handbojjor, skrikandes över gatan:
– I’m innocent, Mike, I’m innocent.

Lugnare i alla fall på Kvarnen där vi höll till, sedan hem till Niva där Vesslan stod parkerad och skulle köras hem.

…ja köras hem på eftermiddagen alltså, inte på natten. Man är ju ingen Dulee Johnson.

Apropå Vesslan hade han det lite jobbigt i morse att ta sig ut från parkeringsplatsen i den dryga meter snö som måste fallit i Solna i natt.

Mycket snack om Henrik Larssons innebandykarriär. Vad gör man inte för att slippa svensk försäsongsträning…kanske är det inte svårare än så.

Sören Åkeby talar ut på TV-kanalens fotbollshemsida att han nobbar Djurgården för att där är för stökigt. Kan inte påstå att jag är helt övertygad om att det är Åkeby som nobbar Djurgården…jag tror snarare det är precis tvärtom.

Ny sida varje måndag i Sportbladet. Vad tycks?

Här hittar ni inlägget som ligger till grund för diskussionen om Zlatans frisparkmål som vi har i veckans Laul Calling.

I morgon firar vi Janne Flash 40-årsdag. Det börjar med fotboll klockan 12.45, fortsätter med bowling, middag och casino och slutar med…tja, det får vi väl se. En heldag som det hette när man gick i skolan…morgondagens ämnen – idrott, hemkunskap, matte och kemi.

…kanske lite biologi också.

Patrik Ingelsten på väg till Heerenveen. Det sägs ju att en ”riktig” målskytt passar överallt – nu får vi se om Ingelsten verkligen är en sådan. Lite tveksam är jag ändå, Rosenborg kändes som en mer rimlig nivå men bra jobb av agent Mörk som fått holländarna på kroken.

…det där om biologin var givetvis ett skämt.

Djurgårdens desperata kamp för att sälja Thiago Quirino är över. 2,5 miljoner kronor fick Dif till slut. Det ska de vara glada över. Jag kostade 50 000 när jag gick från Jonsereds IF till Ljungskile SK vid ungefär samma ålder och var en klart bättre spelare.

I dag blir det chips, glass och läsk framför Iron Man som jag inte hunnit se ännu.

Svårt att hetsa upp sig över att Djurgården sparkar Siggi Jónsson och Paul Lindholm. Ett annat år hade de kanske fått en chans till, men Djurgården var efter kaoshösten tvingade till en ordentlig nystart och då rensas det lite här och var. Man ska inte glömma att truppen stärktes med fyra spelare i somras. Är Super-Bosse nästa man till rakning?

VD:n Alf Johansson menar att det producerades för få mål och det har potential att bli en klassisk motivering…men jag håller ändå med nånstans…det kändes inte som att Jónsson och Lindholm under två år lyckades sätta sin prägel. Det var upp och ner och hit och dit och fram och tillbaka, Sjölund som vänsterback, Enrico i derbyn och 4-3-3 när det inte passade spelarmaterialet. Om jag varit i Alf Johanssons kläder hade jag också föreslagit en tränarförändring för styrelsen…vad en VD nu vet om sådant? Ska VD verkligen göra sportsliga utvärderingar? Men håller man sig till att titta på målproduktionen var det glasklart, delad trea från botten.

…skämt åsido, det här beslutet är Göran Arals som även äger fortsättningen av frågan.

Det tyngsta bakslaget för Djurgården är att man i samma veva tappar Jan Tauer. Den hårfagre tysken har ju hotat med att ”försvinner Siggi, då försvinner jag också!”. Frågan är hur VD-Alf värderade det löft…f’låt hotet…? Troligen som en bidragande orsak till det beslut som togs.

Djurgårdens nya tränarduo ser ut att bli Magnus Pehrsson som måste köpas loss från Gais och Zoran Lukic som måste köpas loss från Qviding. Särskilt förhandlingarna med Gais kan bli tuffa, men Djurgården hade knappast sparkat båda sina tränare om man inte hade en hyfsat klar plan. Reservplanen har spekulerats vara Sören Åkeby och Zoran Lukic, men då undrar jag om det inte är bättre att para ihop Zoran med Pelle Olsson i Gefle? Det skulle kunna bli ett bra team om Gais sätter sig på tvären. Men kanske är det så enkelt som att Magnus Pehrsson har någon form av klausul i sitt kontrakt?

Det krävdes alltså att chefredaktör Jan Helin satte sig på flyget till Milano för att Zlatan Ibrahimovic skulle bryta sin långa bojkott. Man kan tycka vad man vill om det, men med tanke på den historiska händelsen – tredje Guldbollen – och att intervjun faktiskt är en av de bättre som gjorts med Zlatan är det svårt att hitta invändningar. Intervjun i sin helhet läser ni i papperstidningen, men ett utdrag finns på nätet. Sammanfattningsvis en lyckad lösning…men hur det blir i framtiden har jag ingen aning om.

Dåligt med skvaller från fotbollsgalans efterfest på Undici. En person jag precis pratade berättade att han flydde efter tre minuter.
– Närmare en Finlandsfärja har jag aldrig kommit.

…lät väl som en trevlig tillställning?

Här ytterligare en ögonvittnesskildring som kom i mejlen:

”En OTW-snubbe försöker övertala Jonas Nystedt att hänga med till Undici. Nystedt säger skrattandes ’Nej du, Robert Laul ska ju inte heller dit så…’ och går iväg. Tycker jag var väldigt roligt!
/Rapportören”

Mer?

Dulee Johnson ska nog inte vara så besviken över att domen stannade vid ”endast” 80 000 kronor i dagsböter. Dessutom har han ju råd.

Guldbollen till Zlatan – hans historiska tredje – var ett pris som inte var särskilt lätt att hålla hemligt. Sällan har en vinnare varit så given (ja möjligen i fjol då. Och nästa år om inte Zlatan skulle bli skadad). Ändå publicerades det egentligen ingenstans, förutom på Inters hemsida som släppte nyheten under eftermidddagen. Få medier valde att haka på.

Såg galan på TV för första gången på ett par år och kan därför inte ha någon direkt åsikt om den var bra eller dålig…det är ju en helt annan sak att uppleva allt på plats. Tyckte sändningen blev lite seg efter en och en halv timme…men fram till dess några garv.

För oss som jobbar i den här världen var det onekligen underhållande att se Lars-Åke Lagrell ränna runt i trikåer (även om jag inte riktigt gillar att han gjorde narr av Batman på samma gång). Att Ralf Edström dök upp som trädgårdsmästare var möjligen lite för väntat, men småkul.

Pelé på plats var så klart maffigt och väl uppe på scen slutade han aldrig tjöta, där sprack TV4:s körschema, vad ströks? Ingen lätt uppgift för stackars Jessica Almenäs att tvingas avbryta historiens störste spelare mitt i en inlevelsefullt berättad skröna (även om jag ska vara ärlig och säga att jag inte riktigt hörde/förstod allt Pelé sa).

Nu har jag sett Viktor Elms frispark mot Elfsborg så många gånger att jag tappat räkningen, men varje gång blir jag nyfiken på exakt hur ont Johan Wiland fick när han landade på målställningen. Bilden klipps precis när Wiland stämmer upp i ett smärtsamt vrål.

När det gäller priserna som delades ut kan jag bara konstatera att juryn var rätt på det i alla herrkategorier. Damerna har jag ingen direkt koll på…Frida Östbergs Diamantbollen kändes som en överraskning men det kanske det inte var?

…framför allt rätt att Stefan Johannesson fick pris som ”Årets domare”. På gränsen till Sveriges bäste sedan en tid.

Olof Mellberg får en del skit för att han inte dök upp och mottog sitt pris som årets försvarare men det är ju inte första gången en landslagsspelare inte dyker upp. Tror ni Zlatan kommit om han inte vunnit Guldbollen?

Jörgen Mörnbäck har aldrig varit min favorit och vad hände egentligen när han imiterade Gråskallen? Vår förbundskapten såg ut som ett åskmoln, det kändes knäpptyst i hela Globen och Mörnbäck bröt numret – eller? Däremot höll Henke Larsson på att kikna av skratt när Mörnbäck imiterade Kim Källström, det var ganska skoj.

Snygg gest att tacka av Niclas Alexandersson, Fredrik Ljungberg och Marcus Allbäck som alla svarat för betydande landslagsinsatser. Framför allt Alexandersson är en spelare värd att hylla som jag tidigare varit inne på.

Ett gäng Kalmarspelare med Lasse Johansson i spetsen utsåg ”årets” i några olika kategorier och Henke Larssons vänstervolley var med på ett hörn – men var hade ”Årets mål” tagit vägen? Missade jag det? Jag är ganska säker på att jag satt framför TV:n hela sändningen.

Återkommer här på bloggen med en rapport från efterfesten. Ska se vad jag får fram via mina rapportörer.

…och till sist, i morgondagens Sportbladet, en exklusiv intervju med Zlatan Ibrahimovic.