Arkiv för tagg internationellt

- Sida 2 av 68

Så röstade Lagerbäck & Co.

av Robbie Lauler

Fifas årliga fotbollsgala var inte mer upphetsande än den brukar vara. Det vill säga inte särskilt upphetsande alls.

Vad gäller pristagarna köper jag det mesta: Zlatans mål var i en klass för sig – Ronaldo är den spelare som imponerat mest under 2013.

Det riktigt intressanta brukar vara läsningen efteråt, hur lagkaptener och förbundskaptener röstade.

Vi kan konstatera att varken Ibrahimovic eller Hamrén höll Ronaldo högst:

Zlatan röstade på Ribéry (5p), Messi (3p) och Ronaldo (1p). Hamrén: Zlatan (5p), Messi (3p) och Ronaldo (1p).

Tidningen Offside, som har Sveriges medieröst, var mer ”rätt” på det: Ronaldo (5p), Messi (3p) och Zlatan (1p). Så hade nog jag själv också röstat, möjligen tryckt in Philip Lahm i stället för Messi. Men om man bara hade räknat mediernas röster, hade Ribery vunnit. Och han vill man ju också ha med…lurigt.

Och världslaget…vad hände där? Fyra Barcelonaspelare mot tre från Bayern München – slutade inte dubbelmötet i våras 7-0 till Bayern?

När det gäller coacher röstade Sverige så här:

Zlatan – Jupp Heynckes (5p), Jürgen Klopp (3p) och Carlo Ancelotti (1p).
Hamrén – Heynckes, Klopp och Sir Alex.
Offside – Heynckes, Klopp och Sir Alex.

…inga konstigheter.

Lasse Lagerbäck hade för övrigt Zlatan etta, precis som Morten Olsen och Belgiens förbundskapten Marc Wilmtos. Totalt slutade Zlatan fyra, hans bästa placering nånsin, hur stort som helst: 1. Ronaldo. 2. Messi. 3 Ribery. 4. Zlatan. 5. Neymar. 6. Iniesta.

Vad hittar ni mer för roligt i dokumenten?

Best of Laul 2013: Nu måste Karl-Erik Nilsson backa

av Robbie Lauler

Ju mer man rotar i det, desto smutsigare framstår Svenska Fotbollförbundets (SvFF) agerande i 51-procentsfrågan.
I snart fem år har enskilda fotbolls­pampar, med god hjälp av ishockeyn, försökt att få bort grundskyddet för föreningsdemokratin.
Nu går de största klubbarna emot sitt eget förbund i en soppa som jag har svårt att se hur nye ordföranden Karl-Erik Nilsson ska hantera utan att backa helt.

Det är en svårbegriplig sörja som pågått bakom kulisserna i över fem år nu. För att på det här utrymmet lyckas förklara vad det handlar om måste vi backa till vintern 2009. Tillsammans med ishockeyförbundet hade SvFF då lämnat en motion till RF-stämman i Visby några månader senare. Frågan var exakt den samma som nu är aktuell: fotbollen och ishockeyn ville upphäva Riksidrottsförbundets grundskydd för föreningsdemokratin och låta de olika idrottsförbunden själva bestämma om privata klubbägare à la Roman Abramovitj.

Men 29 januari fick dåvarande ordföranden Lars-Åke Lagrell ett brev av Malmö FF:s ordförande Bengt Madsen. Madsen skrev på uppdrag av MFF, Öis, IFK Göteborg, Skånes fotbollsförbund och Göteborgs fotbollsförbund och budskapet går inte att missförstå då brevet avslutas med formuleringen: ”Därför vill vi att motionen dras tillbaka”.

Madsen trycker dels på att motionen inte är ”genomdiskuterad i klubbar eller distrikt”, dels varnar han för vad som kan ske med demokratin om tvivelaktigt kapital kommer in.

Motionen behandlades ändå inför stämman i Visby men avslogs då RF ansåg att 51-procentsfrågan behövde analyseras och utredas noggrannare.

Ännu viktigare för fortsättningen av den här thrillern är att fotbollen inte stod enad i frågan vilket bevisades av brevet till Lagrell från klubbar och distrikts­förbund i södra Sverige.

– Bolagiseringsfrågan har delat fotbolls-Sverige och där är vi inte färdigpratade och därför ansluter vi till RS linje och tar tillbaka motionen för att diskutera oss samman mer, bekräftade Lagrell då.

Ganska exakt fyra år senare beslutar SvFF:s styrelse under ledning av nye ordföranden Karl-Erik Nilsson att ställa sig bakom en utredning där Lagrell varit drivande. Avsikten är samma nu som 2009: att RF ska släppa grundskyddet för föreningsdemokratin och varje enskilt idrottsförbund själva få bestämma om privata klubbägare.

Frågan som hänger i luften: när mellan Madsens brev vintern 2009 och Lagrells nya utredning vintern 2013 enades klubbar och distrikt om den här linjen?

Svaret är: det gjorde de aldrig.

Den som orkar gå igenom dokumentbanken på förbundets hemsida hittar en skrivelse från årsmötet 2011. Där beslutades visserligen med majoritet att förbundets linje är att ”själva kunna kunna diskutera vad som ska gälla i den svenska fotbollen” men som Lars-Åke Lagrell också konstaterar:

”Det finns frågor där det aldrig kan uppnås total enighet och den aktuella bolagiseringsfrågan är en sådan”.

Det är på denna bräckliga grund som Karl-Erik Nilssons styrelse vilar sitt ja till att genomföra den största, demokratiska förändringen i svensk idrottshistoria.

Lika anmärkningsvärt är att det inte finns någon som driver frågan öppet. Inga enskilda styrelseledamöter eller distriktsförbund. Och vad gäller elitklubbarna – som detta ytterst berör – kommer nu i stället en kraftig motreaktion.

Karl-Erik Nilsson har onekligen fått ett illa skött ärende i knäet, en utredning som det har lagts tid och pengar på, där han knappast har något annat val än att backa om han inte redan efter ett år vill bli stämplad som pampen som körde över Sveriges största fotbollsföreningar och deras medlemmar.
Robert Laul

(Artikeln publicerades i Aftonbladet i slutet av mars 2013. Två månader senare hade Karl-Erik Nilssons styrelse ändrat sig och stödde inte längre Riksidrottsstyrelsen förslag som också röstades ned på RF-stämman i Luleå. Grundskyddet för föreningsdemokratin blir kvar).

Best of Laul 2013: Se samhället som ett lag

av Robbie Lauler

Under en arbetsresa med svenska fotbollslandslaget i Costa Rica blev jag bjuden på middag hemma hos en högt uppsatt politiker. Hon tillhörde dåvarande presidenten Oscar Arias innersta krets och över nationalrätten Arroz con pollo lärde jag mig en del om det centralamerikanska landet. Fattigdomsrelaterade samhällsproblem och kriminalitet diskuterades ofta och gärna utifrån ett ”vi och dom”-perspektiv. Både politiker och vanligt folk pekade på människor från Nicaragua, Panama och Colombia som troll och häxor.
”Utan Dom har Vi egentligen inga problem”, tycktes man anse.

Jag tyckte att resonemanget lät ogenomtänkt. Låt säga att Costa Rica hade deporterat varenda colombian redan påföljande eftermiddag (vilket omedelbart lett till en rad negativa effekter), så skulle det fortfarande krävas enorma ansträngningar innan landet närmade sig Sverige vad gäller levnadsstandard och brottslighetsnivå.

Väl hemma skrev jag en krönika i Aftonbladets numera insomnade sportmagasin S. Ingen märkvärdig text, bara en ögonvittnesskildring om att det överallt i världen verkar finnas ett behov att skylla länders problem på människor med annan nationalitet, religion eller kultur. Jag beskrev synsättet som ”omodernt och förlegat” och ondgjorde mig över att ”vi och dom”-perspektivet även vädras av ett fåtal moderata och folkpartistiska politiker, samt förstås av sverigedemokrater men de hölls utanför debatten på den här tiden.
Året var 2008.

Inte ens i min vildaste fantasi anade jag hur det skulle låta fem år senare. Nu ställer statstelevisionens tyngsta samhällsprogram frågan ”Hur mycket invandring tål Sverige?” och migrationsministern menar att ”volymen av invandrare bör minskas”. Ett främlingsfientligt riksdagsparti får tio procent i opinionsmätningarna trots att det bygger hela sin politik på ett ”vi och dom”-perspektiv. Och trots att dess företrädare om och om igen avslöjas som rasister.

Sveriges och Costa Ricas samhällsproblem är väsensskilda, det inser alla – ändå drar fler och fler i Sverige plötsligt samma slutsats som i Costa Rica, det vill säga att även här är invandringen roten till grundläggande problem. I Costa Rica skylls det på människor från Nicaragua, Panama och Colombia – i Sverige på muslimer och somalier med flera.

Jag har funderat på vad det är som gör att jag själv aldrig har känt behovet att skylla på ”dom”, och det kan ha med fotbollen att göra. Jag är uppvuxen i den, uppfostrad av den och har levt helt hela mitt yrkesliv med den. Lagidrott är främlingsfientlighetens och rasismens motvikt. På planen har du inte tid att fundera över var folk kommer ifrån. För att nå framgång måste alla resurser utnyttjas. I omklädningsrummet gör gemenskapen dig färgblind. En gång fick jag frågan ”Men har du spelat i ett ’invandrarlag’ då?”. Jodå, tre säsonger i Arameiska Syrianska i Botkyrka och jag var den ende som inte hade utländskt påbrå. Vi var grymma.

Ibland tänker jag att Sverigedemokraternas framgångar hänger ihop med just det här. I dagens allt mer individualistiska Sverige tycks färre och färre se samhället som ett lag där alla behövs och kan fylla en funktion som gör kollektivet bättre och starkare. I stället handlar retoriken om att ”vi måste våga prata om problemen med invandrarna”.

När jag tittar på mina juggegrannar ser jag inte dem som ett problem. Den ene är tränare för Assyriska, den andra sitter i kassan på Bromma flygplats. Deras grabb går i samma klass som min ex-flickväns tioårige son. Är hans bästa kompis ett problem? Bör vi i Solna, där folk från alla håll och kanter samlas och samsas, lära barnen i skolan att vissa av dem är ett problem för att de har en annan hudfärg eller kommer från en annan kultur? Jag tycker inte det.

Däremot har jag inga svårigheter att se svenska hustrumisshandlare och ekobrottslingar som ett samhällsproblem, som kriminella som bör buras in i fängelse. Men inte heller det får mig att fundera i termer ”Hur många gifta män tål Sverige?” eller att ”Volymen av ekonomer måste minskas”.
ROBERT LAUL

(Texten publicerades i tidningen Expo i våras. Den är först ut i en serie artiklar jag har skrivit under 2013 som kan vara värda att damma av på nytt så här när året lider mot sitt slut).

Sanningen om Svennis och Lagrells konflikt

av Robbie Lauler

I dag var Sven-Göran ”Svennis” Eriksson i Stockholm för att kränga sin bok. Efter en ganska hastigt överstökad presskonferens – där Svennis svarade så gott han kunde på de frågor han fick – var det dags för personliga sittningar med ett antal journalister från olika medieföretag (mer om det i torsdagens tidning där han intervjuas av Krokodilen).

Själv gjorde jag som jag lärt mig – tvärtom.

Jag pratade med författaren till boken, Stefan Lövgren.

…nej, inte handbollsliraren, den här snubben påminner mer om Vladimir Putin

Skärmavbild 2013-11-06 kl. 22.28.20

 

 

 

 

 

 

 


…i alla fall, jag var nyfiken på vilken bild Stefan Lövgren hade fått av Svennis intresse för ett framtida förbundskaptensuppdrag?

Själv är jag av åsikten att Svennis aldrig någonsin kommer att vilja ha jobbet och heller aldrig velat. Svennis brukar ge svävande svar om att det inte passar just nu och så vidare och yada yada.

Men Lövgren som tillbringat långt över hundra timmar i Svennis sällskap måste ju veta säkert hur det ligger till.

Så jag frågade.

– Jag trodde från början att det skulle vara som i filmen Citizen Kane, hans Rosebud.
Kälken?
– Ja, grejen han alltid ville ha men aldrig fick. Det är ju så med Svennis, allt i hans liv är tillfälligheter. Saker bara händer.

– Han hade ett stående erbjudande under Lagrell. 1997 kom han och erbjöd jobbet, då hade Svennis Lazio, världens dyraste lag. Det fanns inte en chans att han skulle ta Sverige då.

– Sedan, när han var i Notts County 2009, för honom var det ett drömprojekt. Jag trodde inte en sekund på det. Jag trodde att det bara handlade om pengar. Men han fick aldrig några pengar i Notts County. Det var hans chans att bygga upp ett lag från grunden. Kontraktet hade inte stoppat honom men jag tror att han kände att det där var något spännande för honom.

– Svennis var skitsur på Lagrell. Det var det första han sa till mig. Vi åt middag i Bangkok och jag frågade: ”Vad fan har du inte tagit svenska landslaget för?”.

– Då berättade han om diskussionerna med Lagrell. Att de hade bestämt att inte ge några kommentarer, sedan gjorde Lagrell det ändå. Jag tycker att Lagrell säger emot sig själv. Han säger att Svennis aldrig fick erbjudandet för att de inte hade börjat diskutera ekonomin ännu. Men då fanns det ju ett erbjudande, eller hur?
Lagrell säger väl så för att han vill skydda Erik Hamrén, för att Hamrén inte ska känna sig som andravalet?
– Absolut, det var det som var grejen. Svennis sa ju till Lagrell att ”Jag är jättehedrad men jag tackar nej, jag skulle gärna vilja men jag kan inte, jag har ett jobb här”. Då säger Lagrell ”Okej, kan vi hålla tyst om det här för att skydda Hamrén? Hamrén får ju inte framstå som ett andraval”.

– Sedan gick Lagrell ut och snackade ändå. Då får han skylla sig själv.
Men vad jag hörde i den här vevan var att det fanns en reservplan. Att Svennis skulle vara kvar i Notts County, Hasse Backe och Tord Grip skulle sköta det dagliga, sedan skulle Svennis flyga in till matcherna?
– Enligt Svennis gick Lagrell med på det. Enligt Svennis var det han själv som kände att det inte skulle funka i längden. Men kan inte ha två olika jobb.  Det är vad han har berättat för mig.

– Han hade ju ett liknande upplägg i Lazio och med England. Det fungerade inte.

Men i framtiden då? Jag förstår ju att han vill vara kollegial nu inför ett playoff och inte säga något som stör Hamrén men vad tror du, vill han om det blir en lucka?
– Det man ska säga är att Svennis och Hamrén är ju kompisar. De käkade middag i Dubai i våras. Jag var inte med men Hamrén var nere på semester och ringde upp Svennis, sedan åt de middag ihop.

– Men en grej som han har sagt, som vi inte tog med i boken, är om hans pappa och andra människor i Sverige. Det är en helt annan grej för honom att leda England eller andra lag, det händer där borta nånstans. Men vad skulle pappa säga om det skulle gå dåligt med Sverige?

– Jag bara garvade åt det först men sedan när han tog upp det fler gånger…jag tror han är lite nervös för det där. Det är lite gulligt nästan.
Är han rädd hur bilden av honom skulle bli om han misslyckas, att det blir testamentet i Sverige?
– Nej, han är inte rädd för misslyckanden för fem öre. Jag tror det är en jävligt personlig grej bara. Pappa bryr sig inte om Guangzhou (Svennis nuvarande klubb i Kina), de snackar varje dag på telefon, kul att ni vann men Sverige…vad ska gubbarna pappa spelar på hästar med i Torsby säga? 

– Jag tror ändå det är en grej han önskar att han skulle ha gjort.

Ungefär så. Men plötsligt växlade författaren spår och sa att Elfenbenskusten, laget Svennis ledde under VM 2010, det skulle han gärna ta igen.

– Ja, han gillade det som fan. De afrikanska lagen har ju inte råd att ha europeiska tränare under kvalen. Men tre-fyra månader före VM-slutspelen kickar de den lokala killen och tar in någon på korttidskontrakt.

Elfenbenskusten möter Senegal i Casablanca nästa vecka med en VM-biljett i potten.

– De gillade honom. Drogba gillar honom. Och Drogba har en del att säga till om.

Den som lever får se.

Jag frågade också författaren om en mer pikant historia som en norsk journalist visat mig ur boken innan pressträffen. Om en blöt kväll med Glenn Schiller och dennes kvinnliga bekant.
– Den historien har vi inte med i boken, sa Lövgren förvånat.
Jo för fan, en norsk kollega visade mig den precis, i den norska utgåvan.
– Åh fan.

Det visade sig vara en ganska fascinerande historia. Men den spar jag till papperstidningen.

2013: Snabbisar i stället för närhet

av Robbie Lauler

Som vanligt när jag satt i min bil i dag så lyssnade jag på P1. Jag älskar P1, det beror kanske på att jag börjar bli gammal. Eller på att jag egentligen skulle vilja vara lastbilschaufför. Jag vet inte riktigt.

Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri pratade om kulturjournalistik men hon kunde lika gärna pratat om nyhets- eller sportjournalistik.

Hon pratade om mediehusens jakt på Facebook-delningar och annat socialt kvitter. Det som sprids mest och bäst är det enkla tyckandet, inte kunskapen:

– Vi ska inte eftersträva att göra världen mindre komplicerad, tvärtom.
– För om vi blir alltför desperata i den jakten och framhäver hårdvinklade, personliga, klickvänliga krönikor som det viktigaste vi har att erbjuda – då kommer vi sakta men säkert att underminera vår egen ställning.

Jag förstår vad hon menar. Vi lever i en tid där det uppmuntras ovanifrån och ses som en kvalitetsstämpel med många delningar på Facebook, många klick.

Ett konkret exempel: Senast jag fick beröm för något var när jag på uppmaning tyckte till om ”Idol-Kevin” och en flyttad superettanmatch. Jag skrev krönikan på en kvart på pressläktaren inför en allsvensk match. Den var mest läst på sportsajten ett tag och fick en helvetes massa ”delningar”.

Texten om den allsvenska matchen ett halvt dygn senare? Den var ambitiöst författad, med kommentarer från tränare, spelare och ledare, skriven av en journalist på plats med tolv års erfarenhet av att bevaka allsvenskan. Mig veterligen har den aldrig lästs av någon chef. Den fick inte värst många ”delningar” heller.

Jag befinner mig alltså mitt i en sådan konflikt som Rakel Chukri beskriver. Och jag inser att jag kommer att förlora den.

Hur hamnade vi här?

När jag började på Sportbladet fanns bara papperstidningen. Det var en enkel tid där en nyhet hade ett värde, där en krönika skulle vara genomtänkt och noggrant skriven.

Sedan kom nätet. Gradvis flyttades nyheterna från papper till nät där de snart blev allmängods. I dag finns inte längre något större värde – varken för de enskilda journalisterna eller mediehusen – att dra fram nyheter. De hamnar blixtsnabbt på alla andra sajter också.

Någonstans en tråkig men ändå logisk och acceptabel utveckling. Nätet är ett passande forum för det snabba, för nyhetsförmedlingen.

Vad som nu håller på att hända – och som Chukri träffande beskriver – är ungefär samma sak fast med krönikor, betraktelser, analyser.

Från en uttalad tanke om att papperstidningen skulle fungera som en plattform för den mer genomtänkta matchanalysen (om vi håller oss till sport då) har det helt förändrats bara under 2013.

I dag är kravet ovanifrån att krönikan helst ska levereras till nätet på slutsignal (det har till och med framförts önskemål om halvtidskrönikor).

De eftertänksamma ska vara levererat strax innan skribenten har hunnit börja tänka efter.

Ungefär så här kan en SMS-konversation se ut mellan mig och någon överordnad:
När kan du lämna i kväll?
– Ju tidigare, desto sämre.
Men fler som läser!
– Fler som klagar och tycker det är dåligt.
Desto fler kommentarer!

…ungefär så.

När jag i går av tidsskäl inte hann från Göteborg till Friends (vilket delvis hängde ihop med att de inte har lyckats skaka fram en pressparkering ännu, ska det vara så svårt?) så betraktas inte det som något större problem ovanifrån utan snarare som en fördel – det innebär nämligen att krönikan lämnas snabbare. Framför TV:n finns ingen presskonferens att besöka, ingen att ställa frågorna till. Ungefär så som den internationella klubblagsfotbollen bevakas från många svenska redaktioner.

Direktivet ovanifrån är att det är viktigare att krönikan kommer tätt på matchslutet än att jag och andra hinner lyssna vad som sägs på presskonferensen efteråt, på vad spelarna tycker för att sedan sätta sig ner och foga ihop delarna och därmed utnyttja det mervärde man kan ge läsaren utifrån att vara på plats, nära händelsen.

När jag läser intervjun med idrottsforskaren Torbjörn Andersson i Göteborgs-Posten inser jag hur allt hänger ihop.

Andersson beskriver TV:s och kvällstidningarnas bevakning av den internationella klubblagsfotbollen som ”grotesk”.
– Sedan tv-kanalerna släpptes fria och började kommersialisera på utländska ligor har det nästan pågått en hjärntvätt – nu ska man gilla de här klubbarna. Detaljerade reportage om turkiska lag hade varit bisarrt för några år sedan, säger han och fortsätter:

– Fotboll går ut på att skapa gemenskap. Att sitta i Göteborg och påstå att man håller på Arsenal är en konstruktion. Är man IFK-supporter har man ett mer kvalitativt vardags­liv – man kan följa laget från läktaren, delta i tifon och besöka träningar.

Närhet blir mindre och mindre intressant. Verkligheten finns inte där ute längre, den finns på nätet. Och snabbt ska det gå.

Ni vet väl vad Zhou Enlai, Maos närmaste man, svarade när en fransk journalist ville veta vad den franska revolutionen haft för betydelse för världen, med nästan 200 års distans?
– Det är alldeles för tidigt att svara på.

I dag hade han avkrävts en snabb analys innan första huvudet föll på Bastiljen.

Hösten är här och Ljungberg var där

av Robbie Lauler

Körde bil från Solna till Halmstad i går. Jag mötte hösten på vägen.

Det blev temat på matchkrönikan från Örjans Vall: Hösten har svept in över den allsvenska guldstriden.

Blåvitt stod stadigt mot HBK, AIK svajade åter på Friends, Helsingborg rasade ännu en gång på Hisingen.

I kväll rullar Robmobilen vidare mot Malmö, MFF-Djurgården, men så långt söderut är det kanske sommar fortfarande?

Egentligen borde min kollega Simon Bank fått skriva HBK-Blåvitt. Bank är krönikören som aldrig missar en regndroppe, han går ner i spagat av ett väderomslag och han hade gått upp i brygga över att få beskriva ett årstidsskifte.

…Bank kan mycket väl ha varit meteorolog i ett tidigare liv, eller så heter hans pappa inte alls Ulf utan John.

Två starka centrallinjer ställdes mot varandra på Örjans Vall, Andreas Landgren och Mikael Boman var bäst i HBK, men det var Mikael Stahres val att byta in Sam Larsson som till slut avgjorde. Det – och Tobias Hyséns högklassiga lilla nicktouch.

– Sedan lämnade Sam posten i rätt brevlåda, som Stahre uttryckte det.

Det spelades en förmatch också, Halmstads guldlag från 1997 mötte ett kändisgäng med ”Bjärred” och ”Sudden” med flera. Bakom projektet stod Fredrik Ljungberg och tanken var att dra in pengar till Halmstad. En snygg gest av den gamle HBK-liraren som blev brutalt kapad av Håkan Mild under spelet. Domaren Martin Ingvarsson friade dock och Mild tyckte förstås inte det var så mycket att diskutera.
– Jag måste bli tuffare där, jag borde tag tagit honom ännu mer.
Fredrik sa att du har kollat för mycket på Mats Sundin och ishockey…?
– Nä, det var ingen fara. Han reste ju på sig med ett leende.
Nöjd med kryss?
– Det får vi vara, det var ju bortaplan, sa IFK Göteborg-sportchefen om matchen som slutade 1-1 efter mål av Mikael Rosén och Kennet Andersson (straff).

Gjorde en längre intervju med Ljungberg efteråt som ni kan läsa i dagens tidning, jag tycker att den blev helt okej även om Nattchefen noterade att jag helt hade bommat att fråga Ljungberg om livet som nybliven pappa…den frågan skulle jag förstås ha ställt.

…i stället frågade jag vad Fredrik tyckte om Özils insats mot Sunderland, han jobbar ju som ambassadör för Arsenal numera (Ljungberg alltså, inte Özil):
– Rent fysiskt blir det en omställning för honom. I vissa situationer var han säker på att få frispark, som han fick i Spanien, men det får han inte nu. Det får han lära sig lite grand, sa Freddie och flinade.

…han hyllade också, det ska tilläggas.

Nåväl.

Är förklaringen bakom Elfsborgs plötsliga uppvaknande så enkel som att de är ett bättre lag med Mohamed Bangura på bänken? Det skulle i så fall rasera allt jag har lärt mig om fotboll. I min värld gör bra spelare lag bättre och inte tvärtom.

Går det att få fram statistik över vilka tränare som blivit uppvisade flest gånger på läktaren? Och finns det någon som helst möjlighet att Party-Janne inte toppar den listan?

Mattias Metes van Basten-volley eller Kennedy Igboananikes van Basten-bicycleta – det är väl där vi står i Årets Mål-diskussionen just nu. Eller vilka har jag glömt?

…annars var ju Melker Hallbergs stolpskott värt ett bättre öde.

Häckens 18-åring Simon Gustafsson är verkligen på väg att bli den nye ”Kim Källström”. De har samma förmåga att äga ett allsvenskt mittfält redan i ung ålder. Simon blir spännande att följa under januariturnén om några månader, tillsammans med Hallberg, Sam Larsson och…ja vilka vill ni mer se när Erik Hamrén tar ut truppen under förbundets julbord i december?

Det är lite synd att Branimir Hrgota inte kan testas då men han måste vara ett av de första namnen Hamrén ringer upp inför nästa träningsfajt.

Hoppas anfallaren tackar ja då så att vi inte har en till Loret Sadiku-situation här.

Lennons fula utspel tycks ha fått önskad effekt på Bangura

av Robbie Lauler

1-1 på Kopparvallen var inget bra resultat för de regerande mästarna i guldstriden.
Visst vore det fantastiskt om Elfsborg spelar 1-1 i nästa match också?

När jag gick mot parkeringen utanför den idylliska träarenan i Åtvidaberg stannade en svart BMW och vindrutan hissades ner:
– 1-1 tar vi gärna på onsdag också.
Elfsborgs ordförande Bosse Bank valde att titta framåt direkt efter den allsvenska poängförlusten.
Nästa match är som bekant Champions League-kvalet mot Celtic i Glasgow och av förklarliga skäl var det där fokus hamnade efter slutsignalen.
Frågan är om inte Elfsborgs fokus låg där innan avspark också?

Efter 30 sekunder lyfte Åtvidabergs mittback Daniel Hallingström en långboll över en felplacerad och passiv Daniel Mobaeck, John Owoeri var på väg att bli fri direkt men Kevin Stuhr Ellegaard avvärjde i sista sekund.
Så skulle det fortsätta: Elfsborg stod på hälarna mot ett inspirerat ”Åtvid” där nya anfallsparet Owoeri och Ricardo Santos ville visa vad de går för. I sjätte minuten la Santos upp bollen för Owoeri som dunkade upp den i nättaket utan att någon försvarare fanns i närheten.

När årets överraskningslag får tid och ytor är de lätta att tycka om. Inte ens Anders Svensson fick grepp om Mohammed Abubakari som styrde tempot, vann mark och fördelade bollar ut mot högerkanten där fine ytterbacken Anton Tinnerholm och Imad Zatara tog sig fram enkelt.

Efter en kvart tvingades Boråslaget till ett byte när Marcus Rohdén vred foten och in kom Simon Hedlund. Rohdéns olycka blev Elfsborgs lycka för det var Hedlunds snabbhet som väckte Elfsborg ur slummern. Han förarbetade den straff Mohamed Bangura slog inom räckhåll för straffspecialisten Henrik ”Fimpen” Gustavsson (inofficiell statistik som ÅFF plockade fram för några år sedan visar att han räddar varannan).
När jag frågade Jörgen Lennartsson om Bangura slår en eventuell straff mot Celtic kom svaret utan minsta tvekan:
– Nej, det gör han inte, sa Lennartsson.

I andra halvlek valde Elfsborg att kliva ett par meter lägre i pressen, dels för att spara kraft i den stekande värmen, dels för att döda ytorna för Abubakari och Daniel Sjölund. Taktiken lyckades, ”Åtvid” fick inte längre fast bollen på offensiv planhalva, Anders Svensson föll ner i favoritytan till höger och varierade begåvade långbollar med ännu mer begåvade instick på Stefan Ishizaki eller mötande forward. Det var smart, metodiskt och effektivt då det ledde till målchans i nästan varje anfall. Johan Larsson vräkte upp kvitteringen i nättaket med ett distansskott, och om det inte varit för storspelande ”Fimpen” i ÅFF-målet kunde Elfsborg lastat in tre poäng i bussen hem.

Nu blev det 1-1 vilket absolut inte är något att skämmas för mot hemmastarka Åtvidaberg som dessutom är något av ett spöke för Boråsarna, minns bara 5-1-matchen förra sommaren.
Mohamed Bangura byttes ut i 63:e minuten efter en fipplig insats, efteråt sade han sig vara tveksam till att spela matchen mot Celtic och därmed tycks tränaren Neil Lennons fula och låga utspel ha fått önskad effekt.
Elfsborg försöker vifta bort dilemmat, Jörgen Lennartsson säger sig vara övertygad om att Bangura kan ge hundra procent på onsdag.
– Det är en otrolig inspiration och utmaning för honom att visa vad han kan kan på Celtic Park med oss, sa Lennartsson.
Fan vet, alltså.

Herregeflar vilka resultat

av Robbie Lauler

Efter de svenska resultaten i Europa League-kvalet är det nästan så att jag vill dra till med en svordom redan i ingressen.
Men det räcker bra så här:
Herregeflar vilka resultat!

Jag brukar inte använda utropstecken heller men här kommer ett till!
Gefle vänder 0-3 borta till totalt 4-3 mot Anorthosis Famagusta från Cypern.
BK Häcken skickar ut Sparta Prag efter 2-2 i Tjeckien och 1-0 i Göteborg.
Malmö kör över skotska Hibernian på längden och tvären, 9-0 sammanlagt om inte Ben Williams har släppt in ytterligare ett par bollar nu i natt.

Cypriotiska Anorthosis nådde Champions League-gruppspelet så sent som 2008/09 och har trots senaste årets ekonomiska bekymmer en gedigen trupp i sammanhanget. Att Gefles Europa League-chans fortfarande lever trots det hopplösa 0-3-utgångsläget hade jag inte trott på om det inte vore för att ett par hundra Sky Bluesare (och faktiskt en och annan cypriot) var på plats på reservarenan Norrporten i Sundsvall och kunde vittna om händelseutvecklingen för omvärlden:
1-0 Orlov (25). 2-0 Faltsetas (67). 3-0 Orlov (86). 4-0 Dahlberg (87).

Tränaren Pelle Olsson valde ett offensivt balanserat 4-4-2 med Johan Oremo som vänsterytter vilket var rätt taktik (så klart) mot segersäkra cyprioter. Efter att Mikael Dahlberg tryckt in det avgörande målet på ett lågt inlägg från Marcus Hansson kunde Gefle krypa ner i en bekväm fembackslinje och hämta hem avancemanget till tredje och sista kvalrundan.

Om man ser till förutsättningarna på förhand, innan det första mötet, är Häckens beslut att stänga bron för Sparta Prag en ännu större bedrift. 2-2 borta bäddade för en retur som kunde slutat lite hur som helst. Ett normalt fotbollslag skulle förmodligen krupit ner i skyttegravarna och försökt försvara sig vidare men inte Peter Gerhardssons Häcken som gick framåt som vanligt.
– De blev kanske lite förvånade, för de verkade ganska skärrade faktiskt, sa Martin Ericsson.
Mittfältaren sköt matchens enda mål på frispark i 82:a minuten och någon större dramatik blev det aldrig mot Tjeckiens mest framgångsrika fotbollslag genom tiderna.

Vidare är också Malmö FF medan IFK Göteborg svarade för kvällens enda fiasko när de försvann mot AC Trencin från Slovakien.
Men svenska klubblag närmar sig mellanskiktets fotbolls-Europa och har gjort så ett tag. Det går inte särskilt snabbt, men stegen går i rätt riktning: 2011 gick Malmö FF hela vägen till Europa Leagues gruppspel, i fjol gjorde Helsingborg och AIK samma sak.
I år har fyra lag fortfarande chansen.

Sverige tycks nosa på något som förhoppningsvis kan bli ”en svensk fotbollsmodell” med en bibehållen 51-procentsregel, en jämn och oförutsägbar allsvenska där lagen ändå når framgångar i Europa-spelet (ännu så länge begränsade). Lägg därtill en läktarkultur som det sneglas på med avund från utlandet.

Bakom de fotbollsmässiga framgångarna ligger utvecklingssatsningar som initierades för flera år sedan och som långsamt har börjat bära frukt. Det finns i dag 15 ungdomsakademier som enligt intresseorganisationen Svensk elitfotboll, Sef, håller hög klass. Sex av dem anses femstjärniga vad gäller resultat och elitförberedande verksamhet: Brommapojkarna, Malmö FF, Helsingborg, AIK, IFK Göteborg och Elfsborg. Sef har sneglat åt Holland och en förändring som gjorts är att spelarna numera börjar utbildas tidigare än i junioråldern.
– Titta på allsvenskan, där vimlar det i dag av duktiga 17-18-åringar, säger Sef:s sportchef Stefan Lundin och syftar på killar som Melker Hallberg, Simon Gustafsson och Emil Krafth för att nämna några.

Generation tv-spelsfotboll fnyser fortfarande åt allsvenskan och tittar hellre på när diverse miljardprojekt mäter plånböcker i ligor och turneringar där pengarullningen saknar all form av sans och balans. Och visst, svensk klubblagsfotboll kanske aldrig blir en del av just den sjuka världen.
Det ska vi i så fall vara gefligt glada över.

Banguras dilemma

av Robbie Lauler

Det är en knölig situation som har uppstått.

Elfsborg lånade Mohamed Bangura från Celtic, de betalar ett antal miljoner för att täcka hans lön, det talas om en summa som är större än fem miljoner men mindre än tio.

Det är mycket pengar för ett lån för en allsvensk klubb. Det är också en uttalad Europa-satsning.

Nu möts av allt att döma Elfsborg och Celtic i Champions League-kvalet i slutet av juli/början av augusti. Utöver att det är en tuff lottning för Elfsborg innebär det följande dilemma:

Hur känner Mohamed Bangura för att spela matchen?

Det finns inga regler eller någon klausul i låneavtalet som stoppar honom men Celtics manager Neil Lennon har redan varit ute i brittiska medier och satt Bangura under hård press:

”If he played it would put him in a compromising situation.

”I think it would be a very difficult situation for him mentally as well so I think it would be best for all parties if he didn’t participate in either of the ties.

”He is our player at the end of the day and we have loaned him out to that club.

”The only reason we put him out on loan is to get some game time.

”He is playing in an environment that he knows, he has done very well so hopefully he will come back a better player.”

Som sagt: En knölig situation.

Var det någon som tänkte på att det här scenariot kunde uppstå?

Förmodligen inte.

Borde någon ha tänkt på det?

Alldeles uppenbarligen.

Låt oss dra det till sin spets: Tänk om det går till straffar, är Jörgen Lennartsson beredd att skicka fram Mohamed till straffpunkten? Vill Mohamed själv skjuta i det läget?

Om svaret på frågorna är nej – ska han då spela matchen?

Jag tycker så här: Det är Elfsborg som betalar Banguras lön, han är Elfsborgs spelare den här säsongen och i det här kvalet – självklart ska han lira och göra jobbet till hundra procent för IFE. Men nu har Neil Lennon spelat ut ett fult kort och eftersom Bangura ska tillbaka till Celtic i januari är det nog inte riktigt så enkelt som man kan önska.

Jens T Anderssons presskonferens

av Robbie Lauler

Jens T Andersson försvann hastigt och lustigt från AIK för några månader sedan, sedan var han plötsligt aktuell som sportchef för Hajduk Split, nu har han varit det i en månad.

Här förklarar han läget för de journalister som följer Hajduk Split under en presskonferens som väcker så många tankar, frågor och funderingar att jag inte förmår mig att samla dem till ord just nu.

Dober dan.

 

Sida 2 av 68
  • Tjänstgörande sportredaktör: Samuel Abrahamsson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB