Kalla mig gärna nörd men jag älskar matcher som Manchester United-Real Madrid. När fotbollen verkligen blir det där schackpartiet mellan tränarna vars olika drag besvaras med ett mer eller mindre lyckat motdrag.

Schackliknelsen används ofta slarvigt – i första halvlek var den så relevant den kan bli.

Inspirerad av andra halvlek på Bernabéu där Manchester United fick bra kontroll på Real Madrid valde Alex Ferguson att bänka Wayne Rooney som under de flesta omständigheter är självskriven i vilket fotbollslag som helst i världen. Danny Welbeck tog den släpande anfallsrollen och Ryan Giggs var placerad till höger (!).

Med det skickade sir Alex först och främst en stressande signal till Real Madrid att ”Det är ni som måste göra målen, vi är vidare”. Spelmässigt fick det effekten att Welbeck screenade bort Xabi Alonso som inte kunde vända bollar ut till vänster. Om han ändå lyckades såg gamle Giggs till att det dubblades på Ronaldo snart sagt varje gång. Därmed var Reals två viktigaste pjäser bortplockade. Laget som var tvingade att göra mål kom ingenstans.

Det var inte bara ett taktiskt genidrag av sir Alex – han fick även spelarna att förstå och utföra ordern exakt enligt plan.

Kunde José Mourinho svara i andra halvlek?

Inte till en början.

I stället kom Uniteds ledningsmål som en logisk konsekvens av att de skapade något på nästan varje omställning – 1-0 efter att Sergio Ramos styrt ett inlägg i eget mål.

Matchens mest avgörande beslut togs nu varken av Mourinho eller sir Alex utan av Nani och domaren Cüneyt Cakir. Nani hoppade efter en boll och satte dobbarna rakt i magen på Arbeloa – Cakir visade det röda kortet.

Å ena sidan var det farligt spel som riskerade att skada vilket är utvisning enligt reglerna. Å andra sidan var det oavsiktligt eftersom Nani inte ens såg Arbeloa. Domaren hade att göra en bedömning, det var möjligen hårt dömt, men går inte att säga att det var fel enligt reglerna som tittar på ”brutaliteten” och om ”motståndarens säkerhet riskeras” (se nedan).

…det är lite luddigt formulerat, det kan jag hålla med om, men regelverket kan inte heller beskriva varenda tänkbar situation i detalj som kan uppstå på en fotbollsplan. 42:an i kistan på en motspelaren är rätt brutalt.

Så här: den spelare som med fart hoppar framåt med ena benet utsträckt och foten vinklad uppåt utan koll på omgivningen riskerar alltid att bli utvisad om han träffar en motspelare. Hur lite ”meningen” det än är. Ungefär som vid en glidtackling med dobbarna före där motståndaren kommer in från sidan och hinner före och får sulorna över smalbenen.

José Mourinho fick läge att agera och det gjorde han utan att tveka och han gjorde det direkt. Ut med Arbeloa, in med Luka Modric som öppnade upp United med ett exakt och markvinnande passningsspel. Några minuter efter inhoppet tryckte Modric in 1-1 via ett klassavslut från distans. När Ronaldo senare rullade in 2-1 i öppet mål utan att fira hjälpte inte ens sir Alex sista rockad – att byta in Wayne Rooney. United med tio man behövde göra två mål och de gjorde inte ens ett på duktige reservkeepern Diego Lopez.

Real Madrid till kvartsfinal efter en på många sätt fantastisk matchserie där en utvisning blev extremt avgörande, det går tyvärr inte att bortse från det.

Svenska cupen börjar i morgon och i veckans Bollklubben diskuterar Erik Niva och jag det nya gruppspelsupplägget med Daniel Nannskog. SVT direktsänder matcher med start från nästa helg, premiäromgången nobbas på grund av skid-VM (gissar jag).

Aldrig tidigare i svenska cupens historia kan det ha hållits ett lika passionerat brandtal för svenska cupen, kolla in Nannskog från minut 26…

…mycket underhållande.

Vi träffar också Dulee Johnson, 28, i samband med en träning med IK Brage. Ett citat går rakt igenom bruset:
– När jag pratar i telefon med min mamma brukar hon säga: ”Nu hör jag dig mycket bättre, förut var du full hela tiden, då kunde jag inte höra din röst”.

…lagkamraten Jan Tauer hade knappt landat på svensk mark innan han tog heder och ära av AIK-antagonisten Martin Mutumba:
– Korkade kille, fnyser Tauer i reportaget om Real Brage.

Dagens stora fotbollsnyhet ur ett svenskperspektiv är att Alexander Kacaniklic lånas ut från Fulham till Burnley. Från Premier League till Championship. Redan i november skrev jag om Kacaniklic och Erik Hamréns val att satsa på honom:
”En förbundskapten som tar ett beslut som känns rätt i november 2012 men visar sig fel i mars 2013 kommer att få kritik för det”.

…med det sagt tror jag att jag gillar den här lösningen. I Burnley lär ”Alex” få mer speltid då han har tappat sin plats i Fulham. Han är Sveriges vassaste alternativ på vänsterkanten och för landslaget är det viktigaste att han får speltid.

Nu är det fredag, dags att bunkra upp med en bättre påse löst och göra som Nannskog beordrade – (kolhydrat)ladda för svenska cupen. Fina matcher redan i morgon.

Ja, det är uppenbart att Zlatan Ibrahimovic befinner sig i en formsvacka. Det började inför landskampen mot Argentina, förstärktes under halvleken på Friends, fortsatte i Champions League och bekräftades åter mot Marseille.

Det syns när en forward tappar formen, när det inte går på automatik längre, när den första impulsen är tvekan i stället för instinkt. Då blir mottagningarna kantiga, chanserna rinner förbi, felbesluten ökar.

Ett ovant öga upptäcker inte de här detaljerna, Zlatan gör fortfarande bra saker i matcherna (framspelningen till Lavezzi i första minuten exempelvis). Men ett tränat fotbollsöga ser direkt att Zlatan är i en formsvacka.

Förr om åren såg hans säsonger ut så här, han dippade i februari-mars för att sedan komma tillbaka. Men under tiden i Milan bröts trenden. Då levererade Zlatan hela säsongerna och i fjol även under EM.

Den pågående svackan behöver inte nödvändigtvis bero på något särskilt. Zlatan var i hysterisk form hela 2012. Att ligga kvar på högsta nivå år ut och år in är få förunnat, det är väl bara Leo Messi och möjligen Cristiano Ronaldo som lyckas med det.

Det positiva med att Zlatans svacka kommer nu, är att han rimligen borde vara uppe ur den i god tid före 22 mars när Sverige tar emot Irland i EM-kvalet.

I andra halvlek var Zlatan rent ut sagt bedrövlig och slog bort de enklaste femmeterspassningarna, var loj och nonchalant, till och med utbuad av hemmapubliken vid ett tillfälle. En av de sämsta halvlekar jag sett Zlatan göra, att han styrde in 2-0 på ett skottinlägg i slutminuten ändrar inte på det.

Men som sagt, bara att hoppas att formen hinner vända uppåt till 22 mars. Kanske behövde han bara få peta in ett enkelt sketmål?

David Beckhams debut? Helt okej, till och med ganska bra. Han lirade en kvart, central mittfältare, slog bort en djupledsboll, positionsspelade, väggade fram Ménez vid 2-0-förspelet, hoppade programenligt upp i Zlatans famn och sa något till honom under kramkalaset, det snöade och Victoria såg ut att frysa på läktaren.

Ungefär så.

I morse vaknade jag av min egen röst. Det finns så klart bättre sätt att bli väckt på men är man singel så är man.

Tillsammans med TV4:s Olof Lundh hade jag blivit intervjuad av Medierna angående mitt blogginlägg från förra veckan där jag efterlyste mer drev inom sportjournalistiken.

Medierna är ett kanonprogram som sänds varje lördag 11.00 i P1, tyvärr tog vårt inslag slut innan det hann börja. Den lilla snutt som överlevt saxen var dock korrekt beskriven och budskapet gick ändå fram, tror jag. Olof var tydlig.

Här kan ni lyssna på Medierna som även tar upp Aftonbladets nya LIVE-satsning. Ni som följer den här bloggen vet att jag vid flera tillfällen kritiserat den moderna nätjournalistiken (MDMN!) men just LIVE-satsningen tror jag på och har inga problem med. Det stjäl inte resurser från papperstidningens kvalitetsjournalistik och går att göra snabbt och enkelt med vettigt innehåll.

Ett konkret exempel: Wennman den Store & Erik Niva är utsända av papperet för att bevaka en Champions League-match. De ska skriva en krönika till morgondagens tidning. Men innan de förflyttar sig från hotellrummet till arenan kopplar de upp sig på Skype och glider rakt in i Aftonbladets LIVE-studio där Kalle Kobra och jag diskuterar kvällens CL-fajter. Vi fördjupar det ytterligare genom att lyssna på vad Wennman har att rapportera från sitt hörn av världen, sedan gör vi samma sak med Niva. Och det är förstås bara ett exempel vad vi kan göra bra och snyggt med LIVE-tv. Förhoppnings tar vi konceptet till allsvenska matcher också. Eller det förutsätter jag att vi gör.

Efter att Medierna hade sänts hamnade jag i en diskussion med komikern Magnus Betnér på Twitter. Eller diskussion och diskussion…vi var ganska överens. Betnér skrev:
”När alla nyheter vi får är samtalsämnen vid kaffebordet är vi illa ute. Tror jag. Och snart är vi där.

Jag håller ju med om detta, det är precis vad MDMN! handlar om. Så jag svarade:
”Du har rätt här, Magnus. Sedan det blev möjligt att mäta exakt vad folk läser (klick) har fokus blivit att satsa på ’vad folk vill ha’ i en rasande takt. Men det finns en motståndsrörelse på golvet och vi kämpar på. LIVE-satsningen är dock ett steg i rätt riktning då det går att fördjupa snabbt och bra med papperstidningskompetens”.

Klick-hysterin är obehaglig. Många journalistiska samtal som förts på Aftonbladet senaste åren har utgått från vad som klickas bra. Det har blivit definitionen på lyckad och bra journalistik. Det är en farlig utveckling för medierna. Sedan dök LIVE-tv dök upp. Nu pratar vi mer om att göra bra journalistik i en ny kanal. Det är glädjande. Jag hoppas att det håller i sig. Det har varit en mörk tid, nu skymtar motståndsrörelsen ljuset.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Stor och intressant intervju med Henrik Larsson i Expressen av Mathias Lühr. Henke säger framför allt två saker jag reagerade på, först på frågan om han föredrar Lars Lagerbäcks eller Erik Hamréns system?
– Jag tror att Lagerbäcks system kommer att föra dig längst. Det tror jag definitivt. Det går att spela offensiv fotboll även om du har ett defensivt tänk.

Många känner nog igen sig i känslan att visst var det bra när Hamrén kom in och skakade om men pendeln har slagit till rakt motsatt sida. Visserligen verkar Hamrén ha insett att fokus måste tillbaka på defensiven men vi har ännu inte sett framsteg i praktiken. Jag hoppas och tror – kräver? – att vi får se det mot Irland i VM-kvalet 22 mars.

Henke pratade också om Rasmus Elm:
– Jag gillar en spelare som Rasmus Elm. Men han är ju in och ut, spelar emellanåt i landslaget. För mig är det definitivt framtiden att satsa på där inne. Dessutom har han glöd i dojan.

…utöver att uttrycket ”glöd i dojan” avskaffades efter fotbolls-VM 1958 är jag enig med Henke här också. Och jag tror ju att vi såg ett tronskifte i samband med Argentina-landskampen: Anders Svensson ut, Rasmus in som den som spelet ska byggas kring centralt bredvid Kim Källström.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

På eftermiddagen promenerade jag över Mälaren. Då hamnar man i Bromma. Där finns en bilaffär som säljer Nissan och jag är extremt nära att handla mig en Qashqai vilket varit min dröm sedan jag såg modellen i USA första gången för sex år sedan. Bilhandlaren i Bromma har kampanj på den ”fattigaste” varianten, du får en svart metallic med 1,6-liters bensinmotor på 117 hk för 170 000 kronor. Det duger gott för en vanlig kille från Göteborg. Någon jävla gång i livet ska man väl äga en ny bil, eller?

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Patrick Ekwall ägnar lördagssidan i Expressen åt allsvenskan. Det börjar närma sig nu. Vi tar upp värdens mest oförutsägbara och spännande fotbollsserie i slutet av veckans avsnitt av Bollklubben också, kolla gärna…

Till sist: undrar om drottningen låter XVI kolla på Melodifestivalen i kväll?

1-0 hade varit en imponerande seger mot Barcelona.
2-0 betyder fördel Milan i kampen om kvartsfinalplatsen.
Segerjublet på San Siro efteråt fick tv-apparater över hela världen att skaka.

Många lag lyckas hålla positionerna och ligga tätt på Barcelona. Väldigt få klarar av att göra något med bollen när de väl erövrar den. Men det var precis vad Milan gjorde.

De stängde Barcelonas två favoritytor – centralt en bit in på offensiv planhalva och centralt strax utanför motståndarens straffområde – och när Milan väl vann bollen höll de i den och tog meter framåt.

Oftast tillräckligt många meter för att hinna andas och komma rätt igen, men flera gånger tog de sig hela vägen till avslut, inlägg eller målchans.
Barcelona ägde bollen men skapade inte en enda riktig målchans på hela matchen och gjorde därmed inga mål.

Leo Messi – hårt men inte brutalt tagen – var inte särskilt delaktig i spelet, drog sig ut till höger där han inte fick mycket uträttat.

Kevin-Prince Boateng – spelaren som bara gör snygga mål – gjorde den här gången ett slumpmål efter en fast situation där bollen studsade som en flipperkula och träffade eventuellt en arm eller två men jag har inga synpunkter på att målet godkändes, spelavståndet var för kort för att vi ska ägna det en längre diskussion.

När Chelsea besegrade Barcelona i semifinalen i fjol kändes det mest naturligt att tala om slump, tillfälligheter och små marginaler. Det här var en rakt igenom perfekt utförd Milan-prestation och helt rättvis seger.

Barcelona kunde aldrig riktigt bortse från vad Stephan El Shaarawy skulle hitta på framåt och Boateng var lika nyttig på båda planhalvor. Övriga Milan-spelares insatser räcker med att betygsätta som felfria: det lag som håller nollan mot Barcelona i en Champions League-åttondelsfinal har inte gjort många betydelsefulla misstag.

Hur starka Barcelona än må vara på på Camp Nou går det inte att säga annat än att det är fördel Milan inför returen.

Även om spanjorerna vände en större bortaförlust än så redan 1986. Visserligen med god hjälp av domaren och en norsk straffsumpare, men ändå.

Vi tar ett stort grepp på striden kring 51-procentsregeln i dagens tidning. Fitness och EP-Månssons rundringning visar att idrotts-Sverige med stor sannolikhet röstar igenom fotbollens och ishockeyns förslag, om att bestämmanderätten flyttar till respektive specialidrottsförbund.

Sedan återstår för ishockeyns och fotbollens årsmöten att skrota föreningsdemokratin, därefter är det upp till föreningarnas årsmöten att också ta beslutet. Det är alltså ganska lång väg kvar innan en svensk ”Abramovitj” är verklighet. Den nu pågående processen undanröjer det principiella och ideologiska hindret som idrottsrörelsen tidigare varit enad kring (nåja).

Om detta finns mycket att säga, förstås. Jag fick plats med ungefär hälften i min papperskrönika. Resten får vi ta när frågan aktualiseras nästa gång, det gör den nog ganska snart med tanke på att det bara återstår tre månader till RF-stämman. Det jag borde ha fått med är att vi lätt tar styrkan med allsvenskan för given. Varje år kan ungefär sex olika lag vinna, det är sällan någon vinner två säsonger i rad. En så oviss serie är en styrka. Med privata ägare kanske vi skulle få tre lag som dominerade år efter år, ungefär vart femte år skulle något lag halka in i Champions League och få stryk med 7-1 i gruppspelet mot Real Madrid. Jag måste säga att jag är en bakåtsträvare där. Jag tycker att det är bättre som det är i dag.

I dag körde vi också den första, historiska fotbollssändningen från Aftonbladets nya LIVE-studio: Kalle Kobra, Wennman den Store, Jeffan och jag snackar upp kvällens Champions League-åttondelar. Lite ovant och pirrigt men allt fungerade klockrent…

…eller vad tycker ni om den historiska sändningen – mer eller mindre av detta?

Malmö FF:s Miiko Albornoz, 22, döms för sexuellt utnyttjande av barn till villkorlig dom vilket var det åklagaren yrkade på.

Försvaret hävdade ansvarsfrihet då flickan var nära sin 15-årsdag. Jag har ännu inte läst domen men tycker att påföljden förefaller klok och att åklagaren motiverar det hela väl:

– Brottet borde ge fängelse men konsekvenserna för honom har blivit enormt omfattande. Fotbollen är hela hans liv, han har inte fått träna, inte spela och det enorma mediaintresset har drabbat inte bara honom men också flickan.

Albornoz straffas inte ytterligare av MFF utöver att timeouten förlängs fram till allsvenska premiären då ett nytt beslut tas. Dels saknas möjligheten via parternas avtal att agera annorlunda enligt VD:n Per Nilsson, dels frågar sig Nilsson varför föreningen ska döma ut ”dubbla straff”.

Jag kan ha förståelse för det också. Miiko Albornoz är en offentlig person och en förebild men publiciteten kring händelsen måste anses ha gjort signalen till allmänheten tydlig: detta är något som tas på allvar. Det finns ingen samhällsvinst i att en ung människas idrottskarriär ödeläggs även om han befunnits skyldig till ett brott han säkerligen ångrar resten av sitt liv och förhoppningsvis aldrig gör om.

Däremot kan man kräva att Malmö FF tar frågan på största allvar framöver och blir tydligare i sitt förebyggande arbete kring vilken roll och ansvar deras fotbollsstjärnor har. Till exempel i attityden till unga tjejer som de är idoler för. Kanske kan Miiko Albornoz med tiden skickas fram för att prata inför föreningens ungdomsspelare om hur han resonerade, vilka konsekvenser det fick för honom själv men framför allt för det unga offret.

Landslagsfrågan är mer komplicerad men då Miiko Albornoz är för gammal för U21 och aldrig ens varit med på en januariturné lär den inte bli aktuell på ett tag. Om den någonsin blir det.

Mer om detta senare när jag läst domen om det då finns något som ger mig anledning att resonera annorlunda. Eller om MFF kommunicerar något annorlunda än det som kommunicerades direkt efteråt.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Nog för att jag har fått många återbud till intervjuer och tv-program genom åren, och därmed en och annan bortförklaring som gått att fundera kring, men Kennedy Bakircioglüs hamnar högt på listan.

Vi hade legat på honom ett tag för att få med honom i Bollklubben men så igår meddelade Bajen-ikonen att han inte kunde. Jag fortsatte givetvis att tjata innan han stängde kiosken via ett SMS:
– Det blir svårt, det är Alla hjärtans dag på torsdag, det går inte.

Alla hjärtans dag? Hand upp om du hade koll på att det är på torsdag.

…men visst, så här i näthatstider kanske man ska hylla Kennedy även om Alla hjärtans dag mest är ett kommersiellt jippo.

Gäst i fredagens Bollklubben är en Champions League-vinnare.

Kvällens Champions League-val är inte enkelt men jag lutar åt Celtic-Juventus, det föll sig som så att jag följde skrällgängets matcher under hösten och det är inte säkert att de är färdiga ännu.

Jag älskar ju nörderi och därför är det här tidningstänket helt i min smak…

…intill EP-Månssons minidokument om Valencias strulpelle Ever Banega gör jag analysen: ”Så känns det att få foten överkörd av en bil”.

Allt behöver inte vara gravallvarligt.

Snappade upp lite intressant skvaller i efterdyningarna till Sverige-Argentina:

Tydligen var de argentinska spelarna och ledarna besvikna, de trodde att motståndet skulle vara bättre. Enda gången de ansåg sig behöva ta i lite, var när Sverige kvitterade till 1-1. I övrigt gick de på halv maskin hela matchen (och gjorde alltså tre mål och kom till sju frilägen).

Zlatan hade pratat med Lavezzi efteråt och uttryckt något i still med:
– Tråkig match. Vi fick ju inte låna bollen.

Stämmer ganska bra med den bild jag hade även om resultatet ser hyfsat ut i historieböckerna.

Min krönika om Anders Svensson mest läst på sajten i dag och flitigt kommenterad, ämnet berör och tonen är diskuterande, bra så. Som vanligt blir det en del missförstånd trots att jag försökte vara tydlig: jag påstår inte att Anders ska kastas ur landslaget efter en landskamp mitt under hans försäsong. Nej, min poäng är att kombinationen av en något trögare Anders och en lite vassare Rasmus Elm är att vi såg ett tronskifte på Friends Arena – jag ser numera Elm som Sveriges bärande kraft centralt på mittfältet. Det måste bli på någons bekostnad och det är knappast Kim Källströms. I sommar finns inget mästerskap att ta hänsyn till så det är klokt att tronskiftet sker nu. Anders har så klart en gjuten plats i truppen (om han vill) men det kommer att bli allt svårare att motivera varför han ska gå före när namn som Albin Ekdal knackar allt hårdare på dörren.

Ett rykte: Jorge Ortíz (minns ni honom?) sägs vara sugen på att återvända till Stockholm. Har AIK koll på den?

Debatten om näthat pågår med kraft och jag tror att uppmärksamheten kan leda till något positivt. Ju mer strålkastarna riktas mot de män som skriver att kvinnor ska skändas och våldtas, desto mer måste det ta emot att vräka ur sig dyngan. Men att det skulle ta sådan tid innan fenomenet uppmärksammades brett? För fyra år sedan var jag en av de första att påpeka eländet och sedan dess har klimatet blivit värre och värre.

…ja, jag vet att Aftonbladet har kommentarer under artiklar där nivån ibland sjunker under minus. Min inställning – den delas inte av min arbetsgivare men jag har rätt att ha en åsikt – är att kommentarerna ska skötas som vi sköter dem på bloggarna där allt modereras på förhand, inget släpps igenom osett. Det är naturligtvis en process som kräver stora resurser men då får det göra det, tycker jag.

Veckans Bollklubben är inspelat och jag måste säga att det kan vara vårt bästa program hittills. Fick en intressant reflektion på Twitter där en trogen tittare undrade varför duellen med Glenn Hysén inte var med? Det måste vara första gången någon klagar på att reklamen s a k n a s. Laul vs Hysén är reklam för spelbolaget Unibet.

…jag borde kanske byta till reklamansvarig för TV4, tänk vilket lyft för kanalen när tittarna skriker efter reklam i stället för tvärtom.

Men Bollklubben var det ja…bara en sådan sak som att Björnligan får speltid, titta gärna!

Jag tecknar den stora bilden av Sverige-Argentina 2-3 i en krönika här.

Några reflektioner som inte hanns med:

Anders Svensson gjorde ett grovt misstag redan efter tre minuter när han slog en boll rakt i gapet på en motståndare i oattackerat läge. Det bäddade för Argentinas tidiga ledningsmål. Och Anders såg väldigt långsam ut när Di Maria susade förbi och serverade Agüero till 2-1. Utöver det svarade han för ett par öppnande passningar och var inte sämre än någon annan men jag tror inte att insatsen som helhet stärker hans chanser att få Erik Hamréns förtroende i VM-kvalet mot Irland. Utvecklar detta i en krönika i morgondagens papperstidning.

Martin Olsson knep Leo Messis tröja. Alexander Kacaniklic försökte norpa den men Olsson tog tillbaka den. Eller nåt.

Smart av Rasmus Elm att byta hörn.

Var med i Lotta Bromés P4 Extra före matchen och tippade där ”4-1 eller 4-2 till Argentina”. Resultatmässigt gjorde Sverige alltså en bättre insats än jag trodde på förhand men Argentina slog av på takten ordentligt i andra halvlek. Och de hade trots allt sju frilägen totalt.

Sportbladet var matchsponsor och delade ut pris till matchens lirare. Alexander Kacaniklic för Sverige köper jag, Leo Messi för Argentina…nja. Messi hade många enkla bolltapp och så himla mycket gjorde han ju inte framåt. Nu var det inte vi journalister som stod för bedömningen utan vårt marknadsfolk. De ville kanske få chansen att skaka hand med världens bäste?

…jag gillade Di Marias första halvlek. Ofta han som satte fart framåt i Argentina.

Sveriges taktik att i princip bara täcka yta, inte stöta, kan diskuteras. Det såg märkligt passivt ut.

…dock inte från Andreas Granqvists sida. Att DET livtaget på Messi i första halvlek inte gav gult, det är en gåta.

Pontus Wernbloom fick Sveriges enda varning. Ingen högoddsare direkt.

Att en supporter tar sig in på planen har hänt i större matcher än den här. Men att det tog så lång tid för vakterna att reagera är en skandal. Nu ska man inte måla fan på väggen men tokstollen hade hunnit strypa Messi med skosnöret om han velat innan någon var framme och lyfte bort honom. Naturligtvis inte bra för SvFF:s rykte som arrangör och direkt pinsamt med tanke på att förbundet hämtar in pengar från de svenska klubbarna när liknande saker sker i till exempel allsvenskan.

Jag blev av mina glasögon efter matchen. Hur det gick till vet jag inte riktigt men borta är de. OBS! Det var efter matchen så analysen kan inte skyllas på det. Däremot eventuella stavfel i det här inlägget.

Det blev den väntade startelvan…

Isaksson
Lustig, Granqvist, J.Olsson, M.Olsson 
Svensson, Källström
Larsson, Ibrahimovic, Kacaniklic
Hysén

…och en intressant detalj att hålla ögonen på i kväll är Anders Svensson. Han petades i EM-premiären, gjorde sedan ett bra inhopp mot Ukraina och spelade från start mot England och Frankrike där han tillhörde de bättre på planen.

Under hösten var Anders ändå petad i de viktiga matcherna, nu spelar han från start mot Argentina, ett beslut Erik Hamrén har motiverat mellan raderna med att Rasmus Elm inte är redo för 90 minuter (nedtränad).

Emellanåt har det verkat som att Anders är petad för sin ålder, att Hamrén vill genomföra en generationsväxling på den positionen. Det handlar också om Hamréns offensiva spelidé, Anders är i dag en defensiv mittfältare.

Men jag är nyfiken på vad som händer om Anders gör en ny ”EM-insats”, det vill säga sätter positionsspelet och styr tempot i egna spelet perfekt.

Kommer han ändå att bänkas när det blir allvar mot Irland i VM-kvalet om en dryg månad?

Och vad händer med Anders landslagskarriär om det visar sig att Hamrén har varit något på spåren, att åldern börjar ta ut sin rätt? Att han inte hänger med? Är det tack och hej då?

Utöver att Sverige behöver göra en insats där försvarsspelet sitter bättre än det gjort tidigare (prio ett är att utvecklingen går framåt) kommer jag att hålla ett extra öga på Anders Svensson i kväll.

Det är viktigare än vad Leo Messi och Zlatan Ibrahimovic nu än råkar hitta på i denna jippomatch.

PS Vår fotbollstokige videoexpert Marcus Walkin har fixat uppvärmningen: här har ni sammandraget från det klassiska VM 2002-mötet som jag också skriver om i dagens tidning.