Det var liksom inte läge att fokusera på annat i går kväll, nu har saker börjat lägga sig, då kan vi plocka upp det som hamnade i skuggan av Målet.

Som Alexander Kacaniklic.

Inför matchen förde jag ett resonemang om Erik Hamréns problem att hitta rätt på vänsterkanten och att döma av gårdagens prestation ser det ut som att förbundskaptenen till slut satsat på rätt häst.

Det Kacaniklic, 21, saknar i erfarenhet och rutin tar han igen med mod. Första tanken med boll är alltid att vinna mark, snabbt upp med blicken, steg framåt när det går. Ingen ängslighet eller rädsla. I mina ögon fick han sitt genombrott i går även om han gjort bra inhopp tidigare. Men det krävs oftast lite mer för att leverera från start och det gjorde ”Alex” igår. Det var visserligen ingen tävlingslandskamp men jag inbillar mig att spelarna ändå upplevde det så med en invigning på en ny nationalarena inför 50 000 åskådare.

Utöver Zlatan och Kacaniclic gillade jag Martin Olssons förarbete till 1-0-målet (brytningen, ruschen, inspelet), Andreas Granqvists mittbacksspel (han har lyst starkare än Jonas Olsson i landslaget under hösten) och Anders Svenssons inhopp (så lätt ger inte gubben upp).

Annars var det väl ingen laginsats, direkt. Sverige imponerande inte som kollektiv mot ett reservbetonat och ungt England som egentligen bara fick spelet att fungera sista kvarten i första halvlek.

Ytterligare två insläppta mål efter (frisparks)inlägg där det går att diskutera vem eller vad som ska hängas. Ashley Youngs exakta inlägg till Danny Welbecks 1-1 passerar i just den yta där Sverige kan få problem, mellan Andreas Isaksson och mittbackarna. I förspelet som är en omställning är det centralt mittfält (Rasmus Elm) som inte sätter press på Raheem Sterling som kan sätta bollen ut till höger där Mikael Lustig inte hunnit hem och Sebastian Larsson inte får understöd. Det var helt enkelt ett mål där laget kom fel i moment efter moment och det gör Sverige ganska ofta med sin mer offensiva spelidé.

Vid tvåan kände jag spontant att Isaksson var passiv? Bollen landar trots allt i målgården.

Mathias Ranégie och Pontus Wernbloom utmärkte sig kanske inte på planen men efteråt tog de ansvar som förebilder kring SD-topparnas rasistskandal. Nog så viktigt i tider då stödet till ett främlingsfientligt parti växer likt ogräs.

Mitt i allt detta lyckades TV4:s Patrick Ekwall hamna i något slags centrum, ingen skugga över honom, jag tycker att frågan till Erik Hamrén om Zlatans dominans var relevant och är det någon gång den skulle ställas var det så klart när han gjort fyra mål. Förbundskaptenens ilska kändes obefogad, framför allt efter händelseutvecklingen på Friends Arena och segern. Men han hade kanske råkat sätta citronen i halsen efter Zlatans mål?

…eller som C Mores Jonas Dahlquist twittrade:
”Enligt rapporter anser Erik Hamrén att YouTube är respektlöst som bara innehåller klipp av Zlatans mål istället för av laginsatsen”.

Till sist: tänk att det fanns de som på fullt allvar tyckte att Sverige är ett bättre landslag utan Zlatan. Det är bara ett år sedan.

Bygg den finaste av arenor för tre miljarder, inled med stämsång och fanbärare, skicka fram sex riddare på häst, fyll arenan till bristningsgränsen med folk som har råd, bjud in en klassisk motståndare mot en taggad Zlatan som gör 3-2 i 82:a minuten genom en klinisk frispark.

Känslan där och då?

Riv rymdskeppet och ge oss pengarna tillbaka.

Det var oftast helt tyst där inne. 1500 engelska supportrar och deras trumpet lät mer än 48 000 svenska gäster. Du hörde till och med när målvakten Joe Hart släppte en brakskit i början av andra halvlek.

I pausen uppmanade speakern publiken att sluta göra pappersflygplan av de utdelade reklambladen (eller ”papperssvalor” som han sa): ”Det är jättemånga som har fått dem i ögonen och gjort sig illa”.

Precis innan hade speakern försökt få oss att öva på vågen: ”Kom igen, engelsmännen också!” vrålade han utan att någon tog notis, tack och lov.

Är vi på barnkalas? Var är fiskdammen i så fall?

Det var en tillställning du inte ens önskar din fiendeklubb. Fotboll är segrar, poäng, sånger, stämning, dramatik, engagemang, taktik, gemenskap, underhållning. I 90 minuter fanns inget som betydde något på felbyggda Friends Arena där en av Andreas Isakssons utsparkar träffade jumbotronen i taket och det blev nedsläpp i mittcirkeln.

Siste man släcker lyset?

Men efteråt, efter Målet, när jag vandrade hemåt genom Solna tillsammans med tusen och åter tusen människor i en till synes ändlös promenadkö framför blinkande bilar som inte kom ur sina parkeringsfickor ville sorlet aldrig tystna.

Någon pratade om vilken fantastisk arena Friends är. En annan om att hans företag levererat bultarna till en konstruktion i taket. Det diskuterades vad engelska tidningar skulle skriva i morgon, nog hade väl Zlatans fyra mål fått tyst på England en gång för alla?

– Vilken jävla match! hojtade någon.

– Den är redan historisk! fick han till svar.

Kan ett betydelselöst skott i en påhittad lek i ett rikt land i ett luftslott byggt av bortkastade miljarder verkligen betyda något på riktigt för en vuxen människa?

Fram till klockan tio i går kväll hade jag nog svarat nej.

Men det där Målet plockade fram något i mig som jag inte har upplevt många gånger sedan jag var barn.

Jag blev berörd av en fotbollsprestation igen.

Fotbollen står och faller med sina supportrar, Svenska Fotbollförbundet har ett gigantiskt problem framför sig att attrahera de fans som kan skapa en bättre stämning än den vi såg i går (som under mästerskapen på bortamark). Samtidigt ska SvFF täcka de ekonomiska förluster arenan väntas gå med på obestämd framtid. Jag är inte alls säker på att de lyckas men det borde vara prio ett inför nästa års kvalmatcher. Om det som krävs är en förbättrad dialog med fansen, billigare biljetter eller andra köttben vet jag inte här och nu, jag vet bara att något bör göras för det vi upplevde i 90 minuter var ett präktigt inramningsfiasko.

Det som hände i 91:a var inte normalt.

Han brukar säga så, Zlatan Ibrahimovic, när han är irriterad på något eller någon.

– Det är inte normalt, säger han, sänker rösten och skakar på huvudet.

Jag har min minnesbild av hur Målet gick till.

Jag råkade titta upp mellan gäspningarna och ett i raden av raljanta Twitter-inlägg för att se Joe Hart nicka undan bollen utanför eget straffområde, hur Zlatan snabbt backade i stället för att ta luftduellen, hur han i samma ögonblick han känner att bollbanan är i bicycletaläge bestämmer sig för fotbollens svåraste individuella aktion, skit samma att vinkeln är halvtaskig och att han befinner sig 25 meter från målet.

– DEN KAN VÄL FÖR I HELVETE INTE GÅ IN? hinner jag skriktänka medan bollen dalar högt uppe i luften för att landa med några decimeters marginal till en engelsk försvarsspelares utsträckta ben och studsa i nät.

Inte normalt.

Målet förtjänar att minnas som ett av historiens allra häftigaste fotbollsmål, en bit bakom Maradonas solorajd från VM 1986 och Marco van Bastens EM ’88-volley, båda gjorda i betydligt viktigare sammanhang, men i nivå med Roberto Carlos frisparksskruv från för-VM 1997 och andra klassiker som brukar dyka upp på tv:n, ni kan säkert nämna fler.

Det var en påminnelse om att ibland – ytterst sällan och nästan aldrig – men ibland är det endast det som sker på planen som betyder något. Den här matchen hade kunnat spelats på Grönland inför tomma läktare i en igloo med smältbart tak och jag hade häpnat om jag så bara fått höra om Målet via morsesignaler.

Jag vet inte hur ni ser på saken men jag upplevde det som en påminnelse om den extrema prestationens betydelse i idrotten och fotbollen. Det var ingen slump att det är en av världens just nu bästa fotbollsspelare som stod för den. Lika lite som det var en slump att Alfred Nobel uppfann krutet, August Strindberg skrev Röda Rummet, ABBA vann Melodifestivalen eller att Olof Palmes talekonst fick sådant genomslag.

Det Fjärde Målet påminde mig om att vi inte bara följer den här sporten för att vårt lag ska vinna, för att vi vill engagera oss, känna spänning, uppleva stämning, gemenskap och underhållning.

Vi följer också fotbollen för att det djupt inom oss finns en längtan, önskan och förhoppning om att just i kväll händer det där som jag aldrig tidigare sett och aldrig någonsin kan glömma.

Det är en drivkraft till att leva vidare så jag vill tacka för barnkalaset, Zlatan. Det som vi 50 000 på läktaren inte lyckades skapa på över en timme, gjorde du på ett par sekunder med en enda spark.

Behrang Safari. Tobias Hysén. Emir Bajrami. Martin Olsson. Christian ”Chippen” Wilhelmsson. Alexander Gerndt. Johan Elmander. Sebastian Larsson. Rasmus Elm. Ola Toivonen. Samuel Holmén.

Och Alexander Kacaniklic.

Under Erik Hamréns tre år som förbundskaptenen har han haft störst bekymmer med vänsterytterpositionen.

Samtliga tolv spelare ovan har testats i tränings- eller tävlingsmatcher (januariturnéerna räknar jag inte), några har fått en ny chans direkt, andra inte, vissa har återkommit med jämna mellanrum.

Tre år – en position – tolv olika spelare.

Mot England startar Alexander Kacaniklic vilket föranleder frågan – är jakten över?

Inhoppen mot Färöarna och framför allt Tyskland där han tog för sig direkt – precis som han har gjort i Premier League – har lovat gott och killen är alltså bara 21 fyllda.

Nu finns två träningslandskamper, mot England och Argentina, innan VM-kvalet återstartar mot Irland i mars. Det är dags för Erik Hamrén att göra sitt val på vänsterkanten – ska han gå all in på Kacaniklic?

Rasmus Elm pratade nyligen om behovet av kontinuitet för att prestera i landslaget. Jag tror att många spelare delar Rasmus uppfattning på den punkten. Det finns en längtan efter en tydlig ram.

Att vara förbundskapten handlar om att ha så kallad ”fingertoppskänsla”. I grund och botten betyder det vara duktig på sitt yrke.

Har Erik Hamrén tillräckligt mycket Kacaniklic-underlag i form av sedda matcher i Premier League? Har han fotbollsögat att bedöma hur en 21-årig spelare utvecklas den närmaste tiden?

Det är lätt för oss utanför att tycka att Kacaniklic är det givna valet men är han en startspelare i ett svenskt landslag? Vad händer om han skulle fastna på Fulhams bänk i vår? Större talanger än så har i ung ålder tvingats sitta på bänken i perioder. Formkurvan går upp och ner i början av en spelares karriär.

Lite perspektiv: inför EM lovorade Hamrén Ola Toivonen som det perfekta kantalternativet, det gick så där. Under EM valde han Rasmus Elm i den avgörande matchen mot England, det gick också så där. I höstas bjöd Hamrén på en stark hyllning till Emir Bajrami, som det nu skulle satsas på. Sedan fick Bajrami tyvärr inte ens spelstid i franska andraligan och är inte aktuell för landslagstruppen i dag…

Kanske står Hamrén där i mars, efter att ha gett Alexander Kacaniklic 180 minuter mot England och Argentina, med en spelare som inte spelat en minut i klubblaget senaste månaden. Och får börja om på ruta ett inför VM-kvalet mot Irland.

En förbundskapten som tar ett beslut som känns rätt i november 2012 men visar sig fel i mars 2013 kommer att få kritik för det.

Och vice versa.

Det är inget lätt jobb men det är få förunnat att ha det.

Till sist: kvällens elva…

Isaksson
Lustig, Granqvist, Olsson, Olsson
Elm, Källström
Larsson, Ibrahimovic, Kacaniklic
Ranégie

Så har Zlatan Ibrahimovic vunnit Guldbollen för sjunde gången, den sjätte på raken.

I fjol tyckte jag att Kim Källström förtjänade priset, i år fanns inget att diskutera.

I fjol stod Kim för avgörande insatser när landslaget kvalificerade sig för EM och han var en tung pjäs i Lyon samtidigt som Zlatan visserligen vann titlar och vräkte in mål för Milan men i landslaget blev det bara mål i en av åtta landskamper och han saknades i den helt avgörande kvalfajten mot Holland.

2012 har Zlatan fortsatt att vräka in mål för sina klubblag, han har dessutom gjort mål i sju av tio landskamper, två av dem i EM. Han kom med i all star-truppen efter mästerskapet och hans 1-0-volley mot Frankrike korades till turneringens allra vackraste mål.

Jag vet inte riktigt vad man ska invända mot Zlatan den här gången? Att det är ”tråkigt” att samma spelare vinner år efter år? Tja, men vad jag förstår tog juryn den principdiskussionen för länge sedan. Det ska inte ligga någon i fatet att han har vunnit tidigare. Det är ett rättvist system.

Juryn har att titta på vem som varit Sveriges bästa fotbollsspelare under det gångna året. Till grund för bedömningen ligger vad han har uträttat för landslaget och i sitt klubblag (landslaget bör väga tyngst men det är min personliga åsikt).

Det är klart att 2012 heter den spelaren Zlatan Ibrahimovic. Det är klart att den spelaren kan vara Zlatan både nästa och näst-nästa och näst-näst-nästa år också. Det är inte juryns problem att Sverige i dag har en spelare som befinner sig på en högre nivå än landslagskamraterna. Om juryn hade tagit hänsyn till att det är ”tråkigt” att Zlatan vinner så många gånger i rad…DET hade varit en skandal.

Det är bara att gratulera Zlatan och konstatera att juryn gjorde ett klokt val den här gången.

Sedan förstår jag att många reagerar känslomässigt, och tycker att fotbollskanalen.se:s hyllning till Fredrik Ljungberg kändes mer oväntad, ett pris till en gammal hjälte som kanske glömdes bort för snabbt. Men det är två olika sorters utmärkelser och båda fyller en funktion.

Övriga vinnare då? Tja, i ärlighetens namn måste jag väl redovisa mina förhandstips som satt allihopa:

Årets målvakt
Johan Dahlin, Malmö FF
Pär Hansson, Helsingborgs IF
Andreas Isaksson, Kasimpasa SK – CHECK!
Johan Wiland, FC Köpenhamn
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Årets back
Kari Arkivuo, BK Häcken
Pontus Jansson, Malmö FF
Jonas Olsson, West Bromwich Albion FC
Olof Mellberg, Villarreal CF – CHECK!
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Årets mittfältare
Rasmus Elm, CSKA Moskva
Martin Ericsson, BK Häcken
Kim Källström, Spartak Moskva – CHECK!
Anders Svensson, IF Elfsborg
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Årets forward
Johan Elmander, Galatasaray SK
Zlatan Ibrahimovic, PSG – CHECK!
Waris Majeed, BK Häcken
Mathias Ranégie, Malmö FF/Udinese Calcio
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Årets allsvenska spelare
Martin Ericsson, BK Häcken
Pontus Jansson, Malmö FF
Waris Majeed, BK Häcken – CHECK!
Anders Svensson, IF Elfsborg
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Årets allsvenska nykomling
Viktor Claesson, IF Elfsborg
Oscar Lewicki, BK Häcken – CHECK!
Robin Quaison, AIK
Loret Sadiku, Helsingborgs IF
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Årets tränare
Jan Andersson, IFK Norrköping
Peter Gerhardsson, Häcken
Raor Hansen, Öster
Jörgen Lennartsson, Elfsborg – CHECK!
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Guldbollen
Zlatan Ibrahimovic, PSG – CHECK!
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – 

…tränarnomineringarna var inte klara när jag skrev mina tips men jag tippade Jörgen Lennartsson på Twitter i dag. Om ni inte tror mig kan ni få saken bekräftad där…

…alla rätt, alltså – igen.

Men tips är en sak. Tips handlar om att sätta sig in i hur juryn kan tänkas resonera. Personligen håller jag inte med om allt. Jag hade utsett Anders Svensson till Årets allsvenska spelare och Ivan Turina till Årets målvakt (en klar jurymiss att inte ens nominera honom).

Till sist kunde vi konstatera att det var länge sedan Henrik Rydström fick så här mycket tv-tid. Tyvärr gick han på Jere Uronens kroppsfint varenda gång. Årets mål gjorde Alexander Milosevic, anser jag, men Zlatans var inte så dumt det heller, inte mycket att protestera emot.

I övrigt var Fotbollsgalan som den brukar vara framför tv:n: man tittar nästa år också.

…är det så provocerande för folk att Zlatan har fel ibland?

Han är en gudabenådad fotbollsspelare som ska höjas till skyarna men innebär det att han per automatik har rätt i allt han säger?

Zlatan påstår att medierna ville att Sverige skulle förlora mot Tyskland, det är ju hur man än vänder och vrider på det fullständigt fel, eller hur? Det är så fel det bara kan bli, det är helt åt helvete fel. Medierna älskar när Sverige vinner, det höjer våra löner, betalar våra resor, gör att vi får uppleva mästerskap på plats där vi får minnen för livet, där vi formas som människor, växer i våra faders- och modersroller, bygger gemenskap, hittar nya vänner, spelar journalistmatcher mot andra fotbollskulturer, lär oss nya språk, gör kulinariska upptäckter, får traktamenten och utlandsersättningar, äter den bästa baconen från tjusiga hotellfrukostar, partajar med de svenska fansen, träffar kvinnor och män för tillfälliga förbindelser där vi lär oss erotikens innersta hemligheter men framför allt: vi får göra det vi älskar allra mest – skriva och rapportera till engagerade och passionerade läsare.

Kan vi vara överens om att det där låter rätt kul?

Bra.

Då kvarstår frågan: varför är det så provocerande för folk att även Zlatan Ibrahimovic har fel ibland?

Nåväl, nomineringarna till Fotbollsgalan har kommit. Så här går det (jag prickade faktiskt alla ifjol):

Årets målvakt
Johan Dahlin, Malmö FF
Pär Hansson, Helsingborgs IF
Andreas Isaksson, Kasimpasa SK
Johan Wiland, FC Köpenhamn
(Fast hur kan Ivan Turina inte vara nominerad? Bättre än både Hansson och Dahlin i allsvenskan och Europa League. Avgå juryn.)
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Årets back
Kari Arkivuo, BK Häcken
Pontus Jansson, Malmö FF
Jonas Olsson, West Bromwich Albion FC
Olof Mellberg, Villarreal CF
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Årets mittfältare
Rasmus Elm, CSKA Moskva
Martin Ericsson, BK Häcken
Kim Källström, Spartak Moskva
Anders Svensson, IF Elfsborg
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Årets forward
Johan Elmander, Galatasaray SK
Zlatan Ibrahimovic, Paris Saint-Germain FC
Waris Majeed, BK Häcken
Mathias Ranégie, Malmö FF/Udinese Calcio
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Årets allsvenska spelare
Martin Ericsson, BK Häcken
Pontus Jansson, Malmö FF
Waris Majeed, BK Häcken
Anders Svensson, IF Elfsborg
– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Årets allsvenska nykomling
Viktor Claesson, IF Elfsborg
Oscar Lewicki, BK Häcken
Robin Quaison, AIK
Loret Sadiku, Helsingborgs IF

Kandidaterna till årets tränare släpps 5 november men det är klart att Erik Hamrén ska ha det.

Skojade bara.

Det står mellan Peter Gerhardsson och Jörgen Lennartsson. Dens lag som vinner allsvenskan får priset.

Peter-Jörgen? Lennart-Gerhard? Inte lika klockrent som Lars-Tommy. Eller jo, kanske det.

Guldbollen?

Har det någonsin varit så dålig konkurrens? Bara Zlatan har meriter för den i år. Men vem annars? Nä, just det. Om juryn ska vara konsekvent får han bollen en sjunde gång.

Skriver i dagens tidning en replik på Zlatan Ibrahimovics kommentar efter bragden i Berlin där han menade att medierna hoppades att Sverige skulle förlora. Döm om min förvåning när folk inte håller med om mitt resonemang.

Alla i branschen vet, inklusive förbundet och landslagsledningen, att det blir fler sidor och större intresse vid vinster än vid förluster. Medierna tjänar på och vill ha ett framgångsrikt landslag över tid. Ständiga förluster och missade mästerskap innebär en återgång till 1980-talets dystra år utan publik eller intresse, ishockeyn går om som största sporten, jag personligen får inte åka på mästerskap, industrin runt fotbollen krymper. Det är ingen utveckling jag önskar, varför skulle jag önska det? Fan, det är hur kul som helst att bevaka landslaget på mästerskap även om man är rejält slutkörd efteråt.

Sedan att vi rotar fram negativa saker och kritiserar och tycker och tänker om ditten och datten, det är klart vi gör det. Vi skriver om allt oavsett hur det påverkar landslaget. Men det här med att man inte vill att Sverige ska vinna är fel. Det är jättebra för tidningar och medier när Sverige vinner. Däremot agerar man aldrig aktivt för att de ska vinna, eller för att de ska förlora, utan tar upp det som är journalistiskt relevant. Och faktum kvarstår: det publiceras fler sidor och genererar ett större intresse när det går bra för landslaget. Om man inte ser det är man helt enkelt inte räknekunnig.

…men om folk inte vill förstå kan man förstås inte tvinga dem.

Det finns någon slags fantasibild, att om medierna avslöjar saker och skriver negativt om landslaget, då påverkas resultaten negativt. Hur kunde Sverige i så fall vända 0-4 mot Tyskland när kritiken i tidningarna varit relativt omfattande?

Sverige vände när Kim Källström kom in på planen i kombination med ett antal andra faktorer där ute på Berlins Olympiastadion som samverkade på ett lyckligt sätt (jag nämner vilka i förra inlägget).

…men att händelseutvecklingen i första halvlek skulle ha något att göra med vad Bank eller jag skrivit i tidningen senaste dagarna…allvarligt?

Möjligen kan tuff kritik ha en enande funktion, att det skapar en ”vi-mot-dem”-känsla som kan utnyttjas positivt. Även om jag tror att poängeffekten är marginell borde fansen alltså hylla de som vågar kritisera.

Nåväl.

Det kom en dag efter i Berlin också och förbundskapten Erik Hamrén menade att bänkningen av Kim Källström var en del av matchplanen:
– Jag förväntade mig att vi skulle få springa mycket utan boll och det fick vi också göra. Jag valde då de spelare jag trodde och tyckte skulle passa bäst för den uppgiften och få ta den stöten. Och sedan, typ som Anders gjorde mot Färöarna, kunde (Kim) komma in med friska ben för att avgöra matchen, sa Hamrén och fortsatte:
– Jag visste att vi tappade offensivt utan Kim, det visade han inte minst med sina fantastiska passningar vid både 1-4 och 2-4. Men det ingick i beräkningen att vi skulle tappa offensivt.

Anledningen till att Hamrén tror på att vila just mittfältare under första halvlek, och inte anfallare som Zlatan Ibrahimovic, är att de springer oerhört mycket under en match, menar förbundskaptenen:
– Vi såg i EM i somras hur de centrala fältarna fick göra ett enormt jobb. Tar man Frankrike-matchen var både Anders och Kim slut när det var 20 minuter kvar. Anders kunde jag ta ut men Kim fick vi flytta upp som nummer tio och sätta in Samuel Holmén och Pontus Wernbloom för att få stopp på Frankrike.

Antingen är Erik Hamrén mannen som revolutionerar fotbollen eller så slog han just världsrekord i efterhandskonstruktioneri. Vi får se om del Bosque i framtiden bänkar Xavi och Iniesta så att de kommer utvilade till andra halvlek.

Det här och mycket annat diskuterar vi i senaste avsnittet av vår fotbollspodd där vi bland annat sätter Nivas tumlande och skrålande på pressläktaren i perspektiv. Firade han verkligen vildare än statsministern?

…och till alla som törstar efter ännu fler positiva landslagsnyheter har jag skrivit ett helt dokument i dag – bara om landslagets segermiddag i Berlin. Plus-inlåst eftersom läsarna har större benägenhet att betala för positiva nyheter (sportbladet.se slog exempelvis nytt besöksrekord efter 4-4 mot Tyskland och tidningsförsäljningen ökade).

Nu: fokusflytt till allsvenska guldstriden.

Då, när vi var unga, var Sverige ett landslag som oftast gick att lita på när det bar emot.

Dödens grupp? Inga problem.

2-2 mot Danmark? 2-2 mot Danmark.

Spanien hemma utan en bojkottande Zlatan? Bring ’em on.

Men nu…vad är Sverige för ett landslag? Be någon utifrån beskriva oss och hen skulle dröja med svaret. Vad står vi för? Är vi Barcelona? Nej, men vi försökte. Är vi Sverige? Ja, vi försökte mot Färöarna. Det enda Erik Hamrén har lyckats med hittills är rasera vårt varumärke och misslyckats med att bygga ett nytt.

Ja, landslaget är roligare i dag. För oss i medierna, alltså, som lever på att hitta något att hacka på. Med Lasse Lagerbäck gick det till personen, Hamrén har klarat sig undan den sortens kritik eftersom det funnits så många rena fotbollsfrågor att gnälla om.

Tänk på det: de tränare som får mest skit för sin person är ofta de bästa.

Allt är inte Hamréns fel, långt ifrån. Vad har Sverige för spelare i dag? I går hade vi Ljungberg i Arsenal, Henke i Barcelona, Zlatan i Inter, Chippen i Roma, Isaksson i PSV, Mellberg i Juventus och Källström i Lyon.

I dag? Zatan spelar i en bonkegängsliga med öppna försvar som ingen bryr sig om, Henke, Ljungberg och Mellberg har lagt av, Chippen ska bli skådis, Källström har blivit ryss och Isaksson har flyttat till ett lag som 99 av 100 svenskar inte kan namnet på.

Det är klart att det märks.

Det är dags för Erik Hamrén att säga det. Inte tala om medaljer i VM. För sanna mina ord: det här laget kommer aldrig komma i närheten av att ta en medalj i ett mästerskap.

Hur kan ni ens tro på det era lättlurade jävlar?

Så, nu har vi knuffat ner förväntningarna lite. In och visa vad Sverige står för mot Tyskland borta. Läget blir inte bättre.

…men du kan inte tvinga honom att dricka.

Det uttrycket använde Erik Hamrén på sin första presskonferens som förbundskapten. Det handlade om att Zlatan Ibrahimovic saknade motivation till landslaget. Dagen efter fanns ett webb tv-klipp på sportbladet.se med rubriken ”Här jämför han Zlatan med en häst”.

Det började inte så bra, alltså. I går var det på väg att gå åt helvete på riktigt. Sverige och Hamrén var en halvtimme från ett historiskt fiasko, underläge 0-1 mot Färöarna inför 5015 personer – och en häst.

Jo, det är sant. Det här ståtliga fullblodet hade tagit sig hela vägen till Tórsvöllurs egen ”Snikens kulle”…

…och var säkert nöjd med första timmen.

Sverige inledde visserligen aggressivt, tryckte ner färingarna, vann tillbaka boll i bra lägen. Men efter 10-15 minuter sprack den planen. Forwards slutade pressa, mittfältet kom fel och backlinjen sjönk. Färöarna tog över (jo, du läste rätt).

Offensivt kom Zlatan för långt ner i planen, Mathias Ranégie såg ut att få en elstöt varje gång han skulle ta emot bollen och som jag misstänkte lyckades inte Kim Källström och Pontus Wernbloom hålla ett tillräckligt högt bolltempo för att dra i sär färingarna.

Efteråt klagade många spelare på konstgräset men jag vet inte om det kan ha kommit som en överraskning för någon att det är stor skillnad på underlagen. I så fall har de missat mina krönikor om Elfsborg i år.

I andra halvlek skickades Zlatan upp där han gör mest nytta – nära mål – och efter 0-1 kom Anders Svensson in på planen och hittade lösningar som vann meter framåt. 1-1-målet är ett bra exempel: Anders satte ett instick på Zlatan strax utanför straffområdet. Zlatan vände vidare på Alexander Kacaniklic som blev helt fri.

Det var avgörande förändringar av Erik Hamrén som gjorde att Sverige kvitterade och till slut vann matchen. Det visade också att Anders skulle ha spelat från start och att Zlatan ska spela högre upp i banan.

Samtidigt slog Tyskland Irland med 6-1 borta (Klose!) och det kan nog vara klokt att starta med tre mittfältare i en triangel bakom Zlatan på tisdag. Zlatan är en bra tia men som jag varit inne på tidigare: det är slöseri att ha en av världens bästa nior i ”fel” position.

Anders och Kim bakom Pontus är ett alternativ – Anders och Rasmus Elm bakom Kim är ett annat.

…Källström såg för övrigt inte glad ut när Hamrén bytte ut honom. Gick rakt förbi förbundskaptenen.

Sedan vet jag inte om det spelar någon roll hur Sverige ställer upp mot tyskarna, det blir nog ett par i arslet oavsett. Men man måste ge det ett ärligt försök, tro på det och skapa de bästa förutsättningarna för att ta poäng.

Kacaniklic sköt sitt livs viktigaste mål några minuter efter att han blivit inbytt, med fel fot dessutom. I övrigt hade han inte många rätt. Tyskarna kommer att äta honom levande, jag förutsätter att ”Chippen” startar den matchen också.

…apropå ”Chippen” åkte han på en hårtork av Zlatan i första halvlek och när han försökte förklara sig fräste Zlatan ”Håll käften” tillbaka (sådant hörs ända upp på läktaren här på Färöarna). Men ”Chippen” tyckte inte det var så farligt:
– Det är bra att han får ut sin ilska. Det går ut över mig en del men det får man ta.

Tre poäng är tre poäng, det var det viktiga. Men med Hamréns tal ringande i öronen där han drömde om VM-medaljer är det klart att vi har rätt att kräva mycket mer. Eller så blir vi överens om att drömmar inte vinner några fotbollsmatcher på den här nivån. Fotbollsmatcher vinns med bra spelare, rätt taktik och ett tydligt ledarskap. Där har Sverige fortfarande en bit kvar innan de utmanar om VM-medalljer.

En ganska bra bit.

Missa förresten inte Sportbladet i dag. Vi har spånat ihop de hundra roligaste ögonblicken i landslaget under 2000-talet och jag vågar utlova underhållande läsning. Plats 100-50 i dag, plats 49-1 i morgon. Hamréns häst ligger på 75:e plats. Min personliga favorit är nog 82:an:

”2003: Stolt drabbas av Göteborg
Sydsvenskan-krönikören Åke Stolt är försenad till en landslagsträning på Nya Ullevi. Stressad frågar han en vakt om ingången och får beskedet att han måste fortsätta till andra sidan:
– Vadå, måste jag gå runt hela arenan?
Vakten svarar på bred göteborska:
– Ja det kan la du göra om du vill. Men då kommer du tebaka hit igen”.

Till sist: vad hände med hästen på Tórsvöllurs kulle? Jodå, kusen drog hemåt när Zlatan brötade in 2-1. Hen var väl törstig.

Det blev en väntad startelva utifrån det vi såg på stängda träningen i går: ”Chippen” tar vänsterkanten, Pontus Wernbloom och Kim Källström centralt, Zlatan Ibrahimovic släpande och Mathias Ranégie som spets.

Känn på den resan för Ranégie.

Jag minns när anfallaren inte kom med till Brasilien-matchen och Erik Niva satte fingret i en krönika på vad många tänkte: ”Att en 28-årig Mathias Ranégie inte blir inkallad som vikarierande fjärdeforward är givetvis en stor sak för honom själv, men däremot ingen särskilt central fråga för den svenska landslagsframtiden”.

Två månader senare är Ranégie just det, en central fråga för den svenska landslagsframtiden. Sverige måste vinna i kväll för att hålla VM-drömmen vid liv. Därför borde han kanske varit med i den där Brasilien-truppen.

När Sverige har alla forwards tillgängliga är Ranégie knappast en startspelare men nu saknas både Ola Toivonen och Johan Elmander.

Sverige väljer att möta Färöarna på Färöarnas vis, med tyngd och fysik. Ingen Rasmus Elm, ingen Anders Svensson. I mitt lag hade åtminstone Svensson varit gjuten centralt.

Men nu är det inte jag utan Erik Hamrén som är förbundskapten, och kanske känner han att Sverige just nu inte har det självförtroendet och det flytet att han vågar tro på sin egen, mer offensiva spelidé. Det är sådana signaler vi utifrån aldrig riktigt kan känna av, där måste den som är närmast laget ha fingertoppskänslan.

Dagens elva har förstås så mycket individuell skicklighet att Färöarna förr eller senare ska släppa till chanser som ger mål, däremot ser jag inte riktigt hur mittfältet ska lyckas hålla igång ett tillräckligt högt bolltempo för att spela ut färingarna.

Ett hyfsat tidigt ledningsmål förändrar allt. Då lär det rulla på. Dröjer det kan det bli en Kazakstan i repris.

Skrev en artikel tidigare i veckan om flygplatsen på Färöarna då jag hade hört att väldigt få bolag flyger hit. Bland annat krävs specialutbildade piloter.

Henrik Rydström, som var här med Kalmar FF 2010, twittrade bland annat om ”platsen som Gud glömde”. Jag ringde upp Rydström:
– Det var inte skitkul. Jag är inte superförtjust i att flyga och det kändes väldigt okontrollerat på något sätt. Det var inte så att man kände att ”hit återvänder jag gärna” när man kom hem. Inte nog med att man ska spela mot ett galet ö-folk, man ska överleva också. Jag hade hellre tagit båten, sa mittfältaren.

Så visst tänkte vi på det när vi slog oss ner i sätena på Atlantic Airways flight RC459. Jag höll till och med på att missa planet eftersom jag tappade bort min biljett men det är en annan historia (den låg i vänster jeansficka och det är också en annan historia).

Efter att vi lyft myntades snabbt begreppet att göra en ”Jane Björck”. SVT-profilen tappade sin mobiltelefon på golvet exakt när planet lyfte, nallen susade iväg bakåt under alla säten. Det tog ett tag innan den kom tillrätta.

I alla fall.

Simon Bank var antingen flygrädd eller deprimerad (möjligen både och), vinkade till sig flygvärdinnan och beställde ”en vodka med is och en vatten” varpå flygvärdinnan kom tillbaka med en Screwdriver och en Baileys.

Bank skakade på huvudet och upprepade beställningen – ”en vodka med is och ett glas vatten bredvid”, och denna gång kom flygvärdinnan tillbaka med en vodka med is, ett glas vatten – och ett glas apelsinjuice.

(Om ni är sugna på Screwdriver och Baileys nästa gång ni är på krogen, säg bara att ni ska ha en ”Bank”).

Efter en timme eller två närmade vi oss Vágar där vi damp ner lugnt och fint. Jag vet inte om Henrik Rydström flög luftballong hit men någon större anledning till oro fanns det alltså inte.

Under dagen har vi promenerat runt i Torshavn där det blåser och regnar men inte är särskilt kallt. Vi har handlat vykort och köpt vantar av fårull, stickade av stadens förtidspensionärer.

I bokhandeln noterade vi att den här självbiografin var framskjutet placerad…

…tyvärr gick Nobelpriset i litteratur till Mo Yan den här gången.

Folk här i Torshavn verkar vara som folk är mest, glada och trevliga. Levnadsstandarden förefaller hög, åtminstone i de centrala delarna även om vi såg en lodis som mr Flinch tyckte såg ut som en lodis han sett i Årsta en gång.

Städerskan på vårt hotell berättade att hon tjänar 14 000 danska kronor i månaden men att 45 procent går bort i skatt (hon har två jobb för att klara sig). Fiskarna tjänar betydligt mer men betalar mindre i skatt vilket tydligen är en het politisk diskussion. En latte på cafét vi besökte gick på 40 danska. Husen i Torshavn kan kosta upp till 2,5 miljoner danska kronor, de billigare går för runt miljonen. Att hyra en lägenhet (finns inte så många) eller del i ett hus kostar 2000-5000 danska i månaden.

Utbildningsmöjligheterna är få, många unga vuxna flyttar till Danmark eller vidare ut i världen. Sedan återvänder de på ålderns höst och slår sig till ro med ett par får. Typ.

Landslaget tränar på konstgräset vid 17-snåret svensk tid, det blir till att krypa ner i fårullsvantarna och knalla bortåt. Staden är inte större än att det är gångavstånd till det mesta. I morgon siktar vi på att även köpa oss var sitt fårskinn så vi kommer välklädda till matchen.