Helt otippat blev torsdag 3 januari 2013 en ovanligt händelserik dag. Då tänker jag inte bara på att vi fick svart på vitt att Kung Fotboll körde över Prins Ishockey fullständigt under 2012.

Det började med en bagatell som ändå är värd att nämna då den innehåller ett nytt, minnesvärt citat av Zlatan Ibrahimovic. Franska tidningen L’Equipe har snappat upp vad Z sa till lagkamraterna med anledning av parkeringscirkusen utanför PSG:s träningsanläggning som pågått i goda två månader nu.
– Om jag vill parkera min bil i omklädningsrummet, så parkerar jag min bil i omklädningsrummet.

Pubertalt och divigt, visst, men ett pubertalt och divigt citat är åtminstone roligare än en intetsägande fotbollsklyscha.

Fotbollen behöver sina stories, det vet Zlatan, det vet också Mario Balotelli som rök ihop med coach Mancini under Manchester Citys träning och bilderna är onekligen underhållande, även om den här historien går mot ett dystert slut om inget förändras. Det handlar om att leverera i match efter match också, och det börjar bli dags för ”Super-Mario” att göra det snart.

Det är att lätt att knyta näven och jubla över Kevin-Prince Boateng som reagerar på rasistiska vidrigheter från läktaren. Det är lätt att sympatisera med Milan som vägrar spela klart träningsmatchen mot Pro Patria. Av den enkla anledning att de gör rätt. Men i en tävlingsmatch är det snudd på omöjligt att agera på samma sätt, då segrar mörka krafter. Det eviga dilemmat fotbollen brottas med, eftersom fotbollens regelverk inte tillåter motreaktioner som Boateng och Milan stod för i dag. Med det sagt: att ta tillfället i akt att markera under en betydelselös träningsmatch är värt alla hyllningar.

…apropå rasism och främlingsfientlighet: dagens mest förvirrade utspel måste komma från den SD-politiker som vill förbjuda muslimer från att föda barn då de har en dold agenda att ta över världen.

Möjligen fick SD-politikern konkurrens framåt eftermiddagen då det visade sig att Expressens frilansskribent Ulf Nilsson låtit sälja en krönika till en rasistisk och islamofobisk tidskrift, och sedan skyllde på att han inte hade koll på vad det är för typ av tidskrift. Den som har så dålig koll på samtiden kanske inte ska ägna sig åt att skriva aktualitetskrönikor i en större dagstidning. Det blir intressant att se hur chefredaktör Thomas Mattsson hanterar det där. Problemet är egentligen inte att Nilsson säljer texter till den aktuella tidskriften, utan att han som in- och utrikespolitisk kommentator inte har en aning om vad för sorts tidskrift han medverkar i.

Blott 3 januari alltså, ändå kan årets mest absurda tv-intervju redan vara gjord. Av någon outgrundlig anledning ville SVT:s Marie Lehmann snacka med en volontärarbetande flaggstrykerska från Ryssland under juniorkronornas VM-semifinal. Inte nog med det, Lehmann valde att göra intervjun efter tre perioder, vid ställningen 2-2, när vi väntade på en dramatisk förlängning. Och inte nog med det heller, efteråt skyllde Lehmann på att ryskan lurat henne att hon kunde engelska, hur Flaggryskan nu skulle ha lyckats med det utan att kunna just – engelska.

Sanningen är att det är svenska hon inte förstår vilket visade sig under intervjun sista del…

…men visst, alla kan göra ett dåligt byte som Lehmann själv konstaterade när ex-höjdhopparen Stefan Holm pressade henne på Twitter. Och Flaggryskan ser ut att bli en hit på Youtube.

Apropå juniorhockeyn fick SVT:s Chris Härenstam och Mikael Renberg kritik redan ifjol för vilda glädjevrål och segerskrål när Sverige vann VM-guld. Samma visa nu men jag tycker inte att jubel vid svenska mål är något stort problem, det stora problemet är när analysen faller bort till förmån för tv-experternas segeriver.

I tredje perioden mot Ryssland konstaterade Härenstam att domaren missat att Sverige var sex på isen varpå Renberg euforiskt konstaterar ”Bra!”. I det läget ska en expert förklara om domaren gjort ett stort eller litet misstag, vilka konsekvenser det kan få, om det är vanligt förekommande med mera, med mera. Ur ett yrkesperspektiv är det ett svagt hantverk, även om fansen säkert uppskattar hejarklackledarnas stora glädje.

Sedan började OS-krönikan på TV. En ryttare förklarade en trög start med att ”hästen bajsade i första piafen”, sedan hade det flutit på bättre. Om bara alla dåliga starter vore lika enkla att korrigera. Då hade den där jobbiga premiärförlusten mot Ukraina som vi påmindes om i EM-krönikan härom kvällen inte behövt betyda lika mycket.

EM-krönikan gillade jag. Rak, enkel, många mål och ett hyfsat snack med Zlatan. OS-krönikan var alldeles för kort. OS är för stort för att sammanfattas på en timme. För oss som inte följde tv-sändningarna slaviskt hann det aldrig byggas upp någon djupare känsla, möjligen i handbollssvepet och runt Mo Farahs lopp. Men det är å andra sidan händelser svåra att misslyckas med.

Så, nu kan man sticka tillbaka handen i chipspåsen igen, det kan knappast hända mer i dag.

Så blev AIK historiska genom att ta svensk klubblagsfotbolls första seger i Europa League. 1-0 mot holländska ligatvåan PSV Eindhoven innebär tre poäng och 1,6 miljoner kronor på kontot (minus den knappa miljon polisen av någon outgrundlig anledning tycker att de ska ha).

Jag såg tyvärr inte hela matchen, är ledig ett par dagar med anledning av min farfar Leif Rödskäggs begravning som blev ett vackert och värdigt avsked till en god man och hans gärningar.

Farfars begravningsgudstjänst hölls i Sävedalens kyrka, samma kyrka där jag döptes. Min lille systerson Ludvig, fem månader, höll ut hela akten.

Livet har sin gång, på gott och ont. Ett blir åter stoft, ett nytt ser dagens ljus.

Apropå fäder: om ni har idétorka vad gäller Fars dag-present, se till att farsgubben bli Fotbollsfarsa, det gjorde jag. Hundra spänn, som hittat.

Men AIK var det, ja. Och Helsingborg förstås, som var på väg mot en halvberlinare i Hannover (0-2 till 2-2) innan franske domaren Fredy Fautrel svarade för en rad felbeslut som bör få konsekvenser för hans fortsatta dömande på den här nivån. Bisarrt agerande och liknar inget jag tidigare sett.

…Fautrel tog fyra beslut i en och samma situation och tycktes få alla fel: han dömde straff på en tackling som var utanför straffområdet (jag tyckte att den var på boll dessutom), visade ut Walid Atta fast det var Peter Larsson som stod för glidtacklingen. När Larsson påpekade detta visade Fautrel ut honom också. Helt obegripligt med reservation för att spelarna sa något olämpligt (det hörs inte genom tv-rutan). Att Pär Hansson var ytterst nära att rädda den efterföljande 3-2-straffen gjorde inte HIF:s olycka mindre.

Fredy Fautrel är 41 år, dömer i Ligue 1, har fem Euro League-matcher och totalt 28 internationella uppdrag under karriären. Främsta meriten? Måldomare under EM-semifinalen mellan Tyskland och Italien i somras. Fransmannen dömde Kalmar FF när de förlorade borta mot Debrecen med 2-0 i Champions League-kvalet 2009. Vet inte om Henrik Rydström minns honom?

…som lite perspektiv kan vi nämna Manchester City-Ajax i Champions League i tisdags som fick rubriker världen över. Danske domaren Rasmussen valde att inte blåsa straff när Mario Balotelli drogs omkull i straffområdet i matchens sista sekund. Där har jag förståelse för domarens agerande. Till skillnad från många andra tror jag att både Rasmussen och måldomaren såg situationen men gjorde bedömningen att inte blåsa då Balotelli samtidigt försökte hålla undan Ajax-försvararen med rakt utsträckt arm. Då var Citys bortdömda 3-2-mål en större miss eftersom assisterande domaren aldrig kunde se när Džeko släppte bollen till Kolarov (om han inte har röntgensyn vill säga). Assisterande domaren chansade och vinkade offside, och ni vet jag brukar säga om att chansa – chansa inte.

Det låter förstås som en klen tröst i det här läget men även om domaren snodde en poäng av Helsingborg, kan han inte ta ifrån HIF deras prestation i andra halvlek.

Därför blev båda kvällens matcher ytterligare kvitton på det jag har tjatat om ett bra tag, att svensk klubblagsfotboll utvecklas i rätt riktning även om stegen kan kännas små. Varken Gnaget eller Helsingborg lär överleva Europa League-gruppspelet men trots det stora ekonomiska underläget spelar de jämnt i match efter match med mellanstora elefanter. Ofta när det kommer till ”att lyckas i Europa” handlar diskussionen om att minska antalet lag i allsvenskan, byta till höst/vår-säsong eller liknande förslag som sägs ge snabba och garanterade resultat.

Höstens exempel visar att det går att kombinera en av världens mest spännande 16-lagsligor med hyfsat Europa-spel. Elfsborg vann den varumärkesbyggande guldstriden och allsvenskan står fortfarande stark vad gäller ovisshet: sex olika vinnare på sex år.

…det sägs ju att man måste ha ett par tre lag som vinner allsvenskan år efter år för att lyckas i Europa men jag är inte så säker på det. Elfsborg har kvalificerat sig för Europa-kval sju år i rad, ändå är det AIK och Helsingborg som står för trendbrottet. Det hänger förstås ihop med en förändrad spelarmarknad och ekonomi vilket Den osynlige mannen skriver bra om här.

AIK vann i går och segern är en logisk fortsättning på en lång serie bra prestationer där resultaten inte alltid inneburit tre poäng. Men det är med prestationerna det börjar, det är det avgörande steget. Så länge svenska klubblag spelar jämnt med sina motståndare och har kvalitetsforwards som Mohamed Bangura och Nikola Djurdjic kommer segrarna att ticka in.

…står allsvenska guldstriden 2013 mellan AIK och Helsingborg? Känns så just nu.

På måndag är det dags för Fotbollsgalan och jag sitter inte i juryn och har ingen aning om vad det ska kommas fram till men som jag ser det finns inga övriga kandidater. Zlatan Ibrahimovic vinner sin sjunde guldboll, den sjätte raka, och det går inte ens att diskutera. I fjol slog jag ett slag för Kim Källström som hade bättre landslagsprestationer under 2011 men han är inte nära i år. Inte någon annan heller.

Jiloan Hamad och Pontus Jansson kom med i truppen till invigningslandskampen på Friends Arena mot England. Båda två är topp tio på vår lista över allsvenskans 50-bästa spelare. Övriga topp tio-spelare med svenskt pass är Anders Svensson (2:a), Martin Ericsson (4:a) och Stefan Ishizaki (10:a). Svensson är också uttagen medan förbundskapten Erik Hamrén antagligen tycker att Ericsson och Ishizaki fått sina chanser.

En snöig och kall februarimorgon när jag var sex år kom farfar med en present som jag hade längtat efter: Donkey Kong, det orange. Man hoppar över rullande tunnor som kommer i allt snabbare takt.

Mitt andra minne av farfar är privat.

Det tredje var när Olof Palme dog. Jag gick upp tidigt för att se det tecknade på Gomorron Sverige men klockan berättade att statsministern var död. Jag väckte mamma och pappa. På eftermiddagen hos farfar såg jag för första gången en vuxen man gråta.

Leif Andersson var socialnämndens ordförande i Partille kommun när Socialdemokraterna styrde, engagerad i allt från bidrag till trialbanor, och framför allt styrde han på Björndammens fritidsgård där han gick under namnet Leif Rödskägg. Han försökte få bukt med oss ungdomar som ställde till med djävulskap och annat. När farfar inte orkade jaga längre startade han Partille närradio för att vi skulle få något att göra.

Plötsligt en natt för två månader sedan vaknade han och mådde dåligt och farmor fick ringa efter ambulansen. Kroppspulsådern hade spruckit. Farfar, 77, kom aldrig på benen igen. Om han gjort det hade han redan tvättat fasaden eller bytt tak på huset i Sävedalen. I stället låg han stilla och försökte andas de sista veckorna. I dag andas han inte alls.

En gång på 1970-talet kom ett japanskt filmteam till Partille och ville ta med farfar till de asiatiska öarna för att spela en svensk viking i en större produktion. Farfar hade viktigare möten att gå på, sa han.

Samma kväll som jag fick reda på att det var allvarligt satt jag i en taxi på väg till Stureplan för att se filmen om Palme på bio. Jag sa till farmor att om farfar blir frisk, så måste de se den.

Jag vet att Leif Rödskägg hade älskat filmen lika mycket som jag saknar den bäste farfar du kan ha, även om skägget blev vitt med åren

Skrev en artikel tidigare i veckan om flygplatsen på Färöarna då jag hade hört att väldigt få bolag flyger hit. Bland annat krävs specialutbildade piloter.

Henrik Rydström, som var här med Kalmar FF 2010, twittrade bland annat om ”platsen som Gud glömde”. Jag ringde upp Rydström:
– Det var inte skitkul. Jag är inte superförtjust i att flyga och det kändes väldigt okontrollerat på något sätt. Det var inte så att man kände att ”hit återvänder jag gärna” när man kom hem. Inte nog med att man ska spela mot ett galet ö-folk, man ska överleva också. Jag hade hellre tagit båten, sa mittfältaren.

Så visst tänkte vi på det när vi slog oss ner i sätena på Atlantic Airways flight RC459. Jag höll till och med på att missa planet eftersom jag tappade bort min biljett men det är en annan historia (den låg i vänster jeansficka och det är också en annan historia).

Efter att vi lyft myntades snabbt begreppet att göra en ”Jane Björck”. SVT-profilen tappade sin mobiltelefon på golvet exakt när planet lyfte, nallen susade iväg bakåt under alla säten. Det tog ett tag innan den kom tillrätta.

I alla fall.

Simon Bank var antingen flygrädd eller deprimerad (möjligen både och), vinkade till sig flygvärdinnan och beställde ”en vodka med is och en vatten” varpå flygvärdinnan kom tillbaka med en Screwdriver och en Baileys.

Bank skakade på huvudet och upprepade beställningen – ”en vodka med is och ett glas vatten bredvid”, och denna gång kom flygvärdinnan tillbaka med en vodka med is, ett glas vatten – och ett glas apelsinjuice.

(Om ni är sugna på Screwdriver och Baileys nästa gång ni är på krogen, säg bara att ni ska ha en ”Bank”).

Efter en timme eller två närmade vi oss Vágar där vi damp ner lugnt och fint. Jag vet inte om Henrik Rydström flög luftballong hit men någon större anledning till oro fanns det alltså inte.

Under dagen har vi promenerat runt i Torshavn där det blåser och regnar men inte är särskilt kallt. Vi har handlat vykort och köpt vantar av fårull, stickade av stadens förtidspensionärer.

I bokhandeln noterade vi att den här självbiografin var framskjutet placerad…

…tyvärr gick Nobelpriset i litteratur till Mo Yan den här gången.

Folk här i Torshavn verkar vara som folk är mest, glada och trevliga. Levnadsstandarden förefaller hög, åtminstone i de centrala delarna även om vi såg en lodis som mr Flinch tyckte såg ut som en lodis han sett i Årsta en gång.

Städerskan på vårt hotell berättade att hon tjänar 14 000 danska kronor i månaden men att 45 procent går bort i skatt (hon har två jobb för att klara sig). Fiskarna tjänar betydligt mer men betalar mindre i skatt vilket tydligen är en het politisk diskussion. En latte på cafét vi besökte gick på 40 danska. Husen i Torshavn kan kosta upp till 2,5 miljoner danska kronor, de billigare går för runt miljonen. Att hyra en lägenhet (finns inte så många) eller del i ett hus kostar 2000-5000 danska i månaden.

Utbildningsmöjligheterna är få, många unga vuxna flyttar till Danmark eller vidare ut i världen. Sedan återvänder de på ålderns höst och slår sig till ro med ett par får. Typ.

Landslaget tränar på konstgräset vid 17-snåret svensk tid, det blir till att krypa ner i fårullsvantarna och knalla bortåt. Staden är inte större än att det är gångavstånd till det mesta. I morgon siktar vi på att även köpa oss var sitt fårskinn så vi kommer välklädda till matchen.

Så blev det alltså en landskamp där man satt på läktaren, efter att Marcus Berg misslyckats med en tredje mottagning på kort tid, och tänkte: ”Var är Ranégie”?

Nu drar jag inga större växlar på storförlusten på Brasilien, och det är naturligtvis massa spelare före MFF-forwarden i kön som inte kunde vara med i onsdags men jag tror nog att Sverige hade hotat brassarna lite bättre om vi lyckats behålla bollen där uppe några sekunder i alla fall. Det dröjde till en bit in i andra halvlek, tror jag, innan Sverige kom upp i en sekvens där de hade bollen inom laget över tio passningar.

…annars var passningsspelet bedrövligt, rent ut sagt.

Men jag drar alltså inga större växlar, det var för många ordinarie som saknades och utan dem är Sverige inte bättre än så här, precis som jag inte drog några större växlar av segern mot Frankrike i EM.

Ni får rätta mig om jag har fel men jag tror inte att Sverige vunnit en enda match under Erik Hamrén där motståndarna varit bättre på papperet och santidigt haft något att spela för. Frankrike? Visst, men de var redan klara för EM-kvarten. Holland? Ja, men de var redan klara för EM.

Nåväl, försvarsspelet var inte så illa ändå trots tre insläppta. Organisationen satt bra, Andreas Granqvist var trygg och vårdad. Men Jonas Olsson tappade bort Leandro Damiao vid 0-1-målet, det var mindre bra, och Sebastian Larsson lät Neymar skicka in det där inlägget lite väl ostörd, det var också mindre bra.

Å andra sidan – Damiao och Neymar var brassarnas bästa och förr eller senare lyckas de naturligtvis såra ett lag som Sverige. Ingen kan vara förvånad över det.

Behrang Safari gjorde en helt okej insats till vänster och vi ska inte glömma, att det faktiskt inte släpptes in något mål på hörna.

Andreas Isaksson, för dagen lagkapten, var arg som jag aldrig sett honom förrut när Brasiilien fick (en feldömd) straff. I vredesmod sparkade målvakten iväg bollen som gick hela vägen över Råsundas tak och landade nånstans i närheten av den nya spårvagnsstationen. Andreas blev därmed den andra spelaren i världshistorien (?) att lyckas skicka ut en boll från Råsunda. Den förste ska ha varit Pontus Kåmark med sin första rensning för AIK. Detta påstår i alla fall (fd) TT-Johansson.

…historiskt arg var han i alla fall.

Ja, Isaksson alltså. (fd) TT-Johansson har jag egentligen bara sett arg en gång och det var när han skulle framföra ett officiellt klagomål från TT till presschefen Hans Hultman när vi inte fick tala med landslagsläkaren Leif Swärd under förlägret på Gotland.

(Fast jag vet inte om (fd) TT-Johansson var så arg egentligen, han var mest officiell).

I övrigt?

Nja, inte mycket. Tobias Hysén gjorde ett snyggt inhopp.

Sverige har bara förlorat med större eller liknande siffror två gånger tidigare på Råsunda: 1974 mot Holland (1-5) och 1958 mot Brasilien (2-5). Ödets ironi att det hände igen i just avskedsmatchen.

Pelé visade ett lätt steg på innerplan inför avspark när han sprang ett litet ärevarv och gjorde en mycket oväntad high five med svenska landslagsläkaren Anders Vallentin som var snabb att få upp näven.

Annars fanns inte så mycket att skriva hem om efteråt, ett tag mot slutet av matchen hade jag inte ens underlag att få ihop till en tweet, då är det illa.

Sedan började vågen rulla och då fanns det åtminstone anledning att be folk att sätta sig ner.

Till slut gick vi på ”Wernbloom vs Neymar”- spåret till papperstidningen och det funkade även om Pontus var lite ovillig att prata om sina kapningar. Och det är klart, den stämpeln vill du kanske inte ha – spelaren som sparkade sönder världens just nu största fotbollstalang. Nu var det nog ingen fara med brassestjärnan även om han tydligen var för illa tilltygad för att ta sig ut i intervjuzonen.

Sebastian Larsson var åter tydlig med att han inte vill spela högerback, när Krokodilen frågade vad det är som inte är roligt med att spela högerback svarade Sebastian:

– Allt.

Knepigt läge, så klart, men om Hamrén anser att ”Seb” är bästa högerbackslösningen för laget, då tycker jag nog att han får rätta in sig i ledet och göra jobbet.

Att det ska vara så svårt att få fram högerbackar i det här landet? Även Mikael Nilsson var ju en mittfältare som skolades om.

Nya tag mot Kina på Olympia, sedan börjar VM-kvalet mot Kazakstan på Swedbank några dagar senare. Däremellan ska jag hinna ut en sväng i skog och mark på den här nyligen inhandlade rackaren…

…Miss Modin har redan döpt henne till Crossolina, och det hela var faktiskt Fröken Frändéns idé. Under ett samtal om livet härom dagen sa hon till mig att bejaka mina intressen. Sådana har man ju inte så många men cross är ett av dem så varför inte ta upp det igen.

När är Novemberkåsan?

Tog med Bank på The Dark Knight Rises i går kväll och efteråt spelade han oberörd men jag hur det lyste i ögonen. I dag ska jag vara med i en paneldebatt om filmen som är tänkt att mynna ut i någon slags podcast, det känns som att det kan sluta precis hur som helst.

…ni vet vad den betyder, dags att ta in på Vann Spa till att börja med.

Önskar alla läsare en trevlig sommar.

PS Här är vårt sista Sportmagasinet för säsongen. Snack inför EM-finalen.

I morgon torsdag börjar det, landslaget samlas för EM-läger, den här gången på Gotland, och den journalistiska målsättningen är som vanligt att se ut ungefär så här när det börjar…

…och sedan, någon gång i slutet av juni eller förhoppningsvis 1 juli…

…så här…

…det är alltså färdigkammat, färdigklippt, färdigrakat och dags att börja jobba.

Jag tänker att öppningsmatchen mot Ukraina är en sällan skådad nyckelmatch. Ett bra resultat där och det kan vara det lilla mirakel som tar Sverige vidare från gruppen.

Å andra sidan: ett dåligt resultat mot Ukraina och frågan är om inte EM är över redan 15 juni efter Englandsmatchen.

Nu dags att sätta ihop en EM-drömelva, jag lanserar snart en liga som ni kan haka på, och som vanligt byter jag bara spelare vid skador, avstängningar eller när nationer åker ut – allt annat är fegt.

Varit en fin dag på fältet.

Hyrde en svart Volvo S60 i Stockholm – inte helt olik batmobilen – och tog mig till Sundsvall på ganska exakt tre timmar.

På Norrporten Arena träffade jag Nisse på Bildbyrån som undrade om jag ville följa med på en kurs på temat: ”Så jagar du björn”. 

Den chansen får du bara en gång i livet.

Messade Bank som var skeptisk:
– Björnar går inga kurser hur man jagar människor.

Det har han förstås en poäng i, känns inte riktigt fair.

Beslut söndag morgon.

Lasse Lava pratade inför Gif Sundsvalls sponsorer och avslutade allt med att sticka ut hakan med ett vågat 1-1-tips med tillägget: ”Jag är ingen bra tippare”. Utöver det fick han inte sagt ett vettigt ord vad jag hörde.

Helsingborg besegrade till slut Giffarna med 1-0 inför en publiksiffra som höll hockey-VM-klass – 2503. I fjol hade Sundsvall ett snitt på 3500 – i superettan. Var sitter felet? Laget spelar ganska trevlig fotboll. Särskilt kallt var det inte heller.

HIF:s Emil Krafth byttes ut tidigt men ingen fara med talangen, han kände sig bara kraftlös.

Mattias Lindström utsågs av någon outgrundlig anledning till matchens bästa spelare – och fick en trälåda ost i pris.

– Nu skulle man haft ett bra rödtjut också, menade mittfältaren.

Helsingborg flög till Sundsvall i fredags, bussade till Stockholm efter matchen, hotell över natten och flyger hem till Helsingborg under söndagen. Två dygn för en allsvensk match, det gick nämligen inga flyg från Sundsvall på lördag kväll.

Så det blir en natt i huvudstaden för regerande mästarna.

– Jag får ta rygg på ”Sudden”, flinade Lindström.
Han måste väl varit ute redan i går? undrade jag.
Då garvade LIndström.

…faktum är att Erik Sundin var ovanligt blek i matchen.

Sedan åkte jag till hotellet för att skriva men innan det en sväng på stan för att få tag på snus. Konstaterade tre saker:

1. I Sundsvall stänger till och med Pressbyrån 18.00 på lördagar.

2. Här och var gick det omkring människor på gatan och skrek utan synbar anledning.

3. Jag såg en sådan där stor bil, en amerikanare. En hårfager man körde med nedvevade rutor och rockabillyn dånade ut.

Blev en krönika om Conny Karlssons taktiska genidrag och att Thomas ”Torres” Sørums måltorka är över, samtidigt som hockeyn pågick på TV:n. Biljettpriserna sänktes till slut, nu var det nästan femsiffrigt i Globen.

Jag är ganska säker på att Sverige vinner VM-guld med Karlsson, Zäta och Partilles egen stolthet Daniel Alfredsson i storform men mest fascinerande så här långt är ändå Tre Kronor-kepsen…

…jag har aldrig sett fotbollskillarna i landslagskepsar under ett mästerskap, å andra sidan är det mer gelé över fotbollsspelare och de har heller ingen hjälmfrilla att skydda världen från.

Men jag gillar Tre Kronor-kepsen, det gör jag. Skulle bära den med stolthet.

Ingen dag är fullbordad utan ett bättre bad, det är också avklarat.

I morgon kör vi tillbaka till Stockholm eller så fäller vi vår första björn. Sådan variation bjuder livet som handelsresande i allsvensk fotboll.

En märklig kväll det här.

Jag var i Göteborg och jobbade i måndags och hade bokat hemresa onsdag klockan 18.42.

Det kan ha varit en av tidernas sämsta tågbokningar.

Missade första halvlek Real Madrid-Bayern München och förstod av Twitter att det var en sjuhelvetes halvlek.

Givetvis var tåget försenat, och jag när jag insåg att andra halvlek hade börjat gick jag direkt till O’Learys på Centralstationen för att se det som återstod.

Vakten ville dock inte släppa in mig, det var fullt hävdade han trots att det gick ut åtminstone 20 personer under tiden jag stod där tillsammans med lite annat löst folk som också ville in. I en halvtimme stod vi utanför och tittade på TV-apparaterna genom entrén. Bredvid stod vakten och jag tror att han flinade hela tiden. Det var sista gången jag försökte gå in på O’Learys, jag har till och med kört ett uppsnack på den aktuella restaurangen. Okej om man inte blir insläppt när man är för packad – det har jag inga synpunkter på, det kan hända den bäste – men det här accepterar jag inte

Vid slutsignal hoppade jag in i en taxi och kom hem lagom till andra förlängningskvarten och noterade att mr Mourinho först hade bytt ut Khedira, sedan Özil, och inte gick för seger. Hur kan man inte gå för seger och samtidigt byta ut tyskar inför ett straffavgörande? Det är misstag i klass med Hannibals.

När Bastian klev fram för att avgöra var det förstås inget snack, mannen är själva definitionen av en inslagen straff.

Xabi Alonsos var också bra men så ser han ju ut som en tysk fältherre.

Bayern började med att skicka ut en 19-åring som jag inte ens kan namnet på som rullade in bollen hur enkelt som helst, det var häftigt.

Ronaldo missade men att stjärnor alltid missar är mer en känsla än ett statistiskt faktum. De flesta gör trots allt mål, och ännu fler icke-stjärnor missar. Däremot kanske Ronaldos guldboll rök där om inte Portugal gör något stort av EM.

Strafflägningar är ett intressant fenomen, möjligen står det att läsa i #pärmen varför tyska lag alltid vinner på straffar men jag har inte hittat just det kapitlet ännu, men jag vet att när man står där framme känner man sig ungefär som när man var liten och kastade ett äpple på en förbipasserande bil – och den stannade och började jaga dig.

Varken Barcelona eller Real Madrid i Champions League-final, det är en skaplig skräll som inte många förutspådde i höstas. Bayern München ska givetvis ta hem det på hemmaplan men vem trodde att Chelsea skulle slå ut Barca?

Tre högintressanta matcher i kväll och just nu rullar tåget mot Göteborg för BK Häcken-IFK Göteborg på Rambergsvallen. Träffade Häckens tränare Peter Gerhardsson på Kopparvallen i lördags, han var där för att komma underfund med hur hans lag ska lägga upp träningen inför bortamötet med ”Åtvid” då deras konstgräs är snabbare än andra plastmattor. Vattnas även flitigt inför match och i pausen.

Hur Gerhardsson tänker i kväll vet jag inte men Häcken är på en sådan nivå att jag tror mycket handlar om att gå ut och spela sitt eget spel. Det innebär inte nödvändigtvis att de låter sig tryckas tillbaka för att slå om snabbt, jag tror Häcken vill ha boll också.

…frågan är hur reaktionerna blir vid en ny poängförlust för Mikael Stahres IFK Göteborg? Scenariot är långt ifrån otänkbart med tanke på att allsvenskans kanske giftigaste offensiv möter ett av de hittills söligaste försvaren.

Kvällens mest intressanta fajt är nog ändå Örebro-Elfsborg. Om Elfsborg vinner har de tolv poäng på fem matcher och det är ungefär där det blivande guldlaget legat senaste åren:

Kalmar hade 13 poäng 2008, AIK 12 poäng 2009, Malmö FF 11 poäng 2010 och Helsingborg 13 poäng 2011.

Elfsborgs år i år? Nja, eftersom allsvenskan har blivit galen vet jag inte om det är så enkelt den här gången.

…dessutom kan min tipsvinnare Malmö FF gå upp på tio poäng vid seger mot Syrianska och i så fall är det bara att konstatera att 0-5-förlusten mot Häcken blev en väckarklocka mer än något annat.

Alexander Milosevics mål mot Gif Sundsvall är det värsta långskott jag har sett i allsvenskan. Om ni har andra förslag – vänligen presentera dem så diskuterar vi sedan. ”Alex” berättade efteråt att han redan i bussen funderade på vilken målgest han skulle göra vid eventuellt mål och var inne på någon av Cristiano Ronaldos.
– Jag hann med alla sex när jag sprang till norra stå, sa mittbacken.

…Wandersons pärla var ett klassmål men sådana har vi sett tidigare utan att förringa prestationen det minsta.

Gif Sundsvall är inget tokigt fotbollslag men som vi konstaterat tidigare saknar de spets framåt även om Pa Dibba rev hål i AIK:s backlinje med sina löpningar. Centraltriangeln Skúlason–Walker–Holster håller god allsvensk klass.

Erik Sundin tyckte det var fint att tysta hemmapubliken med två mål mot Åtvidaberg och det har han förstås rätt att tycka. Även om jag kan tycka att det borde finnas mer uppkäftiga fotbollsfans att tysta än de stillsamma och fridfulla människor som brukar hänga på Kopparvallen.

Gefle besegrade Kalmar och det är förstås ingen skam att förlora mot Pelle Olssons gäng men frågan är om inte Kalmar är den största besvikelsen hittills i allsvenskan bortsett från IFK Göteborgs poängskörd (men de har i alla fall spelat bra i tre av fyra matcher).

Barcelona-Real Madrid följde jag med ett halvt öga, kan inte påstå att den där matchen engagerar mig särskilt mycket men ett intressant maktskifte och mr Mourinhos segertåg i de europeiska ligorna fortsätter. Min Champions League-vinnare lär vinna spanska ligan – men tar de CL också?

Intressant nyhet som EP-Månsson jobbat fram om konflikten mellan spelarfacket och deras ”arbetsgivarorganisation” Svensk elitfotboll, Sef. Handlar bland annat om att spelarna vill ha högre ersättning vid skador. En eventuell strejks första stridsåtgärd kan till exempel vara att inte träna. 

Två böcker inköpta: Eldvittnet av Lars Kepler och Lilla stjärna av John Ajvide Lindqvist. Den förstnämnda ska vara en bladvändare av rang så det blir till att logga ut från verkligheten en stund.