Måste säga att jag blev lite imponerad av den svenska prestationen i kväll. Inte för att Sverige spelade speciellt bra, men ändå starkt att hålla undan och till slut vinna, inte minst av den oprövade backlinjen: noll landskamper tillsammans.

Men det här var ingen större fotbollsmatch, det kan vi vara överens om.

Fredrik Stoor, Samuel Holmén, Behrang Safari – där har ni mina utropstecken i kväll. De tre spelare som fick tre plus av mig, samt Andreas Dahl som gjorde ett moget inhopp.

Om jag kunnat hade jag lagt ut en inspelning från min digitalkamera på de två reportar bredvid oss på pressläktaren som refererade matchen för costaricansk radio. Ska vi snacka inlevelse, ska vi snacka med dem. Tyvärr lyckas jag inte få ut klippet.

TV4:s gäng får sig en känga av Eva som mejlar:

Hej.
Jag är född i Mellanamerika, har ett barn med en svensk man. Mitt barn ska lära sig följande: att visa sig utan något som blinkar, att ha på sig, men inte visa sin dyrbara mobil eller dator på offentlig plats.
Du (eller man som vi säger i Sverige) är alltid iaktagen där… är man på besök ska man röra sig som en jaguar i djungeln, helt enkelt. Herregud… sunt förnuft leder så här: sluta vara blåögda utomlands.
Kram.

Jag tror faktiskt att Eva har en poäng: den här generationens svenska journalistkår har lärt sig något av denna resa. Tyvärr.

På allmän begäran: gänget som förmodligen hade besegrat Bonnier-gänget i five-a-side:

Från vänster: Leffe Boy, Blanco, Lauler och TT-Skiöld.

Som kvällstidningsreporter jobbar du sällan under så knappa tidsramar som till exempel morgontidningarna, men på grund av tidsomställningen blir det ombytta roller. Jag hade en timme på mig att få hem krönika, plusliga och två matchknäck. Jag lämnade 02.01, en minut över deadline, helt okej.

För er som inte var med på Lagrells bjudmiddag var höjdpunkten Kåmarks story om hur han under en löprunda mer eller mindre fick klättra in på avstängda nationalarenan Estadio Alejandro Morera Soto för att lägga en kabel. Avstängda fotbollsarenor har sällan papper på toaletterna men…
–…nöden har ingen lag, som Kåmark uttryckte det.

Det bästa med att ha en blogg är att man kan skriva inlägg där man skrävlar ogenerat om sig själv. Sedan blir det många goa skratt när man läser kommentarerna som ramlar in. Är det något som många svenskar retar sig på, så är det skryt och skrävel. Oerhört underhållande.

Fitness (av alla) ringde precis för att klaga på att den samlade bild vi landslagsbloggare skickar ut är att vi bara hänger på våra hotellgym. När jag tänker efter har Fitness kanske en poäng…i går blev det tre pass och nu är jag snart på väg igen.

Restaurangen vi käkade på i går, Bakea, verkade utifrån vara ett ganska anspråkslöst ställe på en hyfsat risig gata men herregud…för trehundra spänn fick jag tortilla till förrätt, red tuna till huvudrätt samt en öl, en halv flaska vin och en kopp kaffe.
Och det ska jag säga er mina vänner att det var så sagolikt jävla gott att jag inte minns när jag åt så gott senast.
Blanco, Leffe Boy och TT-Skiöld var lika nöjda med sina rätter, så om ni nån gång hamnar i Costa Rica – besök Bakea. Vi träffade två tjejer som jobbade för Ericsson och de hade fått tips av en person som varit där tre år tidigare, så restaurangen är en pärla.

Återstår att se om Lagrells bjudning i kväll håller samma klass.

Blev en sväng på stan i går, bland annat till en krog/casino där alla kvinliga besökare var prostituerade. I alla fall enligt de två Costa Rica-emigrerade jänkare jag snackade med. Och något skumt var det med placet, jag har aldrig varit på en krog där alla kvinnor flörtar skamlöst med mig. Det blev en rätt snabb drink och sedan därifrån.

…utan sällskap bör kanske påpekas.

Jag korrigerar min startelva från i går och slänger väck Niclas Alexandersson och sätter in Behrang Safari på vänsterbacksplatsen.

Läser en vilsen spekulation i konkurrenten om Lagerbäcks framtid. Det unika med det nyligen tecknade avtalet är ju inte att Lagerbäck kan fortsätta till 2012, utan att förbundet gjort klart att man tänker söka hans efterträdare till 2010. Det här är sista perioden med Lagerbäck, så är det.

Lider med mina kollegor på TV4. I onsdags fick ju Lund sin dator stulen, i dag var det Sofias tur att bli av med kamerautrustningen. Dessutom fick Blanco ett par kameror snodda. För jävligt.

Jag såg inte röken av min nyfunne piccolo-vän under hela gårdagen, men i morse hojtade han plötsligt på mig när jag var på väg ut från hotellet:
– Robert, need any help?

Det behövde jag visserligen inte, men Roberto (som han heter) erbjöd sig att ta ett foto på mig.
– Nice photo, sa jag när vi tittade på digikamerans display.
– You are the nice one, sa Roberto.

Jag drar givetvis inga slutsatser på så grumliga grunder och några timmar senare i hotellets restaurang vinkade en servitris adjö med orden:
– See you later, sweetie.

Det känns lite som om man har hittat hem…är ju het som Costa Ricas sol här nere…eller också är det bara sådana folk är mot varandra i detta vänliga lilla land, ett av få som avskaffat sin armé helt och hållet.

…men det finns som sagt gator nära vårt hotell där man inte ska vandra ensam om natten. På dagarna ser det trevligt ut men på natten växer sopbergen och horor och andra ljusskygga personer träder fram. Som i så många andra länder skylls den ökade kriminaliteten på en ökad invandring; här är det personer från Nicaragua, Panama och Colombia som är trollen och häxorna.

Utsikten från mitt hotell är däremot ganska trevlig, inte bara på dagen:

Jag trodde att det tillhörde en annan tid, ett annat liv, men i dag föste förbundsbasen Lagrell ihop mig och Lur på konkurrenten och undrade om vi kunde tänka oss en middag tillsammans. Förbundet vill nämligen bjuda alla hitresta journalister på en bit mat i morgon kväll, kunde vi tänka oss det?

Fram till Hongkong 2004 var detta en januari-tradition och då satt jag och salig Hans Linné sida vid sida och smörjde kråset medan informationschef Nystedt tog hand om notan (läs; skickade den till Lagrell). Inga problem då och inga problem nu. Det enda problemet är att förbundet slutat att bjuda på dessa middager under januariresorna, men nu har traditionen återupplivats vilket ska bli trevligt.

Annars hänger vi journalister i två olika läger här nere: jag själv, Markus Eriksson från Bildbyrån (aka Blanco), Leif Jansson från Scanpix (aka Leffe Boy) och TT-Skiöld från TT (aka (TT-Skiöld).

Det andra gänget består av Lur på Expressen samt Lund, Wenström, Kåmark och Sofia Broberg från TV4.

En five-a-side match mellan de två lägren hade nog slutat med knapp seger för vårt gäng, i alla fall om vi fått låna in Lasse tick-tack i mål. Kåmark står visserligen i en klass för sig, Lur är skaplig i mål, Wenström kan behandla en boll och Sofia hade säkert klarat sig bra – men Lund är bland det sorgligaste jag har sett på en fotbollsplan och i smålagsspel räcker det med två träben för att sänka sina egna.

Förbundsbasen Lagrell dök alltså upp vid träningen i dag och jag frågade om han inte skulle göra något utspel med anledning av att Behrang Safari stoppades av den amerikanska gränspolisen.
– Jag har fått den frågan tidigare och någon uttalade sig till och med om att jag borde föra upp det här på högre nivå. Det är väl i så fall Bush jag ska ringa men jag är tveksam till att jag släpps fram. Och skulle jag göra det tror jag inte att Bush låtit sig påverkas särskilt mycket, sa Lagrell med ett snett flin.

En vild gissning hur Sverige spelar på på söndag:

Rami Shaaban
–
Fredrik Stoor, Peter Larsson, Mattias Bjärsmyr, Niclas Alexandersson
–
Stefan Ishizaki, Louay Chanko, Anders Svensson, Samuel Holmén
–
Rade Prica, Dusan Djuric

Vaknade utsövd för första gången på länge och ser fram emot en ny dag med solsken i San Hooosé.

Landslaget börjar träna halv sju svensk tid, jag tänkte hinna med en sväng på gymmet innan dess. Skidmaskinen är skonsam för lederna och en elak kaloribrännare.

Hör hemifrån att Dulee Johanson återvänder från sin provträning i Birmingham. Det verkar inte bli någon affär vilket det i princip aldrig blir när det handlar om provträningar i England. Jag gillar AIK:s sportchef Ola Andersson, men i det här fallet kan han ha varit lite väl naiv.
– Detta är ingen provträning! slog ju Ola fast tidigare i veckan, men om det var Dulee, Birmingham eller någon agent som lurade honom vet jag inte.

Medan bananlandslaget kämpar på här i Costa Rica, går en annan EM-utmanare mot en bra vår. Stuttgarts Alexander Farnerud byttes in i mötet med Ajax i turneringen i Dubai och gjorde matchens enda mål på ett tjusigt långskott.

Här en länk till intervjun med Hernán Medford.

Ingen dag i Costa Rica är den andra lik. I dag var det uppstigning i gryningen, Volvon ut till Estadio Saprissa, en exklusiv halvtimme med Hernán Medford, Volvon till svenska träningen på andra sidan San Hooosé, Lund på TV-kanalens fotbollshemsida blev bestulen på sin dator, vi fick punktering på Volvon, TT-Skiöld bytte däcket på tio minuter, tillbaka till hotellet, skriva, kabel, träna, duscha, middag med Blanco, Leffe Boy och TT-Skiöld och snart sova.

Förbundskapten Lagerbäck var ovanligt odiplomatisk efter dagens träning och bekräftade att inte särskilt många i januaritruppen har någon chans att komma med till EM.
– Det är inte många här som är aktuella. Det är ett stort steg trots allt. Någon eller några av försvarsspelarna har störst chans att komma med, menade Lagerbäck.

Med andra ord ganska snarlikt det jag själv var inne på i min krönika inför den här resan. Jag var mest nyfiken att se vad HBK:s Peter Larsson och Rosenborgs Fredrik Stoor kunde åstadkomma, och efter två träningspass är det just de nykomlingar som visat lite framfötter.

Dagens andra glädjebesked för Lagerbäck var att Johan Wiland, Samuel Holmén och Stefan Ishizaki dök upp på träningen och körde hela passet.

Avslutsövningen var i ärlighetens namn sådär, även om jag nog tycker att Dusan Djuric börjar ta för sig mer och mer. Har för övrigt ett ganska skönt knäck på gång om honom, men vi avvaktar någon dag.

Johan Oremo har inte visat något ännu.

När jag tog av mig i bar under svenska träningen kom Kåmark och hojtade om att jag måste gått ner minst fem kilo. Inga protester hördes så vi säger väl så. Å andra sidan har inte Kåmark sett mig sedan sedan förra januariresan då han tappade ner en glasruta från en högre våning på ett hotell i Venezuela.

Niclas Alexandersson håller mest till på vänsterbacksplatsen och exakt hur man ska tolka det vet bara Lars Lagerbäck.

Jag vet att det är svårt för många av er att tro på, men Anders Svensson har faktiskt varit i en klass för sig under de här träningarna.

Det blev en timme i gymmet i dag också. Och ännu inget snus. Däremot en och annan…eh…cigarett vilket kanske inte är helt optimalt för att använda ett svenskt landslagsledningsuttryck

Apropå inget speciellt blir jag inte förvånad om Helsingborg kallar till presskonferens i dag. Men det kan också dröja en bit in i nästa vecka. Ni minns säkert var ni läste de första spekulationerna om att Henke Larsson fortsätter.

I morgon ska jag inte glömma kameran. Det är dags att lägga ut lite bilder så ni får se var fan vi är nånstans.

Sedan missar ni inte att läsa om Hernán Medford i papper eller på nätet.

Jag fick kontakt med Lasse genom min blogg, vilket enastående verktyg denna blogg kan vara. Bosatt i Costa Rica sedan jordbävningen i Guatemala 1976, året då jag föddes, med en underbar fru, Ana Maria, chef över Costa Ricas president Oscar Arias utländska kontakter och resor.
 
Där satt jag i deras trädgård, käkade en utsökt Arroz con pollo och drack ett bättre chilenskt rödvin, och fick förklarat för mig att Chávez inte alls är så populär i Latinamerika som man kan tro.
– Venezuelanerna måste bestämma sig för om de vill fortsätta med det styre de har i dag eller om de vill byta till demokrati, fräste Ana Maria.

Dr. Oscar Arias, vinnare av Nobels fredspris 1987, god vän med Olof Palme, studiekamrat med Pierre Schori och för inte så länge sedan besöktes paret av Lisbet Palme.
– I bilen till flygplatsen berättade hon att hon var hundra procent på att det var den här Christer Pettersson som gjorde det, förklarade Lasse.

Jag som håller GW och hans polisspår högt vet inte riktigt vem jag ska tro på. Men du får gärna kontra, Leif.

Vi hade en fantastisk kväll, vi pratade fotboll, politk och lite mer fotboll. I dag ska vi träffa Hernan Medford och honom minns ni säkert.

Du hade gillat det, Jossan, och farsan, du är också välkommen när det blir läge.

Glömt datorn, försovit sig, omplacerats på planet, rusat mellan gater, bråkat med flygpersonalen – jag har nog lyckats med det mesta i samband med tidiga och konstiga flighter men jag har aldrig…peppar peppar…missat ett flyg.

Att Johan Wiland, Stefan Ishizaki och Samuel Holmén gjorde det är en bedrift. Jag menar…de var ju förmodligen inte ens packade?

Behrang Safari tycker jag bara synd om…landslaget kunde ju faktiskt valt att flyga över Madrid i stället och därmed sluppit den nitiska, amerikanska säkerhetspersonalen.

Jag ringde Lasse tick-tack i går kväll (costaricansk tid) när planet landat i San Hooosé och då var tydligen allt okej och alla med…där slarvade han lite med sanningen igen…men just den här gången bryr jag mig inte så mycket. Klockan var 05.00 hemma och det fanns ingen tidning att få med det i. Visst hade vi blivit överlägset först på nätet med nyheten, men vad fan – jag hoppas att tick-tack inser att han är skyldig mig en gentjänst.

Hur som helst innebar det att en ganska sömnig träning förvandlades till en händelse och jag fick skriva en rad artiklar. Dock inte bara om flygkaoset, fick även bra snack med Johan Oremo om transfercirkusen samt med Joseph Ramirez på Bavaria Productions som är företaget som fixat så att Sverige befinner sig i Costa Rica just nu. Läs mer i tidningen eller på nätet under dagen.

Angående de slarviga spelarna var förbundskapten Lagerbäck inte särskilt upprörd:
– Jag tror inte att du får sparken om du missar en korrekturtid, sa han till Lur på konkurrenten.
Korrekturtid, vad fan är det? undrade Lur.
– Jag vet inte, vad heter det då? frågade Lagerbäck.
Lämning, fyllde jag i.
– Jaha…lämning, sa Lagerbäck eftertänksamt.

Så lärde sig även vår förbundskapten något nytt i dag.

Jag smorde in mig med solfaktor 20 men är ändå ganska knallröd i ansiktet. Flinten skyddade jag med keps som tur var.

Nu ska jag äta middag med San Hooosés ende svensk (?) och hans costaricanska hustru. Mer om det vid ett senare tillfälle.

Hotellet hade alltså två gym och jag bad piccolon visa vägen. Efter rundturen som varade i fem minuter hade han klappat mig över rumpan fyra gånger, känt på mina överarmar två för att sedan, med mycket mild röst, försäkra mig om att jag kan fråga honom om precis vad som helst. Jag dömer ingen på så grumliga grunder – det kanske är sådana män är mot varandra här i San Hooosé – men det kom lite… oväntat.

Nåväl, det ena gymmet låg utomhus i en djungelliknande trädgård. Där fanns också två bubbelpooler och en bastu.
– Finns det ormar här? undrade jag.
– Yes, svarade piccolon obekymrat.
– Farliga?
– Ganska.

Jag valde som ni kanske redan räknat ut hotellets andra gym, ligger på fjärde våningen.

Nu snart dags för avfärd mot ”Proyecto Gol”, det costaricanska fotbollförbundets egen anläggning. Sveriges träning startar vid 19.30 svenk tid och jag återkommer med en rapport.

Om ni undrar varför jag bloggar i denna arla morgonstund beror det på att vi precis anlände till San José. Klockan är bara tolv på kvällen lokal tid.

Vi har precis sänkt en kall i hotellbaren som är ett casino och nu ska det bli skönt att sova, jag har varit vaken i ganska exakt 24 timmar. Det var nämligen omöjligt att sova på sista flygresan eftersom en fet, ful och full kvinna levde ut nån sorts lustar i raden snett framför. Fast vem är jag att klaga på sånt.

San José – eller San Hooosé som det tydligen uttalas – är en stad där det finns gator man inte ska vandra ensam på om natten, så mycket hann jag uppfatta av bilfärden till hotellet som förutom casinot och en rätt trevlig restaurang har två gym samt bastu och jacuzzi.

Spelarna har också landat, aningen försenade men allt var okej enligt landslagschef Lasse tick-tack som jag precis pratade med. Förutom det faktum att han inte visste på vilken arena Sverige skulle träna i dag. Träningen drar i gång omkring 19.00 svensk tid och jag räknar med att sova ungefär fram till dess.

Men om någon av mina chefer vill diskutera morgondagens tidning föreslår jag en telefonkonferens vid 17.00. Det kostar dock 30 kronor i minuten att ringa mobilt hem till Sverige.

Hade precis klivit av niotimmarsflighten mellan Stockholm och New York när fick jag tillfälle att ta detta foto:

För er som undrar är det Lur på konkurrenten och Lund på TV-kanalens fotbollshemsida som får sina skor putsade.

Själv vågar jag knappt ta av mina skor efter den enormt långa och ganska varma flygresan…än mindre räcka fram dem för putsning.

Hinner inte se något av New York den här gången, vi bara mellanlandar och flyger snart vidare mot San José som är Costa Ricas huvudstad. Har precis skickat hem en granskning av truppen samt en krönika…som i ärlighetens namn blev rätt torr.

Kul att så många gillade min nya bild! Det värmde i hjärtat när jag läste kommentererna till förra inlägget.