I dag gästar Gudrun Schyman, partiledare för Feministiskt initiativ, Korseld. Hon är glasklar över att kungahuset borde privatiseras men är desto mer svävande i svaret på varför hennes parti driver könskvotering till bolagsstyrelser men inte till FI:s egna valsedlar.

Se och hör Schyman ta itu med patriarkatet!

I den pågående brittiska valrörelsen hade man i veckan sin första partiledardebatt i TV. Det här är första gången någonsin som en sådan hålls i Storbritannien. I Sverige är vi vana vid att se partiledarna debattera varandra i TV-studios men i Storbritannien har det varit kontroversiellt: kritiserats för att kommersialisera politiken och göra valrörelsen alltför lik ett amerikanskt presidentval.

Den stora skrällen i veckans debatt blev att Liberaldemokraternas ledare Nick Clegg gjorde oerhört bra ifrån sig. På grund av det brittiska majoritetsvalsystemet hamnar detta parti i kläm mellan Labour och de Konservativa, men tack vare TV-debatten började plötsligt Liberaldemokraterna rusa fram i mätningarna. En mätning visade dem till och med som största parti. Detta är emellertid inte en lika dramatisk sak som det kan verka.

Ett valresultat där de konservativa får 31, Liberaldemokraterna 29 och Labour 27 (som mätningarna ungefär visar) skulle i det brittiska valsystemet innebära att Labour får 274 platser i parlamentet, de konservativa 245 och Liberaldemokraterna 100. Med andra ord skulle uppdraget att bilda en koalitionsregering i första hand gå till Gordon Brown och i andra hand till David Cameron. Av ganska förståeliga skäl är frågan om att reformera valsystemet något som diskuteras mycket i Storbritannien.

Det enda man kan säga nu är att fältet är helt öppet inför valet om tre veckor. Ett val som alla för ett halvår sedan självklart trodde skulle vinnas av de konservativa. 

Här finns Martin Kettle från The Guardians analys av själva debatten och här BBCs genomgång av mätningarna. 

Regeringen vill bygga ny kärnkraft. Tyvärr har den borgerliga alliansen fått med sig Centerpartiet i detta vansinniga energiprojekt.

Frågan ligger nu för behandling i riksdagen.

Två modiga centerpartister – Solveig Ternström och Eva Selin Lindgren- håller fast vid sitt partis gröna själ och har deklarerat att de inte tänker rösta med regeringen i denna fråga.

En tredje centerpartist, Sven Bergström, är också i själ och hjärta upprörd över sitt partis omsvängning. Han tycks dock inte riktigt veta på vilket ben han ska stå. Å ena sidan anser han att alliansregeringen sviker sitt eget vallöfte att förbudet mot att uppföra nya reaktorer inte ska upphävas under mandatperioden.

Å andra sidan kan han tänka sig att rösta för regeringens proposition om där ingår förslag till ”lagstiftning eller andra åtgärder” som säkerställer att utfästelsen att ny kärnkraft inte ska få statligt stöd står fast.

Ordföranden i riksdagens näringsutskott, Carl B Hamilton (FP) säger till TT att han är försiktigt optimistisk om att en lösning finns, dvs att regeringen ska få med sig Bergström. Han hänvisar til att Bergström skriver om lagstiftning ”eller andra åtgärder…”.

Regeringspiskan viner och den stackars Sven Bergström verkar lydigt gå in i fållan.

Det vore verkligen bedrövligt om regeringens atomkramande får stöd i riksdagen. Vad ska Centern finnas då för?

Ge dig inte, Sven Bergström!

Helle Klein

Dern rödgröna oppositionen lovade att riva upp FRA-lagen. En ny utredning skulle i stället ta fram en ny lag med större hänsyn till integriteten. 

Exakt hur det skulle gå till framkom aldrig och nu rapporterar TT om oenighet inom det rödgröna blocket. Vänstern och Miljöpartiet utgår ifrån att den nuvarande FRA-lagen rivs upp och att en utredning sedan får ta fram ett nytt lagförslag.

Många Socialdemokraterna vill däremot behålla nuvarande lagstiftning medan utredningen pågår. Det innebär att övervakningen kan komma att fortsätta i flera år.

Irritationen är påtaglig på alla håll. En sådan här splittring gynnar möjligtvis Piratpartiet, i vilket fall gynnar den inte oppositionen. 

Kom därför överens om datagranskningen i god tid före valet. Integritetsfrågan får inte dominera ännu en valrörelse. Oppositionen har inte råd att förlora de unga väljarna.

Eva Franchell

Vattenfalls skandalomsusade vd Lars G Josefsson avgick i måndags. Lottlös blir han dock inte. Fram till 65-årsdagen kommer Josefsson att kvittera ut en pension på nästan en halv miljon kronor i månaden.

Allt som allt kan Josefssons tid på Vattenfall kosta det statliga företaget 145 miljoner kronor. En obegripligt hög summa för misslyckade investeringar i kolkraft och en pantsättning av hela den svenska vattenkraften. Möjligen tycker näringsministern ändå att det är värt pengarna.

Som ägare har Maud Olofsson på sin höjd visat Vattenfall ett förstrött intresse, och någon måste ju trots allt leda verksamheten även om det kostar.

Ingvar Persson 

När eurozonens medlemsländer nu i praktiken godkänt ett så kallat nödlån till Grekland kan två slutsatser dras:

Den första är att Greklands mest akuta lånekris bör ha mildrats. Även om den grekiske finansministern Giorgos Papakonstantinou väljer att inte direkt utnyttja nödkrediten på motsvarande drygt 290 miljarder kronor, så kan den borga för hyggliga räntenivåer för lån som lyfts på den ordinarie marknaden. För låna är Papakonstantinou tvungen till; ett par hundra miljarder av Greklands statsobligationslån löper ut under april-maj. Och de måste omsättas.

Den andra slutsatsen är att Tysklands förbundskansler Angela Merkel övervunnit ytterligare något av sitt motstånd mot hjälpinsatser för emu-länder som av olika skäl hamnat på dekis (Greklands obestånd är till stor del självförvållade, medan det alls inte är uteslutet att länder kan råka illa illa ut på grund av den gemensamma räntepolitiken och eurozonens brister som enhetlig valutamarknad). Det tyska förslaget tidigare i år om en särskild europeisk variant av Internationella valutafonden var ett första tecken på att Merkel är inne på en mjukare linje.

Men frågan är hur allvarligt menad den tyska nyorienteringen är och hur långvarig den blir.

Tyskland är eurozonens, EU:s och Europas ekonomiska motor. Inget snack om det. Tyskland klarar sig bra med euron, som också 15 andra länder har som sin valuta, men skulle sannolikt utgöra  en minst lika tongivande ekonomi med sin gamla D-mark. Det är en självmedvetenhet  Angela Merkel inte är ensam om, utan som hon delar med flertalet av de tyska skattebetalarna och de över 80 miljoner tyska medborgarna. 

I själva verket står Merkel under ett hårt opinionstryck när det gäller ekonomisk nödhjälp som den euroländernas finansministrar nu enats om. Omkring 60 procent av tyskarna är emot. Bara 20 procent har sagt sig vara för.

Merkel tar alltså en inrikespolitisk risk genom att ställa upp med lånegarantier till Grekland. En risk som kan bli betydligt större om fler länder – Spanien, Portugal, Italien – skulle hamna i det grekiska träsket och åberopa samma nödhjälp. 

Vad det handlar om är en ökande euroskepticism som präglar många politiska läger, inte minst i Tyskland, och som kan kokas ner till en enkel sentens. ”Ska vi rycka ut för de sydeuropeiska länderna eller ge upp och låta euron dö”, som frågan formulerades i DN för en månad sedan av Joschka Fischer, tidigare tysk utrikesminister och ledande företrädare för De gröna.

Skulle euron falla och emu kollapsa skulle en skakning gå genom hela det system som utgör den europeiska unionen. Så långt får det inte gå. Det är en sak att ifrågasätta de normer och institutioner som styr penningpolitiken och dess kontrollorgan. Något måste också göras som jämnar ut förutsättningarna mellan rikare och fattigare medlemsländer. En helt annan sak är det om länderna börjar vända sig inåt och mer och mer se om sina egna hus. Det vore ett hot mot EU:s grundtankar om ett Europa i enhet och fred.

Angela Merkels viktigaste uppgift just nu är att se till att Tyskland inte börjar sluta sig.

Årets avtalsrörelse kommer att förändra relationerna på arbetsmarknaden och den svenska lönebildningen. Konflikten i pappersindustrin är ännu ett tecken. Den ordning där industrin utgjort norm för andra sektorer håller på att falla samman.

En lönebildningsregim är nämligen mer än en förhandlingsordning. Den handlar om förtroende och ansvar, och om traditioner som de inblandade är redo att acceptera.

I år har mycket av detta rivits ner.

Det kommer att påverka samarbetet mellan arbetare och tjänstemän inom industrin. Det förändrar samarbetet mellan industriförbunden i LO, och det påverkar industrins inflytande över andra delar av ekonomin.

I värsta fall skulle hela systemet för en ansvarsfull lönebildning kunna falla samman.

Regeringen har bidragit till oron. Tjänstemännen i Unionen utmanade det fackliga samarbetet, och LO-förbundens sammanhållning lämnar en del i övrigt att önska.

Huvudansvaret måste dock förläggas på annat håll, hos arbetsgivarna i Svenskt Näringsliv. De höll i det längsta fast vid nollbudet. De stoppade alla förhandlingar utom de direktörerna själva prioriterade och de har försöka splittra motparten.

Om resultatet blir att respekten för industrin som norm faller samman kan konflikten i pappersindustrin följas av många fler.

Det tjänar ingen på. Därför är kanske trots allt inte ansvaret för det som hänt den fråga som borde stå överst på dagordningen. Den borde i stället vara hur den svenska arbetsmarknaden ska hitta tillbaka till förtroendefulla relationer?

Ingvar Persson

Miljöminister Andreas Carlgren vilar inte på hanen. I dag aviserar han fortsatt licensjakt på varg under 2011.

Årets licensjakt har fortfarande inte utvärderats. Naturvårdsverket går just nu igenom vinterns jakt, många jägare sköt bom och ändå överskred de kvoten på 27 vargar. I Ekot utesluter inte Susanna Löfgren på Naturvårdsverket en särskild utbildning för de jägare som i fortsättningen vill pricka rätt.

Naturvårdsverket ska också ta reda på hur det gått för själva vargstammen. I dag finns omkring 200 vargar i Sverige. Under nästa år får jakten bara ske i områden där vargarna förökar sig. 

Fortfarande har Sverige inget uppsatt mål för hur många vargar vi ska ha i framtiden. Miljöminister Andreas Carlgren aviserade i dag en utredning som ska fastställa storleken på den svenska vargstammen. 

 – Målet är en livskraftig stam. Utredningen ska granska vad som krävs för det, säger miljöminister Andras Carlgren till TT.

Först beslutar han om fortsatt vargjakt och sedan vill han utreda hur många vargar vi ska ha. Borde inte besluten ha kommit i omvänd ordning?

Eva Franchell

Jag skrev igår om Tobinskatten. En tidigare uträknad idé som nu ser ut att kunna bli verklighet. Och det är onekligen mycket som händer i debatten. Internationella valutafonden har exempelvis bytt åsikt om kapitalkontroller, något som man tidigare varit starkt emot. I rapport från februari, en så kallad ”IMF Staff Position Note”, Capital Inflows: The Role of Controls , talar sig författarna plötsligt varma om användandet av kontroller för att begränsa kapitalflödena mellan länder. Dani Rodrick nationalekonom på Harvard tar detta som utgångspunkt i en krönika och argumenterar för att just en skatt på finansiella transaktioner (någon form av Tobinskatt) är nästa logiska steg. 

Kampanjfilmen han nämner i texten är förresten den här:

Efter hårda påtryckningar beslutade regeringen och finansminister Anders Borg till sist att kommunerna skulle få ett extra tillskott under 2010. Med 17 miljarder skulle nedskärningar, uppsägningar och försämringar av den offentliga servicen undvikas.

Nu slår finansministern fast att det inte blir någon fortsättning. Kommunerna har för mycket pengar.

”Vi reviderar upp skatteintäkterna”, säger Anders Borg i ett pressmeddelande.

Det är inte säkert att finansministerns revision bara beror på nya siffror.

Möjligen har det någon betydelse att 2011 inte är valår.

Ingvar Persson