Visst pratar folk om sin lön, Wolodarski

Jag noterade att chefen på Dagens Nyheters ledarredaktion – Peter Wolodarski – skrev om lönebildningen i helgen. Ett ”osexigt” ämne, om vi får tro Wolodarski. Annat är det med privatisering av äldrevården och Sveriges medlemskap i EU.

Nå ja, vi har väl alla våra preferenser.

Hur som helst skriver Wolodarski att lönebildningen är ett ämne som nästan bara diskuteras av experter. En märklig bild av verkligheten. I min värld tillhör löner de saker folk både funderar på och diskuterar mest hela tiden.

Wolodarskis tes är att de senaste 15 åren utgör något slags guldålder i den svenska lönebildningen historia, en guldålder som nu kan vara på väg att ta slut. Han går till och med så långt att han vänder på sambandet. För Dagens Nyheter är numer låginflationspolitiken ett resultat av lönebildningen, inte tvärtom.

Den gyllene epoken inleds med industriavtalet och formas av industrilönernas normerande roll för den övriga arbetsmarknaden. Hjältarna i berättelsen heter Stefan Löfven och IF Metall, och skurkarna en något diffus grupp LO-förbund som ”ignorerar statliga konjunkturinstitutets varningar”.

Vilken fräckhet…

Så där brukar det låta när Dagens Nyheter ger sig in i lönekampen. Det är Byggnads och Handels som hotar lönebildningen, inte lärarna eller sjuksköterskorna. Det kan kanske betraktas som målgruppsanpassning.

Men lite kan man ändå fundera på hur de får saker och ting att gå ihop där borta i Bonniersskrapan. Jag menar, under de femtom gyllene år som ligger bakom oss har ju LO faktiskt funnits med och samordnat lönebildningen. IF Metall och de övriga industriförbunden i LO har stämt av sina krav med tjänstemannafacken, men också med övriga LO-förbund.

Det har förstås retat arbetsgivarna, men det har fungerat, till för ett och ett halvt år sedan. Då bestämde sig nämligen arbetsgivarna för att först driva igenom ett avtal bara med industritjänstemännen, och sedan för att säga upp industriavtalet. Förmodligen är det en förklaring till att LO i årets avtalsrörelse inte lyckats samordna lönekraven, och till att saker och ting är så röriga som de är.

Till och med Wolodarskis hjälte Stefan Löfven talade trots allt om ”pay-back”, och den minnesgode kommer ihåg att konflikthotet i december vilade som ett moln över industrins förhandlingar.

Det är verkligen möjligt att dagens regim för lönebildning är på väg mot skymningen. Kanske är tiden när Medlingsinstitutet kunde administrera en arbetsmarknad i stort sett utan konflikter på väg att ta slut. Men det beror i så fall inte på fackligt lättsinne, eller på att löntagarna inte förstår värdet av reallönehöjningar.

Problemet är snarare att dagens system saknar mekanismer för att kunna hantera kraven på relativlöneförändringar. I klartext, det är nästan omöjligt att göra något åt till exempel den strukturella lönediskrimineringen av stora kvinnodominerade yrkesgrupper. Och det accepterar inte de fackliga medlemmarna, i synnerhet inte de som är diskriminerade.

Kanske skulle det finnas en lösning, som i så fall handlar om mer av facklig samordning och fackligt samarbete. Det är den funktion LO-samordningen haft. Möjligen kan den återupprättas och eventuellt breddas till att omfatta tjänstemännen.

Om inte återstår nog bara att ge statens medlare ett mer traditionell uppdrag, att helt enkelt upprätthålla arbetsfreden. Det skulle inte föra oss tillbaka till 1980-talets devalveringsekonomi, men det skulle antagligen leda till större klyftor och mer bråk.

Dagens Nyheters försök att i myndig ton uppfostra landets löntagare bidrar däremot knappat till en bättre lönebildning.

Ingvar Persson