Det banala hatet

På Expressens debattsida skriver i dag Willy Silberstein från Svenska kommittén mot antisemitism en artikel om att judehatet i Sverige börjar bli accepterat.

Sverige har börjat vänja sig vid judehatet. Reaktionerna trubbas av. Alltför ofta möts de med axelryckningar. Om ens det.

De exempel han tar är bland annat att Gina Dirawi rekommenderade den ökände antisemiten Lasse Wilhelmsson till kvällsläsning och att socialdemokraten Adrian Kaba skrev en ledare i Tro och Politik om ”en judisk-europeisk högerextrem sammansvärjning”.

I kommentarsfält, på bloggar och i diskussionsforum på nätet florerar liknande och betydligt värre saker. Risken är att vi, precis som Silberstein skriver, trubbas av och vänjer oss. Det vore livsfarligt.

I måndags föreslog gruppledaren Márton Gyöngyösi från partiet Jobbik i Ungern att listor borde upprättas på judar i landet som är en ”nationell säkerhetsrisk”. Jobbik är på många sätt en förlängning av Pilkorsrörelsen som under andra världskriget hjälpte de tyska nazisterna att förfölja och mörda judar.

Ungern är medlem i EU och Jobbik är landets tredje största parti. Den typ av strömningar de representerar finns i flera länder, särskilt i Öst- och Centraleuropa.

Vi måste ta detta på större allvar, i Europa och i Sverige.

Till stor del handlar nog de axelryckningar Silberstein varnar för om okunskap. Vårt samhälle känner inte igen antisemitismen när vi ser den. Vi vet inte, förstår inte och banaliserar det som sägs.

Kanske vore det en idé att förnya och utöka den satsning Göran Persson tog initiativ till 1997, ”Levande historia”. Då satsade staten stora resurser på en upplysningskampanj i skolan om Förintelsen. Arbetet permanentades och vidareutvecklades inom myndigheten Forum för levande historia. 

Det är nu 15 år sedan arbetet inleddes. Nu verkar det behöva ta ny fart igen.

Anders Lindberg