Det var nog inte så roligt att vara kommunist heller

I helgen skrev högertidskriften Neos chefredaktör Paulina Neuding en essä i danska Weekendavisen. Ämnet var, förstås, SD och hur vi svenskar nu ska hantera att Åkesson leder landets tredje största parti.

Sådant gillar danskar att läsa om.

Vi kan säkert få anledning att återvända till texten, men det finns en sak några formuleringar jag skulle vilja invända emot:

Sverigedemokraternas framgång vid söndagens val innebär att mer än var åttonde svensk möter en avsky i offentligheten som saknar motstycke i Sveriges moderna historia. […]
Inte ens när Vänsterpartiet kommunisterna fjärrstyrdes av Politbyrån i Sovjet möttes partiets sympatisörer av sådana breda protester och sådant motstånd som möter Sverigedemokrater och deras väljare i offentligheten.

Är det verkligen rätt?

Har vi glömt transportförbudet mot Vänsterpartiet kommunisternas (då SKP) och andra kommunistpartiers tidningar, terrordådet mot Norrskensflamman 1940 (fem döda, varav två barn), interneringen av vänsterpersoner och kommunister under kriget? Har vi glömt att  det fanns seriösa planer att förbjuda VPK och andra kommunistiska partier under kalla kriget?

Efter krigsslutet upprättade arbetsgivare hemliga listor med namn på kända kommunister. Dessa arbetare kunde sedan inte få jobb på känsliga arbeten.
Fackförbund och den socialdemokratiska delen av arbetarrörelsen bekämpade aktivt kommunister på arbetsplatser och i fackklubbar.

Till detta kan vi lägga skandalen med sjukhusspionen och IB-affären – där politiska åsikter systematiskt registrerades – som någon sorts klimax.

Parlamentariskt hade VPK inte heller någon enkel resa.

Först 1982 fick man representation i riksdagens utrikesutskott. Man hölls utanför försvars-, skatte- och justitieutskott en bra bit in på 1980-talet.

Först 1994 fick Vänsterpartiet tillträde till Utrikesnämnden, men bara som ersättare. Först 2010 erbjöds man en ordinarie plats.

Oavsett vad man anser om Vänsterpartiet under Hagberg, Hermansson, Werner, Schyman och Ohly så bör man se till att inte servera danskarna nya vanföreställningar om hur Sverige hanterat extremistpartier – då och nu.