Kan direktörerna inte heller räkna?

Jag noterar att direktörerna på Svenskt Näringsliv dragit i gång en försvarskampanj för ungdomsrabatten på arbetsgivaravgiften, och jag måste erkänna att jag blir orolig. Är det verkligen så här det räknas i det svenska näringslivet? Inte underligt om det går åt skogen. I centrum för kampanjen finns ett litet minnespapper. På två och en halv tätskrivna sidor argumenterar en Susanne Spector för allt elände som skulle drabba nationen om den kanske dummaste och minst effektiva av alliansregeringens skattepåhitt avskaffades. Spector lyckas räkna fram att en normalisering av skatterna kanske skulle innebär att 18 700 jobb försvann. En häpnadsväckande hög siffra kan det tyckas, eftersom forskarna på IFAU på sin höjd anser att reformen skapat 10 000 jobb. Sannolikt betydligt färre.

Men jag tänker inte bråka om den saken för även om vi godtar Spectors matematik finns det en siffra hon inte nämner, statens kostnad för kalaset. Den närmar sig just nu 19 miljarder kronor om året. Det är svårt att tro att ett privat företag skulle glömma bort alla kostnader i en kalkyl. 19 miljarder är alldeles ofattbart mycket pengar, och beror förstås på att pengar delas ut till höger och vänster . Nästan alla subventioner går till arbetsgivare som ändå skulle ha haft unga anställda.

Resultatet blir alltså – om vi godtar siffrorna från Svenskt Näringsliv – att varje extra ung anställd på Max kräver en subvention på lite mer än en miljon kronor. Årligen. Och det är riktigt lågt räknat. Varje ungdomsjobb som den sänkta arbetsgivaravgiften skapar skulle alltså kunna vara fyra kommunanställda ungdomar, 74 800 jobb ungefär. Eller 37 400 ganska välavlönade lärare.

Eller ungefär lika många sjuksköterskor. Jag har vant mig vid att den sortens invändningar inte når fram till centerpartister eller folkpartister, men om inte ens näringslivets ekonomer inser att kalkylen är orimlig är Sverige riktigt illa ute.