S-kongress for dummies

En partiordförandes första uppgift är att kunna lyssna till rörelsen.

Så sa Olof Palme i sitt avslutningsanförande på den socialdemokratiska partikongressen 4 oktober 1969. Rådet var Tage Erlanders och sammanfattar väl kärnan i socialdemokraternas organisationskultur: makten kommer underifrån, från de du representerar.

Det betyder att den verkliga makten inom Socialdemokraterna inte ligger hos Stefan Löfven utan hos partikongressen. Vi tänkte försöka reda ut vad kongressen är för filurer, varför de påstår att det inte finns några falanger och vem som egentligen bestämmer.

Vi börjar med falangerna, de som inte finns.

Här behövs det en färgnyckel, för att förstå var de står. Rosa ska läsas som höger, lila är mittenhöger/betongsossar, rött är mittenvänster, mörkt rött ska läsas som vänster (tryck på zoom för att se Stockholms kommun).

Klicka på respektive partidistrikt för en beskrivning.

I partihögkvarterets hiss på Sveavägen 68 står några rader av den store poeten Gunnar Ekelöf:

När min tid blir
skall jag ta min plats
på förligaste bänken
tills nästeman avlöser mig:
Då flyttas jag akteröver.

Den fina tanken är nog att människor ska sluta sina uppdrag i tid och lämna över makten till nästa generation. Detta händer dock inte så ofta vilket gör att ungefär samma människor sitter på ungefär samma stolar stora väldigt länge.

Det gör, på gott och ont, att oerhört mycket sitter i väggarna. Här är några av dessa eviga företeelser.

Verkställande utskottet, VU

VU är S verkliga maktcentrum. Benämns alltid ”det mäktiga VU”. Består av 15 personer, sju ordinarie och åtta ersättare. Att det är just åtta beror på att man utökade VU 2013 för att ge plats åt Urban Ahlin. Nu är Ahlin borta med posten är kvar.

LO:s ordförande är självskriven. VU brukade vara stabilt men sedan 2009 har det varit kaos. Då kom sex personer in som nyvalda – ett svårslaget rekord. 2011 rensades sen ”Monas folk” ut och Håkan Juholt valdes till ny ordförande. Carin Jämtin blev ny partisekreterare och valdes in med tre nya personer. På kongressen 2013 valdes fem nya, inklusive LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson.

Nu är det bara ett fyllnadsval som ska göras, Margot Wallström ska få Urban Ahlins plats, alltså den som egentligen inte fanns.

Ofta är även de adjungerade med på mötena. Där ingår de fyra ”sidoorganisationerna” SSU, S-studenter, Tro och Solidaritet och S-kvinnor. Nytt för i år är att även HBT-sossarna blir en sidoorganisation och blir adjungerade till VU.

Partistyrelsen, PS

Partistyrelsen har 33 ledamöter, varav sju är de ordinarie i VU. Partistyrelsen har även 15 ersättare. Där ingår även VU:s sju ersättare, alltså tillsammans 55 personer. Dessutom är en stor grupp adjungerade. Träffas enligt stadgarna minst fyra gånger per år.

Valberedningen

Ett krav för att leda valberedningens arbete var tidare att man hette Berit. Först Berit Andnor, sedan Berit Högman. Sedan 2013 finns en kongressvald valberedning som leds av Ilmar Reepalu.

26-manna

Här hittar vi försteombudsmännen från varje partidistrikt. I tjugoxexmanna har man av tradition diskuterat personfrågor och andra viktiga frågor både mellan och under kongressen. Är för organisationen på många sätt viktigare än partistyrelsen. tjugosexmanna träffas fem-sex gånger per år.

Redaktionsutskottet

På kongressen finns ett ”redaktionsutskott” dit man skickar frågor som det går att kompromissa ihop sig kring. Vid konflikter är det ett praktiskt sett att reda ut skillnader.

Temagrupper

Temagrupper hålls på fredagen och är ett forum där partistyrelsen känner av stämningar bland ombuden, kompromissar och löser blandade småkonflikter så diskussionen i själva kongressalen kan handla om de stora frågorna.

Delegationer

Varje partidistrikt har en delegation, från Gotlands 2 ombud till Skånes 35. Delegationen fördelar ansvar för olika frågor inom sig och förhandlar med andra delegationer och partistyrelsens föredragande.

Delegationerna har olika kongresskultur, vissa röstar helt enhetligt, andra som de vill. En erfaren, och möjligen något elak, kongressordförande jämförde en gång Stockholms läns delegation med en nordkoreansk danstrupp och Stockholm med en loppcirkus. När delegationerna satt bredvid varandra såg det väldigt roligt ut…

Regioner

Delegationerna samarbetar inom regioner som följer partiets indelning. Regionerna driver ofta kandidater och ibland frågor ihop.

Regionerna är ”Skogslänen” som är allt norr om Dalälven, ”Mälardalen” som är Östergötland, Sörmland, Uppland, Västmanland och Örebro, ”Väst” som är Västra Götaland plus Värmland och Halland, ”Skåne” som är… tja, Skåne. ”Stockholm” är Stockholms län och stad, ”Sydost” är Kalmar, Blekinge, Koronberg, Jönköping och Gotland.

Den tyngsta regionen är Skogslängen, eller ”skogen” med över 80 ombud.

Falanger

Det finns inga falanger, som sagt.

Detta är bisarrt nog sant, om man med ”falang” menar den typ av organiserade strukturer som finns i många socialdemokratiska partier runt om i världen.

Men det finns däremot stora skillnader i åsikter mellan olika partidistrikt, höger och vänster är i högsta grad levande. Släng in vinstfrågan, TTIP eller bråket om investeringar så kommer ombuden troligen fördela sig ungefär efter vår interaktiva karta ovan.

Kongress, mellankongress, extra kongress

Den ”riktiga” kongressen hålls nästa gång 2017. Det som börjar i dag är en kortare kongress med mer begränsat  tema, i detta fall jobb och folkrörelse. Denna kortform kallas ibland mellankongress men heter inte så enligt stadgarna.

På mellankongress kan partistyrelsen skjuta upp alla frågor som ligger utanför temat till den ”riktiga” kongressen vilken man också gjort med ett hundratal motioner.

Extra kongress kan utlysas vid speciella tillfällen som för att välja ny partiordförande.

Vem bestämmer?

Svaret är: det beror på. Är kongressen på gott humör bestämmer partiledningen, surnar den till kan vad som helst hända.

Traditionen är att partiledningen genomför de beslut som fattas. Argumentet att partikongressen beslutat något väger oerhört tungt vid en diskussion i riksdagsgruppen eller i regeringen.

Anders Lindberg